med anledning av prop. 2004/05:123 Stärkt rättssäkerhet och vårdinnehåll i LVM-vården m.m.

Motion 2004/05:So19 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om polisens befogenheter.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om upphörande av omedelbart omhändertagande.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om omhändertagande av otillåten egendom.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda möjligheten till kompensation för avgiftning.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om psykiskt sjuka missbrukare.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om dubbelt huvudmannaskap.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om gravida missbrukare.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en tvångsvårdslag enligt norsk förebild.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om uppföljning och utvärdering.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillsynsverksamheten.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om finansieringsprincipen.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om mångfald i missbrukarvården.

Polisens befogenheter

Dagens ordning innebär att såväl polismyndigheten som socialnämnden har möjlighet till omedelbart omhändertagande enligt 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall. Vi ser inget behov av att ändra på detta genom lagstiftning. Vi konstaterar i likhet med Domstolsverket att dagens ordning inte har inneburit några tillämpningsproblem och ser därför heller inte några skäl att ändra lagen. Statens institutionsstyrelse konstaterar att förslaget kan medföra att färre missbrukare kommer att få vård. Socialstyrelsen befarar att praktiska problem kan komma att uppstå med förslaget.

Hänsyn bör tas till dessa farhågor och det faktum att mer än 88 procent av alla beslut om tvångsomhändertagande redan i dag fattas av socialnämnden. När det gäller andelen omhändertaganden som avvisas av länsrätterna finns inga större skillnader mellan polisens respektive socialnämndens beslut. Vi anser därför inte att det är nödvändigt att ändra lagen i detta avseende.

I propositionen föreslås en ny 18 b § LVM som bland annat klargör socialnämnds möjlighet att besluta om upphörande av ett omedelbart omhändertagande. Vi anser det nödvändigt att - i likhet med vad som gäller för beslut om omedelbart omhändertagande med stöd av 13 § LVM - skapa möjlighet för ordföranden eller annan utsedd ledamot att besluta om omhändertagandets upphörande. 18 § b LVM bör därför få ett andra stycke där en sådan kompletterande beslutanderätt klargörs.

Omhändertagande av otillåten egendom

I propositionen föreslås en skyldighet att omhändertaga otillåten egendom. När det gäller annan egendom än narkotika, kanyler med mera är motiven för ett omhändertagande oförändrat att egendomen ". kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet".

Vi konstaterar att denna utformning innebär ett närmast obefintligt skydd för tredje man utanför hemmet, till exempel missbrukarens närstående. Det kan vara fråga om att missbrukarens barn är föremål för vård enligt LVU och att socialnämnden har meddelat såväl besöksförbud som telefonförbud. Om missbrukaren likväl systematiskt överträder telefonförbudet innebär den nuvarande utformningen av lagrummet otillräckliga möjligheter att omhänderta mobiltelefonen. Bristerna i lagrummet gör sig även gällande i fall där missbrukaren har misshandlat och hotat en före detta sambo och fortsatta trakasserier sker i form av oönskad e-post eller SMS genom mobiltelefon eller dator med uppkopplingsmöjlighet.

Delvis efter förebild av vad som gäller för omhändertagande av otillåten egendom vid psykiatrisk tvångsvård (21 § p 5 LPT) föreslår vi därför att även "fara eller allvarlig olägenhet för närstående skall utgöra grund för omhändertagande av otillåten egendom". Att vi föreslår en annan formulering än vad som gäller i 21 § LPT beror på att fara för missbrukaren själv rimligen täcks in av uttrycket "till men för vården" och att begreppet "skada --- någon annan" vid den praktiska tillämpningen inte självklart har ens ansetts täcka till exempel trakasserier mot närstående.

