med anledning av prop. 2003/04:155 Ändringar i det kommunala utjämningssystemet

Motion 2003/04:Fi47 av Roger Tiefensee m.fl. (c)

1 Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 1

2 Förslag till riksdagsbeslut 2

3 Inledning 2

4 Principiellt resonemang 3

5 Regeringens förslag 4

6 Centerpartiets förslag 5

2 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen avslår regeringens proposition 2003/04:155 Ändringar i det kommunala utjämningssystemet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om principerna för ett framtida hållbart kommunalt utjämningssystem.

3. Riksdagen beslutar att frysa införandereglerna i dagens utjämningssystem på befintliga nivåer.

4. Riksdagen beslutar att de frysta införandereglerna skall finansieras av staten.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillsättandet av en ny utredning för det kommunala utjämningssystemet.

3 Inledning

Det kommunala utjämningssystemet gör det möjligt för alla Sveriges kommuner och landsting att kunna erbjuda sina invånare en grundläggande och god servicenivå. Principen bör vara den att strukturella kostnader kompenseras för, men om en kommun av olika anledningar väljer att erbjuda en högre servicenivå ska detta finansieras av de egna kommuninvånarna. Samtidigt ska systemet vara utformat så att marginaleffekterna blir så små som möjligt, och negativa marginaleffekter, s.k. pomperipossaeffekter, ska inte finnas. Utjämningssystemet ska vara så konstruerat att det är transparent, förutsägbart och det ska inte heller motverka ekonomisk tillväxt.

Grunderna i dagens kommunala utjämningssystem bygger på en överenskommelse mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna och har garanterat en grundläggande servicenivå för kommunerna. Det finns incitament för ekonomisk tillväxt och ökad skattekraft. De negativa marginaleffekterna har i och med den justerade inkomstutjämningen arbetats bort. Det är Centerpartiets uppfattning att en förändring i utjämningssystemet måste ske i syfte att förbättra systemet. Regeringens med Vänsterpartiet och Miljöpartiet framförhandlade proposition går tyvärr i helt motsatt riktning. Bland annat återinförs negativa marginaleffekter. Detta är bara att beklaga, men det är inte särskilt överraskade att förslaget till nytt kommunalt utjämningssystem blir tillväxthämmande när det har framförhandlats tillsammans med två partier som i allt väsentligt aktivt bromsar tillväxtskapande reformer.

4 Principiellt resonemang

Ett kommunalt utjämningssystem måste förena tre principer:

1. Kommunalt självstyre.

2. Likartade förutsättningar för att kunna upprätthålla en skälig servicenivå.

3. Det ska finnas incitament för ekonomisk tillväxt och ökad skattekraft.

Det kommunala självstyret är hotat i Sverige idag. Merparten av kommunernas verksamhet bestäms på nationell nivå, långt borta från den direktvalda kommunfullmäktigeförsamlingen. Genom skattesystemets konstruktion med olika avdrag undantas väsentliga delar av kommunernas skattebaser. De generella statsbidragen till kommunerna räcker inte för att återgälda de pengar som staten behåller.

Genom diverse statliga underfinansierade pålagor kringskärs lokala kommunpolitikers makt ytterligare och det kommunala självstyret har förvandlats till vad det är idag; en chimär.

Allra tydligast visar sig detta i hur kommunsektorn behandlades av regeringen i den ekonomiska vårpropositionen. Mitt under innevarande budgetår dras 2,6 miljarder kronor tillbaka i syfte att rädda utgiftstaket. Föraktet mot den kommunala självbestämmanderätten kunde inte ha gjorts tydligare. I arbetet för ett nytt långsiktigt hållbart utjämningssystem måste det kommunala självstyret respekteras och garanteras.

Alla kommuner i landet ska ha möjlighet att erbjuda en skälig servicenivå för sina kommuninvånare. Utan ett kommunalt utjämningssystem hade detta inte varit möjligt ty skattekraften skiljer sig åt drastiskt. Att en skolelev får undermålig undervisning därför att familjen råkar vara bosatt i en kommun med låg skattekraft är givetvis oacceptabelt. Ett kommunalt utjämningssystem ska verka så att strukturella skillnader kompenseras.

Det kan vara så att kommuninvånarna i en kommun prioriterar en högre servicenivå än vad som är att betrakta som grundläggande, och är beredda att betala för detta med en högre skattesats. I detta fall är det de kommuninvånare som har drivit kravet på högre servicenivå som också ska finansiera detsamma, och dessa extra kostnader ska givetvis inte utjämnas.

Samtidigt ska det finnas incitament för tillväxt och ökad skattekraft. Det får inte vara så att en kommun drar sig för att skapa förutsättningar för ökad tillväxt därför att utjämningssystemet gör att en sådan satsning inte lönar sig.

