med anledning av prop. 2003/04:31 Riktlinjer för genomförande av EG:s direktiv om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser

Motion 2003/04:MJ29 av Barbro Hietala Nordlund och Kristina Zakrisson (s)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den masugnsbaserade stålindustrin skall ingå i en försöksverksamhet 2005–2007, där fördelningen baseras på ett nationellt program.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den fördelade mängden utsläppsrätter för ytterligare förbränningsanläggningar.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs att torv och utsläppsrätter för torveldning avförs från utsläppssystemet.

Motivering

Svensk basindustri, malmproduktion, stålbaserad och annan råvarubaserad produktion, är världsledande på de flesta kunskapsområden. Det gäller framför allt teknik-, kostnads- och miljömässigt. Detta innebär naturligtvis inte att fortsatta ansträngningar att utveckla miljövänlig teknik inte behövs.

Vi vill ändå rikta uppmärksamheten på att svensk stålindustri i ett internationellt perspektiv har mycket låga utsläpp per producerat ton stål. Eftersom kolet, som är nödvändigt som reduktionsmedel vid stålframställningen och som med dagens teknik inte kan ersättas, är en stor kostnadsfaktor finns det för industrin förutom det miljömässiga skälet också ett företagsekonomiskt skäl att reducera mängden kol, vilket gör att företagen naturligt strävar efter en lägre kolanvändning.

Stål- och gruvnäringen i Sverige sysselsätter omkring 30.000 anställda. Av de företag som kommer att beröras av handeln med utsläppsrättigheter finns några av dessa i orter där stålindustrin är av helt avgörande betydelse för ekonomin och sysselsättningen. För att handelssystemet ska få en bra tillämpning även samhällsekonomiskt bör en noggrann analys göras av hur införandet av olika klimatpolitiska beslut påverkar industrins konkurrenskraft.

Riktmärke

Handel med utsläppsrätter, baserad på nationell fördelning och som utgår från de olikheter i miljöanpassning som föreligger mellan världens stålföretag, riskerar att snedvrida konkurrensen till nackdel för de svenska stålföretagen. Man bör betänka det faktum att europeisk stålindustri endast svarar för 18 % av världens stålproduktion (162 Mton), där Sveriges andel utgör 0,64 % (5,8 Mton). De miljöeffekter som kan uppnås på marginalen inom svensk stålindustri, som dessutom ligger nära den teoretiska gränsen för vad som tekniskt går att åstadkomma på CO2-området, är således marginella. Därför är ett handelssystem baserat på riktmärken helt överlägset ur ett miljöperspektiv.

Fördelning baserad på riktmärken innebär att lämplig myndighet fastställer medelvärdet för utsläpp från stålverk inom EU. Därefter fördelas utsläppsrätter som är baserade på verklig produktion multiplicerad med ett specifikt koldioxidutsläpp som motsvarar medelvärdet. De företag som uppnår värden under medelvärdet kan växa (förbruka sina utsläppsrätter) eller sälja sina utsläppsrätter. De företag som uppnår värden över medelvärdet tvingas att effektivisera sina processer eller köpa utsläppsrätter. Därmed ges stålföretag med låga koldioxidutsläpp möjlighet att växa, samtidigt som den europeiska stålbranschens totala koldioxidutsläpp kommer att minska. Fördelningssystemet är konkurrensneutralt och förenligt med stadsstödsreglerna inom EU. De länder som har investerat mest i miljövänlig teknik och nått längst inom ståltillverkningen kommer således inte att belastas hårdast av kostnaderna för handelssystemet.

Tillkommande förbränningsanläggningar

Direktivets avgränsningar beträffande de sektorer som ska ingå i handelssystemet ger utrymme för tolkningar rörande definitionen av förbränningsanläggning. Det gäller också vilka anläggningar inom kemikalie- och stålindustrin som ska omfattas. Beroende på vilka gränsdragningar som görs kan utsläppen från dessa sektorer kräva ytterligare volymer i handelssystemet. Så till exempel är det troligt att den beslutade avvecklingen av kärnkraften kan komma att kräva ersättningsanläggningar som emitterar CO2. Det är därför viktigt att regeringen ges mandat att utöka mängden utsläppsrätter motsvarande den volym koldioxid som de tillkommande förbränningsanläggningarna genererar.

Torv

FlexMex2-utredningen har föreslagit att torv ska behandlas som biobränsle. Emissionsfaktorn för torv är således noll. Riksdagen har redan tidigare beslutat att torv av miljöskäl ska tillhöra elcertifikatsberättigade bränslen. Därför bör utsläppsrätter för torveldning avföras från utsläppssystemet. Det är knappast rimligt att torv ingår i utsläppssystemet, eftersom det redan betraktas som ett grönt bränsle och därmed subventioneras.

Stockholm den 23 januari 2004
Barbro Hietala Nordlund (s)	Kristina Zakrisson (s)