med anledning av prop. 2004/05:155 Koncessionsavgift på televisionens område m.m.

Motion 2004/05:K21 av Tobias Krantz m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om framtida användning av koncessionsavgifter för delfinansiering av public service-medier.

2. Riksdagen begär att regeringen snarast återkommer med förslag om reduktion av koncessionsavgiften enligt vad som i motionen anförs.

3. Riksdagen avslår proposition 2004/05:155 i den del som avser utvidgning av licensplikt till tv-mottagare som inte kan ta emot markbundna sändningar.

Fri mediemarknad och stärkt public service-sektor

Folkpartiets vision är en tidsenlig och fri mediemarknad där många olika slags medieföretag tävlar om de moderna, medvetna mediekonsumenternas uppmärksamhet genom att ständigt utveckla och anpassa sina metoder till de villkor som passar deras publik bäst - oavsett om dessa för stunden är tittare, läsare eller lyssnare. Valet av medium är en smaksak och en fråga om vad som passar bäst för stunden - inte som idag en fråga om helt olika marknader med helt olika lagar och ibland vattentäta skott som hindrar samutnyttjande, synergieffekter och utveckling. På denna marknad verkar i Folkpartiets vision moderna och starka public service-medier, i allmänhetens tjänst och på allmänhetens villkor.

Detta kräver en omarbetad lagstiftning och ett helt nytt sätt att tänka på mediepolitiken.

"Äntligen!"

Folkpartiet liberalerna har i en rad riksdagsmotioner likväl som i ett flertal rapporter och program försökt att göra regeringen uppmärksam på medielandskapets snabba förändring under de senaste åren. Regelverket släpar ofta efter i denna förändring, och framsynta företag och mediekonsumenter får därför släpa den trögrörliga svenska medielagstiftningen - och regeringen - med sig in i den nya verkligheten.

Att regeringen äntligen uppmärksammar bristerna i den mer än tio år gamla lagen om koncessionsavgift är därför välkommet. Inte desto mindre finns en rad saker att anmärka på i regeringens proposition. Som vanligt har regeringens beslutsvånda lett till att förslaget kommer långt senare än som hade varit önskvärt, och innehållet är en halvmesyr. Någon verklig reducering av koncessionsavgiften, som propositionen handlar om, kommer i själva verket inte att komma till stånd innan regeringen har tänkt ett tag till och återkommer med en konkret plan. Det för riksdagen presenterade dokumentet är i så måtto endast en avsiktsförklaring. En deklaration, om än välkommen, snarare än en proposition.

Till yttermera visso har regeringen lagt till ett förslag om att utvidga licensplikten för mottagare för tv-sändningar till att omfatta även mottagare som på grund av sin konstruktion inte kan ta emot markbundna sändningar. Detta förslag visar tyvärr att regeringen sitter fast i det gamla tänkandet kring mediepolitiken och därmed inte i närtid kommer att kunna anpassa sig till att fatta de beslut som krävs för att mediemarknaden ska kunna utvecklas.

Koncessionsavgifter på en mediemarknad i konkurrens

När TV 4 AB den 2 mars 1992 startade de första marksända reklamfinansierade tv-sändningarna i Sverige, försvann den sista bastionen av det gamla tv-monopolet. Motståndet mot att släppa in reklamsändningar i tv hade varit starkt, och kritiken avtog inte förrän flera år efter att TV 4 hade startat sändningarna i marknätet. Reklam-tv som företeelse var dock inte nytt, och TV 4 var ingalunda först med att nå svenska tittare med reklam-tv. Det var dock första gången sändningarna kunde nå hela befolkningen utan extra utrustning i form av parabolantenn eller tillgång till kabel-tv.

Att ta ut en koncessionsavgift för att ge sändningstillståndet ansågs motiverat av det då av Folkpartiet ledda kulturdepartementet. Skälet för denna var, delvis men inte enbart, den stora konkurrensfördel sändning i det analoga marknätet innebar jämfört med de andra reklam-tv-kanalerna (prop. 1991/92:78). Folkpartiet hade också avsikten att låta rättvisa och konkurrensneutrala spelregler utan politisk styrning gälla på mediemarknaden i stort, viket präglade såväl detta beslut som beslutet att fördela sändningstillstånd genom auktioner då reklamradiokanaler för första gången tilläts.

