med anledning av prop. 2003/04:50 Åtgärder för att klarlägga asylsökandes identitet, m.m.

Motion 2003/04:Sf29 av Mona Jönsson m.fl. (mp)

1 Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 1

2 Förslag till riksdagsbeslut 2

3 Bakgrund 2

4 Anvisningar om verkställighet 3

5 Transportörsansvar 4

6 Sanktioner mot asylsökande 5

7 Nej till kriminalisering 6

2 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vilket land en avvisning eller utvisning kan verkställas till.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om schablonmässig bedömning av säkra ursprungsländer och tredje länder.

3. Riksdagen avslår förslagen om ytterligare kontrollansvar för transportörer och sanktioner riktade mot dessa.

4. Riksdagen begär att regeringen inom EU:s beslutande organ och Schengenländernas gemensamma kommitté verkar för upphävande av Schengenregelverkets påbud om transportörsansvar.

5. Riksdagen avslår förslagen om indragning av dagbidrag och bostadsbidrag för utlänningar som inte medverkar till att klarlägga sin identitet.

6. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om att avskaffa bestämmelserna i lagen om mottagande av asylsökande som tillåter att dagbidrag och bostadsbidrag dras in helt i vissa fall.

7. Riksdagen begär att regeringen inom EU:s beslutande organ verkar för en visumpolitik som tillåter flyktinginvandring på legala vägar.

3 Bakgrund

I början av år 2002 avslöjades i ett TV-program att flera asylsökande hade avvisats från Sverige till Ghana trots att de inte hade någon anknytning dit. Avvisningarna hade gått att verkställa genom att Sveriges representant i Ghana mot ersättning hade tagit på sig att överföra de avvisade till andra länder. I själva verket hade åtminstone en av dem hamnat i fängelse för lång tid. De inblandade poliserna som arrangerat verkställigheten kunde frias från alla anklagelser, eftersom det faktiskt står i lagen att om en avvisad utlänning inte kan sändas till sitt hemland eller det land från vilket han kom till Sverige, så får utlänningen istället sändas till något annat land.

I samband med diskussionen som uppstod om bristande rättssäkerhet för avvisade utlänningar tillsatte regeringen den utredning om översyn av regler och praxis vid verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut som ligger till grund för delar av den föreliggande propositionen. Ett av utredningens förslag blev att det ska framgå av avvisnings- och utvisningsbeslut vart en avvisning ska verkställas och att dessa beslut inte ska kunna ändras utan vidare av den verkställande myndigheten. Men eftersom regeringen och utredaren ansåg att grundorsaken till det som skett var problemen med att fastställa asylsökandes identitet, så tillfördes en rad förslag om ändringar i utlänningslagen, utlänningsförordningen, lagen om särskild utlänningskontroll och lagen om mottagande av asylsökande m.fl. Alla innebar sanktioner riktade mot utlänningar som inte anses samarbeta om att fastställa sin identitet. När regeringen nu lägger fram en proposition som innehåller de flesta förslagen från verkställighetsutredningen så har den även kompletterats med det redan starkt kritiserade förslaget om transportörsansvar, dvs sanktioner mot transportbolag som inte kontrollerat resedokument för inresande till Schengenområdet. Den diskussion som började kring bristande rättssäkerhet för asylsökande har alltså resulterat i ett lagförslag vars funktion är att ytterligare inskränka flyktingars möjlighet att nå ett säkert land.

