med anledning av prop. 2003/04:118 Digitala TV- sändningar

Motion 2003/04:K29 av Gunnar Hökmark m.fl. (m)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen avslår proposition 2003/04:118.

2. Riksdagen beslutar upphäva beslutet om att de analoga marksändningarna skall upphöra den 1 februari 2008 i enlighet med vad som anförs i motionen.

2 Bakgrund

Regeringen föreslår i propositionen att de digitala marksändningarna av Sveriges Television och Sveriges Utbildningsradios TV-program skall byggas ut så att de får samma räckvidd som företagens analoga marksändningar. Förslaget innebär att cirka 99,8 procent av befolkningen bör kunna ta emot programmen i sina bostäder. Regeringen bedömer också att minst 98 procent av befolkningen bör kunna ta emot marksänd digital-TV från ytterligare minst en frekvenskanal.

Skälet till regeringens förslag är att regeringen anser att det bör vara möjligt att ta emot digitala marksändningar i alla områden där man för närvarande kan ta emot analoga TV-sändningar från de större sändarstationerna.

När det gäller att nå full befolkningstäckning för public service-televisionen hävdar regeringen att konsumenternas möjlighet att få tillgång till dessa sändningar bäst tillgodoses i enlighet med regeringens förslag.

För att de digitala marksändningarna från public service-televisionen skall få samma räckvidd som i sina analoga sändningar föreslår regeringen dels att de återstående fjorton större sändarstationerna samt vissa mindre sändarstationer förses med digital sändarutrustning, dels att ett antal mindre sändarstationer utanför de större sändarstationernas räckviddsområden konverteras från analog till digital sändning. Genom det avtal om distribution av analog och digital TV som ingåtts mellan SVT, UR och Teracom för perioden 2004–2013 är omställningen av SVT:s och UR:s markbundna TV-sändningar från analog till digital TV med en räckvidd av 99,8 procent tryggad.

Regeringen anser att ett ytterligare sändarnät, utöver det som används för public service, bör byggas ut till minst 98 procents befolkningstäckning genom att de återstående fjorton större sändarstationerna samt vissa mindre sändarstationer förses med digital sändarutrustning. Under förutsättning att TV 4 ingår avtal om att svara för de kostnader som uppkommer i samband med utbyggnaden bedömer regeringen att sändningar med den angivna räckvidden kan bekostas genom avgifter från programföretag som använder det.

3 Framtvingat teknikskifte stör konkurrensen och mångfalden

3.1 Låsningen vid marksänd digital TV begränsar yttrandefrihetens förutsättningar och mångfalden

Övergången från analog till digital teknik innebär stora förändringar i fråga om produktion, distribution och lagring samt den vidgade möjligheten till interaktivitet. Den digitala tekniken finns i många olika skepnader och med olika kvaliteter.

Vi välkomnar tillkomsten av nya tekniska varianter och det faktum att det innebär större frihet både vad gäller sändningar och konsumenternas möjligheter att välja. Där vi anser att den digitala tekniken skall användas för att i så stor utsträckning som möjligt främja yttrandefriheten och mångfalden har regeringen emellertid valt en annan väg.

Staten har valt den teknik som är ekonomiskt och tekniskt underlägsen eftersom det är den enda tekniken som på grund av sitt begränsade utrymme ger det offentliga kontroll över det som vidaresänds.

Regeringens satsning på marknätet för digital TV har blivit ytterligt kostsamt. Höga kostnader, få sålda dekodrar, få tittare, kraftiga förseningar och orealistiska planer har gjort att de miljarder projektet kostat hittills framstår som bortkastade pengar. Resultatet visar också att det plan- och kommandotänkande som präglat projektet och Kulturdepartementets planering passar sällsynt illa för nya medier. Det finns anledning att befara att regeringens låsning vid marknätet tvingar in alltfler konsumenter, och därmed en större del av medierna, i den distributionsform som har lägst kapacitet och sämst utrymme för interaktivitet. Det faktum att det markbundna nätet är sämre, mer begränsat och dyrare än andra digitala alternativ innebär också att regeringens satsning på det leder till att man motverkar de krav som vi anser måste ställas på mediepolitiken, nämligen att verka för största möjliga utrymme för yttrandefrihet och informationsfrihet. Färre kanaler ger sämre förutsättningar för nya aktörer samtidigt som färre aktörer ges möjlighet att uttrycka sig. På samma gång leder det begränsade kanalutrymmet i det marksända nätet till att fördelningen av frekvenser blir en politisk maktutövning med det hot mot kanalernas och mediernas oberoende från stat och politik som detta innebär.

Genom beslutet att släcka ner det analoga nätet redan den 1 februari 2008, försöker regeringen forcera fram det markbundna nätet. Det är uppenbart att syftet inte är omsorg om publiken, utan försök att vinna tillbaka det gamla monopolets begränsningar inom ramen för den digitala tekniken.