När Socialdemokraterna övertog regeringsansvaret efter 1994 års val, lade man om mediepolitiken och frångick systemet med konkurrensneutrala auktioner för fördelning av sändningstillstånd till lokalradio med reklaminslag och övergick till en politiskt styrd process där godtyckliga kriterier i s.k. skönhetstävlingar fick avgöra. Därmed frångick man i praktiken även de marknadsprinciper som hörde samman med beslutet att ta ut koncessionsavgiften och motiverade denna framgent enbart med den relativa konkurrensfördelen. Koncessionsavgiften från TV 4 fortsatte man dock att ta in även om man delvis frångått motivet bakom att ta ut den! Socialdemokraterna har med andra ord målat in sig själva i ett hörn, när man nu ser att de inskränkta förutsättningarna för koncessionavgiften naggas i kanten medan man fortfarande vill få in pengarna. Följdriktigt är man snabb med att lägga fram förslag om att koncessionsavgiften ska kunna tas ut även när de analoga sändningarna inte längre når hela landet, men att lägga fram ett konkret förslag till reduktion av avgiften kan dröja lite till .

Man skulle dock även kunna se andra skäl för ett generellt system med koncessionsavgifter. Det främsta är, att marknaden för reklamfinansierad tv och radio kräver en omfattande verksamhet från statens sida för att upprätthållas. Genom internationella konventioner har villkoren för elektromagnetiska sändningar i olika frekvensområden reglerats. Arbetet med löpande översyn av frekvensutnyttjandet, tillståndsgivning för sändningar inom en viss frekvens med mera, jämte arbetet med att definiera och upprätthålla de lagliga villkoren för sändningarna, tillämpningen av yttrandefrihet, upphovsrätt med mera, är en offentlig uppgift. Därmed är frekvensutrymmet en begränsad resurs, som staten upplåter till näringsidkare. Koncessionsavgiften kan därför sägas fungera analogt med till exempel tomträttsavgälder. Staten upplåter en resurs, vare sig det är mark eller ett frekvensutrymme, och tar för detta ut en avgift. Att på detta sätt upprätthålla mediemarknadens grundförutsättningar är den ena av statens två huvuduppgifter på medieområdet.

Teknikutvecklingen kan göra den här formen av mediedistribution omodern, men så länge det sker omfattande sändningar med radio och tv, eller eventuella nya medier i gränslandet, som utnyttjar denna begränsade resurs öppnar det för ett mer generellt system med koncessionsavgifter.

Mediemarknaden är liksom alla marknader i behov av långsiktiga, jämlika och överskådliga spelregler. En fri mediemarknad som bygger på att staten upprätthåller villkoren och där medieföretag konkurrerar med varandra, bör medföra att alla företag som verkar på marknaden betalar koncessionsavgifter, utefter omfattningen och villkoren i de sändningstillstånd de har. Medlen som koncessionsavgifterna genererar bör enligt Folkpartiets förmenande användas för att fylla den andra av statens huvuduppgifter på medieområdet - att garantera starka och oberoende public service-medier. Detta skulle skapa tydligare och rättvisare villkor för medieföretag i Sverige. Tillsammans med det krav som Folkpartiet i tidigare sammanhang ställt på en översyn och modernisering av medierelaterad lagstiftning, skulle det kunna återge mediemarknaden dess dynamik och utvecklingskraft.

Som Folkpartiet tidigare har presenterat, i motion 2004/05:Kr366, uppskattar vi att de totala intäkterna från koncessionsavgifter för sammanlagt 24 digitala tv-kanaler, auktion av sändningstillstånd för radio med bland annat minst en ny rikstäckande radiokanal, nätavgifter med mera, kan uppgå till i storleksordningen en miljard kronor. Denna summa skulle kunna användas inom mediepolitiken, för att säkra en övergång från det föråldrade systemet med tv-licenser och till ett nytt, mer tidsanpassat och robust system för finansiering av public service. Ett tänkbart sådant system, som skulle ge en resursnivå motsvarande 20-25 procent över dagens, har föreslagits av Folkpartiet i andra motioner.

Den här presenterade synen på koncessionsavgifter på medieområdet i stort, bör riksdagen framföra till regeringen som sin mening vad gäller en långsiktigt hållbar delfinansiering av public service.

Reduktion av TV 4:s koncessionsavgift

Folkpartiet anser att en koncessionsavgift är fortsatt motiverad. Den dominerande ställning som TV 4 AB hade när sändningarna inleddes, har dock försvagats under de år som passerat. Förutsättningarna har ändrats genom beslutet att inleda digitala markbundna sändningar med långt fler reklamfinansierade tv-kanaler. En koncessionsavgift som delvis baseras på avgörande konkurrensfördelar bör rimligen reduceras när styrkan i konkurrensfördelen jämnats ut - och detta borde alltså redan ha skett.

