med anledning av prop. 2003/04:140 Kunskap och kvalitet - elva steg för utvecklingen av gymnasieskolan

Motion 2003/04:Ub9 av Sten Tolgfors m.fl. (m)

1 Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 1

3 Förslag till riksdagsbeslut 1

4 Skärp kunskapskraven i gymnasieskolan 4

5 Historik 6

5.1 Oppositionspolitik leder till framgång 7

6 Få konkreta förslag 8

6.1 Ämnesbetyg 8

6.2 Gymnasieexamen 10

6.3 Gymnasiearbete 10

6.4 Individuella programmet 10

6.5 Frisökning 11

6.6 Historia blir nytt kärnämne 12

6.7 Yrkesinriktade program 13

6.8 Lärlingsutbildning i gymnasieform 14

6.9 Infärgning av kärnämnena 14

6.10 Längre sammanhållna kurser 14

6.11 Lokala kurser måste kvalitetssäkras 15

7 Fristående gymnasieskolor 15

7.1 Vitaliserande utveckling 15

7.2 Rättvisande beräkningsunderlag och förutsägbarhet 16

7.3 Ge eleverna på individuella programmet samma möjlighet 17

2 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att gymnasieelever bör få styra huvuddelen av sin utbildnings utformning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla gymnasieutbildningar inte behöver leda till akademiska studier.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjligheter till högskolekurser i gymnasieskolan.

4. Riksdagen beslutar att behörighetskraven till gymnasiets nationella program skall ligga fast vid godkänt i svenska/svenska 2, matematik och engelska.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att eleverna har erforderliga kunskaper med sig från grundskolan.

6. Riksdagen begär att regeringen utreder hur fler betygssteg kan införas och återkommer med förslag till riksdagen.

7. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om att elever återkommande skall kunna tentera upp betyg under skoltiden.

8. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om att elever skall kunna tentera av kurser under skoltiden.

9. Riksdagen avslår förslaget om att införa ämnesbetyg i gymnasieskolan.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stress i skolan och dess orsaker.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om antagningssystemet till högre utbildning.

12. Riksdagen beslutar att det för gymnasieexamen skall krävas godkänt i 90 % av fullständig studiegång varav minst betyget Godkänd skall vara uppnått i kärnämnena svenska/svenska 2, matematik och engelska samt godkänt gymnasiearbete.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det individuella programmet.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att elever på det individuella programmet skall få möjlighet att få sin utbildning i en fristående skola.

15. Riksdagen begär att regeringen återinför en riksprislista för gymnasieskolan där lägsta ersättning per program och inriktning anges.

16. Riksdagen beslutar att frisökning till gymnasieskolan skall omfatta också lokala program.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att antagningsmodeller till gymnasieskolor inte skall centralstyras.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inkonsekvensen i regeringens förslag vad avser kärnämnens omfattning.

19. Riksdagen beslutar att svenska/svenska 2, matematik, engelska samt historia skall vara obligatoriska kärnämnen i gymnasieskolan och att gymnasiearbetet skall vara obligatoriskt.

20. Riksdagen beslutar att historia blir kärnämne omfattande 100 poäng.

21. Riksdagen begär att regeringen återkommer med ett förslag om att ge samtliga elever i gymnasieskolan rätt att läsa 100 poäng idrott och hälsa, 100 poäng samhällskunskap respektive 50 poäng religionskunskap, 50 poäng naturkunskap och 50 poäng estetisk verksamhet.

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om historieämnets betydelse.

23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bristerna i dagens gymnasieskola för den fjärdedel av gymnasisterna som inte når slutbetyg inom fyra års studier.

24. Riksdagen avslår regeringens förslag om obligatoriska lokala samråd.

25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en modern lärlingsutbildning.

26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätten att läsa in behörighet till akademiska studier.

27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om infärgning av kärnämnen.

28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvalitetssäkring av lokala kurser.

29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvalitetssäkring av skolor.

3 Skärp kunskapskraven i gymnasieskolan

Det är förmedling av kunskap som är skolans centrala uppgift.

I dag når vart fjärde barn inte grundskolans mål i ett eller flera ämnen. Mer än var tionde elev blir inte behörig till gymnasiet. Grundskolans problem blir också gymnasieskolans problem när elevernas förkunskaper brister. Högskolan blir sedan i sin tur lidande när elever kommer oförberedda från gymnasiet, vilket leder till diskussioner om den högre utbildningens gymnasifiering.

Utvecklingen där regeringen flyttar skolpolitikens fokus från det ordinarie skolsystemet till reparativa åtgärder är tydlig. Det är tänkt att elever skall gå grundskola, därefter gymnasieskola och sedan universitet. I själva verket går många först grundskola utan att nå gymnasiebehörighet, sedan det individuella programmet på gymnasiet på kanske fyra år för att sedan gå direkt till komvux. Därefter följer collageår och andra förberedande studier, varefter högskolestudier kan inledas.

Det är uppenbart att dagens gymnasieskola inte fullt ut fungerar. Bara två tredjedelar av alla gymnasieelever fullgör gymnasiet inom den avsedda tiden, tre år. Bara tre av fyra elever fullgör gymnasiet ens inom fyra år. Det individuella programmet har växt från att vara ett undantagsprogram till det tredje största. Av de elever som börjar på det individuella programmet får högst var femte slutbetyg inom fyra år.

