med anledning av prop. 2007/08:100 2008 års ekonomiska vårproposition

Motion 2007/08:Fi9 av Lars Ohly m.fl. (v)

1 Sammanfattning

Sverige behöver göra en rad kraftfulla investeringar för att möta framtidens utmaningar. Vi ser stora behov av att förstärka välfärden, bygga ut infrastrukturen och minska vår klimatpåverkan. Vänsterpartiets vårbudget är ett tydligt alternativ till regeringens ekonomiska politik. Vi presenterar en politik för arbete, sammanhållning och solidaritet. Den bygger på feministisk politik och rättvis fördelning. Den präglas av långsiktighet och ett ansvarstagande för vår gemensamma miljö.

Klimatberedningen föreslår att kapaciteten på järnväg för gods- och persontrafik ska öka med minst 50 % till år 2020. Det är en ambition som Vänsterpartiet stöder. Genom att använda en investeringsbudget och låna till investeringar i infrastruktur i stället för att direktavskriva dem, kan staten göra de järnvägsinvesteringar som är nödvändiga för att Sverige ska nå klimatmålen.

Vänsterpartiet vill avskaffa avkastningskravet på SJ för att sänka priset på tågresor. Vi föreslår att staten tar över Arlandabanan och att Banverket får ansvar för sträckan. Vi satsar 8 miljarder under åtta år för att minska tågförseningarna. Två storskaliga försök startas med klimattaxa, dvs. avgiftsfri kollektivtrafik. Under tre år satsar vi över 8 miljarder för att utveckla lokal och regional kollektivtrafik.

Vi vill bygga bort bostadsbristen. Sedan regeringen avskaffade bostadssubventionerna, har byggandet av hyreslägenheter minskat dramatiskt. Vi inrättar en bostadsfond som ger stöd till bostadsbyggande. Målet är att bygga 40 000 bostäder varje år i tio år. Minst hälften ska vara hyreslägenheter. Genom att sätta ett tak för byggkostnaden och förhandla hyran i förväg kan vi skapa bostäder som ungdomar, studerande och andra med låg inkomst har råd med. För att minska klimatpåverkan bör alla nya flerbostadshus som byggs efter 2010 vara s.k. lågenergihus eller passivhus.

Vänsterpartiet gör satsningar som genererar nya jobb i framtidsbranscher som bioenergi och miljöteknik. Miljöteknik har potential att bli en viktig exportnäring, men det saknas villiga investerare. Vi vill därför satsa på en miljöteknikfond för att få i gång och behålla produktion av miljöteknik i Sverige. Vidare föreslår vi att Sveaskog ska köpa skog och bli en tydligare aktör för en långsiktigt hållbar skogsutveckling.

Enligt Exportrådets nätverk Svensk Miljöteknikexport kan exporten av miljöteknik ge 10 000–15 000 arbetstillfällen inom de närmaste åren. Med rätt förutsättningar kan produktion av biodrivmedel ge 25 000 nya jobb fram till år 2010, enligt Lantbrukarnas riksförbund.

Den största orättvisan i Sverige är fortfarande att många saknar arbete. För att öka möjligheterna för funktionshindrade att få arbete föreslår vi höjda tak och fler platser för lönebidragsanställningar och offentligt skyddad anställning, OSA. Vi vill ge människor stöd med utbildning, en aktiv arbetsmarknadspolitik och rehabilitering. Vi säger nej till försämringarna för deltidsarbetslösa och återställer a-kassan. Unga långtidsarbetslösa som inte har gymnasieutbildning får möjlighet till yrkesutbildning på gymnasienivå.

Vi vill anställa fler för att höja kvaliteten i välfärden. Ett riktat sysselsättningsstöd ges till kommuner och landsting som anställer, till avtalsenliga löner, där behoven finns. Vi skapar utrymme för nya jobb i sjukvården, äldreomsorgen, förskolan och skolan.

Vi för en feministisk politik som syftar till att ändra maktförhållandena mellan könen. Vänsterpartiets politik skapar fler arbetstillfällen, ger fler kvinnor rätten till ett heltidsarbete, pressar tillbaka deltidsarbetslösheten och skapar ett tryck för minskade löneskillnader mellan kvinnor och män. Vi satsar 10 miljarder kronor för att höja kvinnors löner. Med hjälp av ett viktat statsbidrag ger staten extra stöd till kommuner som höjer lönerna på ett sådant sätt att jämställdheten stärks. Vi vill införa individualiserad föräldraförsäkring och säger nej till regeringens förslag om jämställdhetsbonus och vårdnadsbidrag. Vi vet att makt och resurser måste omfördelas från män till kvinnor för att vi ska nå jämställdhet. Det gäller både politisk och ekonomisk makt. Jämställdhetspolitik handlar om att män ska avstå makt och privilegier som de har på grund av att de är män.

Vänsterpartiets skattepolitik ökar statens inkomster och skapar utrymme för en nödvändig fördelningspolitik. De gemensamma resurserna kan användas rättvist och mer framtidsinriktat. Skatterna ska användas för att utjämna skillnader i inkomst, finansiera välfärd och driva på miljöomställningen. Vi ska bekämpa skattefusk och ekonomisk brottslighet och ger myndigheterna ytterligare resurser för detta.

Klimatförändringarna kräver kraftfulla insatser i Sverige och i världen. Vi behöver minska utsläppen, samtidigt som vi satsar på förnybar energi. Vi har som mål att satsa 1 % av BNP på klimatåtgärder i budgeten 2010. Vi inrättar ett klimatbistånd, investerar i havsmiljö och biologisk mångfald och etablerar ett centrum för energieffektivisering. Forskning och utveckling leder till ökad elproduktion från vindkraft och bioenergi, vilket gör det möjligt att avveckla kärnkraften.

Vänsterpartiet vill förbättra pensionärernas ekonomi och föreslår att garantipensionen höjs med 300 kr i månaden. Samtidigt gör vi en uppräkning av pensionen för ATP-pensionärerna som fått försämrad pension på 1990-talet. Vi vill även höja studiemedlet med 1 200 kr i månaden.

En långsiktig politik kräver en förnyelse av den ekonomiska politiken. Kampen mot arbetslöshet måste vara det överordnade målet för den ekonomiska politiken. Vi är därför fortsatt kritiska till systemet med en ”fristående” riksbank. Vi ifrågasätter systemet med utgiftstak för staten, vilket motverkar offensiva välfärdssatsningar men tillåter ofinansierade skattesänkningar. Överskottsmålet för statens finanser bör ersättas med en politik för god hushållning och långsiktig hållbarhet. Budgetlagen bör också ändras så att staten kan använda en investeringsbudget och lånefinansiera långsiktiga investeringar i vägar, järnvägar och bredband.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 1

3 Förslag till riksdagsbeslut 6

4 Det ekonomiska läget 7

5 Regeringens ekonomiska politik 8

5.1 En politik för låga löner 8

5.2 Är sysselsättningsuppgången regeringens förtjänst? 10

5.3 Alliansen och ”utanförskapet” 12

5.3.1 Hur ser ”utanförskapet” ut? 12

5.3.2 Minskar regeringens politik ”utanförskapet”? 13

5.4 En rigid normpolitik 14

5.4.1 Historisk tillbakablick 14

5.4.2 Jämviktsarbetslösheten och inflationsmålet 17

5.4.3 Överskottsmålet 19

5.4.4 Utgiftstaken 21

5.5 Försuttna möjligheter 22

5.5.1 Bristande klimat- och infrastrukturinvesteringar 22

5.5.2 Neddragningar på utbildning och arbetsmarknadspolitik 23

5.6 Regeringens skattepolitik 24

5.7 Systemskifte i sjukförsäkringen 26

5.7.1 Utsorteringskedjan 26

5.7.2 Miljardbesparingar på småbarnsföräldrar 28

5.8 En antifeministisk politik 29

5.8.1 Det ojämställda deltidsarbetet 29

5.8.2 De ojämställda skattesänkningarna 30

5.8.3 Det ojämställda hushållsarbetet 30

5.8.4 Det ojämställda föräldraskapet 31

5.8.5 Den ojämställda sjukförsäkringen 31

5.9 En politik som fördjupar segregation och utestängning 32

6 De offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet 34

7 Vänsterpartiets ekonomiska politik 38

7.1 Full sysselsättning, riktlinjer för finans- och penningpolitiken 38

7.2 Samhällsinvesteringar för att möta framtidens utmaningar 39

7.2.1 Ny budgetlag för långsiktiga investeringar 40

7.2.2 Investeringar i infrastruktur 41

7.2.3 Bostadsinvesteringar 44

7.2.4 Klimat, miljö- och energiinvesteringar 47

7.3 En offensiv företags- och näringspolitik 49

7.3.1 Kapitalförsörjning 49

7.3.2 Utbildning och forskning 50

7.3.3 Investera i fri programvara 51

7.3.4 Miljöteknik 52

7.4 Statligt ägande 53

7.4.1 Förädla det statliga ägandet 54

7.4.2 Öka det statliga ägandet 54

7.5 Vänsterpartiets skattepolitik för produktiv rättvisa 58

7.5.1 Rättvisa skatter 58

7.5.2 Skatter som styrmedel i miljöpolitiken 58

7.5.3 Skatter och företagande 59

7.5.4 Skattefusk och svartjobb 59

7.6 Utbildning för arbete och aktiv arbetsmarknadspolitik 60

7.6.1 Utbildningspolitik 60

7.6.2 Kollektivavtal och anställningstrygghet 61

7.6.3 Arbetslöshetsförsäkringen 62

7.6.4 Arbetsförmedlingen 62

7.6.5 Arbetsmiljö 63

7.7 Stärkta socialförsäkringar 63

7.7.1 Inkomstbortfallsprincipen – höga tak och starka golv 64

7.7.2 Höjda garantipensioner och bostadstillägg 65

7.8 Den offentliga sektorn måste växa 66

7.9 Stärk välfärden – fler jobb 68

7.9.1 32 000 fler i hälso- och sjukvården 69

7.9.2 25 000 fler i äldreomsorgen 69

7.9.3 13 000 fler i handikappomsorgen 70

7.9.4 8 000 fler anställda i förskolan 70

7.9.5 5 000 fler lärare i grundskolan 70

7.9.6 1 000 fler genuspedagoger och 1 000 fler i elevhälsan 71

7.9.7 10 000 fler i fritidshemmen 71

7.9.8 2 000 fler socialarbetare 71

8 Statsbudgeten och de offentliga finanserna 72

3 Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen beslutar att godkänna utgångspunkterna för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken i enlighet med vad som anförs i motionen (avsnitten 4–8 i motionen).
Riksdagen beslutar att avslå den av regeringen föreslagna ändringen av ändamål och verksamheter som ska innefattas i utgiftsområde 13 Arbetsmarknad respektive utgiftsområde 8 Migration (avsnitt 13.1.3 i propositionen).1

1 Yrkande 2 hänvisat till KU.

4 Det ekonomiska läget

Under hösten 2007 försämrades de internationella konjunkturutsikterna. Utvecklingen försvagas ytterligare under första halvåret 2008. Denna nedgång är till viss del orsakad av den djupa krisen på den amerikanska bostadsmarknaden, vilket har fått spridningseffekter i hela det amerikanska finansiella systemet. Osäkerheten om den ekonomiska utvecklingen i USA är stor.

