med anledning av prop. 2003/04:136 Ledningsrätt för elektroniska kommunikationsnät

Motion 2003/04:Bo6 av Jan-Evert Rådhström m.fl. (m)

1  Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ändringar i ledningsrättslagen inte är nödvändiga eftersom det man vill uppnå kan uppnås med frivilliga överenskommelser och inom dagens lagstiftning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör verka för att samordning av master sker i vårt land.

2 Motivering

Tillgång till säkra och effektiva elektroniska kommunikationer är inget skäl för att införa den av regeringen nu föreslagna tvångslagstiftningen. Propositionen innebär att teleoperatörer, mot en markägares vilja, skall kunna tvinga på denne en telemast med tillhörande basstation, även om det kan finnas marknadsmässiga lösningar.

Tvångslagstiftning av denna typ var måhända i vissa ögon mera motiverad i en tid då el- och telenäten byggdes upp av statliga monopol i det allmännas intresse och utan vinstintressen, men utbyggnaden av dagens elektroniska kommunikationsnät kan inte jämföras med dåtidens infrastrukturuppbyggnad. Det kan ej heller jämföras med lagstiftningen som gäller tvångsvis inlösen av mark för vägar och järnvägar. Det strider mot den grundlagsstadgade äganderätten och den fria marknadens principer att genomföra den nu föreslagna lagstiftning som ger teleoperatören generell rätt att med tvång placera en mast där det blir billigast, d.v.s. nära väg och elledning. Detta för all framtid och för ett engångsbelopp på några tusen kronor till markägaren, jämfört med marknadens pris för ett frivilligt nyttjanderättsavtal. Det förefaller riktigt att man har ett system som främjar samordning av master men det är inte beroende av att man måste genomföra en ledningsrättslagstiftning för ändamålet. Det är viktigt att man har ett system som främjar samordning av master.

Lagförslaget är initierat av utbyggnaden av det s.k. 3 G-nätet, och utbyggnaden påverkar oss alla på olika sätt. Likväl har, som framgår av propositionen, vanligtvis frivilliga överenskommelser träffats mellan teleoperatörer och markägare såvitt gäller fastigheter, som ägs av privatpersoner. Problem har däremot, enligt propositionen, ofta förekommit vid förhandlingar med större fastighetsägare som kommuner.

Den föreslagna lagstiftningen riktar sig sålunda enligt motivet egentligen mot kommuner och andra likartade större fastighetsägare och inte mot privatpersoner, men i liggande förslag är det ändå landets alla små fastighetsägare som drabbas av konsekvenserna i förslaget.

Av lagförslaget berörda master skall kommunicera sinsemellan via radiolänk. Masternas sändare har en räckvidd på ca 5–10 km. Detta ger en flexibilitet vid lokalisering av en mast. Om inom ett område en fastighetsägare säger nej finns i princip alltid andra tänkbara lokaliseringar och andra markägare, som inom ramen för marknadens principer är villiga att upplåta mark för en mast. I något enstaka fall kan det komma att innebära att en mast måste få en placering i ett område, samtidigt som ingen markägare är villig att upplåta mark för ändamålet. Vi delar Fastighetsägarna Sveriges uppfattning, att om det under inga omständigheter går att nå en överenskommelse med fastighetsägaren finns det en möjlighet att använda expropriationslagen. I propositionen sägs vidare att inriktningen är att man skall försöka nå frivilliga överenskommelser. Varför man då trots detta vill göra tillägg i ledningsrättslagen är enligt vårt synsätt felaktigt.

Vi delar, mot bakgrund av sändarnas räckvidd, inte regeringens uppfattning att det av PTS beslutade kravet om hög täckningsgrad (99,98 procent av Sveriges befolkning) och viss teknisk funktionalitet liksom topografiska förhållanden gör att det ibland inte finns någon annan fastighetsägare att vända sig till. I princip i alla situationer förutom några fåtal fall finns det fastighetsägare som har intresse av att upplåta mark för en mast.

Om något sådant undantagsfall trots allt skulle existera, så är det inte skäl nog för att genom tvångslagstiftning ge samhället rätt att kränka den grundlagsstadgade äganderätten för alla fastighetsägare.

Lagförslaget är ensidigt inriktat på att mastutbyggnaden är viktigare än att utbyggnaden sker i samarbete med fastighetsägare. Regeringens löfte om att ersättningsfrågan i en framtid skall ses över, är inget skäl för att medge en onödig och generell tvångslagstiftning. Ersättningsfrågan löses bäst inom ramen för nuvarande system, d.v.s. av marknaden genom frivilliga överenskommelser om nyttjanderättsavtal och pris.

Stockholm den 28 april 2004
Jan-Evert Rådhström (m)
Patrik Norinder (m)	Anne-Marie Pålsson (m)
Bengt-Anders Johansson (m)	Ulf Sjösten (m)
Gunnar Axén (m)	Lars Lindblad (m)
Henrik von Sydow (m)