Det är normalt att elever går direkt från gymnasiet till komvux – trots att man redan har avgångsbetyg. Statistik från SCB visar att hälften av de yngre komvuxeleverna kommer för att höja redan godkända betyg. Komvux har alltså förvandlats från en andra chans i livet för dem som inte klarat gymnasiet till en mer eller mindre ordinarie fortsättning på gymnasieskolan.

Regeringen är fortfarande inne på att grundskolans problem skall lösas på gymnasiet. Socialdemokraterna har stämmobeslut på att alla ungdomar skall komma in på gymnasiet oavsett vad de har för betyg.

Att sänka intagningskraven till gymnasiet som regeringen länge förordat skulle sänka utbildningens kvalitet. I Västerås har detta prövats. Där togs alla elever in på den utbildning de önskade, oavsett vilka betyg de hade. Resultaten sjönk då både i grund- och gymnasieskola. Sett till meritvärde var Västerås bland de 55 svagaste kommunerna och betygen i gymnasiet bland de tio svagaste år 2002, då systemet var i full gång.

Kraven på godkänt i svenska, engelska och matematik för behörighet till gymnasiets nationella program skall finnas kvar. Behörighetsreglerna tillkom för att garantera viss nivå på de gymnasiala studierna och för att garantera att eleverna skulle ha tillräckliga förkunskaper för att klara av studierna på gymnasiet.

Att så många som drygt tio procent av eleverna inte är behöriga till gymnasiet i dag visar att grundskolan inte klarar sin uppgift. Problemet löses inte genom att de elever som har bristfälliga kunskaper från grundskolan tvingas in i en utbildning de har begränsade förutsättningar att klara, utan genom att åtgärder sätts in tidigt i grundskolan. De elever som ännu inte har tillräckliga kunskaper och uppnått gymnasiebehörighet bör få möjlighet att gå vidare i sina studier. Formen för detta bör, som i dag, vara ett individuellt program.

Skolpolitiken måste lägga fokus på att ge varje del av skolan förutsättningar att lösa sina uppgifter, för att återupprätta Sverige som kunskapsnation. Propositionen har dock sådana oklarheter, brister och luckor att den är fullständigt otillräcklig för att lösa gymnasieskolans problem.

Gymnasieskolan är en frivillig vidareutbildning. För vissa är den högskoleförberedande och för andra yrkesförberedande, men för ingen skall den vara en förlängning av grundskolan.

Framtidens krav på bredare kompetenser förutsätter även krav på djup i kunskaperna. Gymnasieskolans uppdrag är inte i första hand att färdigutbilda eleverna, utan att bidra till personlig utveckling för ungdomar och göra dem redo för arbetslivet eller för studier på universitetsnivå. Gymnasieelever bör i än högre utsträckning än grundskoleelever själva kunna styra sin utbildning. I och med att det är en frivillig skolform är det rimligt att eleverna har mycket stort inflytande över hur deras utbildning skall se ut och var den skall bedrivas.

Såväl yrkesinriktade elever som starkt studiemotiverade elever måste kunna lyckas och utvecklas i gymnasiet. Vi ser inget egenvärde i att alla utbildningar skall leda till universitetsstudier.

Som i dag skall kurserna också framöver vara gymnasiets minsta byggsten och det som betygsätts. Det ger utrymme för valfrihet för eleverna och skapar en struktur som gör att man successivt kan gå vidare i sina studier. Samtidigt är det viktigt att undervisningen inte fragmentiseras och delas upp i för små beståndsdelar.

Eleverna skall kunna välja kurser friare än i dag oavsett inriktning på utbildningen. Endast svenska, engelska, matematik och historia skall vara obligatoriska ämnen för alla elever. Den obligatoriska delen omfattar då cirka 20 procent av undervisningstiden. Utrymmet för elevernas egna val skall i motsvarande mån öka. Tydliga examenskrav och intagningskrav till universitet bör styra gymnasieskolans struktur i övrigt. Med detta synsätt kan eleverna själva komponera sin utbildning utifrån egna intressen och bedömningar av kommande behov på arbetsmarknaden. Det gör det möjligt att variera utbildningens längd. Vi tror att det skapar motivation och frihet att förverkliga det egna livet. Samtliga specialämnen skall ha nationella kursplaner och kunskapsmål.

Alla kurser och huvudmän skall bli föremål för en större kvalitetssäkring än idag. Dagens kvalitetsgranskning är inte tillfyllest utan skall ske oftare och mer ingående än i dag. På samma sätt som vi föreslår att alla grundskolor skall kvalitetsgranskas vart tredje år.

Mycket talar för att en ökad integration av gymnasieskolan med den högre utbildningen skulle kunna bidra till att utbildningskvaliteten höjs. Genom att ge högskolekurser inom ramen för elevens fria val på gymnasiet kan ambitiösa elevers intresse tas till vara.

För den enskilde eleven skulle fördjupning i ett ämne inte bara kunna innebära kunskapsmässig utveckling. I USA kan elever dra fördel av de högskolepoäng som sådana kurserna kan ge. Rekryteringen till högskolan skulle stärkas av att många elever tidigt kommer i kontakt med akademiska studier. Regeringen bör ges detta till känna.

Regeringen står utan förslag för att skapa bra utbildningsalternativ för praktiskt intresserade elever. Teorikraven är lika för alla, oavsett studieinriktning, motivation eller intresse. Därför skall den som söker lärlingsutbildning nå samma teorimål som den som vill bli läkare. I retoriken motiveras detta med att alla elever skall nå grundläggande behörighet och kunna gå direkt från gymnasiet till universitet. Följden blir att många misslyckas, känner att kraven är fel ställda och hoppar av skolan.