För svenskt vidkommande har de senaste årens ekonomiska utveckling varit mycket gynnsam. Tillväxten har varit hög, särskilt under 2006 då den uppgick till 4,1 %. Framför allt har arbetsmarknaden utvecklats starkt. Mellan januari 2006 och januari 2008 ökade antalet sysselsatta (AKU) med 193 000. Ökningen har varit speciellt stark inom näringslivets tjänstebranscher. Under 2007 började den svenska konjunkturutvecklingen mattas av. Orsaken var framför allt en försvagad efterfrågan på svenska varor i utlandet, vilket medförde en kraftig inbromsning av varuexporttillväxten. Konjunkturnedgången märks nu också tydligt på arbetsmarknaden. Antalet nyanmälda lediga platser vid arbetsförmedlingen var i mars 2008 drygt 63 000. Det är 21 000 färre än för ett år sedan. Mellan 2008 och 2009 beräknas antalet sysselsatta, mätt som årsgenomsnitt, öka med endast 18 000 och regeringen räknar med att arbetslösheten stiger till nästa år, från 5,9 % till 6,1 % av arbetskraften (enligt det nya ILO-måttet på arbetslösheten).

Det svenska näringslivet har under det senaste decenniet kännetecknats av en hög produktivitetstillväxt. Denna utveckling fick ett abrupt slut under 2007. Produktiviteten stannade på –0,4 % i näringslivet. Detta var den lägsta produktivitetsutvecklingen i näringslivet på flera decennier. En förklaring till den svaga utvecklingen av produktiviteten kan vara den snabba uppgången av antalet sysselsatta. Det tar tid för de nyanställda att lära sig sina arbetsuppgifter, och de har under upplärningsfasen en genomsnittligt lägre produktivitet än den mer erfarna personalen. Till en viss del kan den svaga produktivitetsutvecklingen också bero på att produktionskapaciteten har varit otillräcklig, bl.a. till följd av brist på maskin- och anläggningskapacitet.

Regeringen har sedan budgetpropositionen för 2008 kraftigt skrivit ned prognosen över produktivitetstillväxten för innevarande år, från 2,2 % till 0,5 %. Om produktiviteten utvecklas betydligt lägre jämfört med vad arbetsmarknadens parter räknade med under 2007 års avtalsrörelse, kan det få allvarliga effekter på näringslivets sysselsättningstillväxt eftersom företagens arbetskraftskostnader då stiger mer än beräknat samtidigt som prisbildningen begränsas av Riksbankens inflationsmål. Regeringens politik bidrar knappast heller till att stärka produktiviteten i ekonomin. Regeringen har dragit ned på antalet högskoleplatser och gjort besparingar inom vuxenutbildning och arbetsmarknadsutbildning. Sammantaget innebär detta lägre investeringar i kunskap och kompetens. Samtidigt som arbetslösheten biter sig fast på en hög nivå har många företag svårt att hitta arbetskraft med efterfrågad kompetens. Regeringens ansvar för detta är betydande.

På lång sikt är produktivitetstillväxten avgörande för Sveriges konkurrenskraft. Det behövs framsynta investeringar i såväl infrastruktur, bostäder som forskning och utbildning. Trots stora överskott i de offentliga finanserna har regeringen negligerat dessa områden. I stället har man riktat stora subventioner till arbetsgivare inom lågproduktiva branscher i den privata tjänstesektorn samt helt improduktiva åtgärder i form av slopad förmögenhetsskatt och kraftigt sänkt fastighetsskatt för hushåll med de dyraste husen.

5 Regeringens ekonomiska politik

5.1 En politik för låga löner

De borgerliga partierna lanserade begreppet ”utanförskapet” under valrörelsen 2006. Problembeskrivningen fick ett tydligt gensvar i väljarkåren. Och visst är det ett stort problem att färre människor i dag än för 20 år sedan försörjer sig genom eget arbete. Men beror det på att välfärdssystemen är för generösa och därför håller kvar människor i ”bidragsberoende”, som är regeringens förklaring? Eller beror det på att arbetsmarknaden i dag stöter ut fler människor jämfört med tidigare?

Detta är den helt avgörande frågan. För regeringen som väljer det första svaret blir därför lösningarna sänkta ersättningar i a-kassan och sjukförsäkringen samt hårdare krav på dem som drabbas av arbetslöshet eller sjukdom. Men sänkta ersättningar i a-kassan och sjukförsäkringen leder inte i sig till fler arbeten. Detta inser även regeringen. Strategin är att genom olika åtgärder försöka sätta press på de lägsta lönerna nedåt. Genom att sänka ersättningen i arbetslöshets- och sjukförsäkringen och ställa hårdare krav på de arbetslösa och sjukskrivna sänker man lönekraven. Parallellt med detta minskar regeringen de arbetslösas möjligheter till vidareutbildning genom att man drar ned på antalet platser inom högskolan, arbetsmarknadsutbildningen och den kommunala vuxenutbildningen – allt i syfte att pressa fram låglönejobb och tvinga de arbetslösa att ta dessa.

Flera andra förslag följer samma linje. Jobbskatteavdraget sänker det relativa värdet av inkomstförsäkringarna mot arbetslöshet och sjukdom. Detta innebär att den relativa kostnaden för arbetslöshet och sjukdom ökar, vilket sätter press nedåt på lönerna. Ökade egenavgifter i arbetslöshetsförsäkringen och slopad skattereduktion på fackföreningsavgifter ökar kostnaderna för att vara med i facket, vilket leder till lägre facklig organisationsgrad och därmed försvagad förhandlingsstyrka.

Men leder lägre löner till ökad sysselsättning? Om Sveriges sysselsättningsproblem orsakas av en för hög grad av jämlikhet, borde de grupper som har det svårast att få in en fot på arbetsmarknaden ha en mycket låg sysselsättningsgrad. Men länderjämförande statistik visar i huvudsak på motsatsen. Tabell 1 nedan visar att Sverige jämfört med USA, Storbritannien och EU-snittet har en hög sysselsättningsgrad i de flesta av dessa grupper. Det finns även andra exempel som tyder på att det inte finns något enkelt samband mellan lägstalöner och sysselsättningsgrad. För ett antal år sedan höjdes minimilönerna kraftigt för unga i Nya Zeeland efter några år av nyliberalt experimenterande på arbetsmarknaden. I en utvärdering av de höjda minimilönerna konstateras att höjningen inte hade några som helst påvisbara effekter på ungas sysselsättning.1

Tabell 1. Sysselsättningsgrad 2004, %

	Sverige	USA	Storbritannien	EU
Totalt, 15–64 år	73,5	71,2	72,7	65,0
Personer, 55–64 år	69,5	59,9	56,2	41,8
Utbildning som är kortare än gymnasieutbildning	67,5	57,8	54,0	57,2
Utrikes födda (2003)	64,6	79,2	72,2	71,2
Kvinnor med barn	81,8	64,7	–	–

Källa: LO (2006), Livet är orättvist, ska politiken göra det värre?, s. 49.

Sverige har en internationellt sett jämn och hög kunskapsnivå, därför behöver inte en förhållandevis jämn lönefördelning leda till lägre sysselsättning. Regeringens ambition är tydlig: att stimulera framväxten av en lågproduktiv arbetsmarknad inom främst den privata tjänstesektorn. Det är en typ av arbetsmarknad som sedan länge är etablerad i länder som Storbritannien och USA, där inkomstklyftorna är väsentligt större än här. I denna sektor återfinns de personer som brukar betecknas som ”working poor”, alltså personer med så låga inkomster att pengarna knappt räcker till det mest nödvändiga trots att de arbetar heltid. Det är en orättvis och destruktiv politik som dessutom är samhällsekonomiskt oansvarig. Otryggare och sämre villkor på arbetsmarknaden riskerar att leda till minskad rörlighet, protektionism och stagnerande ekonomi. Högre ekonomisk risk och minskade möjligheter till omställning vid arbetslöshet leder till att arbetstagarna och de fackliga organisationerna blir mer negativa till förändringar. Det öppnar för fler konflikter på arbetsmarknaden, lägre produktivitetstillväxt och försämrad internationell konkurrenskraft.

De individer som omedelbart betalar det högsta priset för den förda politiken är dock de ca 890 000 2 personer i arbetsför ålder som enligt regeringens egna beräkningar kommer att befinna sig i det som regeringen kallar för utanförskap år 2010. Det är de personer som är beroende av ersättning från a-kassan, socialförsäkringssystemen eller socialtjänsten för sin försörjning. Mot den bakgrunden framstår regeringens ”jobbpolitik” som utomordentligt cynisk. Den marginella minskning av arbetslösheten som denna politik eventuellt kan resultera i nås till priset av kraftigt försämrade livsvillkor för stora grupper i samhället. Vänsterpartiet avvisar bestämt denna politik.

5.2 Är sysselsättningsuppgången regeringens förtjänst?

Antalet sysselsatta har alltså ökat med 193 000 mellan januari 2006 och januari 2008. Man får gå långt bak i tiden för att hitta en motsvarande sysselsättningsuppgång. Den gamla majoritetens mål om en reguljär sysselsättningsgrad för personer mellan 20 och 64 år på minst 80 % förefaller att nås under innevarande år. Föga förvånande försöker regeringen måla upp en bild av att det är regeringens jobbpolitik som ligger till grund för stora delar av sysselsättningsuppgången. Men stämmer detta överens med verkligheten? Regeringens politik för ökad sysselsättning kan delas in i tre kategorier: 1) lägre lägsta löner/ökade skillnader mellan inkomst av arbete och inkomst från sociala försäkringar och bidrag, 2) subventionerad anställning till olika grupper och 3) subvention till olika sektorer.