De ovan nämnda principerna för ett långsiktigt hållbart kommunalt utjämningssystem bör ges regeringen tillkänna.

Den genomsnittliga skattesatsen har sedan år 2000 höjts från 30,38 till 31,51 kronor. Det är den högsta ökningen på 25 år. Ett mått på graden av obalans i den kommunala sektorn är att det skulle krävas ytterligare skattehöjningar på cirka 1,90 kronor för att sektorn ska klara både de växande behoven och leva upp till kravet på en god ekonomisk hushållning. Kommunförbundet räknar med att kommunernas samlade ekonomiska verksamheter kommer gå med närmare 10 miljarder kronor i underskott i år. Anledningen till detta är bland annat den indragning av stöd till kommunsektorn som nämndes i föregående stycke. Långt viktigare för kommunernas ekonomiska ställning är dock den ekonomiska konjunkturen. Höjda arbetslöshetssiffror med minskat antal arbetade timmar slår direkt mot kommunerna. Stora satsningar måste göras för att göra Sverige företagsammare, gör det lönsamt att starta företag och att ta bort onödiga hinder för att få upp tillväxten och antalet arbetade timmar. Minskad arbetslöshet och ökat antal arbetade timmar kommer att förbättra kommunernas ekonomiska ställning avsevärt. Tyvärr lägger regeringen förslag som går ut på att betala människor för att inte arbeta. Det förefaller uppenbart att den mest effektiva åtgärden för att förbättra kommunsektorns ekonomi är ett maktskifte i Rosenbad.

5 Regeringens förslag

Det nu liggande förslaget har en rad nackdelar. Allvarligast är att det kommunala självstyret återigen kringskärs. Utredningen SOU 2003:88 Gemensamt finansierad utjämning i kommunsektorn föreslog att de specialdestinerade bidragen till läkemedelsförmåner, maxtaxa inom barnomsorg och det statliga stödet för utbildning av vuxna skulle överföras till de generella statsbidragen. Uppenbarligen litar inte den socialdemokratiska regeringen på att kommuninvånarnas valda företrädare vet vad som är bäst för dem själva. Specialdestinerade bidrag är ett mycket klumpigt sätt för staten att styra verksamhet. Företeelsen leder inte sällan till felaktiga prioriteringar och andra snedvridande effekter, men även till hål i kommunkassorna när bidragen visar sig inte vara tillräckliga.

En annan allvarlig invändning är att de negativa marginaleffekterna är på väg tillbaka igen. Den så kallade justerade inkomstutjämningen som infördes 2001 har, om än på ett komplicerat sätt, undanröjt denna pomperipossaeffekt. Regeringens förslag till inkomstutjämning leder till att dessa negativa marginaleffekter kommer tillbaka. Att en kommun som ökar sitt befolkningsunderlag och sin ekonomiska tillväxt får se sitt ekonomiska nettoresultat minska som resultat av detta är helt otillständigt.

Den socialdemokratiska regeringens förslag till kommunalt utjämningssystem inkräktar på det kommunala självstyret. Förslaget minskar kraftigt incitamenten för ekonomisk tillväxt och återinför negativa marginaleffekter, så kallade pomperipossaeffekter. Förslaget kommer inte heller att leda till att de nu utsatta regionerna får märkbart bättre ekonomiska förutsättningar. Den socialdemokratiska regeringens proposition bryter mot de tre principer som Centerpartiet sätter upp för ett långsiktigt hållbart kommunalt utjämningssystem. Riksdagen bör därför besluta att avslå regeringens proposition.

6 Centerpartiets förslag

Centerpartiet vill reformera skattesystemet efter federalismens principer. Det nuvarande systemet med grundavdrag och andra avdrag som undandrar kommunernas skattebaser ersätter vi med skatterabatter som främst gynnar de med låga och normala inkomster. Samtidigt som människor kommer få mer kvar av sin lön och därmed större självbestämmande får kommunerna behålla sina skattebaser. Faktum är att kommunsektorns förstärkning av skattebasen blir större än vad som idag finns i det generella statsbidraget. Detta är en tydlig indikation på vad som pågått under många år. Staten har tagit hand om det ökande skatteunderlaget från en växande lönesumma men underlåtit att öka statsbidragen i motsvarande grad. Istället har resurserna samlats ihop till paket och kallats Perssonpengar eller Wärnerssonpengar innan de skickats tillbaka till kommunerna. Vanligen har dessa bidrag varit riktade och åtföljts av nya krav, vilket ytterligare minskat kommunernas handlingsfrihet. Tabell 1 nedan visar hur skatteväxlingen går till. Nettobeloppet för offentlig sektor på 18,2 respektive 18,4 miljarder kronor är den summa som Centerpartiet i sin vårbudget vill sänka inkomstskatterna med.

Tabell 1. Effekter för offentlig sektor av Centerpartiets inkomstskatteförslag.