Precis som inom grundskolan behövs det fler betygssteg som ger utrymme för en mer rättvisande betygssättning. Eleverna skall återkommande kunna tentera upp betyg.

4 Historik

Från början, den 4 maj 2000, beslutades att Gymnasiekommittén skulle utreda och lämna förslag till struktur för den framtida gymnasieskolan. Kommittén skulle vidare bygga sina överväganden på en analys av samhällets och arbetsmarknadens förändring samt behovet av breddad rekrytering till högskolan. Kommittén skulle även överväga formerna för hur alla studievägar kan göras tillgängliga för elever i hela landet och de ekonomiska konsekvenserna av detta samt vidare analysera effekterna av skolornas storlek vad gäller kvalitet och studievägsutbud.

Sedan kom första förseningen. Den 1 februari 2001 beslöt regeringen om det första tilläggsdirektivet till kommittén. Nu förväntades arbetet omfatta ett förslag till hur samverkan mellan skola och arbetsliv kan utvecklas samt hur ett ökat inslag av lärande i arbetet i gymnasieskolan bör utformas. Det skulle även innebära utreda och lägga förslag till hur en förändrad utformning av vissa kärnämneskurser i gymnasieskolan bör se ut samt lämna förslag till ett ämnesbetygssystem. Slutligen ingick i uppdraget även att pröva förutsättningarna för att en gymnasieexamen skall kunna införas i gymnasieskolan.

Det var en rejäl uppgift för en kommitté. Den 1 februari 2001 angavs den 30 april 2002 som slutdatum. Det ansågs väl sent redan då.

Men den 31 januari 2002 var det dags igen och regeringen gav ytterligare tilläggsdirektiv till Gymnasiekommittén.

Den 10 januari 2003 presenterades betänkandet Åtta vägar till kunskap – en ny struktur för gymnasieskolan (SOU 2002:120).

Efter en lång remissprocess väntade en utdragen hantering i Regeringskansliet. Propositionen om gymnasieskolan sköts upp i omgångar och utlovades slutligen att komma tillsammans med vårbudgeten. Inte heller denna tidsgräns lyckades regeringen hålla, varför föreliggande proposition inte innehåller de ekonomiska förslag som hade utlovats.

Hela skolan – oavsett vilka kurser eller vilken huvudman som driver den – måste bli föremål för en större kvalitetssäkring än i dag. Skolverkets utbildningsinspektion är en god början, men kvalitetsgranskning måste ske oftare och mer ingående än i dag. Vi tillstyrker regeringens förslag i denna del.

4.1 Oppositionspolitik leder till framgång

Regeringen har de senaste åren talat om att individuella programmet skall bort, att behörighetskraven för tillträde till gymnasiet inte skall spela någon roll och att första året på gymnasiet skall bli en allmän förlängning av högstadiet. Regeringen har talat om betydligt färre ingångar till gymnasiet eftersom den uppfattar att många ungdomar har svårt att välja.

Det blir inte så. Den överenskommelse regeringen träffat med Miljöpartiet och Vänstern är inte en genomgripande förändring av gymnasieskolan. Genom debatter och diskussioner, genom påtryckningar och genom att remissinstanserna många gånger ställt upp på våra resonemang har vi moderater påverkat. Regeringen har gått oss moderater till mötes på flera viktiga punkter, varav de viktigaste är att det individuella programmet inte kommer att avskaffas och att strukturen inte sektoriseras på det sätt som vänstermajoriteten i Gymnasiekommittén föreslog.

Det är bra, men inte tillräckligt. Även om långvarig opinionsbildning och goda argument förhindrat de värsta misstagen har en del mindre begåvade förslag slunkit igenom.

Till exempel menar regeringen att friskolor fortfarande inte skall tillåtas anordna individuella programmet, trots att de visat sig duktiga på att entusiasmera de elever som den kommunala skolan inte lyckats så bra med. Även om gymnasiet också framöver skall byggas upp av kurser, så föreslår regeringen att kursbetygen nu ska ersättas av ämnesbetyg. Syftet sägs vara att minska stress och fragmentisering, men resultatet blir troligen det motsatta: fler avhopp, fler taktikval och större frustration – ett riktigt dåligt förslag med andra ord.

Det finns ett par bra nyheter, där regering och samarbetspartier gått i moderat riktning.

Elever kommer att få klart större möjligheter att söka skola utanför hemkommunen. Frisökning är ett stort steg framåt som kommer att öppna dörrar och bidra till skolans kvalitetsutveckling. Regeringens förslag har dock sina begränsningar.

Förslaget om att införa frisökning är inte kopplat till ett förutsägbart och rättssäkert ersättningssystem. Risken är att skolor blir underkompenserade. Att lokala inriktningar undantas från rätten till frisökning visar också att regeringen inte förstått vitsen med valfrihet och att överföra makt till eleverna. Detta undantag kommer att starkt begränsa valfriheten i praktiken.

Lokala kurser kommer att kvalitetssäkras på samma sätt som nationella kurser. Det höjer kvaliteten och säkrar jämförbarheten.

Löftet om att lokala kurser skall kvalitetssäkras har inte kopplats till anslag för att faktiskt finansiera granskningen.

En gymnasieexamen införs om än i ett utförande som det finns anledning att ha starka synpunkter på. Kraven är för lågt ställda.