Som framgår av ovanstående avsnitt är den förstnämnda kategorin grundpelaren i regeringens politik och den budgetmässigt i särklass största. Till denna kategori hör bl.a. det s.k. jobbskatteavdraget, sänkta ersättningsnivåer i arbetslöshets- och sjukförsäkringen samt höjda egenavgifter i a-kassan och ökade krav på arbetslösa och sjukskrivna. Dessa förslag har trätt i kraft vid olika tidpunkter, varav de första infördes den 1 januari 2007. Teorin bakom denna politik är att förändringarna ska öka arbetsutbudet och försvaga fackens förhandlingsstyrka, vilket i sin tur ska sätta press på de lägsta lönerna nedåt. Man kan på goda grunder ifrågasätta om lägre lägstalöner verkligen ger fler arbeten, och om fler jobb skapas så sker det till priset av urholkade försäkringssystem och stora lönesänkningar för grupper med en redan svag ställning på arbetsmarknaden. Men oaktat dessa invändningar så tar det lång tid innan sänkta ersättningsnivåer i a-kassan och sjukförsäkringen får effekter på lönebildningen. Eventuellt skulle sådana effekter delvis kunna slå igenom under 2009 och 2010. Men under dessa år bedöms ingen nämndvärd sysselsättningstillväxt ske. Under nästa år beräknas sysselsättningstillväxten i näringslivet helt utebli, och regeringen räknar själv med att arbetslösheten stiger till nästa år.

I ett hänseende får dock regeringens politik på det här området omedelbar effekt. Försämringarna i a-kassan och sjukförsäkringen medför lägre köpkraft för personer med redan låga disponibla inkomster. Detta leder till lägre efterfrågan i ekonomin, vilket i förlängningen påverkar sysselsättningen negativt.

Inom arbetsmarknadspolitiken har regeringen genomfört stora besparingar. Antalet programplatser har minskat med 36 % mellan 2006 och 2007. Bland annat har man tagit bort stora delar av de erkänt effektiva anställningsstöden. I stället har man infört en ny form av subventionerad anställning, de s.k. nystartsjobben. Men subventionen i dessa är lägre och de är dessutom färre till antalet jämfört med de gamla anställningsstöden. Regeringen införde den 2 juli 2007 ett program som man kallar för ”instegsjobb”. Instegsjobben är subventionerade anställningar som är kopplade till deltagande i svenska för invandrare (sfi). Programmet hade under vecka 11 i år 557 deltagare. Regeringen har också sänkt arbetsgivaravgifterna för ungdomar mellan 18 och 26 år. Vad detta förslag har haft för effekter på sysselsättningen för denna grupp är för tidigt att uttala sig om. Men förslaget är problematiskt ur flera aspekter. För det första medför förslaget stora ”dödviktseffekter” eftersom arbetsgivarna ges skattereduktion för alla anställda i åldersgruppen, oavsett hur de ungas möjligheter att erhålla arbete utan subvention ser ut. Det vill säga en stor del av subventionen går indirekt till personer som ändå skulle ha fått jobb. För det andra innebär förslaget att företag som bygger sin verksamhet på att ha många unga i personalen, som t.ex. McDonald’s, i praktiken utan krav på motprestation får en kraftig subvention från skattebetalarna. För det tredje ökar förslaget sannolikt antalet tidsbegränsade anställningar eftersom det blir mindre lönsamt att tillsvidareanställa personal när du kan få subvention om du anställer personer ur en viss åldersgrupp. Vidare riskerar förslaget att fungera som en ”centrifug” för alla dem som fyller 27 år.

Den tredje kategorin i regeringens sysselsättningsstrategi innefattar bl.a. skattereduktion för hushållsnära tjänster. Skattereduktionen för hushållsnära tjänster har gällt sedan 30 juni 2007 och har inte resulterat i någon påtaglig ökning av sysselsättningen inom denna sektor.

Konjunkturinstitutet har tidigare gått ut och hävdat att av den sysselsättningsuppgång som beräknas äga rum under innevarande mandatperiod så kan 70 000 hänföras till regeringens politik. Uttalandet har mött häftig kritik, och Konjunkturinstitutet har inte kunnat presentera något underlag för sitt påstående. Regeringen har heller inte kunnat presentera något eget material som styrker påståendet att den förda politiken kan förklara något av sysselsättningsuppgången. Man har i stället bara hänvisat till Konjunkturinstitutets ”beräkning”. I en intervju i LO-tidningen den 8 februari 2008 säger dock statssekreteraren på Arbetsmarknadsdepartementet, Eva Uddén Sonnegård, att det på det här stadiet inte är möjligt att beräkna några sådana sysselsättningseffekter av regeringens politik – ”det kan forskningen slå fast först om tio år”.

Konjunkturinstitutets beräkning blir än mer besynnerlig när man tar del av dess prognoser i den senaste konjunkturlägesrapporten (Konjunkturläget mars 2008). I rapporten presenterar man bl.a. sin uppskattning av den s.k. jämviktsarbetslösheten.3 För 2008 och 2009 bedöms den uppgå till 6,1 %. Det intressanta i sammanhanget är att Konjunkturinstitutets beräkning av jämviktsarbetslösheten för 2006 ligger på exakt samma nivå, dvs. 6,1 %. Om nu regeringens politik höjer den varaktiga sysselsättningsnivån med 70 000 under mandatperioden borde detta avspeglas i en sänkning av jämviktsarbetslösheten, vilket alltså inte sker. Vid en närmare granskning av regeringens sysselsättningspolitik är det är svårt att komma till någon annan slutsats än att regeringens politik inte har någon del i den sysselsättningsuppgång som har ägt rum på senare tid.

Snarare är det så att regeringens politik leder till lägre varaktig sysselsättning. Genom mycket kraftiga neddragningar inom arbetsmarknadspolitiken låser man fast dem som står längst ifrån arbetsmarknaden i arbetslöshet och utanförskap, vilket leder till lägre arbetsutbud och minskad rörlighet på arbetsmarknaden. Regeringen drar också ned på antalet platser inom såväl högskolan som den kommunala vuxenutbildningen. Parallellt med detta delar regeringen ut stora skattesubventioner till lågproduktiva tjänstesektorer. Den sammantagna effekten av den förda politiken är att regeringen lyckas med konststycket att minska den varaktiga sysselsättningen samtidigt som man undergräver långsiktiga förutsättningar för god produktivitetstillväxt.

5.3 Alliansen och ”utanförskapet”

5.3.1 Hur ser ”utanförskapet” ut?

I valrörelsen 2006 använde de borgerliga partierna begreppet ”utanförskapet” för att beskriva tillståndet på den svenska arbetsmarknaden. Arbetarrörelsens tankesmedja har i en utmärkt rapport 4 analyserat verkligheten bakom retoriken. De borgerliga partierna målade upp en bild att över 1 miljon svenskar befann sig i ett ”utanförskap”5 som innebar att de saknade ett arbete som de kunde försörja sig på. Hur kom de fram till denna siffra? De siffror som de byggde sitt resonemang på, och alltjämt använder, baseras på SCB:s redovisning av antalet personer som får sociala ersättningar och bidrag. I denna statistik ingår alla som under ett år någon gång haft sjukpenning, arbetslöshetsersättning, sjuk- och aktivitetsersättning samt personer som fått socialbidrag. Det totala antalet dagar under ett år med dessa stöd omräknas till s.k. helårsekvivalenser, vilket avser hur många helårsarbetskrafter det totala antalet dagar med sådana ersättningar motsvarar. Det är med denna definition som man kommer fram till att över 1 miljon svenskar lever i ”utanförskap”.

Men det handlar alltså inte om verkliga fysiska personer. I stället är det en beräkning av hur mycket arbetskraft som går förlorad under ett år på grund av sjukdom eller arbetslöshet. De flesta som är sjuka är emellertid inte det under någon längre tid. Vanligtvis handlar det om ett fåtal sjukdagar per individ och år och för de flesta är det sjukfrånvaro från ett arbete.

Bland dem som är arbetslösa finns det många där termen ”utanförskap” kan vara en relevant beskrivning av deras ställning på arbetsmarknaden och i samhället i stort. Men det vanligaste är dock att ersättningsperioderna är relativt korta. Ofta handlar det om en omställningstid mellan två arbeten. Under 2006 var den genomsnittliga tiden med arbetslöshetsersättning från a-kassan 84 dagar.

Vad gäller det kommunala försörjningsstödet så betalades detta ut till ca 280 000 personer under 2006. För många handlar det om tämligen korta stödperioder. Fyra av tio stödtagare under 2006 fick ersättning med mindre än ett basbelopp.

De 1,1 miljoner ”personer” (helårsekvivalenser) som utanförskapet påstås omfatta, består i själva verket av 1,8 miljoner faktiska individer. Av dessa var det ca 450 000 personer som enbart hade inkomster från de aktuella försäkringarna och bidragen under 2006. De som enbart hade inkomster från stöd och bidrag under ett år är till stor del personer med sjuk- och aktivitetsersättning.

Att andelen helårsekvivalenser i Sverige uppgår till ca 20 % av antalet personer i förvärvsaktiv ålder är inte unikt för Sverige. Även i Norge och Danmark motsvarar de sociala ersättningarna ungefär 20 % av den teoretiskt möjliga arbetstiden. Paradoxalt nog är ”utanförskapet” lägre i länder med låg sysselsättningsgrad. Att ”utanförskapet” är högre i de nordiska länderna beror dels på hög sysselsättningsgrad, eftersom arbete skapar rätten till ersättning, dels på välfärdssystemens konstruktion. Detta visar på det orimliga i att definiera utanförskap som ersättningsdagar från de system som avser att skydda ekonomiskt mot arbetslöshet och sjukdom.

5.3.2 Minskar regeringens politik ”utanförskapet”?

Regeringen påstår i en debattartikel i Dagens Nyheter (10 april 2008) att ”utanförskapet” minskade med 121 000 personer under 2007. Detta är en mycket slarvig användning av statistik. Vad som minskade med 121 000 under 2007 var antalet helårsekvivalenser i de ovan nämnda försäkrings- och stödsystemen. Det som framför allt minskade var antalet helårsekvivalenser i arbetslöshet och i arbetsmarknadsåtgärder (sammanlagt 93 000). Detta har sin grund i att antalet sysselsatta under 2007 ökade med 88 000 personer. Men som vi konstaterade i föregående avsnitt kan sysselsättningsuppgången under 2007 knappast till någon del hänföras till regeringens politik.

Vidare har antalet helårsekvivalenser avseende sjukpenningen minskat med ca 22 000. Men nedgången i sjukskrivningstalen följer en trend som pågått sedan 2003. Faktum är att antalet sjukpenningdagar minskade mer under såväl 2004 som 2005. Antalet sjukfall som pågår mer än ett år har minskat sedan 2003.

Som nämndes ovan väger antalet dagar med sjuk- och aktivitetsersättning tungt i regeringens statistik över ”utanförskapet”. Antalet personer med sjuk- och aktivitetsersättning har ökat trendmässigt alltsedan 1970-talets början, vilket med all sannolikhet har sin förklaring i en allt hårdare arbetsmarknad. Men denna trend har brutits. Antalet helårsekvivalenser ökade bara marginellt mellan 2005 och 2006 för att minska något under 2007. Och antalet nybeviljade individer i sjuk- och aktivitetsersättningen har minskat kraftigt sedan 2005.