LVM-vårdens syfte och innehåll

I mindre än en tredjedel av intagningarna på LVM-hem inleddes vården på sjukhus, vilket inte är tillfredsställande. En stor del av abstinensbehandlingen måste därför ske på hemmen. Det medför att kostnaderna för inledande vård har flyttats från landstingen till kommunerna. Samtidigt är den bristande tillgången på läkare vid LVM-hemmen ett hot mot den medicinska säkerheten för de intagna. Det är rimligt att SIS kan få ersättning för de sjukvårdande insatser som görs i samband med intagning på LVM-hem. Det har dubbla effekter; dels stimuleras landstingen att erbjuda bättre tillgänglighet i den akuta missbruksvården, dels får kommunerna ekonomisk kompensation för de vårdinsatser som i dag måste utföras på LVM-hemmen. I regeringens proposition saknas dock skarpa förslag som gör det möjligt för SIS att begära kompensation av landstingen. Vi vill därför utreda möjligheten för SIS att ta ut avgifter från landstingen för sådan behandling.

En grupp som ofta hamnar "mellan stolarna" är psykiskt sjuka missbrukare. De har ett sammansatt vårdbehov som kräver resurser, kompetens och samverkan. Utöver psykisk störning och missbruket, som oftast är alkohol och i andra hand narkotika, så har dessa patienter även omfattande fysisk ohälsa och oftast grava sociala problem. Undersökningar har visat att många inom missbruksvården och psykiatrin har dubbla problem. Det dubbla huvudmannaskapet, det delade ansvaret för dessa patienter, medför att många inte får den vård och den omsorg de behöver för att fungera.

Det brister i avseende på både huvudmannaskapet och ansvarsfrågan, men också i samverkan och samarbete mellan landsting, kommuner, behandlingshem, LVM-hem och kriminalvård. Brister i tillgänglighet till vård gör också att dessa patienter oftast inte får vård. De klarar många gånger inte att uppsöka en öppenvårdsmottagning på förbeställd tid, de oroar andra patienter och känner sig också själva besvärade i situationen. Bristerna i vården leder till ökad risk för en försämrad social funktion, relationsproblem, våld, kriminalitet, fysisk ohälsa, försämrad psykisk hälsa och återfall i missbruk. Det går dock att hjälpa och stödja psykiskt sjuka missbrukare, med användande av andra metoder än de vanliga. Ett gott exempel är att den förra borgerliga majoriteten i Stockholms stad genomförde en rad åtgärder för att förbättra tillgängligheten för denna grupp.

För psykiskt sjuka missbrukare är bristen på samarbete mellan socialtjänst och vård i olika former ofta det som får vågskålen att väga över till fortsatt missbruk och accelererande sjukdom. Vi anser att problemet med det dubbla huvudmannaskapet måste lösas. En huvudman bör ha ansvaret för det totala bemötandet av dessa utsatta människor. Dessutom krävs klara riktlinjer för vården av psykiskt sjuka missbrukare.

Gravida missbrukare

En annan utsatt grupp är gravida missbrukare. Antalet barn som föds med fetalt alkoholsyndrom uppskattas till något hundratal per år och antalet barn som föds med fetala alkoholeffekter antas ligga mellan 200 och 300. Vare sig i den nuvarande eller i den av regeringen föreslagna utformningen av LVM finns något uttryckligt skydd för fostret. Det har i olika sammanhang hävdats att ett skydd för fostret skulle innebära en konflikt med rätten till abort. Det är enligt vår mening en felsyn. Den omständigheten att en kvinna i princip har rätt att avbryta en graviditet innebär ingalunda en rätt att utsätta ett foster som avses att framfödas för oacceptabla risker. Vid tillkomsten av 1981 års LVM fick frågan en nödlösning genom att socialutskottet ställde sig bakom en extensiv tolkning av hälsoindikationen.

Vi anser att LVM bör ändras så att tvångsvård av missbrukande kvinnor skall kunna ske när detta är nödvändigt för att förebygga fosterskador. I Norge finns en tvångvårdslag som har haft positiva effekter. Vi anser att sådana möjligheter till ingripande till skydd för fostret även bör införas i Sverige. För att undvika konflikter med abortlagen skall inte detta tvångsrekvisit gälla i de fall abort har beviljats. Den omständigheten att den gravida missbrukaren säger sig överväga abort är dock inte tillräckliga skäl att avstå från åtgärder för att skydda fostret.