	2005	2006
Staten	-62,6	-63,3
Kommunerna	44,4	44,9
Totalt offentliga sektorn	-18,2	-18,4

Med Centerpartiets förslag minskar omslutningen i hela systemet. Belastningen på det kommunala utjämningssystemet minskar således, vilket gynnar alla aktörer.

Centerpartiet menar att regeringens proposition om ändringar i det kommunala utjämningssystemet inte lever upp till de tre grundläggande principer som angavs under rubrik 4 ovan. Tills dess ett bättre förslag kan föreläggas riksdagen bör de mest överhängande problemen åtgärdas i det befintliga systemet. Det nuvarande systemets införanderegler löper ut första januari 2005. Om detta tillåts ske kommer framförallt Stockholmsregionen och delar av norra Sverige att utsättas för orimliga kostnadsökningar.

Centerpartiet menar att den enda rimliga lösningen på kort sikt är att frysa de nuvarande införandereglerna på befintliga nivåer.

Riksdagen bör därför besluta om att frysa det nuvarande utjämningssystemets införanderegler på befintliga nivåer.

Detta beräknas kosta 3,2 miljarder kronor, en utgift som finns finansierad i Centerpartiets vårbudgetmotion. Centerpartiets alternativ är ett enklare och mer stabilt system och innebär förbättringar för alla kommuner och landsting, jämfört med regeringens alternativ som utöver försämringar för vissa kommuner och landsting även återinför negativa marginaleffekter.

De ekonomiska konsekvenserna av Centerpartiets alternativ finns återgivet i tabell 2 nedan med 3,2 miljarder kronor tillfört systemet utslaget per invånare. I tabell 3 jämförs utfallet mellan regeringens och Centerpartiets alternativ för olika kommungrupper. Även denna jämförelse visar klara fördelar med vårt förslag. Av propositionen framgår det att när den socialdemokratiska regeringens nya föreslagna kommunutjämningssystem får verka fullt ut leder detta till försämringar för nästan 60 % av kommunerna. Varför detta system är att föredra framför det nuvarande med frysta införanderegler är minst sagt oklart. En frysning av de nuvarande införandereglerna innebär i klartext att systemet tillförs 3,2 miljarder kronor. Riksdagen bör besluta att låta staten finansiera de frysta införandereglerna.

En frysning av införandereglerna är dock ingen permanent hållbar lösning. Det är Centerpartiets mening att frågan måste utredas på nytt. Regeringen bör således tillsätta en utredning i syfte att utarbeta ett förslag till ett långsiktigt hållbart utjämningssystem. De principer som nämndes under rubrik 4 bör vara grundläggande principiella utgångspunkter för kommitténs arbete. Ett nytt kommunalt utjämningssystem bör således garantera det kommunala självstyret, garantera att kommunerna kan erbjuda en grundläggande servicenivå och det ska inte vara tillväxthämmande. Riksdagen bör tillkännage som sin mening vad gäller tillsättandet av en ny utredning för det kommunala utjämningssystemet.

Tabell 2. Ekonomiska konsekvenser för kommuner och landsting av regeringens förslag, jämfört med Centerpartiets alternativ.

	År 1, regeringens förslag, kommuner per län	År 1, (c)-förslag, kommuner per län	År 1, regeringens förslag, landsting	År 1, (c)-förslag, landsting
Stockholm	58	178	4	178
Uppsala	182	178	140	178
Södermanland	27	178	40	178
Östergötland	13	178	250	178
Jönköping	-3	178	104	178
Kronoberg	90	178	52	178
Kalmar	200	178	53	178
Gotland	472	178	27	178
Blekinge	-23	178	224	178
Skåne	136	178	75	178
Halland	84	178	58	178
Västra Götaland	59	178	52	178
Värmland	66	178	69	178
Örebro	-16	178	161	178
Västmanland	185	178	149	178
Dalarna	19	178	165	178
Gävleborg	-7	178	300	178
Västernorrland	-13	178	17	178
Jämtland	312	178	22	178
Västerbotten	-6	178	21	178
Norrbotten	-46	178	19	178

Tabell 3. Ekonomiska konsekvenser för olika kommungrupper av regeringens förslag, jämfört med Centerpartiets alternativ.

Kommungrupp	Regeringens förslag	Centerpartiets förslag
Förortskommuner	135	178
Glesbygdskommuner	53	178
Industrikommuner	-9	178
Landsbygdskommuner	80	178
Medelstora städer	78	178
Storstäder	-8	178
Större städer	130	178
Övriga mindre kommuner	0	178
Övriga större kommuner	-11	178

Stockholm den 23 juni 2004
Roger Tiefensee (c)
Lena Ek (c)	Åsa Torstensson (c)
Jörgen Johansson (c)	Rigmor Stenmark (c)
Håkan Larsson (c)	Sven Bergström (c)