Regeringen lägger ned stor kraft på att förespegla allmänheten att regeringens politik minskar ”utanförskapet”. När man analyserar vad detta s.k. utanförskap egentligen består av, och hur antalet ersättningsdagar utvecklats i de olika systemen, är det svårt att se att regeringens politik på ett betydande sätt kan förklara den nedgång som har ägt rum under 2007. Detta blir än mer tydligt när man tittar på regeringens faktiska politik på dessa områden. Är det så att regeringen har utvecklat nya och bättre arbetsmarknadspolitiska program för långtidsarbetslösa? Eller har regeringen förbättrat och utökat rehabiliteringen av långtidssjuka och personer som erhåller sjuk- och aktivitetsersättning? Svaret på dessa frågor är entydigt nej. Det enda regeringen hittills har gjort är att sänka ersättningarna för dem som är sjuka, förtidspensionerade och arbetslösa. Regeringen motiverar besparingarna på de sjuka och arbetslösa med att ”det ska löna sig mer att arbeta”. Regeringens politik vilar alltså på en uppfattning att stora grupper av människor medvetet väljer att vara långtidssjuka eller arbetslösa. Vi tror att detta är en grov felbedömning av hur verkligheten ser ut.

Vi är oroade för de människor som tidigare haft sjukpenning eller sjuk- och aktivitetsersättning och med regeringens åtstramningspolitik inte längre är berättigade till denna försörjning. Situationen på arbetsmarknaden för personer som drabbats av ohälsa är fortsatt svår, och de är i många fall hänvisade till en tillvaro som präglas av stor otrygghet. Det kan röra sig om en kombination av socialbidrag och att vara utlämnad till andra människors välvilja eller i bästa fall deltidsarbetslöshet.

I budgetpropositionen för 2008 presenterade regeringen ett åtgärdspaket för minskad sjukfrånvaro. Förslagen går under beteckningen rehabiliteringskedjan men innehåller inga förslag på förbättrad rehabilitering eller ökade möjligheter för den som drabbats av ohälsa att få jobb. Fasta tidsgränser, mer exkluderande bedömningar av arbetsförmågan och sänkta ersättningsnivåer i kombination med den fortsatt svåra arbetsmarknadssituationen för personer som drabbats av ohälsa kommer att leda till ett ökat behov av kommunalt försörjningsstöd. Förslaget kan därför bättre beskrivas som en utsorteringskedja. Förslagen slår extra hårt mot kvinnor och skadar allvarligt tilliten till välfärdssamhället. Regeringens föreslagna rehabiliteringskedja är inget annat ett kraftigt besparingspaket som syftar till att öka arbetsutbudet bland sjuka på bekostnad av folkhälsan och tilliten till sjukförsäkringen. Vänsterpartiet avvisar bestämt denna samhällsutveckling och vill i stället satsa på en stärkt sjukförsäkring, snabbare och kraftfullare rehabiliteringsinsatser och fler jobb i välfärden.

5.4 En rigid normpolitik

5.4.1 Historisk tillbakablick

Den svenska ekonomiska politiken hör till de mer normbaserade i världen. Med normer avses här olika regelverk och institutionella förhållanden som ligger till grund för den ekonomiska politiken. Dessa regelverk syftar bl.a. till att begränsa regeringens och riksdagens handlingsfrihet i ekonomiska frågor. Penningpolitiken styrs av en från politiker oberoende riksbank. Riksbankens verksamhet styrs i sin tur av riksbankslagen som föreskriver ett ensidigt mål för penningpolitiken om prisstabilitet. Finanspolitiken begränsas av ett antal olika regelverk och normer. Grundvalen i finanspolitiken är att de offentliga finanserna i genomsnitt över en konjunkturcykel ska gå med ett överskott på 1 % av BNP. Därtill ska läggas att regeringen fastslår treåriga utgiftstak för statsbudgeten och ålägger kommunerna ett årligt krav om ekonomisk balans och god hushållning, som i praktiken innebär att även kommunerna, sett över några år, i genomsnitt måste gå med ett ekonomiskt överskott. I detta sammanhang kan också nämnas det av regeringen nyligen tillsatta Finanspolitiska rådet, bestående av förment oberoende experter, som ska ge råd och ”betygsätta” regeringens ekonomiska politik.

Normpolitikens inträde i de västerländska ekonomierna tog fart under 1980-talet. Denna politik kan i mångt och mycket ses som en reaktion på den keynesianska ekonomiska politiken som alltsedan 1930-talets djupa ekonomiska kris präglat politiken i de flesta utvecklade ekonomier. Fram till och med 1930-talets början var den gängse uppfattningen att samhällsekonomin genom den fria prisbildningen automatiskt strävade mot ett jämviktsläge, där det totala utbudet var lika med den totala efterfrågan. Ekonomiska kriser med hög arbetslöshet kunde, enligt den här uppfattningen, egentligen inte uppkomma. Arbetslöshet var i grunden ett resultat av att lönen var för hög, vilket medförde ett ”utbudsöverskott” på arbetsmarknaden. Men marknadsmekanismen skulle kunna rätta till även detta problem. Utbudsöverskottet – dvs. arbetslösheten – skulle pressa ned priset på arbetskraften, lönen, till dess att jämvikt på arbetsmarknaden etablerades och full sysselsättning på så sätt uppnås. Keynes och hans anhängare ifrågasatte dock de klassiska ekonomernas teorier om att när samhällsekonomin och framför allt arbetsmarknaden är i jämvikt så råder full sysselsättning.

Under 1930-talet började Keynes idéer vinna mark i den politiska debatten. Med den massarbetslöshet som bestod under åtskilliga år efter den stora 1930-talskrisen blev det allt svårare att argumentera för att det ekonomiska systemet på egen hand skulle kunna lösa problemen genom lönesänkningar. Enligt Keynes och hans meningsfränder, till vilka bl.a. den s.k. Stockholmsskolan hörde, var det orealistiskt att tro att priser och löner var så lättrörliga och flexibla att de snabbt kunde återställa full sysselsättning. Man pekade också på att den gängse teoribildningen förbisåg att sänkta löner minskade den samlade efterfrågan i samhället och därmed riskerade att minska företagens avsättningsmöjligheter, vilket ytterligare skulle kunna spä på arbetslösheten. Vad Keynes och Stockholmsskolan lyfte fram var efterfrågans betydelse för att stabilisera ekonomin. Det recept som Keynes skrev ut var att staten skulle öka köpkraften och efterfrågan i ekonomin i tider av lågkonjunktur och hög arbetslöshet och minska densamma när inflationen var på väg att sticka i väg till följd av högkonjunktur. De flesta västerländska regeringar följde Keynes recept och politiken tycktes länge vara framgångsrik. Hög tillväxt och måttlig inflation kombinerades med låg arbetslöshet i många länder.

Under 1970-talet började dock glansen kring de keynesianska teorierna att falna. De ekonomiska kriserna – i oljeprischockernas spår – medförde att flera länder brottades med hög arbetslöshet och hög inflation samtidigt. De keynesianska idéerna hade också under 1960-talet blivit teoretiskt ifrågasatta. Framträdande ekonomer som Edmund Phelps och Milton Friedman menade att ekonomin på sikt strävar mot en naturlig arbetslöshetsnivå. De hävdade att försök att ta ned arbetslösheten under denna nivå bara leder till stigande inflation. Dessa nya teorier fick stort genomslag. Under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet lade USA och flertalet västeuropeiska länder om politiken. I stället för att stabilisera ekonomin med hjälp av efterfrågestyrning lanserades idéer om att stater borde uppställa ett antal ”normer” som skulle styra den ekonomiska politiken. Dessa normer skulle fungera som regelverk och riktlinjer för politikerna. I och med att man misstrodde statens förmåga att styra ekonomin skulle politikerna ”bakbindas” av regelverk som skulle minska deras handlingsfrihet. Tanken på att det fanns en naturlig arbetslöshetsnivå som inte kunde underskridas fick politikerna att prioritera inflationsbekämpningen framför en politik för full sysselsättning. Den nya ekonomiska teoribildningen kom att kallas för ”neoklassisk” eftersom den i mångt och mycket knöt an till de klassiska ekonomernas teorier, dvs. den teoribildning som var förhärskande före Keynes.

I Sverige började dessa teorier tillämpas under andra halvan av 1980-talet. De fick sitt tydligaste genomslag i finansplanen för budgetåret 1991/92. Under avsnittet ”Den ekonomiska politikens inriktning” anförde regeringen följande:

För att värna sysselsättning och välfärd måste den ekonomiska politiken de närmaste åren med all kraft inriktas på att varaktigt nedbringa inflationen. Denna uppgift måste överordnas andra ambitioner och krav.6

Detta var första gången som en socialdemokratisk regering inte hade full sysselsättning som ett överordnat mål för den ekonomiska politiken. Parallellt och i samspel med normpolitikens inträde svepte en nyliberal våg in över många västeuropeiska länder. Skattesänkningar och privatiseringar sågs som lösningar på de mest skiftande problem. Folkliga landvinningar i form av sociala reformer rullades tillbaka och fackföreningsrörelsen var under stark attack. Det var under denna tid populärt att tala om politiker som ”röstmaximerare” och myndigheter som ”storleksmaximerare”. Sammanfattningsvis var det en period då det var lätt att vinna gehör för tankar att de ”slösaktiga” politikernas handlingsfrihet på olika sätt borde beskäras med olika regelverk och institutionella förhållanden.

Normpolitiken har varit framgångsrik i bemärkelse att inflationstakten i de västerländska ekonomierna har mattats av. Priset för den förda politiken tycks vara att arbetslösheten steg och alltjämt befinner sig på högre nivåer än innan normpolitikens införande – se diagram 1 nedan. Förvisso kan man invända att de stigande arbetslöshetsnivåerna kan ha berott på andra orsaker. Men det är svårt att se att de västerländska ekonomierna under 1980-talet genomgick några strukturella förändringar som kan förklara en permanent högre arbetslöshet.

Diagram 1. Arbetslöshet i procent av arbetskraften, Sverige och EU-15

Källa: OECD, Labour Force Statistics 1999 och 2007.