Särskilda befogenheter

Proportionalitetsprincipen innebär att en tvångsåtgärd i art, styrka och räckvidd skall stå i rimlig proportion till vad som står att vinna med åtgärden. Tack vare EG-domstolens och Europadomstolens rättspraxis har principen vunnit uttryckligt erkännande i svensk rättspraxis. I LVM och LVU finns denna princip inte inskriven.

Vi ställer oss bakom regeringens förslag om att proportionalitetsprincipen även skall gälla LVM och LVU. Samtidigt håller vi med Sveriges Domareförbund som i sitt remissyttrande skriver att införandet av proportionalitetsprincipen i LVM bör följas av en mer omfattande genomgång av de andra lagar där motsvarande princip borde införas. Regeringen bör återkomma med ett förslag som tillgodoser detta.

Uppföljning och utvärdering

Vetenskapliga utvärderingar av verksamheten är viktigt för att veta vilka metoder som ger resultat och varför. Dock är det otillfredsställande att Statens institutionsstyrelse (SIS) såväl bekostar och utför utvärdering av sin egen verksamhet som utövar tillsyn över den. Vi instämmer därvidlag i den uppfattning som Stockholms stad ger till känna i sitt remissvar.

Riksdagens revisorer har tidigare kritiserat staten för bristen på oberoende tillsyn av den LVM- och LVU-vård som bedrivs av SIS.

Från moderat håll har vi sedan tidigare föreslagit en ny tillsynsorganisation inom hälso- och sjukvården och på det sociala området. Med en ny sådan organisation utmönstras de nuvarande tillsynsverksamheterna vid länsstyrelserna och Socialstyrelsen. Den nya tillsynsorganisationen bör också få i uppgift att utvärdera SIS verksamhet.

Finansiering och organisation

Trots att det tunga missbruket ökar, minskar insatserna enligt LVM. Antalet personer som vårdas enligt LVM har minskat från 479 år 1995 till 222 år 2003. Antalet frivilligt intagna enligt SoL har minskat från 3251 till 3120 (Missbrukare och övriga vuxna - insatser 2003, Socialstyrelsen). Landets kommuner har satsat på verksamheter i den öppna vården och många missbrukare har fått vård och stöd där. Vissa skulle dock ha behövt heldygnsomsorg. Det är därför illavarslande att antalet vårdade i sluten vård både enligt LVM och SoL minskar. Ännu mer anmärkningsvärt är att antalet alkoholmissbrukare som får tvångsvård har minskat från drygt 600 år 1989 till mindre än 100 år 2003. Detta under en period då alkoholmissbruket har ökat i alla samhällsgrupper.

Vi menar att finansieringsprincipen, det vill säga att staten finansierar uppgifter som staten ålägger kommunerna, är viktig att upprätthålla. När det gäller vård med stöd av tvångslagstiftning är det staten via länsrätterna som är den instans som fattar beslut. Det mesta talar därför för att det är staten som bör ta det grundläggande ekonomiska ansvaret för tvångsvård enligt LVM.

Det finns vidare skäl att utreda möjligheten att öka mångfalden av utförare av vård som bedrivs enligt såväl LVU som LVM. Mångfald och fler vårdgivare bidrar till att förbättra kvaliteten och stimulerar metodutveckling. Det bör i sammanhanget beaktas att vårdens innehåll i många fall omfattar ren myndighetsutövning, vilket gör det viktigt att särskilt beakta rättssäkerheten för de intagna.

Stockholm den 30 mars 2005
Cristina Husmark Pehrsson (m)
Anne Marie Brodén (m)	Magdalena Andersson (m)
Maud Ekendahl (m)	Lena Adelsohn Liljeroth (m)
Stefan Hagfeldt (m)