Det finns därför skäl att rikta kritik mot hur koncessionsavgiften hanterats av regeringen inom dagens system. Genom regeringens ovilja att adressera problemet med ändrade förutsättningar har, som Konkurrensverket också framhåller i sitt remissvar, inga nya och konkurrensneutrala riktlinjer för avgiftens storlek tagits fram.

Folkpartiet anser i likhet med regeringen att den beslutade nedsläckningen av delar av de analoga sändningarna måste leda fram till en reduktion, men även att regeringens försening med att komma fram med förslag om detta redan när de digitala sändningarna inleddes är en dålig ursäkt som visar hur illa genomtänkt mediepolitiken är. När skälen för att ta ut en avgift ändras, ska avgiften skäligen justeras. Därför finns all anledning att överväga om reduktionen ska beräknas från den tidpunkt då förutsättningarna de facto började förändras.

Detta kan utan större svårigheter genomföras genom att man i efterhand studerar på vilket sätt marknadsförutsättningarna ändrades när de digitala sändningarna inleddes med avseende på antalet tittare som kunnat ta emot den nya digitala tekniken och vilken konstaterad penetration sändningarna haft samt att regeringen därefter snarast återkommer till riksdagen med en proposition som inte enbart specificerar den takt och storlek med vilken koncessionsavgiften ska reduceras framgent, utan också bedömer om det finns skäl att ge en retroaktiv nedsättning, vilket riksdagen bör begära av regeringen.

Nej till utvidgad licensplikt

Inbakat i denna proposition finns även förslaget att utvidga licensplikten för tv-mottagare till att omfatta även sådana apparater som inte kan ta emot markbundna sändningar. Skälet regeringen anger, är att efter att de analoga sändningarna upphört skulle en tv-mottagare som är konstruerad för att ta emot analoga signaler, givet en tolkning av lagen, kunna anses inte längre vara licenspliktig.

Detta visar två saker: Dels att regeringen sitter fast i tänkandet att en särskild licens på en viss sorts apparater ska finansiera radio och tv i allmänhetens tjänst, dels hur alltmer föråldrat och i behov av förändring detta tänkande i själva verket är. Regeringen står som den holländske gossen med fingret instoppat i hålet i dammen och föreslår att man strax också ska stoppa in foten, när hålet vuxit sig större.

Fixeringen vid att skilja på medier efter teknikslag, att lagarna följer de tekniska förutsättningarna, är i takt med att tekniken blir allt bredare och tillåter alltmer överskridande av de forna tekniska ramarna mer och mer hopplös. Utvecklingen på mediemarknaden i dag kan beskrivas med ord som digitalisering, konvergering, horisontell och vertikal integrering och regelshopping. Sedan ett antal år är olika medier på väg att konvergera. Tendenserna innebär att ny teknik och nya organisationsmönster skapar förändrade förutsättningar. Svårigheterna med att definiera vad tv-avgiften omfattar kommer bara att växa.

Någon större ekonomisk skada genom ett omfattande bortfall av avgifter när de analoga sändningarna upphör är, om regeringens egna bedömningar av hur övergången kommer att ske, inte trolig. Men om det skulle inträffa, beroende på att som Folkpartiet befarat en stor andel av hushållen som är hänvisade till de markbundna sändningarna kanske inte har råd med utgiften för nya digitala mottagare, är den å andra sidan motiverad eftersom dessa hushåll då inte längre kan ta emot SVT:s sändningar. Enligt Folkpartiets bedömning, kommer den ändring som regeringen föreslår därför endast att medföra att de hushåll som av ekonomiska eller andra skäl inte skaffat sig utrustning för att se de digitala sändningarna när utsändningen av analoga signaler upphör i deras område, ändå omfattas av avgiftsplikten.

Det är dags att söka sig till ett nytt system. Medan vi fortfarande lever i det gamla systemet, motsätter sig Folkpartiet denna reform som bara kommer att tjäna till att fördröja en välbehövlig modernisering. Regeringens proposition bör därför avvisas i den del som gäller utvidgning av licensplikten till tv-mottagare som inte kan ta emot markbundna sändningar.

Stockholm den 24 maj 2005
Tobias Krantz (fp)
Helena Bargholtz (fp)	Liselott Hagberg (fp)
Martin Andreasson (fp)	Mauricio Rojas (fp)
Tina Acketoft (fp)