5.4.2 Jämviktsarbetslösheten och inflationsmålet

I november 1992 övergick Sverige till en penningpolitisk regim med flytande växelkurs. Redan i januari 1993 beslutade Riksbanken att penningpolitiken i fortsättningen skulle styras av ett inflationsmål. Denna politik preciserades och lagreglerades i och med att riksdagen 1998 biföll regeringens proposition 1997/98:40, Riksbankens ställning. Enligt riksbankslagen ska Riksbanken upprätthålla ett fast penningvärde. Det innebär att inflationen ska hållas låg och stabil. Riksbanken har sedan definierat detta som att penningpolitiken ska vägledas av ett inflationsmål på 2 % med ett toleransintervall på plus/minus 1 procentenhet. Detta är i princip det enda mål som Riksbanken har att rätta sig efter. I arbetet med att ta fram den nya riksbankslagen diskuterades om målet om fast penningvärde borde kompletteras med mål för t.ex. BNP-tillväxten eller sysselsättningen. Under riksdagsbehandlingen ansågs det att detta inte behövdes och att sådana mål dessutom skulle vara ”svåra att förena med regelverket inom EU och olämpliga med tanke på att penningpolitiken inte kan påverka tillväxt och sysselsättning på ett bestående sätt”.7

Detta resonemang vilar på de ovan nämnda teorier som ekonomerna Edmund Phelps och Milton Friedman lanserade i slutet av 1960-talet, dvs. att ekonomin strävar mot en ”naturlig arbetslöshetsnivå” och att försök att pressa ned arbetslösheten under denna nivå bara leder till ökad inflation. Denna naturliga arbetslöshetsnivå, eller jämviktsarbetslösheten som är det begrepp som numera används, antas bestämmas av arbetsmarknadens funktionssätt. Något förenklat kan man säga att ju mer avreglerad arbetsmarknaden är desto bättre antas den fungera. Vi menar att resonemanget om en jämviktsarbetslöshet som arbetsmarknaden hela tiden strävar emot vilar på en teoretiskt bräcklig såväl som empiriskt svag grund. Är det verkligen korrekt att beskriva arbetsmarknaden som en marknad som hela tiden konvergerar mot ett jämviktsläge? I själva verket består ju arbetsmarknaden av en mängd olika delmarknader med skiftande ”priser” och olikartade utbuds- och efterfrågeförhållanden. Vi anser att det är mer adekvat att beskriva arbetsmarknaden som en fortlöpande och dynamisk process som inte nödvändigtvis låter sig beskrivas i en enkel jämviktsmodell.

Arbetsmarknaden är heller inte som vilken marknad som helst. Hur mycket arbete som efterfrågas, och vilka, kan inte reduceras till privata beslut av isolerade arbetsgivare. Hur mycket och vilket arbete som efterfrågas speglar i praktiken vilket samhälle vi vill leva i och är i sista hand ett samhälleligt beslut. Arbetslöshet är därför ett samhällsproblem, inte något vars hela tyngd individen ska tvingas bära.

Det finns ett antal empiriska omständigheter som teorierna bakom jämviktsarbetslösheten och framför allt dess bestämningsfaktorer har svårt att förklara. Ett sådant är det faktum att Sverige under stora delar av efterkrigsperioden fram t.o.m. krisens 1990-tal hade betydligt lägre arbetslöshet än USA. Detta samtidigt som Sverige hade högre minimilöner, högre ersättningar i arbetslöshetsförsäkringen och starkare anställningsskydd, något som enligt teoribildningen snarare borde resultera i högre arbetslöshet jämfört med USA.

Ett annat exempel är hur arbetslösheten utvecklats i Sverige. I lönebildningsrapporten för 2007 redogör Konjunkturinstitutet för sin bedömning av jämviktsarbetslöshetens utveckling 1980–2006. KI:s bedömning är att jämviktsarbetslösheten under 1980-talet låg på omkring 3,5 % och att den numera ligger på ca 6 % (enligt ILO-definitionen av arbetslösheten). Denna utveckling rimmar illa med teoribildningen om jämviktsarbetslöshetens bestämningsfaktorer. För sedan slutet av 1980-talet har det ju skett betydande förändringar på arbetsmarknaden som enligt teoribildningen snarast borde sänka nivån på jämviktsarbetslösheten. Ersättningsnivåerna i arbetslöshetsförsäkringen har sänkts och antalet tidsbegränsade anställningar har ökat kraftigt.

Även om man tror på teoribildningen bakom jämviktsarbetslösheten är utformningen av den nuvarande penningpolitiska regimen problematisk. Ansvaret för att stabilisera ekonomin under rörlig växelkurs ligger framför allt på penningpolitiken. Som tidigare nämnts styrs penningpolitiken i princip enbart av inflationsmålet. Riksbanken kan ta hänsyn till ekonomins reala utveckling, men bara om det är förenligt med inriktningen att hålla inflationen på 2 %. Problemet är att en penningpolitik som enbart vägleds av ett inflationsmål saknar mekanismer för att styra ekonomin mot fullt resursutnyttjande. Tvärtom kan det ofta uppkomma situationer där utvecklingen av den reala ekonomin motiverar en annan penningpolitik än vad som följer av inflationsmålet. Detta är väl belagt i den litteraturen på området. Rogoff (1985)8 visar att det i allmänhet inte är önskvärt med en strikt prisstabiliseringsnorm. En sådan norm leder till ökad variabilitet i sysselsättning och produktion. Prisstabiliseringen har alltså ett pris.

I normförespråkarnas värld är både nominella priser och nominella löner flexibla. Förändringar i nominell efterfrågan spiller snabbt över i motsvarande förändringar i priser och löner, utan några större effekter på resursutnyttjandet i ekonomin. Men, som Keynes m.fl. påtalade redan på 1930-talet, vilar detta på orealistiska antaganden om ekonomins funktionssätt. I själva verket är nominella priser och penninglöner trögrörliga på kort sikt.9 Detta leder till att både efterfråge- och utbudsstörningar slår direkt på produktion och sysselsättning. Med en strikt prisstabiliseringsnorm minskar möjligheterna att parera sådana störningar. Produktionsbortfall i dag kan inte betalas tillbaka i morgon med ränta. Även ett tillfälligt underutnyttjande och produktionskapaciteten minskar våra framtida konsumtionsmöjligheter och möjligheter till arbete. Därför är det helt orimligt att penningpolitiken, som under den nuvarande penningpolitiska regimen bär huvudansvaret för stabiliseringspolitiken, saknar ett mål för att stabilisera produktion och sysselsättning.

Utöver att målen för penningpolitiken bör ändras måste styrningen av Riksbanken demokratiseras. Kombinationen av ett ensidigt mål om prisstabilitet och en lagstadgad ”oberoende” riksbank medför att finanspolitiska åtgärder i syfte att öka sysselsättningen ofta motverkas av Riksbanken genom räntehöjningar utifrån en argumentation att ökad sysselsättning riskerar att hota inflationsmålet. Detta leder till ett olyckligt ”dubbelkommando” i den ekonomiska politiken. Räntebesluten måste underställas riksbanksfullmäktige för att få en samverkande finans- och penningpolitik som understöder det övergripande målet om full sysselsättning.

5.4.3 Överskottsmålet

I 1997 års ekonomiska vårproposition lade den dåvarande socialdemokratiska regeringen fram förslag om ett långsiktigt överskottsmål för de offentliga finanserna. Målet definierades som ett överskott i de offentliga finanserna på 2 % av BNP i genomsnitt över en konjunkturcykel.10

Bakgrunden till införandet av överskottsmålet var bl.a. den kraftiga ökningen av statsskulden i spåren av 1990-talskrisen. Överskottsmålet bidrog till att statsskulden som andel av BNP började sjunka i slutet av 1990-talet. Sverige har i dag bland de starkaste offentliga finanserna i världen.

Det argument som nu i stället brukar framföras som skäl för överskottsmålet är de kommande demografiska förändringarna. I Finansdepartementets långsiktskalkyler tänker man sig att skattesatserna hålls konstanta, vilket antas leda till överskott i de offentliga finanserna de närmaste tio åren för att sedan förbytas i underskott i takt med de demografiska förändringarna. Tanken är alltså att vi ska ha överskott ”nu” för att kunna ha ett underskott ”sedan”. På så sätt ska också välfärdsambitionerna kunna vara konstanta över tiden.

Diagram 2. Den offentliga sektorns finansiella sparande, procent av BNP

Källa: Finansdepartementet. Anmärkning: Diagrammet är från Finansdepartementets långsiktskalkyl i budgetpropositionen för 2004. Då uppgick överskottsmålet till 2 %. Efter beslut i EU har överskottsmålet justerats ned till 1 % av BNP. Denna förändring är dock enbart av teknisk karaktär. Tankeramen bakom överskottsmålet är densamma.

Det finns flera invändningar mot detta resonemang. För det första förefaller det oklokt att vi i dag ska utforma vår ekonomiska politik på basis av hur vi tror att kommande, och förmodligen skiftande, parlamentariska majoriteter kommer att agera om 30–40 år. Sedan är resonemanget minst sagt problematiskt ur demokratisk synvinkel. Vilka välfärdsambitioner ett samhälle ska ha, och därmed vilka skatter som bör tas ut, är ju i allra högsta grad politiska frågor där det råder skilda meningar.

Ett annat skäl som ibland framförs till stöd för överskottsmålet är ett rättviseargument som går ut på att dagens generationer måste spara för att kommande generationer ska kunna erhålla god offentlig service. Men detta resonemang vilar på en i grunden felaktig bild av samhällsutvecklingen. Kommande generationer kommer inte att vara fattigare än dagens generationer, tvärtom. Finansdepartementets långsiktskalkyler visar att BNP per capita kommer att öka med över 100 % de närmaste 50 åren. Mot den bakgrunden är det svårt att förstå varför dagens generationer måste spara för att morgondagens generationer ska ha råd med vård, skola och omsorg.

Vidare är själva idén att vi kan spara oss till ökade framtida möjligheter till god offentlig service i grunden feltänkt. Överskottsmålet innebär de facto att vi för en form av kontinuerlig åtstramningspolitik som leder till lägre sysselsättning och produktion. Och som vi konstaterade i föregående avsnitt betalas inte produktionsbortfall i dag tillbaka i morgon med ränta. Sedan år 2000 har de offentliga finanserna sammantaget gått med över 270 miljarder kronor i överskott. Vi hade stått bättre rustade inför framtiden om dessa medel i stället hade använts för framåtsyftande investeringar i infrastruktur, klimatåtgärder, forskning och utbildning m.m.

5.4.4 Utgiftstaken

Sedan 1997 har systemet med utgiftstak för statsbudgeten tillämpats. Utgiftstaken anges i nominella termer och föreslås i allmänhet tre år i förväg. I kompletteringspropositionen våren 1995 11 presenterades motiven till att införa ett system med utgiftstak. Ett syfte som angavs var att ett utgiftstak kan förebygga en utveckling där skatteuttaget måste höjas trendmässigt. Genom att begränsa utgifterna kan skattehöjningar undvikas och skattesänkningar möjliggöras. Systemet med utgiftstaken gör det svårare att genomföra olika typer av sociala reformer på statsbudgetens utgiftssida samtidigt som något motsvarande golv för statens inkomster saknas. Detta visar sig tydligt i den förda politiken där regeringen genomför stora skattesänkningar samtidigt som man inte ens räknar upp statsbidragen till kommunerna till följd av pris- och löneökningar. Utgiftstaken som andel av BNP minskar nu tämligen kraftigt och trendmässigt – se diagram 3 nedan.