5 Få konkreta förslag

Regeringen har skjutit alla förändringar i gymnasiet framför sig i minst fem år i avvaktan på Gymnasiekommitténs förslag. Förväntningarna har varit högt ställda på regeringens proposition men de elva punkterna i regeringens och samarbetspartiernas överenskommelse motsvarar inte på långt när dessa förväntningar. Förslagen för att komma till rätta med teoretiseringen av yrkesutbildningen, omfattande avhopp och stimulans till ökad satsning på naturvetenskap och teknik lyser helt med sin frånvaro. Bara fyra av de elva punkterna är i verkligheten skarpa förslag: en urvattnad gymnasieexamen, ökad frisökning, övergång till ämnesbetyg och 50 poäng historia som nytt kärnämne.

5.1 Ämnesbetyg

Den oftast förekommande kritiken mot dagens betygssystem är att antalet betygssteg är för få. Det är en bild som bekräftats vid hart när varje skolbesök vi gör. Lärare och elever verkar helt ense. Även Gymnasiekommittén konstaterar detta i sitt betänkande, men var av direktiven förhindrad att föreslå en förändring. Skolverkets senaste rapport, Attityder till skolan 2003, bekräftar denna bild och uppger att nästan sju av tio elever anser att det borde finnas fler betygssteg.

Fler betygssteg ger utrymme för en mer rättvisande betygssättning, som elever och lärare har förtroende för. Från moderat sida anser vi att antalet betygssteg snarast bör utökas.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om hur antalet betygssteg i gymnasieskolan kan utökas.

I stället för att genomföra denna av alla berörda önskade förändring föreslår regeringen att kursbetygen ska avskaffas och ersättas av ämnesbetyg. Det är en förändring som inte löser de problem som gymnasiet brottas med och som ingen egentligen önskar. En SIFO-undersökning som Elevorganisationen och Lärarförbundet lät göra till Gymnasiekommittén visade att tre av fyra elever vill behålla kursbetygen. Många av de tunga remissinstanserna är också tillfreds med Gymnasiekommitténs förslag om att behålla kursbetygen, men göra de korta kurserna längre.

Regeringens argument för ämnesbetyg är att minska stressen och fragmentiseringen i gymnasiet. Som vi ser det kommer man inte till rätta med dessa problem genom att ändra betygssystemet.

Stressen bottnar dels i en allmänt ökad stress i samhället, dels i antagningssystemets sätt att ta in elever till högre utbildning. Skolverkets rapport Attityder till skolan 2003 visar på ökande stress i grundskolan (där man har ämnesbetyg), men något minskad stress i gymnasiet.

Universitetens och högskolornas urvalsprinciper för intagning av studenter styr många elever på gymnasiet. Många gör taktiska val – kurser som uppfattas som svåra och som man skulle ha nytta av i högskolestudierna väljs bort till förmån för enklare och ibland mer hobbybetonade kurser. Den utvecklingen är inte önskvärd. Vi anser att universiteten bör kunna vikta betygen vid intagningen, så att kurser som är relevanta för de studier man ska bedriva värderas mer än andra. Det skulle stimulera gymnasieeleverna att lägga tid och kraft på de kurser som anses svårare.

Valfrihet måste kompletteras med tydlighet om vilka konsekvenser de val man gör faktiskt får. Antagningssystemet till högre utbildning bör därför förändras så att universitet och högskolor kan ställa tydliga lokala antagningskrav och vikta och väga betyg efter respektive utbildnings behov.

Gymnasieskolan riskerar att stöpas om bakvägen med glidande ämnesbetyg. Såväl kursplaner som ämnesindelning kommer att behöva ändras. Resultatet riskerar att bli ökad likriktning av gymnasieskolan. Regeringen flaggar för att kurser inte ska kunna ges i den ordning skolan bedömer bäst, vilket vi ser som ett ingrepp i den pedagogiska friheten.

En del kurser kommer enbart att byta namn och kallas ämnen. Andra kurser kommer att slås samman, eftersom kurserna måste passas ihop ämnesvis för slutbedömning. När en elev efter ett antal år vill läsa på komvux tas det gamla – då inaktuella – ämnesbetyget upp för ny bedömning. Innebär det att allt då måste prövas på nytt?

Regeringens tanke är att betygen i den sist lästa kursen ska ersätta de tidigare. I ämnen där kurserna bygger på varandra i en kunskapsmässig progression, som språk och filosofi, kan det fungera. Men det finns 100 ämnen till, där kurserna i huvudsak inte bygger på varandra utan är parallella, exempelvis fysik, datorkunskap och många yrkesämnen. Ett exempel: ämnet datorkunskap innehåller bl a kurserna Programmering A, B, C, Webdesign, Lokala nätverk A, B och C, IT-samordning och Databashantering. Betyget i den sista kursen speglar naturligtvis inte kunskaperna i de tidigare. Hur sätter man ämnesbetyg i ett sådant ämne?

Den stora risken är emellertid att elever kommer att välja bort fördjupningar. Det är uppenbart att många elever som varit framgångsrika i de första kurserna (t ex matematik A och B) kommer att avstå från C-, D- och E-kurserna för att inte riskera ett lägre slutbetyg. Man stannar när man fått ett bra betyg och viktig kunskap uteblir. Fördjupning premieras definitivt inte.

Med regeringens förslag kan en lärare få sätta slutbetyg på en elev utan att kunna bedöma elevens faktiska kunskaper i hela ämnet, utan endast i de kurser han undervisat i. Det rimmar illa med allmänna krav på rättssäkerhet.