Miljöpartiet anser i likhet med utredare från FN:s flyktingorgan UNHCR och många andra experter att den ökande dokumentlösheten bland asylsökande har ett direkt samband med de åtgärder som EU-länderna och andra flyktingmottagande länder har vidtagit mot legala inresor. Visumtvång och regler som endast tillåter inresevisum för korta besök har lett till att legala resvägar saknas för asylsökande. Flyktingar tvingas anlita människosmugglare. Detta innefattar ofta att flyktingar reser med förfalskade handlingar eller utan handlingar, att resvägen döljs etc. Utestängande koncept som säkert land, säkert tredje land och Dublinförordningen har tillsammans med skärpt asylpraxis i mottagarländerna ytterligare ökat incitamenten för att använda falska dokument. Parallellt med att illegala inresor och dokumentlöshet ökat, har också myndigheternas intresse för identitet och resväg ökat – på bekostnad av intresset för själva flyktskälen. För myndigheterna gäller det att på ett tidigt stadium klarlägga identiteten för att så småningom kunna verkställa en eventuell avvisning. Samtidigt kriminaliseras flyktingarna. De som flyr från övergrepp blir själva illegala och misstänkta. Sverige avvisar inte automatiskt identitetslösa personer, men även här kan det faktum att någon gjort sig av med ett pass bli ett argument för avvisning. Detta hände en kvinna från Bangladesh som våldtagits av politiska motståndare. Trots intyg från expertläkare om skadorna och kvinnans uppenbart traumatiserade tillstånd genomfördes avvisningen med omedelbar verkställighet. Då hade kvinnan ändå – när hon insett vilken vikt svenska myndigheter lägger vid formaliteter – sett till att släktingar faxat kopior på hennes id-handlingar.

4 Anvisningar om verkställighet

Miljöpartiet välkomnar strykningen av det stycke i lagen som tillåter att en avvisning verkställs till vilket land som helst. Om ofrivilliga avvisningar över huvud taget ska ske, så bör av rättssäkerhetsskäl mottagarlandet anges i avvisnings- eller utvisningsbeslut och därmed vara föremål för rättslig prövning. Om avvisning inte kan verkställas i enlighet med beslutet, så får det inte inträffa att polismyndigheten eller enskilda polismän godtyckligt väljer ett annat land. Miljöpartiet ställer sig positivt till de föreslagna formuleringarna om att verkställighet ska ske till det land som anges i beslutet, eller till ett land som utlänningen själv väljer. Av samma skäl motsätter sig Miljöpartiet formuleringen att en utlänning som avvisats eller utvisats av en polismyndighet eller domstol ska, om inte verkställighet kan ske till hemlandet eller det land utlänningen rest in från, kunna sändas till ett land som han eller hon har anknytning till. En så ingripande åtgärd mot en enskild som att bli sänd till ett annat land får inte ske med något som helst inslag av godtycke. Som bakgrund till den beskrivna Ghanaincidenten och de överväganden som blev följden bör nämnas att diskussioner förts i flera länder om att regelmässigt överföra asylsökande till ett annat land. Schweiz förhandlade under år 2002 med Senegal om att avvisade afrikanska asylsökande utan id-handlingar skulle skickas till Senegal för att få sin identitet utredd där. Sedan skulle de skickas vidare till det land som senegalesiska myndigheter kommit fram till är ursprungslandet. Avtalet undertecknades, men Senegals riksdag vägrade att ratificera det. Storbritannien lade inom EU-kretsen fram ett ännu mer omfattande förslag om att asylsökande skulle skickas till läger i länder utanför EU-området för att få sin ansökan prövad där. Detta förslag antogs inte – bland annat på grund av Sveriges motstånd. Miljöpartiet varnar för en utveckling mot att EU-länderna lämpar över bördan av flyktingmottagande till fattigare länder. Miljöpartiet erinrar också om att det förslag till minimivillkor för asylprocedur som nu förhandlas inom EU-kretsen innehåller en definition av säkert tredje land som skulle innebära att en asylsökande kan överföras till ett land där han eller hon aldrig satt sin fot och utan garantier för sin säkerhet. Förslaget har kraftigt kritiserats av FN:s flyktingorgan UNHCR. Miljöpartiet anser att Sverige bör verka mot att direktivförslaget antas i sin nuvarande utformning och att svensk lag inte bör innehålla något utrymme för avvisning eller utvisning till godtyckligt valt land.