Diagram 3. Utgiftstak och utfall som andel av BNP (%)

Källor: KI, regeringens budgetproposition, SCB, riksdagens utredningstjänst.

En annan svaghet med utgiftstaken har sin grund i svårigheterna att prognostisera statens utgifter. En stor del av statens utgifter är konjunkturkänsliga samt påverkas i hög grad av pris- och löneutvecklingen. Därför är det oklokt att sätta ett tak för statsbudgetens utgifter tre år framåt.

Systemet med utgiftstaken bli särskilt problematiskt utifrån det sätt som staten redovisar infrastrukturinvesteringar i statsbudgeten. Till skillnad från kommuner och företag har staten ingen särskild investeringsbudget. Investeringar i väg och järnväg sker i regel genom att staten tar upp kostnaden för investeringen på ett anslag. När infrastrukturinvesteringar finansieras med anslag innebär detta att anslag tas i anspråk i takt med att utgifterna uppstår. Kombinationen av snålt tilltagna utgiftstak och infrastrukturinvesteringar som direktavskrivs innebär att investeringar får konkurrera om utrymmet under utgiftstaken med löpande utgifter som sjukpenning, barnbidrag m.m. Detta leder till att viktiga samhällsinvesteringar inte kommer till stånd eller skjuts på framtiden. Det är därför inte helt förvånande, om än anmärkningsvärt, när statsminister Fredrik Reinfeldt avvisar Klimatberedningens förslag om ökade tåginvesteringar med att det blir för dyrt och att utgifterna för dessa investeringar måste vägas mot olika typer av transfereringar till hushållen. Detta är en uppenbart orimlig ordning. Vi menar att staten, i likhet med vad som är fallet med kommuner och företag, borde ha en särskild investeringsbudget. Vi utvecklar detta närmare i avsnitt 7.2.1 Ny budgetlag för långsiktiga investeringar.

5.5 Försuttna möjligheter

5.5.1 Bristande klimat- och infrastrukturinvesteringar

Regeringens vårbudgetproposition menar vi saknar aviseringar om de nödvändiga klimatsatsningar och åtgärder som nu måste göras för att minska utsläppen och nå klimatmålen. Tvärtom sätts nu svart på vitt att regeringen kommer att satsa på utbyggnad av motorväg i Sverige på bekostnad av den klimatsmarta järnvägen. Det är tydligt att alliansregeringen fortfarande saknar en gemensam klimatpolitik då de inte har presenterat någon kommande satsning inför höstens klimatpolitiska proposition. Detta trots att den parlamentariska Klimatberedningen nyligen presenterade ett betänkande med många konkreta förslag.

Regeringen verkar sakna initiativ och kraft att möta framtidens miljöutmaningar inom transportsektorn och tycks bara fokusera på trafiklösningar som riktar sig till män med högre inkomster. Satsningar inom kollektivtrafiken lyser med sin frånvaro, trots att det skulle vara en åtgärd som stärker kvinnors resande, ökar de med låga inkomsters möjligheter att förflytta sig och samtidigt leder till att transporterna blir mer ekologiskt hållbara.

Vänsterpartiet avvisar och ser med stor oro på att regeringen – i motsats till vad Klimatberedningen föreslår – nu skrotar det svenska klimatinvesteringsprogrammet Klimp. Regeringen ska i stället inrätta ett nytt program för hållbara städer. Vad detta konkret innebär vet i dagsläget inte ens Naturvårdsverket som nu tvingas lägga ned den framgångsrika verksamheten kring Klimp och avvakta besked.

Klimatinvesteringsprogrammet som innebär att kommuner och andra lokala aktörer kan få bidrag till långsiktiga investeringar som minskar växthuseffekten har hittills bl.a. bidragit till att ett fyrtiotal kommuner har minskat sina utsläpp mer än EU:s klimatmål. Med stöd av statliga investeringspengar har t.ex. SCA:s pappersbruk i Lilla Edet minskat sina koldioxidutsläpp med 80 % genom att övergå från oljeeldning till en ny värmepanna som går på pappersspill. Denna enda åtgärd har minskat utsläppen med 1 ton per kommuninvånare och år. Klimp beräknas nationellt minska utsläppen med 871 000 ton koldioxidekvivalenter om året enligt en ny utvärdering av Naturvårdsverket. Investeringsprogrammet har med åren effektiviserats och kommande bidrag till klimatinvesteringar beräknas ge dubbelt så stor klimatnytta per bidragskrona, jämfört med när systemet infördes.

5.5.2 Neddragningar på utbildning och arbetsmarknadspolitik

Regeringens huvudsakliga inriktning i arbetsmarknads- och utbildningspolitiken befästs i årets ekonomiska vårproposition. Trots att regeringen själv konstaterar att det råder brist på kvalificerad arbetskraft i flera branscher parallellt med fortsatt hög – och stigande – öppen arbetslöshet föreslås inga satsningar på arbetsmarknadspolitiken. Redan genomförda neddragningar på utbildningsväsendet kvarstår och förslag som riskerar att ytterligare försämra tillgången till utbildning aviseras. Det är uppenbart att den blygsamma ökning av sysselsättningsgraden regeringen prognostiserar för kommande år inte ska uppnås genom satsningar på utbildning, kompetensutveckling och behovsstyrt stöd till arbetssökande, utan genom ett ensidigt fokus på ökat arbetskraftsutbud och ökad press nedåt på de lägsta lönerna i kombination med alltmer omfattande subventioner till arbetsgivarna.

Regeringen redovisar i vårpropositionen hur löneökningstakten under 2007 blev något lägre än förväntat och drar själv slutsatsen att de genomförda försämringarna av a-kassan kan ha bidragit till att dämpa löneanspråken. I samma avsnitt jämför regeringen löneutvecklingstakten inom industri- och byggsektorerna och konstaterar att byggsektorn, trots att den varit utomordentligt het, haft en svagare löneutveckling än industrin. Här drar regeringen slutsatsen att en bidragande orsak kan vara att ”arbetskraftsinvandringen har haft en återhållande effekt på lönebildningen”. Det är en anmärkningsvärd analys. Ingen regelrätt arbetskraftsinvandring har präglat just byggsektorn, däremot finns omfattande problem med utnyttjande av utländsk arbetskraft med ogiltiga anställningskontrakt eller falska F-skattsedlar och av papperslösa som tvingas jobba för en bråkdel av lönen i branschen. Till det kommer naturligtvis EG-domstolens dom i det uppmärksammade Lavalmålet, som slår fast att entreprenörer från andra EU-länder har rätt att betala sina anställda lägre löner än inhemska. Det är alltså rent kriminell verksamhet och institutionaliserad lönedumpning regeringen refererar till som ”arbetskraftsinvandring” och framhåller som en positiv påverkan på löneökningstakten.

Den enda större reform regeringen aviserar på arbetsmarknadspolitikens område är en avreglerad arbetskraftsinvandring, där arbetsgivarna ensidigt ska få avgöra om de behöver importera arbetskraft utan möjlighet för vare sig Arbetsförmedlingen eller fackliga organisationer att bedöma behoven. Mot bakgrund av resonemangen om byggsektorn blir det uppenbart att regeringens syfte med reformen – liksom de redan genomförda reformerna av a-kassan – är att sätta ytterligare press nedåt på lönerna.

Regeringen har redan genomfört omfattande försämringar i det reguljära utbildningssystemet parallellt med en kraftig bantning av arbetsmarknadsutbildningar och praktikplatser. Den kommunala vuxenutbildningen har fått betydligt mindre resurser och det har blivit svårare att komma in på högskolan. I synnerhet personer som arbetat en tid och vill omskola eller fortbilda sig har fått kraftigt försämrade möjligheter till det genom avskaffandet av 25:4-regeln och rekryteringsstödet för komvuxstudier. Nu aviserar regeringen stora förändringar av grund- och gymnasieskolan som bl.a. kommer att leda till att färre elever får såväl gymnasie- som högskolebehörighet. Det kommer att innebära begränsade möjligheter för unga att välja utbildning och yrkesinriktning.

Regeringen satsar alltså på att på både kort och lång sikt snäva in möjligheterna för människor att utbilda, omskola och fortbilda sig. Arbetsmarknadspolitiken syftar inte längre till att bidra till omställning för den enskilde i samklang med långsiktig strukturomvandling i riktning mot mer kvalificerad och specialiserad produktion av varor och tjänster. Allt fokus läggs i stället på att så snabbt som möjligt avskriva arbetssökande från Arbetsförmedlingen utan avseende på vare sig den enskildes eller arbetsmarknadens behov. Det försämrar möjligheterna till god matchning, innebär ett samhällsekonomiskt slöseri med utbildning och arbetslivserfarenhet och skapar vanmakt och stress hos de arbetssökande. Allra värst drabbade av den kraftiga bantningen av den aktiva arbetsmarknadspolitiken är de grupper som har särskilda svårigheter att hävda sig på en alltmer krävande arbetsmarknad: personer med funktionsnedsättningar, personer som saknar gymnasieutbildning eller motsvarande och äldre. Det är grupper som knappast alls märkt av den goda konjunkturen och som alltjämt löper stor risk att bli långvarigt arbetslösa. Arbetsförmedlingen har mycket små möjligheter att erbjuda dessa personer de insatser i form av utbildning, praktikplatser och anställningsstöd som skulle kunna bryta deras utanförskap.

För arbetsgivare i både offentlig och privat sektor blir följden av regeringens samlade arbetsmarknads- och utbildningspolitik att det på både kort och lång sikt kommer att uppstå brist på utbildad arbetskraft. Detta kommer att försämra kvaliteten i både varu- och tjänsteproduktionen och på sikt underminera konkurrenskraften för hela den svenska ekonomin.

5.6 Regeringens skattepolitik

På mycket kort tid har regeringen genomfört stora skattesänkningar. Det är ett systemskifte som genomförts på skatteområdet samtidigt som det bidragit till att urholka skattebaserna. I och med det minskas möjligheterna till en rättvis fördelning av ekonomiska resurser och möjligheterna till välfärdssatsningar begränsas, det handlar snarare om en nedmontering.

Skatterna har sänkts mest för höginkomsttagare och förmögna samtidigt som arbetslösa, sjuka och pensionärer står för finansieringen. Det betyder att Sverige har fått vidgade klyftor.

Diagram 4. Fördelningseffekter av regeringens samtliga skatteförändringar

Källa: Riksdagens utredningstjänst.

