med anledning av prop. 2004/05:55 Sveriges antagande av rambeslut om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande

Motion 2004/05:Ju30 av Beatrice Ask m.fl. (m)

1Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att propositioner om EU:s rambeslut inom det rättsliga området även bör innehålla förslag om svensk följdlagstiftning.

2Inledning

Europasamarbetet när det gäller brottsbekämpningen är nödvändigt. Brottslingar har sedan lång tid arbetat över nationsgränserna och de kriminella nätverkens verksamhet ställer till stor skada runt om i EU:s medlemsländer. Därför är den utveckling mot ett fördjupat samarbete på rättsområdet central.

Det rambeslut som nu lämnats till riksdagen för behandling om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande välkomnas. Såsom framgår av propositionen har Sverige sedan många år överenskommelser med andra länder om förverkande av utbyte av brott. Dessa är emellertid delvis föråldrade och komplexiteten motsvarar inte önskemålen om mer skyndsamma och effektiva beslut för att komma åt vinster från brottsliga verksamheter.

Det är mot denna bakgrund beklagligt att den svenska regeringen återigen kommer till riksdagen med förslag om godkännande av rambeslut utan att presentera förslag på följdlagstiftning. Det är enligt vår uppfattning en ordning som inte är förenlig med riksdagens huvuduppgift att stifta lag. Vi menar att ett godkännande av rambeslut som förutsätter omfattande förändringar i svensk lagstiftning måste grundas på kunskap om de komplicerade avvägningar som blir konsekvensen. Den argumentation som regeringen anför om svårigheterna att bereda och informera riksdagen om konsekvenserna för svensk lagstiftning räcker inte.

3Rambeslut som metod

Rambeslut är bindande för medlemsstaterna såvitt avser det resultat som skall uppnås, men överlåter åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt. Rambeslut kan inte skapa rättigheter eller skyldigheter för enskilda personer så länge de inte har införlivats med nationell rätt (de saknar så kalladdirekt effekt). Således krävs nationell följdlagstiftning för att implementera ett europeiskt rambeslut i svensk rätt.

Det europeiska konventet om EU:s framtid har presenterat förslag på att tillnärmningen av lagstiftning inom exempelvis materiell straffrätt skall ske genom direktiv, i stället för som i dag, rambeslut. Vi välkomnar en sådan ordning.

Innan detta realiserats är det emellertid viktigt att regeringen anstränger sig mer för att redovisa hur man avser att uppfylla lagstiftning påkallad av rambeslut inom det svenska rättssystemet.

4Kritiken mot regeringens förfarande i rambeslutsprocessen

Bristen på insyn i processen och problemen med att följdlagstiftning inte presenteras samtidigt som antagandepropositionen har vid det här laget framförts ett flertal gånger. Lagrådet har vid upprepade tillfällen konstaterat att beredningen av rambesluten skiljer sig från vad som normalt tillämpas i samband med internationella överenskommelser som kräver lagstiftning.

Det finns ingen anledning att beredningskraven skall ställas lägre när det gäller rambeslut och därav föranledd lagstiftning än vid andra former av internationella överenskommelser. Lagrådet anser därför att rambeslut, särskilt i de fall de innebär mer komplicerade rättsliga ställningstaganden, bör göras till föremål för en bred och omfattande debatt före riksdagens godkännande.

Emedan rambeslut binder medlemsstaterna vad avser utförandet är möjligheterna att vid tillfället för behandlingen av genomförandepropositionen framföra synpunkter på lagstiftningen begränsade. Det intressanta är möjligheten att få en analys av ett kommande rambesluts effekter på svensk lagstiftning redan innan godkännandepropositionen läggs fram. Sedan ett rambeslut väl godkänts finns det ingen anledning att behandla de grundläggande rättspolitiska frågor som rambeslutet kan ge anledning till. Detta skapar ett demokratiskt problem för Sveriges lagstiftande församling. Då genomförandepropositionen presenteras är riksdagens händer bundna.

5Rambeslutet om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande

Det råder ingen tvekan om att förverkande av egendom som för alla inblandade klart härrör från brottslig verksamhet är viktigt för att stävja grov, organiserad brottslighet. Det är stötande när brottslingar fortsätter leva ett välbärgat liv på kapital som man skaffat sig ohederligt. Dessutom innebär det att kriminella bygger upp ekonomiska tillgångar som underlättar fortsatt brottslig verksamhet. Som vi framhöll i samband med diskussionen vid antagandet av rambeslutet om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott (prop. 2003/04:166) är åtgärder inom detta område väl motiverade.

Det nu framlagda förslaget till rambeslut innebär att varje medlemsstat skall erkänna och verkställa beslut om förverkande som utfärdats i en annan stat, utan att något nytt beslut om förverkande behöver fattas av den staten. Principen om ömsesidigt erkännande av varandras beslut innebär ett långtgående erkännande av andra länders regelverk och rättsprocesser. I grunden är det ett bra sätt att effektivisera den brottsbekämpande verksamheten.

Förslaget till rambeslut innehåller bestämmelser om tillvägagångssättet för en sådan process och redovisar också vägransgrunder, dvs när en stat kan vägra verkställa ett förverkandebeslut på uppdrag av en annan medlemsstat.

Det ligger i sakens natur att rambeslutet tillsammans med tidigare antaget rambeslut om förverkande innebär krav på en rad förändringar i svensk lagstiftning och i stora delar helt ny lagstiftning. Vi menar att det är rimligt att riksdagen ges förutsättningar att ta ställning till denna innan regeringen kan godkänna ett för Sverige bindande beslut.

Regeringen påpekar i propositionen att rambeslutet kräver omfattande arbete i den svenska lagstiftningen, men argumenterar till försvar för den valda arbetsordningen att rambeslutet och reglerna endast kommer att gälla relativt fåärenden och att andra internationella överenskommelser kan åberopas om den enskildes rätt skulle komma i kläm. Riksdagen kan emellertid inte bifalla ett förslag i förhoppning om att andra regler alternativt framtida EU-beslut skall kunna användas för att rätta till eventuella fel och brister.

Vidare anförs att lagstiftningsarbetet kompliceras därför att följdlagstiftningen måste samordnas med det lagstiftningsarbete som pågår när det gäller frysning av tillgångar och att hänsyn måste tas till en framtida omorganisation av kronofogdemyndigheterna. Bedömningen är att detta arbete tar minst tvåår och att det i så fall skulle försena övriga länders åtgärder med fyra. Den slutsatsen bygger på att alla andra medlemsstater skulle avvakta sitt eget nationella lagstiftningsarbete till dess att rambeslutet kan godkännas, ha en helt annan inställning till respektive parlaments lagstiftningsansvar alternativt att endast den svenska regeringen misslyckats med att ta fram nödvändig följdlagstiftning. Ingendera synes trovärdig enligt vår uppfattning.

Stockholm den 31 januari 2005
Beatrice Ask (m)
Jeppe Johnsson (m)	Cecilia Magnusson (m)
Hillevi Engström (m)	Bengt-Anders Johansson (m)
Anita Sidén (m)	Bertil Kjellberg (m)