5 Transportörsansvar

Sedan början av nittiotalet kräver Sverige visum för inresa för medborgare från de flesta länder varifrån människor kan tänkas ha anledning att fly. Eftersom visum enbart får beviljas för korta besök avslås visumansökningar när det kan antas att skälet är att söka asyl vid ankomsten till Sverige. Utlänningslagens regler om asylrätt gäller samtidigt endast för utlänningar som redan befinner sig här i landet. Var och en som söker asyl i Sverige måste följaktligen på något sätt ha kringgått bestämmelserna. En möjlighet är att förege något annat skäl för att få inresevisum och därefter hoppa av. En annan möjlighet är att resa med reguljärt transportmedel, med hjälp av falska handlingar. En tredje är att resa helt irreguljärt och ge sig till känna först när man kommit till Sverige. De förslag som regeringen nu lägger fram om kontrollansvar för transportbolag och ekonomiska sanktioner mot dem som inte utför kontrollerna syftar till att hindra personer med falska handlingar att resa in med reguljära transportmedel. Detta kan förefalla harmlöst, men konsekvensen blir att möjligheten ytterligare inskränks för flyktingar att ta sig till ett säkert land utan att riskera liv och lem.

En flykting får enligt Genèvekonventionen inte straffas för att han eller hon rest in med olagliga medel. Detta upprätthålls formellt i Sverige genom att asylsökande som får uppehållstillstånd inte straffas för illegal inresa. Med den nu föreslagna lagändringen skall transportörer inte behöva betala den särskilda avgiften om den resande får rätt att stanna i Sverige. Men enligt Miljöpartiets mening är transportörsansvaret ett sätt att i praktiken kringgå Genèvekonventionen genom att asylsökande förhindras att nå ett säkert land. Transportbolag har ingen möjlighet eller rättighet att företa fullständiga asylutredningar. Den hittillsvarande erfarenheten från hur flygbolagen hanterar transportörsansvar tyder på att den ytliga kontrollen sker i motsatt riktning. Just den som ser ut att vara jagad, illa klädd och reser utan bagage på enkel biljett riskerar att stoppas, enligt flygbolagens egna uppgifter. Kontrollen tenderar att diskriminera efter utseende och ras. Propositionens lagförslag innebär att flygbolagens kontrollansvar inte bara omfattar resehandlingarna utan dessutom reskassan. Detta skulle bli ytterligare ett incitament för diskriminerande behandling av passagerarna.

Transportörsansvaret är föreskrivet i ett EU-direktiv från 2001, 2001/51/EG. Sverige är formellt skyldigt att införliva direktivets bestämmelser i svensk lag. Miljöpartiet anser dock att detta direktiv står i strid med Genèvekonventionen om flyktingars rättigheter, som Sverige också har förpliktat sig att följa. Direktivet innehåller dessutom en punkt som innebär att det inte ska tillämpas så att Genèvekonventionens regler åsidosätts. Därför anser Miljöpartiet att Sverige har rätt och skyldighet att avstå från att införa transportörsansvar i den föreslagna formen. Sverige bör istället verka för att direktivet 2001/51/EG upphävs.

6 Sanktioner mot asylsökande

Asylsökande i Sverige har – om de inte har arbetsinkomst eller andra egna tillgångar – rätt till dagbidrag som motsvarar ca 2500 kronor i månaden för en ensamstående vuxen som inte bor på förläggning. 350 kronor är ett hyresbidrag, resten ska räcka till alla förnödenheter. För barn och familjemedlemmar är beloppen lägre. Dagbidraget och bostadsbidraget ligger kvar på samma nivå hur lång utredningstiden än blir. För dem som fått avslagsbeslut som inte kunnat verkställas gäller samma bestämmelser, med den skillnaden att de är förbjudna att förstärka sina inkomster genom arbete.