Det finns anledning att kommentera de hållpunkter för den skattepolitiska inriktning som regeringen tar upp i den ekonomiska vårpropositionen. Vi noterar att regeringen är beredd att gå vidare och i höstbudgeten föreslå ytterligare ett steg i jobbskatteavdraget. Det skulle i så fall bara ytterligare öka skillnaden i beskattning av arbetsinkomster jämfört med andra inkomster som t.ex. pension eller sjukförsäkring. Regeringens skattepolitik upplevs därför som djup orättvis bland de grupper som av olika skäl står utanför arbetsmarknaden, t.ex. pensionärer. Dessutom, om utformningen av jobbskatteavdraget är densamma som tidigare, kommer i första hand höginkomsttagare att tjäna på reformen.

Vidare tar regeringen upp skattepolitiken som ett instrument att möte de klimatpolitiska utmaningarna. Det finns dock inga konkreta förslag, och vi befarar att man, liksom i arbetet med Klimatberedningen, inte på fullt allvar gör de klimatpolitiska satsningar som krävs för en trovärdig klimatomställning.

Regeringens ambitioner i vårbudgeten att åtgärda skattefusk och skattefel klingar falskt när inga ytterligare resurser ställs till Skatteverkets förfogande. Tullen har också länge svävat i ovisshet om hur verksamheten ska organiseras för att bekämpa en ökad brottslighet över gränserna. Här behövs inte bara en tillfällig resursförstärkning utan också signaler som kan trygga verksamheten framöver.

Regeringen skriver dessutom om vikten av enkla och enhetliga regler utan komplicerad gränsdragning. Man ser ett behov att förenkla skattereglerna mot bakgrund av löftet att minska regelbördan för företag. Det är intressant att regeringen uppmärksammar just detta med tanke på att det sedan regeringsskiftet blivit något av regeringens kännemärke att krångla till skattereglerna, och nästan regelmässigt göra avsteg från en likformig beskattning.

5.7 Systemskifte i sjukförsäkringen

Regeringen har sedan 2006 genomfört omfattande försämringar av sjukförsäkringen och föräldraförsäkringen. Nedskärningarna hotar inkomstbortfallsprincipen och den solidariska finansieringen som är grundvalar i våra socialförsäkringar.

Taket har sänkts från 10 till 7,5 basbelopp för sjukpenning, havandeskapspenning och tillfällig föräldrapenning. Vidare har regeringen sänkt den sjukpenninggrundande inkomsten för alla sjukskrivna och föräldralediga från 80 till 77,6 %. Sänkning av tak och ersättningsnivåer har medfört miljardbesparingar på sjuka och småbarnsföräldrar.

Regeringen har också gjort ytterligare miljardbesparingar på minskade volymer i sjukförsäkringen. Ohälsotalet som är Försäkringskassans mått på frånvarodagar som ersätts från sjukförsäkringen har under den senaste tolvmånadersperioden minskat med 4,5 %. Den största minskningen har skett för kvinnor.

De minskade volymerna medför stora besparingar på sjukförsäkringen. Vi är dock oroade för att det minskade ohälsotalet inte beror på bättre folkhälsa utan snarare på en mer strikt bedömning och en högre grad av utslagning från sjukförsäkringen.

Regeringen gör miljardbesparingar på sjukförsäkringen trots att överskotten i sjukförsäkringen enligt Försäkringskassan uppgår till 14 miljarder kronor 2008, 19 miljarder kronor 2009 och 22 miljarder kronor 2010. Det är resurser som försvinner spårlöst i regeringens skattesänkarbudget i stället för att komma alla försäkrade till godo.

5.7.1 Utsorteringskedjan

I budgetpropositionen för 2008 presenterade regeringen ett åtgärdspaket för minskad sjukfrånvaro. Regeringen har sedan återkommit med förslag om införande av fasta tidsgränser i sjukförsäkringen för när och hur arbetsförmågan ska prövas. Efter sex månader ska arbetsförmågan prövas mot hela arbetsmarknaden. Sjukpenning ska endast utgå under ett år, och därefter ska den försäkrade kunna ansöka om förlängd sjukpenning med sänkt ersättning till 75 % under längst 18 månader.

Vidare föreslår regeringen införande av diagnosbaserad sjukpenning. Vissa sjukdomar ska berättiga till högre ersättning under längre tid än andra. Enligt förslaget ska inte hjärt- och kärlsjukdomar berättiga till högre ersättning under längre tid trots att det är den vanligaste dödsorsaken i Sverige. Förslaget om införande av diagnosbaserad sjukpenning utgör ett systemskifte i sjukförsäkringen. Regeringen skriver i proposition 2007/08:136 En reformerad sjukskrivningsprocess för ökad återgång i arbete att syftet med de föreslagna tidsgränserna är att ”ge bättre drivkrafter för återgång i arbete”.

Sedan mars 2008 har regeringen infört beslutsstöd för sjukskrivningar vid olika diagnoser. Enligt beslutsstöden rekommenderas att personer med hjärtinfarkt ska vara sjukskrivna 28 dagar, trots att genomsnittet i dag är 128 dagar. Från och med den 1 juli får Försäkringskassan inte ta några individuella hänsyn vid bedömning av arbetsförmågans nedsättning på grund av sjukdom. Vi befarar att Försäkringskassan kommer att följa Socialstyrelsens beslutsstöd mycket strikt och att det kan få oacceptabla konsekvenser.

Regeringen har också föreslagit försämringar för personer med sjuk- och aktivitetsersättning. Ersättningsformen tidsbegränsad sjukersättning som 93 000 personer för närvarande är berättigade till ska avskaffas, individuella hänsyn till kön och ålder ska inte längre tas vid bedömning av arbetsförmågan och möjligheten för arbetslösa personer med sjuk- och aktivitetsersättning att behålla sin gamla SGI efter en period med sjuk- eller aktivitetsersättning ska avskaffas.

Förslaget om införande av tidsgränser i sjukförsäkringen går under beteckningen rehabiliteringskedja men innehåller inga förslag på förbättrad rehabilitering eller ökade möjligheter för den som drabbats av ohälsa att få jobb. Fasta tidsgränser, mer exkluderande bedömningar av arbetsförmågan och sänkta ersättningsnivåer i kombination med den fortsatt svåra arbetsmarknadssituationen för personer som drabbats av ohälsa kommer att försätta sjuka människor i ekonomiskt svåra situationer. Sveriges Kommuner och Landsting, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och regeringen själv tror att rehabiliteringskedjan kommer att medföra ett ökat behov av kommunalt försörjningsstöd. Förslaget kan därför bättre beskrivas som en utsorteringskedja. Regeringen har däremot ingen avsikt att ersätta kommunerna för de ökade utgifterna för försörjningsstöd, eftersom man anser att finansieringsprincipen inte är tillämplig vid förändringar i transfereringssystemen.

De förestående förändringarna som ska träda i kraft redan den 1 juli 2008 ställer stora krav på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. En majoritet av remissinstanserna invänder mot tidpunkten för ikraftträdandet. Trots det avser regeringen att skynda på med systemskiftet av sjukförsäkringen för att kunna räkna hem de miljardbesparingar som försämringarna beräknas medföra.

Den föreslagna rehabiliteringskedjan är inget annat än ett kraftigt besparingspaket. Regeringen skriver i vårpropositionen:

Sammantaget förväntas dessa åtgärder medföra att antalet personer inom sjukförsäkringen minskar relativt kraftigt under de närmaste fyra åren, främst genom minskningar av den långa sjukfrånvaron. Detta kommer att innebära betydande minskningar av utgifterna för sjukförsäkringen.

Trots att regeringen återställer antagandeinkomsten för personer med sjuk- och aktivitetsersättning så beräknas utgifterna för utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp bli avsevärt mindre 2009–2011 jämfört med prognoserna i budgetpropositionen för 2008. Det centrala för de minskade volymerna är regeringens reformer.

Reformen av sjukförsäkringen syftar till att öka arbetsutbudet bland sjuka och därmed pressa ned jämviktsarbetslösheten. I vårpropositionen skriver regeringen att ”även de förändringar som genomförts och aviserats inom sjukförsäkringsområdet, som sänkt ersättningsnivå och utfasningen av tidsbegränsade aktivitets- och sjukersättningar bedöms öka sysselsättningen”.

Försämringarna av sjukförsäkringen är således ytterligare en pusselbit i framväxten av en otrygg arbetsmarknad med låga löner. Utsorteringskedjan slår dessutom särskilt hårt mot kvinnor eftersom kvinnor är sjukskrivna i högre utsträckning än män. Regeringens politik skadar tilliten till välfärdssamhället på oöverskådlig sikt.

5.7.2 Miljardbesparingar på småbarnsföräldrar

Regeringen har sedan 2006 gjort miljardbesparingar på småbarnsföräldrar i form av sänkta ersättningsnivåer i föräldraförsäkringen. Den 1 januari 2007 sänktes taket från 10 till 7,5 basbelopp för tillfällig föräldrapenning och havandeskapspenning. Dessutom har regeringen sänkt den sjukpenninggrundande inkomsten för alla föräldralediga från 80 till 77,6 %.

Sammantaget gör regeringen nedskärningar på 1,1 miljard kronor per år på sänkta ersättningsnivåer för småbarnsföräldrar, höggravida och föräldrar som är hemma med sjuka barn. Utöver detta gör regeringen nedskärningar på ca 470 miljoner kronor per år 2008–2010 på åtgärder för minskade utbetalningar av tillfällig föräldrapenning i och med införandet av skyldighet att styrka barns frånvaro från skola/förskola med intyg vid ansökan om tillfällig föräldrapenning. Denna miljardbesparing är huvudnumret i regeringens familjepolitiska reform. Regeringens besparingar på föräldraförsäkringen hotar liksom försämringarna av sjukförsäkringen de grundläggande principerna om inkomstbortfall och solidarisk finansiering. Vänsterpartiet avvisar dessa försämringar och vill i stället satsa på höjda tak samt en individualisering av föräldraförsäkringen.

Klyftorna växer nu med rasande fart i Sverige. De orättvisa förhållanden på arbetsmarknaden som förstärks med regeringens politik, med fler otrygga anställningar och deltidsarbetslöshet, drabbar särskilt kvinnor. En grupp som drabbas särskilt hårt av regeringens politik är ensamstående kvinnor med barn. De är i högre grad än andra drabbade av ohälsa, låg sysselsättningsgrad och hög arbetslöshet. En inkomst i hushållet i kombination med en svag ställning på arbetsmarknaden gör att regeringens miljardbesparingar i socialförsäkringarna har skapat en ekonomiskt svår situation för många ensamstående föräldrar och deras barn. Regeringen skriver i budgetpropositionen för 2008 att andelen ensamstående föräldrar med låg ekonomisk standard har ökat från 19 % 2002 till 30 % 2007. Vart fjärde barn lever i dag med en ensamstående förälder, och 70 % av de ensamstående föräldrarna är kvinnor.