Om glidande ämnesbetyg skall tillämpas kan en elev per definition inte tentera upp ett betyg i en underliggande kurs som eleven misslyckats i. Men felet med dagens modell är inte att elever vill lära sig mer. Felet i dag är att det kan ske först efter gymnasietidens slut, vilket leder till konkurrenskomplettering på komvux. Det måste bli möjligt att tentera upp och av kurser redan under gymnasietidens gång.

Argumenten mot kursbetyg handlar egentligen mer om kursutformningen i sig än om betygssystemet. Att ta bort kursbetygen är första steget i att avskaffa kursutformningen. Det vore dåligt, såväl av principiella som praktiska skäl. Kursutformningen ger, rätt utformad på skolan, unika möjligheter för eleverna att själva komponera sin utbildning. Kursutformningen ger eleverna möjlighet att beta av moment efter moment och lägga dem bakom sig. Eleverna hamnar inte i återvändsgränder, eftersom kurssystemet gör att man ganska enkelt kan byta studieväg. Det underlättar också för dem som senare i livet vill ha en nystart och komplettera inom komvux för att sedan gå vidare till universitet.

Att år 2007 gå tillbaka till det gamla linjegymnasiet vore förödande. Gymnasiet har utsatts för ständiga förändringar under hela 90-talet med nya gymnasieprogram 1993–95, ny läroplan 1995, nytt betygssystem 1997 och nya kursplaner och betygskriterier 2000.

Det är hög tid för arbetsro, så att lärarna får ägna sig åt undervisningen i stället för att lösa hur ämnesbetyg ska kunna fungera i en kursbaserad skola.

5.2 Gymnasieexamen

Regeringen sänker kunskapskraven och undergräver förutsättningarna för elever som vill studera vidare på universitet. Regeringen föreslår att det bara skall krävas godkänt i 90 procent av poängen i fullständig studiegång samt ett godkänt gymnasiearbete för att en elev skall få gymnasieexamen.

Vi kommer aldrig att acceptera sänkta kompetenskrav som en väg att få fler igenom systemet. Det sa skolminister Thomas Östros i DN 8/11 2003. Men det är precis det han föreslår i propositionen.

Kraven för gymnasieexamen sänks nämligen jämfört med regeringens tidigare förslag. I propositionen Gymnasieskola i utveckling (1997/98:169) menade regeringen att det utöver de krav som nu föreslås också skulle krävas godkänt i svenska, engelska och matematik för gymnasieexamen.

En examen blir meningslös om kraven sätts för lågt. För gymnasieexamen bör inte bara krävas att eleverna skall vara godkända i 90 procent av gymnasiepoängen. Betygen i matematik, svenska och engelska – samt i gymnasiearbete – skall vara lägst godkänt.

5.3 Gymnasiearbete

Projektarbete byter namn till gymnasiearbete, godkänd byter namn till godkänt, APU (arbetsplatsförlagd utbildning) byter namn till APL (arbetsplatsförlagt lärande), vissa kurser kommer att byta namn till ämnen. Skyltbyten av den här typen utvecklar inte skolan och gynnar inte heller dess elever. Det är bra att regeringen backat från förslaget om att utvidga APU till program som förbereder för akademiska studier, men det innebär inte att frågan är löst. Det finns stora bekymmer runt om i landet att finna bra praktiktplatser för APU som regeringen inte presenterat några förslag till åtgärder för att lösa.

5.4 Individuella programmet

Det är bra att regeringen backar från kravet att slopa det individuella programmet och i stället ta in eleverna på nationella program. Förslaget har med rätta mötts av omfattande kritik. Det vore orimligt att ta in elever på utbildningar som de inte har tillräckliga förkunskaper för att kunna klara. Det faktum att var tionde elev lämnar grundskolan utan tillräckliga kunskaper är ett förödande underbetyg åt den socialdemokratiska skolpolitiken. Denna kvalitetsbrist löses inte genom sänkta eller avskaffade behörighetskrav till gymnasiet. I stället bör en omfattande renovering av grundskolan inledas, men det ligger utanför denna proposition.

Men trots att regeringen backar har den inte övergett det kollektivistiska synsättet. Detaljstyrning av typ [undervisningen] bör vara jämt fördelad över veckans dagar rimmar illa med den uttalade uppfattningen att eleverna på IV är individer och att det är alltjämt de individuella behoven som skall vara styrande.

Regeringens återkommande förakt för praktiskt kunnande och arbete med händerna återkommer i synen på IV. De teoretiska målen är styrande och eftersträvansvärda under det att allt annat avfärdas som motivationsskapande inslag.

Det finns anledning att kritisera det sätt som det individuella programmet fungerar på en del håll. Att ge eleverna möjlighet att välja utbildningsanordnare även för det individuella programmet skulle radikalt öka deras inflytande och möjlighet att påverka omfattning och inriktning på studierna. Vi anser därför att även friskolor ska kunna ta emot elever på det individuella programmet.

Eleverna på det individuella programmet bör erbjudas samma möjligheter som andra elever att söka sin utbildning på fristående skolor. Det finns ingen anledning att undandra tillfälle till alternativ pedagogik eller upplägg av undervisning för just eleverna på det individuella programmet. För oss moderater handlar det om att ge alla elever en chans att utvecklas och att valfrihet ska ges även dem som behöver extra stöd eller alternativa utbildningsformer.

5.5 Frisökning

Frisökning bör införas, det ger eleverna valfrihet och de kommunala skolorna samma möjlighet att rekrytera elever som friskolorna. Dagens kommunarrest skulle försvinna och varje skola måste därmed framöver förtjäna sina elever. Förutom att frisökning flyttar makt till eleverna, stimulerar det också en kvalitetsutveckling av utbildningen.