3.2 Frekvensanvändning

Frågan om det digitala marknätet handlar emellertid inte bara om vem som skall kontrollera TV-sändningarna med digital teknik. Det handlar också om möjligheterna att bygga ut andra mobila tjänster. Frekvensutrymmet i etern är begränsat och det skall räcka till TV, radio, personradiotrafik, mobilteletjänster och radiobaserad bredband. Det gör det angeläget och nödvändigt att utnyttja frekvenserna effektivt och till rätt saker.

Digital TV i marknätet riskerar att låsa upp breda frekvensområden som annars kan användas till mobila Internettjänster. Post- och telestyrelsen, PTS, har som ansvarig myndighet också avrått från utbyggnad av det digitala marknätet just av denna anledning. Det riskerar att hämma IT-utvecklingen i Sverige.

I och med att det finns befintliga väl fungerande alternativ, som dessutom har högre teknisk kapacitet, är billigare, har bättre utrymme för interaktivitet och når hela befolkningen, saknas anledning att subventionera ett markbundet digitalt sändarnät som hittills inte svarat upp mot grundläggande kommersiella krav.

4 Dyrare att sända via marknät än med satellit

Det markbundna stolpnätet för digitala sändningar har varit behäftat med betydande ekonomiska kostnader och problem. En orsak är att de markbundna sändningarna är avsevärt dyrare än andra digitala distributionsformer.

Detta blir än mer uppenbart när regeringen nu återkommer till riksdagen med sitt förslag om släckning av det analoga nätet. I en tidigare proposition föreslog regeringen att det markbundna nätet skulle ha en täckning runt 98 procent. Nu föreslår regeringen att de digitala sändningarna från Sveriges Television och Utbildningsradion skall ha samma räckvidd som företagets nuvarande analoga marksändningar, vilket innebär en täckning som motsvarar att 99,8 procent av befolkningen kan ta emot sändningar med utomhusantenn i sina permanenta bostäder. Därutöver föreslås att minst 98 procent av befolkningen bör kunna ta emot marksändningar från ytterligare minst en frekvenskanal.

Regeringen redovisar inte närmare de kostnader som följer av att man på detta vis utsträcker räckvidden. Med tanke på att markbundna sändningar är fem till sex gånger dyrare än satellitsändningar bara för att nå upp till 98 procents täckning kommer de sista procentenhterna att vara än mycket dyrare i förhållande till annan digital teknik.

Teracom redovisar att kostnaden för att nå upp till 98 procents täckning genom utbyggnad av två sändarnät är 125 miljoner kronor samt att den ytterligare kostnaden för att gå från 98 procent till 99,8 procents täckning i endast ett nät är 200 miljoner kronor.

Det är förvånande att regeringen i denna del inte tagit fasta på de uppfattningar som PTS för fram i sitt remissvar om att de hushåll som inte omfattas av de 98 procenten som redan i dag nås av de digitala marksändningarna bör nås med satellit i stället för genom markbundna sändningar. PTS varnar både för kostnaderna av en ytterligare utbyggnad av räckvidden och för det faktum att en utbyggnad av räckvidden till 99,8 procent förhindrar att frekvenser frigörs för andra ändamål.

Regeringen anför emellertid i propositionen att det är mer komplicerat att ta emot digitala satellitsändingar än digitala marksändningar och att det inte är möjligt att till överkomliga kostnader ordna satellitmottagning på alla platser. I och med att en del satellitsändningar måste krypteras måste dessutom även den som vill se avgiftsfria TV-program ändå ha ett programkort, vilket medför extra kostnader. Regeringen avvisar mot denna bakgrund den tekniska lösning som innebär att man inte bygger ut det digitala marknätet fullt utan låter vissa hushåll få del av sändningarna via satellit.

SVT:s sändningar finansieras med offentliga medel. Det innebär att de skall vara tillgängliga för alla utan villkor om särskild betalning. SVT:s program bör därför erbjudas samtliga satellitoperatörer för kostnadsfri distribution inom Sverige. En sådan lösning ökar tillgängligheten för tittarna och minskar beroendet av marknätet. Mot den bakgrunden välkomnar vi att Sveriges Television nu fått en vidare spridning via satellit.

Mycket talar för att SVT i en kostnadsbedömning bör prioritera de betydligt billigare sändningarna via satellit och kabel framför det dyrbara marknätet.

5 Konsumenterna måste avgöra digitaliseringens framtid

Frågan om verksamheten i det digitala marknätet bör grundas på marknadsmässiga överväganden bland aktörerna på marknaden. Det gäller bland annat de radio- och TV-företag som har ett naturligt intresse av att utveckla formerna för digitala sändningar, men också företag som utvecklar olika former för digital kommunikation.

Staten skall förhålla sig teknikneutral, och inte försöka styra vare sig teknikutveckling eller konkurrens inom medieområdet.

Även om det är rimligt att förvänta sig att konsumenterna efter hand skaffar sig digitala mottagare så finns det ingen anledning att låsa konsumenterna vid en särskild teknisk distributionsform av digitala sändningar. Vidare finns det ingen anledning att subventionera boxar med miljontals kronor via statliga bolag, och det finns heller ingen anledning för staten att via bolag betala vissa tittares tillgång till kanaler ägda av privata intressen.

