med anledning av prop. 2003/04:65 Rökfria serveringsmiljöer

Motion 2003/04:So14 av Jörgen Johansson (c)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att rökning utan undantag fr.o.m. den 1 juni 2005 skall vara förbjudet i restauranger och på andra serveringsställen.

Motivering

Rökning är idag den största enskilda orsaken till för tidiga dödsfall. Den grundläggande orsaken har såväl en primär som en sekundär källa. Den primära är tobaksrökens direkta påverkan på den som röker och den indirekta rökens inverkan på dem som vistas i rökiga rum. I det senare fallet utgör källan en ohälsokälla för såväl anställda som ska arbeta i den rökiga miljön som övriga personer som vistas där. Vikten av den indirekta påverkan av tobaksrök skall inte underskattas då sidoröken utgör cirka 97 procent av den rök som en cigarett alstrar. Frågan blir än mer fokuserad då en person som arbetar åtta timmar i en rökig lokal påverkas genom passiv rökning motsvarande en rökare som röker ett cigarettpaket. Det är en dos som kraftigt ökar risken för bl.a. hjärtinfarkt och lungcancer.

Tobaksrök innehåller över 4 000 kemiska ämnen, varav 50 har belagts vara cancerframkallande. Av de kemiska ämnena är 85 procent luktlösa och osynliga gaser. Av dem som är rökare och ingår i den grupp som tillhör det s.k. utelivet, 16–44 år, röker 19 procent av kvinnorna dagligen och 15 procent då och då. Motsvarande siffror för männen är16 respektive 18 procent. Det innebär dels att cirka 35 procent av dem som besöker serveringar förväntas röka samt att kvinnor, mer än tidigare, utgör gruppen aktiva rökare. Detta utgör en extra larmklocka då flera studier visar att kvinnor som exponeras, såväl direkt som indirekt, av tobaksrök löper ökad risk att föda barn med låg födelsevikt. Detta ökar risken för bl.a. plötslig spädbarnsdödlighet.

Regeringens proposition om rökfria serveringsmiljöer är ett försök att skapa en bättre miljö på landets serveringsställen. Det är dock en halvmesyr och ger inte de signaler som erfordras för att ge alltfler en bättre livskvalitet.

Av cirka 80 000 anställda inom restaurangbranschen i Sverige är det drygt 20 000 som direkt utsätts för passiv rökning på jobbet. Dessa skadas alltså direkt av andras rök på samma sätt som den som röker, vilket givetvis medför stora tragedier för den enskilda människan. En sådan situation är inte acceptabel. Utifrån ett arbetsgivarperspektiv är det dessutom oacceptabelt att en anställd rökare kostar sin arbetsgivare 25 000–30 000 kronor extra jämfört med en icke rökare, på grund av rökpauser och fler sjukdagar. Beträffande sjukdagar drabbas arbetsgivaren dessutom av kostnaden för dem som är icke-rökare då de exponeras och får samma sjukdomsbild som en aktiv rökare. Som ansvarsfull arbetsgivare måste det vara naturligt att försöka skapa en arbetsmiljö som innebär att arbetstagarna inte drabbas av ohälsa. Även om propositionen anför att servering inte skall vara tillåten i rökrummen så kommer personal att vistas i dessa lokaler. Det gäller såväl vid städning som vid avdukning av glas och liknande som rökare haft med sig till lokalen. Utifrån det synsättet kommer även rökrummet att utgöra en arbetsplats där personal exponeras av tobaksrök oavsett de intentioner som framhålls i propositionen.

Regeringens proposition föreslår att serveringar ska ges rätten att inrätta särskilda rökrum samtidigt som rökning förbjuds i övriga lokaler. Förslaget innebär dels att erforderliga ventilationsanläggningar anläggs, dels att kontrollen av efterlevnaden beskrivs. I detta sammanhang måste även finansieringen av tillsynen tydliggöras.

En röklokal där man ska kunna andas frisk luft behöver en luftomsättning med 80 gånger i timmen. Det innebär, i det närmaste, stormstyrka och torde vara omöjlig att genomföra. Som jämförelse kan nämnas att luften i en normal bostad omsätts en halv gång i timmen och i ett daghem med tre gånger i timmen. Oberoende forskning har visat att det idag inte finns en ventilation som klarar de krav man bör ställa på den här typen av installation. Inrättandet av rökrum som klarar dessa krav torde få en omfattande kostnad som inte står i relation den inriktning samhället bör ha till bruket av tobak. Åtgärder av detta slag tenderar att få en konkurrenshämmande effekt då små- och medelstora näringsidkare knappast kan erbjuda den standard på rökrum som bör krävas. Alternativ, med lägre ambitionsnivå, tenderar i stället att bli tryckkammare där den som visats utsätts för en extraordinär exponering av tobaksrök.

En norm skall efterlevas och att så sker är en myndighetsfråga. Förslaget innebär att kommunen ska utöva kontrollen. Detta medför extra kostnader för kommunen som antingen ska betalas av statskassan eller via avgifter för
restaurangägaren. Att ytterligare påföra normer på restaurangnäringen är knappast en lösning som är attraktiv. Utifrån de faktorer som nämnts i propositionen samt möjligheten att skapa en norm som är lika för alla, främjar de anställdas hälsa samt lägger grunden för en bättre livskvalitet för alla bör rökning förbjudas, utan undantag, i serveringsmiljöer. Därmed skall inte särskilda rökrum tillåtas. Detta bör ges regeringen till känna.

Tobaksrökningens negativa påverkan på befolkningen har tydligt beskrivits i ett otal forskningsrapporter. Samhällets signaler, för att minimera bruket av tobak, bör därför fortgå. De signaler som samhället sänder ut ska inte underskattas. Som första land i västvärlden har Sverige, i det preventiva arbetet, visat att det går att sänka antalet dagligrökare. Det tobakspreventiva arbetet skiljer sig från många andra preventiva områden på så sätt att det förutom medarbetare finns ett antal motarbetare. Tobaksindustrins lobbyister arbetar mångomvittnat omfattande och effektivt. Det är en kamp mellan det onda och det goda, där priset betalas i sjukdom och för tidig död.

SBU (Statens beredning för medicinsk utvärdering) har konstaterat att åtgärder mot tobaksbruk tillhör de mest kostnadseffektiva åtgärder som finns för att förbättra folkhälsan. Som exempel kan nämnas att kostnaden per räddat levnadsår är 5 000–15 000 kronor för en kort rådgivning till den som önskar sluta röka jämfört med kostnaden per räddat levnadsår vid behandling av förhöjt blodtryck som är 150 000–200 000 kronor.

För att det tobakspreventiva arbetet ska kunna bedrivas aktivt på lokal och regional nivå krävs ett nationellt stöd. Den inriktningen stöds bl.a. av WHO:s ramkonvention, artikel 4 och 5. Det är mot den bakgrunden viktigt att betona att ett fortsatt nationellt stöd till det tobakspreventiva arbetet är en trovärdighetsfråga, alltså en fråga om att ge rätt signaler från nationell nivå för att kunna erbjuda alltfler räddade levnadsår. Regeringen bör därför förlänga stödet till det tobakspreventiva arbetet. Detta bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 3 mars 2004

Jörgen Johansson (c)