Vi beklagar dock att regeringen vill undanta lokala inriktningar på nationella program från rätten till frisökning. Det är märkligt att regeringen vill förbjuda eleverna att söka lokala inriktningar, eftersom det sannolikt är just dessa som är mest intressanta för eleverna. Det är en obefogad inskränkning i elevernas rätt.

Kvaliteten på lokala kurser och inriktningar har inte alltid varit tillfylles. Men eftersom de lokala inriktningarna framöver endast kommer att bestå av nationellt godkända kurser, faller kvalitetsargument mot en acceptans av lokala varianter. Regeringens inskränkning förefaller därför endast vara ett klåfingrigt ingrepp i valfriheten.

Att utbildningarna blir bredare och kursplanerna mer generella till sitt innehåll gör det än mer angeläget att eleverna kan välja lokala inriktningar utanför hemkommunen, eftersom skolorna sannolikt kommer att fylla kurserna med delvis olika stoff.

I nuläget kan en bred ingång som hantverksinriktning finnas i en elevs hemkommun, men med specialisering mot frisör när eleven i själva verket vill bli florist. På motsvarande sätt kan en elev vilja rikta in sig mot trädgårdsstudier, men hamna på en naturbruksutbildning med helt annan inriktning. Skillnaderna kan många gånger vara mer avgörande för en elevs framtid än om eleven tvingats gå samhällsprogrammet i stället för naturvetenskapligt program – trots att utbildningarna formellt hamnar under samma programnamn.

Det finns ingen anledning att centralt besluta vilket antagningssystem som skall gälla – någon sådan reglering finns inte i nuläget och har inte heller saknats. Så länge de antagningsregler som skolhuvudmännen sätter upp är förutsägbara och rättssäkra finns det ingen anledning att från statligt håll lägga sig i vilken modell som nyttjas.

5.6 Historia blir nytt kärnämne

Historia ger eleverna kunskap om samhällets utvecklingslinjer i bred bemärkelse. Det är viktigt att eleverna får kännedom om samhällsutvecklingens ekonomiska, kulturella, politiska och sociala aspekter. I tider av osäkerhet och snabb förändring ökar vikten av att alla medborgare når insikter om bakomliggande orsakssamband i utvecklingen.

Utvecklingen av och relationen mellan olika typer av stater, organisationer och sociala kategorier, som etniska och nationella grupper, generationer, klasser och kön samt kulturella fenomen är grundläggande för förståelse och delaktighet i samhället.

Historieämnets koppling till samhällskunskap och religionskunskap får dock inte göra att dessa sammanblandas. Historia har ett egenvärde som tarvar en status av särskild karaktär.

Det är inkonsekvent att hävda att ingen kurs skall vara kortare än 100 poäng och samtidigt föreslå historia som nytt kärnämne – men bara omfattande 50 gymnasiepoäng.

Kärnämnen i gymnasiet är obligatoriska kurser för samtliga gymnasieelever, oavsett om de går teoretiska eller yrkesförberedande program.

Kärnämneskurserna är idag svenska/svenska som andraspråk, 200 poäng, engelska, 100 poäng, matematik, 100 poäng, samhällskunskap, 100 poäng samt idrott och hälsa, 100 poäng. Därtill finns religionskunskap, naturkunskap och estetisk verksamhet, kärnämnen som endast omfattar 50 poäng vardera. Regeringen föreslår nu att också historia blir kärnämne omfattande 50 poäng.

Moderaterna anser att svenska, matematik, engelska och historia bör vara kärnämnen och därmed obligatoriska ämnen för alla elever i gymnasieskolan. Däremot bör alla elever ha rätt att få läsa kurser som i dag är obligatoriska i gymnasiet.

Eleven skall då vara skyldig att läsa minst 200 poäng svenska/svenska som andraspråk , 100 poäng matematik, 100 poäng engelska och 100 poäng historia samt genomföra ett godkänt gymnasiearbete om 100 poäng.

Eleven skall dock alltid ha rätt att läsa 100 poäng idrott och hälsa och samhällskunskap samt 50 poäng vardera i ämnena religionskunskap, naturkunskap, estetisk verksamhet.

Vad gäller historia skall kärnämnet omfatta 100 poäng – jämfört med regeringens föreslagna 50 – så att det finns en chans att det innebär en faktisk kunskapsinjektion.

Den tid som frigörs jämfört med idag gör att eleven kan välja något av nuvarande kärnämnen eller fördjupningar inom sina karaktärsämnen.

Gymnasieskolan är frivillig. Det är därför viktigt att eleverna har en stor frihet att forma sin utbildning. Tanken bakom detta är att alla elever skall få möjlighet att tidigt odla sina specialintressen och talanger. I de självvalda delarna skall även ett ökat utbud av praktiska ämnen erbjudas eleverna. Vikten av att få utveckla det man vill och är duktig på kan inte nog understrykas. Framgång och vetskapen om att man kan lyckas i favoritämnet kan förändra en elevs inställning till sin egen förmåga och kapacitet.

Kärnämnena är den grund gymnasiet skall ge alla elever oavsett utbildningens inriktning. Men beroende på utbildning läses ofta mer än kärnämnenas angivna minstatid. För elever på samhällsvetenskapligt program omfattar givetvis samhällsundervisningen mer än dagens kärnämne på 100 poäng.

