med anledning av prop. 2003/04:131 Internationella adoptionsfrågor

Motion 2003/04:So23 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en översyn av adoptionslagstiftningen med särskild betoning på ensamståendeadoption.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stöd till adopterade i vuxen ålder.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om biståndsinsatser i samband med adoption.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samverkan och kompetensutveckling på nationell, regional och lokal nivå.

Inledning

I propositionen föreslås åtgärder för att stärka barnets rätt i adoptionsprocessen. Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (NIA) avvecklas och ersätts med en ny myndighet, Myndigheten för internationella adoptionsfrågor (MIA). Den nya myndigheten förutsätts kunna arbeta mer effektivt med tillsyn, auktorisation och internationella kontakter.

Förutsättningarna skärps vid auktorisationsförfarandet av förmedlare av internationella adoptioner och enskilda länder varifrån samarbetet utgår. Vidare föreslås att en ändring i socialtjänstlagen (2001:453) när det gäller krav på blivande adoptanter för att få medgivande att ta emot ett utländskt barn i syfte att adoptera det.

Kristdemokraterna anser att de åtgärder som föreslås i propositionen i huvudsak stärker barnets rätt i adoptionsprocessen. Det finns dock anledning att kritisera den socialdemokratiska regeringen för de åtgärder man valt att inte föreslå i propositionen.

Översyn av adoptionslagstiftningen

I utredningsbetänkandet Barn i homosexuella familjer (SOU 2001:10) har flera experter i kommittén i särskilda yttranden påtalat behovet av att den svenska adoptionslagstiftningen ses över.

Det framhålls vidare att forskningen är eftersatt beträffande adopterade barns uppväxt och utveckling med tanke på den speciella situation och bakgrund som dessa har att hantera under barn- och ungdomsåren, men också senare i livet.

Behovet av forskning och utredning om adopterade barn har också påtalats av bland annat föreningen De adopterades röst. Den menar att det är hög tid att utvärdera dessa barns uppväxt i en speciell situation med många frågetecken kring den egna bakgrunden om ursprungsland, biologiska föräldrar, tidigare släkt, varför de hamnat i Sverige och så vidare. Den tycker också att det är viktigt att undersöka hur det gått för de adopterade sedan de vuxit upp.

Den utredning om internationella adoptioner, Adoption – till vilket pris? (SOU 2003:49), som ligger till grund för föreliggande proposition, fick tyvärr ett alltför begränsat uppdrag och alltför kort tid för sin uppgift. Kristdemokraterna anser att en parlamentarisk utredning av hela adoptionslagstiftningen bör komma till stånd, då det är hög tid att ta ett helhetsgrepp om adoptionsfrågan.

Vid översynen bör undersökas vad som tycks vara bäst för barnet enligt forskarnas uppfattning samt vilken familjekonstellation som är fördelaktigast ur barnets perspektiv. Med tanke på att ett adoptionshem i görligaste mån bör efterlikna det naturliga förhållandet i en familj, det vill säga med en mamma och en pappa att identifiera sig med, bör översynen särskilt utvärdera situationen och utvecklingen för barn som vuxit upp med endast en adoptivförälder. Synen på barns behov har genomgått förändringar i många hänseenden sedan bestämmelserna rörande ensamadoptioner tillkom 1917.

Stöd till adopterade i vuxen ålder

Forskningen kring adopterade personer situation är i vissa delar bristfällig, trots att det är uppenbart att många adopterade har svårigheter. Hos vuxna adopterade är självmord, självmordshandlingar, psykisk sjukdom, missbruk och kriminalitet vanligare än hos den övriga befolkningen. Det bör dock understrykas att den stora majoriteten av de adopterade barnen växer upp med bra psykisk hälsa och god självkänsla.

Det problem som ibland uppstår beror till stor del säkerligen på upplevelser före adoptionen. Misshandel, undernäring och annan vanvård tidigt i barnets liv inverkar starkt på barnets chanser att växa upp i trygghet.

I regeringens proposition saknas förslag som kan bidra till bättre stöd och hjälp till adopterade. Det enda är en hänvisning till utredningens förslag, vilka klargjorde vad stödet kan innebära och att de adopterades intresseorganisationer kan utföra ett viktigt arbete. Detta duger inte. Regeringen borde ha föreslagit mer konkreta åtgärder för att komplettera det stöd som redan finns. Detta bör ges regeringen tillkänna.

Aspekter på bistånd i samband med adoption

Det bedrivs i många fall ett angeläget biståndsarbete av svenska adoptionsorganisationer. Det kan gälla åtgärder för att förhindra övergivanden, att hitta foster- eller adoptivföräldrar till övergivna barn i hemlandet eller att förbereda äldre institutionsbarn för ett självständigt liv som vuxen. Ett sådant arbete är också angeläget enligt 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner, som fastslår att det är positivt att stödja verksamhet som syftar till att förbättra nationella skyddsåtgärder för barn inklusive program för att just förhindra övergivanden.

I regeringens proposition tas frågan om sammanslutningarnas biståndsarbete främst upp utifrån den eventuella inverkan denna kan ha på adoptionsarbetet. Man har fastslagit att verksamheterna skall vara skilda åt för att värna integriteten i de båda verksamheterna. Grundregeln är att biståndsarbete inte får bedrivas med en kontakt där man också har adoptionsverksamhet.