Enligt gällande bestämmelser kan dagersättning sättas ner dels för dem som vägrar att delta i organiserad verksamhet för asylsökande, dels för vuxna avvisade och ensamstående barn över 16 år som håller sig undan eller på annat sätt vägrar medverka till att en avvisning kan verkställas. I ett andra steg kan både dagersättning och bostadsersättning dras in helt under förutsättning att kost och logi erbjuds på förläggning. Den lagändring som nu föreslås innebär att ungdomar under 18 år inte längre kan drabbas av sanktionerna, en ändring som Miljöpartiet välkomnar. Men den huvudsakliga förändringen är att kretsen som kan ställas utan bidrag utökas med asylsökande som ännu inte fått beslut men som försvårar utredningen i ärendet om uppehållstillstånd genom att inte medverka till att klarlägga sin identitet – en formulering som lämnar öppet för godtycke. Asylsökande som i fullt legitim rädsla för repressalier inte vill anmäla sig på hemlandets ambassad, kan komma att straffas för detta. Andra, som av hemlandet avkrävs garanterad försörjning för att få inresetillstånd, kommer att hamna i en omöjlig situation. Konsekvensen blir att det kommer att finnas asylsökande i Sverige som lever helt utan kontanter redan kort efter ankomsten. Även om barn inte omfattas kan de drabbas genom att föräldrarna förlorar sina bidrag.

Regeringen utgår från att hotet om sanktioner ska leda till att fler asylsökande samarbetar för att identifiera sig och att de som eventuellt tänkt ta sig till Sverige främst för att skaffa sig inkomster ska avstå från detta. Förutsättningen för att lagändringen ska få avsedd effekt är att det redan ytterst låga dagbidraget verkligen är en avgörande drivkraft. Miljöpartiet betvivlar att det är så. Vad beträffar dem som eventuellt har brottsliga avsikter torde inte dagbidraget vara den främsta inkomsten, och förmodligen inte avgörande för att de söker sig till Sverige. Än mindre gäller detta de asylsökande som har skyddsbehov. Den som inte vill ansöka om pass av rädsla för hemlandets myndigheter eller för att avvisas till ett land där man inte är säker, torde inte känna mindre rädsla på grund av de ekonomiska påtryckningarna. Den som inte får lov att resa in i avvisningslandet, trots att Migrationsverket anser att det borde gå, påverkas än mindre av ekonomiska sanktioner. Det är inte så att de flesta asylsökande inte talar om varifrån de kommer. Problemet är att de inte kan bevisa sina uppgifter och att myndigheterna misstror dem. Med kännedom om den ytterst frustrerade och förtvivlade situation som många asylsökande och avvisade befinner sig i, anser Miljöpartiet inte att det är humant att pressa dessa människor med ytterligare ekonomiska sanktioner.

7 Nej till kriminalisering

Det utvidgade transportörsansvar som regeringen föreslår syftar till att stoppa människor från att med falska handlingar ta sig ombord på fordon i reguljär trafik. Konsekvensen kan bli att fler kommer att resa i livsfarliga lastutrymmen. De sanktioner mot enskilda som propositionen innehåller avser att ge en signal att det inte lönar sig att komma till Sverige om man inte är beredd att samarbeta med myndigheterna här. Men de ger också en signal till allmänheten att asylsökande är illegala. Konsekvensen kan också bli en faktiskt ökande brottslighet när avvisade, vars avvisningar inte kan verkställas, ställs utan möjlighet till legal försörjning. Det förekommer att människor som söker asyl i Sverige uppger att de kommer från ett land vars medborgare har lätt att få uppehållstillstånd, trots att de egentligen flytt från ett annat land. Det förekommer att man undanhåller sin resväg. Enligt Miljöpartiet kan inte detta ses som att man utnyttjar Sveriges liberala flyktingpolitik som det har sagts i kommentarer. Det handlar snarare om att man för att ha en chans till skydd försöker hitta kryphål i Sveriges alltför snäva flyktingpolitik.

Miljöpartiet anser att ytterligare kriminalisering av transportörer och resande är fel väg att gå. För att motverka incitamenten för flyktingar att undanhålla ursprungsland och resvägar måste schablonmässiga bedömningar av flyktländer och onödiga avvisningar till tredje land undvikas. För att motverka illegala resor måste legala resvägar skapas och upprätthållas. För att motverka överbelastning av asylproceduren måste invandring i andra former tillåtas. Dessa vägar är också de som FN:s generalsekreterare Kofi Annan upprepade gånger har vädjat till EU:s regeringar att välja.

Stockholm den 4 februari 2004
Mona Jönsson (mp)
Gustav Fridolin (mp)	Kerstin-Maria Stalin (mp)
Yvonne Ruwaida (mp)	Lotta N Hedström (mp)