Med vårt förslag om färre kärnämnen och mindre omfattning på den obligatoriska delen kan utbildningen bättre anpassas till elevens valda inriktning. Ett exempel är att elever på naturvetenskapligt program, som redan läser kemi, matematik, fysik och biologi, inte längre skulle behöva läsa 50 poäng översiktlig naturvetenskap, utan kan ägna tiden åt fördjupning.

5.7 Yrkesinriktade program

Det är talande att regeringen konstaterar att alla krafter behöver samverka för att utveckla yrkesutbildningen och uppmuntrar rekryteringen av yrkeslärare, men inte är beredd att låta ett yrkesgymnasium finnas utan högskoleförberedande teoretiska studier. Det är tragiskt eftersom de 24 procent av gymnasieeleverna som aldrig avslutar sina studier ofta stupar på den högskoleförberedande delen.

Frivilliga samråd kan ofta vara gynnsamma och leda till en framgångsrik utveckling, men påtvingade samråd blir tidsödande, byråkratiskt och fruktlöst. Ännu fler pekpinnar från regeringen underlättar inte skolsituationen för eleverna på de yrkesförberedande programmen. Regeringens förslag om obligatoriska samråd skall därför avstyrkas.

5.8 Lärlingsutbildning i gymnasieform

Den lärlingsutbildning som föreslås innebär att den som inte är akademiskt intresserad nekas en attraktiv utbildning. I sitt förakt för hantverk och arbete med händerna glömmer regeringen att alla ungdomar inte vill eller behöver gå på universitetet. Resultatet lär bli fortsatt utslagning ur gymnasieskolan.

Moderaterna vill skapa ett slagkraftigt alternativ till gymnasieutbildning i form av en huvudsakligen arbetsplatsförlagd utbildning, alltså en lärlingsutbildning.

Moderaterna vill därför att de nuvarande yrkesutbildningarna omformas med målet att i högre grad involvera det lokala näringslivet, hantverksföreningar och det fria kulturlivet. Det fordras ett likvärdigt förhållande mellan skolan och företaget. Därför är det viktigt att de ekonomiska villkoren för bägge parter är rimliga. Huvudmannaskapet kan alltid skifta, men eleverna bär med sig finansieringen till den som av Skolverket godkänts för att bedriva lärlingsutbildning.

Genom att eleverna tidigt i utbildningen kommer ut i arbetslivet får de en möjlighet att känna om de yrken som de utbildar sig för passar dem. Eleverna får en helhetsbild och en direkt återkoppling till de kunskaper som förvärvas i skolan. Många gånger kan intresset för kärnämnen väckas hos elever som är skoltrötta, när de upptäcker att kunskaper i svenska och engelska är nödvändiga för att kommunicera med kunder, kollegor och för att läsa manualer, eller att matematik behövs för att programmera maskinerna i verkstaden. För de elever som vill komplettera sin utbildning för att nå högskolebehörighet skall det finnas rätt att göra så.

5.9 Infärgning av kärnämnena

Hur ämnesundervisningen bäst bör utformas är det ytterst tveksamt om regeringen är i stånd att avgöra. Säkert är att den pedagogiska utvecklingen redan idag går emot infärgning – att låta undervisning i kärnämnena influeras av respektive programs inriktning. Regeringen lägger sig alltså i den pedagogiska friheten i och med förslaget. Det är ett kraftfullt slag i luften eftersom det redan försiggår infärgning och en utveckling av metoden runt om på många av landets skolor.

5.10 Längre sammanhållna kurser

Det är inte betygssystemet som skapar stress och brist på helhetssyn i gymnasiet, utan att många kurser är för korta och att fördjupning inte premieras när man söker till universitet. Stress har alltid funnits och kommer alltid att finnas så länge antalet platser på attraktiva universitet inte räcker till. Det visar inte minst Skolverkets rapport Attityder till skolan som publicerades för några veckor sedan. Antalet betygstillfällen kommer inte att minska med regeringens förslag, i stället finns en uppenbar risk att elever kommer att välja bort fördjupningar och svårare kurser. Det är bra att de korta kurserna generellt blir längre, men motsägelsefullt att de kurser regeringen anser vara nödvändiga för varje gymnasist inte behöver möta kraven på sammanhållning och fördjupning.

5.11 Lokala kurser måste kvalitetssäkras

Det finns många lokala kurser som håller mycket hög kvalitet och ger eleverna kunskap och stimulans. Tyvärr har bristen på kvalitetssäkring lett till att det kan finnas kurser som inte möter de krav elever och skolfinansiärer har rätt att kräva.

Hela skolan – oavsett vilka kurser den har, eller vilken huvudman som driver den – måste bli föremål för en större kvalitetssäkring än i dag. Skolverkets utbildningsinspektion är en god början, men kvalitetsgranskning måste ske oftare och mer ingående än i dag.

6 Fristående gymnasieskolor

6.1 Vitaliserande utveckling

Det har nu gått drygt tio år efter friskolereformens införande. Friskolorna har vitaliserat Sverige.

Tack vare friskolornas intåg har utbudet och mångfalden i Skolsverige ökat. För lärare och skolledare har nytänkande premierats. Möjligheten att välja arbetsgivare har bidragit till att läraryrket ter sig mer attraktivt för många.

För kommunerna har det ställts krav på omprövning. Inte minst i glesbygd har vissa kommuner förmått använda detta till att öka inflyttning och behålla en del mindre skolor. Detta har skapat en mer dynamisk utbildningsmiljö och ökad närhet för eleverna. Andra kommuner har sorgligt nog valt att motarbeta förnyelse och mångfald. I många röda kommuner har värnanden om den egna kommunorganisationen satts före möjligheten att förnya skolan.