Regeringen försöker tvinga fram ett teknikskifte genom lagstiftning. Staten låser sig nu vid en distributionsteknik som är både sämre och dyrare än alternativen samt att den begränsar utbudet för publiken. Vi menar att det är bättre att låta utvecklingen fortgå utan politisk styrning.

Marknätets problem och ekonomiska svårigheter liksom Teracoms dåliga ekonomi har två huvudorsaker. Dels har relativt få hittills skaffat digitala mottagare, dels är konkurrensen med andra sätt att sända TV hård. Det är betydligt billigare att sända en digital TV-kanal via satellit än via marknätet.

Under de senaste åren har stora ansträngningar gjorts för att få nya hushåll intresserade av det digitala marknätet. Efter en omfattande satsning med subventioner till en kostnad på en miljard kronor under fem år har 230 000 hushåll skaffat mottagare till marksänd digital-TV. Regeringen verkar dock ha övergett miljardrullningen i subventioner och tänker inte längre locka utan i stället tvinga in konsumenterna i en teknik de själva inte av egen fri vilja har valt. Släckningen i slutet av tunneln är uppenbarligen det argument som skall övertyga abonnenterna att de nu måste byta teknik för mottagningen av program.

6 Konsekvenser av en förtida släckning av analoga sändningar

Vi är fortsatt emot en förtida släckning av de analoga sändningarna. En släckning måste vara ett resultat av konsumenternas önskemål och intresse för de fördelar en ny teknik erbjuder. Intresset för digitala TV-sändningar i marknätet är fortsatt lågt, vilket tydligt visar att det inte är rimligt att släcka ner den teknik som en miljon hushåll använder och är nöjda med. Det skulle drabba de hushåll som inte har råd eller av andra skäl vill byta teknik. Därmed kommer public service-programmen att få en sämre räckvidd där stora grupper som betalar för programverksamheten inte kan ta del av den.

Ett mycket stort problem är att radio- och TV-handlare måste göra en kreditprövning av den som önskar köpa en box/dekoder. Den som inte anses kreditvärdig får inte köpa någon box. Detta innebär att en stor del av Sveriges befolkning, t ex pensionärer med låg inkomst, eventuellt inte kommer att kunna se någon TV över huvud taget om de analoga sändningarna avslutats den 1 februari 2008. Detta är helt oacceptabelt och strider helt mot vår uppfattning att alla skall kunna se public service-sändningarna. Med nedsläckta vanliga analoga sändningar blir alla TV-apparater som inte har en box eller dekoder oanvändbara och värdelösa. Varje TV-mottagare, liksom varje video, kräver en egen box/dekoder. Vill man se ett program medan man spelar in ett annat krävs två boxar. Tittar barnen på ett tredje program krävs ytterligare en box. Det innebär mycket stora utgifter för barnfamiljer eller att de tvingas skrota någon eller några TV-apparater.

Teknikens utveckling går emellanåt mycket snabbt och det finns all anledning att fortlöpande se hur snabbt intåg den digitala tekniken gjort i dess olika former.

Det är naturligt att det analoga nätet en gång släcks som en konsekvens av den digitala teknikens utveckling. Släckningen bör emellertid ske som en konsekvens av teknikens utveckling på dess egna meriter och till följd av konsumenternas aktiva val.

En släckning kan därför inte bli aktuellt förrän det övervägande flertalet konsumenter gått över till annan distribution än de marksända analoga sändningarna.

En släckning skall inte ske för att regeringen vill det utan för att andra tekniker än dagens analoga visat sig bättre och effektivare och lockat konsumenterna. Målet bör därför formuleras i form av den nya teknikens täckning snarare än i form av ett årtal.

Riksdagen har beslutat att de vanliga sändningarna skall släckas successivt i landet och vara helt nedsläckta den 1 februari 2008. Vi motsätter oss detta. Det riskerar att låsa teknikutvecklingen till den teknik som är mest begränsad och som är dyrast samtidigt som vi i dag ser hur den digitala tekniken öppnar många nya möjligheter för distribution.

Vi menar i stället – mot bakgrund av ovanstående – att släckningen av det analoga nätet skall komma som ett resultat av konsumenternas önskemål. Det skattebetalarna betalar för skall de också kunna se. Beslutet att släcka de analoga sändningarna den 1 februari 2008 skall därför upphävas.

Regeringen bör sätta upp andra villkor som måste vara uppfyllda för att en släckning av de analoga sändningarna skall vara möjlig. Villkoren bör präglas av en hänsyn till publiken och ta sikte på att den digitala tekniken har utvecklats så långt att övergången från analog teknik skall kunna ske utan att stora grupper ställs utanför den programverksamhet de betalar för.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan bör regeringens proposition om fortsatt utbyggnad av det digitala marknätet avslås.

Stockholm den 1 april 2004
Gunnar Hökmark (m)
Henrik S Järrel (m)	Nils Fredrik Aurelius (m)
Hillevi Engström (m)	Cecilia Magnusson (m)
Bertil Kjellberg (m)	Göran Lennmarker (m)