Mot bakgrund av att adoptionskontakterna i många fall bedrivs med respekterade och starka barnrättsorganisationer finns anledning att efter särskild prövning också medge att man kan få bedriva både adoptions- och biståndsverksamhet med samma kontakt. Det faktum att adoptionsorganisationer ofta besitter en ur svenskt utvecklingssamarbete värdefull kunskap om barn på institution, talar också för att en angelägen utvecklingsinsats inte ska hindras att komma till stånd om sammanslutningen också förmedlar barn för adoption från kontakten.

En sådan särskild prövning kan innefatta följande punkter: För att medge att båda verksamheterna samtidigt ska få förekomma bör sammanslutningens biståndsverksamhet vara ekonomiskt åtskild från övrig verksamhet.

Vidare bör både den kommande adoptionsmyndigheten MIA och biståndsorganet Sida ha möjlighet att i varje enskilt fall, där bistånd respektive adoptionsverksamhet bedrivs med samma kontakt, pröva att integriteten i respektive verksamhet inte hotas.

Biståndsinsatserna bör i dessa fall syfta till att förebygga övergivanden av barn och utveckla alternativ till institution samt öka möjligheterna för att barn i första hand placeras i det egna landet.

Samverkan och kompetensutveckling

Aktuell forskning visar att adopterade som grupp har en särskild sårbarhet. Sedan 1998 har kommunerna enligt socialtjänstlagen ett särskilt ansvar för att ge stöd till adopterade. I regeringens förslag påtalas vikten av samverkan, vilket redan idag är möjligt. Tyvärr visar både enskildas erfarenheter och den kartläggning som återfinns i SOU 2003:49 att detta sällan fungerar i praktiken.

Ett stimulansbidrag skulle möjliggöra samordning på det lokala och regionala planet, så att kommunerna bättre kan möta de behov av råd och stöd som finns och som de enligt socialtjänstlagen 5 kap. 1 § är ålagda att ansvara för. Samordning av resurser kommer med största sannolikhet att underlätta för kommunerna att uppfylla kravet i socialtjänstlagen på ett tillfredsställande sätt.

Regeringen föreslår i sin proposition att ett kunskapscentrum ska inrättas, vilket är positivt. Det är viktigt att det finns forum även på lokal och regional nivå för att kunskap och information ska kunna spridas på ett effektivt sätt, så att den når de som i sitt arbete möter adopterade och deras familjer.

Utifrån ovanstående anser Kristdemokraterna att det är mycket olyckligt att regeringen inte för förslaget om stimulansbidrag vidare eller ställer tydligare och hårdare krav på samverkan, så att adopterade och deras familjer kan få den hjälp och det stöd de har rätt till.

Barns rätt till föräldrar av båda könen

Adoption är inte till för att ge vuxna människor barn utan för att ge barn föräldrar. Ingen har rätt till barn, vare sig heterosexuella eller homosexuella par. Däremot har alla barn rätt till föräldrar. Varje barn har en biologisk mamma och en biologisk pappa. På grund av olika omständigheter kan en eller båda föräldrarna vara borta ur barnets liv. Det är då samhällets skyldighet att så långt det står i dess makt medverka till att barnet ändå får en uppväxtsituation som liknar den ursprungliga så mycket som möjligt. Adoptionens syfte och innebörd är att ge barnet en ersättning för dess biologiska föräldrar. Vid en adoption, som är det enda tillfälle då staten reglerar hur en familj ska se ut, ska man söka efterlikna det ursprungliga familjeförhållandet i så hög utsträckning som möjligt. Adoptionsförhållandet avspeglar alltså det naturliga föräldraskapet. Ett barn kan i egentlig mening bara ha en mamma och en pappa, vare sig dessa är biologiska föräldrar eller adoptivföräldrar. Därför kan ett barn inte adopteras av sin moders make samtidigt som den biologiske fadern behåller sitt faderskap. Om två personer tillsammans ska komma i fråga som adoptivföräldrar till ett barn måste de kunna vara ersättare för mamma respektive pappa. En förutsättning för detta är att de är av olika kön.

Att barnets utveckling sker genom ett växelspel mellan föräldrarnas olika roller har påvisats i en mängd olika studier. Varje barn bör så långt det är möjligt ha rätt till identifikation med föräldrar av båda könen. Denna princip ligger till grund för nu gällande familjerätt och tillämpas därför i samband med vårdnadstvister. Även om föräldrarna inte lever tillsammans har barnet rätt till kontakt med båda föräldrarna. Mot bakgrund av ovanstående anser Kristdemokraterna att riksdagen ska ompröva beslutet om att homosexuella par ska kunna prövas för adoption. Detta har Kristdemokraterna yrkat i motioner som lagts tidigare.

Stockholm den 6 maj 2004
Chatrine Pålsson (kd)
Ulrik Lindgren (kd)	Inger Davidson (kd)
Dan Kihlström (kd)	Kenneth Lantz (kd)
Gunilla Tjernberg (kd)	Torsten Lindström (kd)
Helena Höij (kd)	Rosita Runegrund (kd)
Sven Brus (kd)	Olle Sandahl (kd)