Den stora och grundläggande skillnaden mellan kommunerna handlar om att vissa politiskt definierat sin roll visavi barnen i kommunen och andra till den kommunala organisationen. Det vi vill uppnå är att bästa skola lyckas oavsett driftsform. Upphöjs den kommunala driftsformen till ett mål i sig räcker det ju med att man just bara arrangerar skolverksamheten i kommunens regi. Men flertalet är nog ense om att skolpolitikens mål ytterst är att eleverna lär sig och trivs i skolan.

Friskolorna har också haft betydelse för företagandet. Med friskolereformen gavs ökade möjligheter till industriutbildningar som blivit mycket populära. Skolentreprenörer har bidragit till att människor som tidigare inte drivit egen verksamhet gått från att vara anställda till att bli företagare eller del i ett kooperativ.

Många gånger har friskolor lyckats bättre än de likriktande kommunala skolorna i integrationshänseende. Problem med arbetsmiljö och mobbning tillåts inte fortgå i skolor som hela tiden prövas på en konkurrensutsatt marknad.

6.2 Rättvisande beräkningsunderlag och förutsägbarhet

Centrala frågor har lyfts ur överenskommelsen som ligger till grund för propositionen och kommer att hanteras separat i riksdagen. Utanför propositionen ligger gymnasiefriskolornas situation, vilket torde vara en central fråga att finna en lösning på.

En friskola får olika ersättning för elever från olika kommuner. Det finns skolor som har elever från upp till 50 kommuner – med olika ersättningsnivåer. Skolan får själv beräkna snittet för eleversättningen och anpassa sig efter detta. Kommuner med låg ersättning åker snålskjuts på dem med högre. Bidrag betalas inte sällan ut för sent, vilket skadar likviditeten och försvårar planering. Att på dagens vis ha kontakt med ett stort antal kommuner är krångligt och kräver betydande personalinsatser, som borde kunna läggas på att utveckla skolan istället. Det är dessutom rättsosäkert. Friskolorna har små möjligheter att förutse framtiden eller veta om kommunernas beräkningsunderlag för ersättningsnivåerna är rimliga. Dessa problem kvarstår med samarbetspartiernas förslag.

Ersättningsnivån till de fristående skolorna kan underlätta eller helt slå undan benen för redan etablerad verksamhet. Det är också ett sätt att uppmuntra friskoleetableringar eller att omöjliggöra alternativ i den egna kommunen. När friskolereformen infördes den 1 juli 1992 fick alla friskolor rätt till kommunala bidrag och etableringsfrihet infördes. År 1997 togs det procentuella schablonbidraget bort och istället skulle kommunerna lämna bidrag till friskolorna enligt samma principer som gällde för de kommunala skolorna.

Systemet fungerar inte på ett sådant sätt att de fristående gymnasierna ges förutsättningar att verka på samma villkor som de kommunala. Många kommuner hade ännu i september 2003 inte slutligt fastställt de bidragsbelopp som skulle gälla för 2003 och andra krävde tillbaka medel från skolor därför att kommunen anser att det bidrag som betalats under vårterminen översteg kommunens budgeterade kostnader. Vissa kommuner använder ersättningssystemet som medel för att konkurrera ut de fristående gymnasierna. Systemet fungerar heller inte när innehållet i det program det fristående gymnasiet anordnar egentligen inte alls är detsamma som i det kommunala program som bestämmer bidragets storlek.

Vi vill i avvaktan på en statligt finansierad nationell skolpeng att den så kallade riksprislistan skall återinföras. En riksprislista bestämmer lägsta acceptabla nivå för respektive program och inriktning som hemkommunen är skyldig att betala, i fall skolan och kommunen inte kommer överens om ersättningsbeloppet.

Genom riksprislistan garanteras i stället eleverna att skolorna har en långsiktighet. Rättssäkerheten för de fristående skolorna stärks också med en riksprislista, eftersom det vid tvister om beräkningsgrunder finns en av staten fastställd norm att utgå från.

Vid tvister antyds ofta att den kommunala genomsnittsberäkningen kan ha dolda brister. Riksprislistan möjliggör friskoleetableringar i kommuner där den erbjudna kommunala ersättningen är så låg att fristående utövare inte anser sig kunna garantera en tillräcklig kvalitet.

6.3 Ge eleverna på individuella programmet samma möjlighet

Friskolor har inneburit en vitamininjektion i det svenska skolväsendet. Många elever har funnit en skola de trivs med och utvecklas av tack vare en större mångfald av skolor att välja mellan. Det som passar den ene passar inte nödvändigtvis den andre.

För elever på det individuella programmet är detta än mer sant. De har av olika anledningar inte nått grundskolans kunskapsmål och behöver något annat för att komma tillrätta med sin inlärning än mer av samma skola som de redan genomlidit i nio dryga år.

För oss moderater är det självklart att även dessa elever skall ha möjlighet att gå i friskola. Den diversifiering som erbjuds genom att friskolor görs valbara för elever på det individuella programmet gagnar eleverna. Friskolorna har visat sig vara ett tillskott för grundskoleelever som till exempel behövt alternativ pedagogik och det finns ingen anledning att utestänga eleverna på det individuella programmet från den möjligheten.

Stockholm den 13 maj 2004
Sten Tolgfors (m)
Anna Ibrisagic (m)	Tobias Billström (m)
Ewa Björling (m)	Tomas Högström (m)
Per Bill (m)