Regeringen missgynnar systematiskt ensamstående föräldrar och deras barn. Varken vårdnadsbidraget eller jämställdhetsbonusen kan nyttjas av ensamstående föräldrar. Försämringarna för sjuka, arbetslösa och småbarnsföräldrar slår hårt mot ensamstående föräldrar och deras barn, eftersom de endast har en inkomst till hushållet. Regeringens familjepolitik är en politik som ökar de ekonomiska klyftorna mellan olika familjekonstellationer. Vänsterpartiet avvisar denna samhällsutveckling och menar att politikens mål därför måste vara att minska de ekonomiska skillnaderna.

5.8 En antifeministisk politik

En generell välfärd och en väl fungerande offentlig välfärdssektor är en grundläggande jämställdhetspolitisk fråga. Regeringen har sedan valet 2006 genomfört genomgripande försämringar av arbetslöshetsförsäkringen, sjukförsäkringen och föräldraförsäkringen. Samtliga av dessa försämringar har slagit särskilt hårt mot gruppen kvinnor som oftare än gruppen män är visstidsanställda, deltidsarbetslösa, föräldralediga och långvarigt sjukskrivna. Regeringen har inte gjort några ansträngningar för att angripa orsakerna till denna ojämlikhet, tvärtom har politiken ytterligare ökat klyftorna mellan män och kvinnor. De förslag som regeringen presenterar i den ekonomiska vårpropositionen år 2008 utgör inget undantag. Bristen på insikt om och vilja att förändra de strukturella missförhållanden som upprätthåller ojämlikheter mellan könen visar sig tydligt såväl i regeringens argumentation som i dess förslag. Regeringen aviserar ytterligare inkomstskattesänkningar i 2008 års vårproposition.

5.8.1 Det ojämställda deltidsarbetet

Tidigare har regeringen presenterat jobbavdraget som en reform som ska lösa problemet med kvinnors deltidsarbete genom att det ger kvinnor incitament att gå från deltid till heltid. Regeringens argumentation bygger på en förenklad och ekonomistisk syn på ett problem som i själva verket är mycket komplext. Kvinnors lägre arbetskraftsdeltagande är sammankopplat med fördelningen av det obetalda arbetet i hemmet och de diskriminerande strukturer i arbetslivet som kvinnor drabbas av i form av deltidsarbetslöshet, otrygga anställningar, lägre löner och sämre arbetsvillkor. Regeringen har inga lösningar på de här problemen, tvärtom riskerar flera av dem att fördjupas som en effekt av den förda politiken. Beslutet att begränsa rätten till deltidsstämpling till 75 dagar som nyligen trädde i kraft är ett flagrant exempel på det. De flesta deltidsarbetslösa är kvinnor i lågavlönade yrken. I stället för att sätta press på arbetsgivarna att inrätta heltidstjänster, väljer regeringen att dra undan försörjningen för dem som tvingas hålla till godo med deltidsjobben. Den förra regeringen förde en kompensatorisk politik där staten tog ansvar genom att erbjuda en a-kasseersättning för ofrivilligt deltidsarbetslösa som gick att överleva på. Vänsterpartiet har länge velat ta frågan längre genom en lagstadgad rätt till heltidsarbete för att placera ansvaret där det egentligen hör hemma, nämligen hos arbetsgivarna. Dessvärre har den borgerliga regeringen nu backat tillbaka ett helt steg när den lägger ansvaret för den ojämställda arbetsmarknaden på kvinnorna själva.

5.8.2 De ojämställda skattesänkningarna

Det är väl känt att skatter och transfereringar omfördelar mellan män och kvinnor, vilket bl.a. kan utläsas i de jämställdhetsbilagor som följt budgetpropositionerna genom åren. Regeringens skattesänkningar har framför allt gynnat högavlönade män på bekostnad av lågavlönade kvinnor. Regeringen är tydlig med att man planerar för ytterligare erodering av skattebaserna framöver, samtidigt som transfereringarna via socialförsäkringssystemen skärs ned. Vi kan tydligt se en bakvänd jämställdhetspolitik som bygger på en omfördelning av makt och resurser från kvinnor till män. Trots historiskt stora överskott i de statliga finanserna, och stora behov av kvalitetsförbättringar och fler anställda för att möta behoven av välfärdstjänster i kommuner och landsting, väljer regeringen att frysa nivån på statsbidragen till kommunsektorn. Det betyder att många kommuner och landsting kommer att tvingas till nedskärningar de närmaste åren. Det är ett samhällsekonomiskt slöseri som drabbar alla medborgare som inte får sina behov av omsorg, sjukvård, utbildning och fritidsverksamheter tillgodosedda.

Men det finns också en tydlig jämställdhetspolitisk aspekt av den här politiken. Kvinnor drabbas på flera sätt hårdast av neddragningar i de offentliga välfärdstjänsterna: dels som anställda med sämre löneutrymme, minskad bemanning och – förstås – ökad risk för uppsägning och arbetslöshet, dels eftersom behoven av omsorg inte försvinner för att kommunerna drar ned på sin verksamhet. Vad som sker är att ansvaret för omsorg om barn, äldre och funktionshindrade flyttas över till anhöriga. Det är väl känt att kvinnor står för lejonparten av det oavlönade omsorgsarbetet, och att de ofta dessutom betalar för sitt engagemang genom att gå ned i arbetstid för att orka med det dubbla ansvaret. Regeringen är i färd med att omvandla arbete som varit professionellt, avlönat och gemensamt finansierat till oavlönade kvinnosysslor. Man anträder därmed vägen tillbaka till de förhållanden som rådde före 1970-talets expansion av den offentliga välfärdssektorn som allmänt anses vara en grundläggande orsak till svenska kvinnors relativt höga förvärvsfrekvens och ekonomiska oberoende. Vid sidan av den generella försvagningen av kommunsektorns ekonomi framhärdar regeringen i sina ambitioner att privatisera och konkurrensutsätta välfärdsverksamheter. Regeringen använder förmenta jämställdhetsargument för att legitimera denna politik. Det är både osakligt och fräckt. Tvärtemot vad regeringen hävdar visar erfarenheterna av tidigare privatiseringar av skattefinansierad verksamhet att effekten för de anställda blir minskad bemanning, sämre arbetsvillkor och minskat löneutrymme. De stora vinnarna blir inte de underbetalda kvinnorna som arbetar i verksamheterna, utan stora bolag som får en ny marknad att verka på, där skattebetalarnas pengar blir vinster till aktieägarna.

5.8.3 Det ojämställda hushållsarbetet

En annan reform regeringen framhåller som jämställdhetspolitisk, men som i själva verket utgör en bromskloss för ökad jämställdhet är skattesubventionerna för hushållsjobb i privata hem. Att med skattemedel subventionera hushållsarbete i välbeställda människors hem innebär möjligen ökade karriärmöjligheter för en begränsad krets av privilegierade kvinnor. Men de lågavlönade kvinnorna som tvingas vara med och betala för subventionerna får fortsätta att dubbelarbeta, eftersom det krävs höga inkomster för att ha råd att utnyttja tjänsterna – även med rabatt. Regeringen bortser helt från de strukturer i familje- och arbetslivet som upprätthåller den skeva ansvarsfördelningen mellan kvinnor och män som råder i alla inkomstgrupper. I stället för att förändra dessa strukturer cementerar man dem.

5.8.4 Det ojämställda föräldraskapet

Regeringen inför den 1 juli 2008 ett kommunalt vårdnadsbidrag på max 3 000 kr per barn och månad. Bidraget kan inte betraktas som något annat än en kvinnofälla. Då 3 000 kr i månaden svårligen går att leva på är i praktiken den förälder som stannar hemma beroende av att bli försörjd av en partner. De föräldrar som är ensamstående har i praktiken ingen möjlighet att utnyttja bidraget. I Finland och Norge där vårdnadsbidrag redan införts är över 95 % av dem som utnyttjar bidraget kvinnor.

Vårdnadsbidraget innebär att skattemedel används för att uppmuntra kvinnor att göra sig ekonomiskt beroende av män och axla rollen som hemmafru. Detta går stick i stäv med regeringens retorik om minskat bidragsberoende och ökade incitament till arbete. Vårdnadsbidraget riskerar dessutom att fördjupa problemen med diskriminering i arbetslivet, som är nära förknippade med det redan ojämna uttaget av föräldraledighet, och därmed drabba alla kvinnor negativt. Risken är dessutom uppenbar att bidraget kommer att dränera den kommunala förskolan på resurser, eftersom reformen inte är finansierad, utan ska betalas ur kommunernas befintliga budget.

Regeringen inför en s.k. jämställdhetsbonus som ska belöna hushåll där den förälder som tjänar mest tar ut föräldraledighet. Förslaget har fått kritik från flera remissinstanser då det är komplicerat och svåradministrerat. Många familjer med lägre inkomster kommer i praktiken inte att kunna använda sig av bonusen eftersom pengarna betalas ut långt i efterskott. Även denna reform missgynnar tydligt ensamstående föräldrar, av vilka de flesta är kvinnor. Vi menar att jämställdhetsbonusen är en missriktad och ineffektiv metod som befäster föräldraskapet som obligatoriskt för kvinnor, medan män ska lockas att ta sitt ansvar med ekonomisk stimulans. Samtidigt har regeringen genomfört besparingar i miljardklassen på föräldraförsäkringen, vilket innebär sänkta ersättningsnivåer för samtliga föräldralediga, höggravida kvinnor och föräldrar som är hemma med sjuka barn. Det borde vara uppenbart även för regeringen att dessa försämringar riskerar att ytterligare minska männens uttag av dagar med föräldrapenning.

5.8.5 Den ojämställda sjukförsäkringen

Regeringen har trots massiv kritik från tunga remissinstanser föreslagit historiska försämringar av sjukförsäkringen som träder i kraft den 1 juli 2008. Regeringen har inte gjort någon analys av de nya reglerna ur jämställdhetssynpunkt trots att 60 % av alla med sjukpenning eller sjuk- och aktivitetsersättning är kvinnor. Det innebär att de ekonomiska skillnaderna mellan män och kvinnor kommer att öka ytterligare, vilket strider mot riksdagens jämställdhetspolitiska mål.

5.9 En politik som fördjupar segregation och utestängning

Konsekvenserna av regeringens politik avspeglas tydligt i diskrimineringen på arbetsmarknaden och i boendet och framträder tydligt i takt med att orättvisorna ökar vad gäller tillgången till välfärdstjänster som bra skola, sjukvård och kommunal service. När välfärden skrotas och privatiseringar tar över slår det särskilt hårt mot människor som redan är utsatta.

Trots att Sveriges ekonomi är mycket stark ökar klyftorna och orättvisorna. En allt större andel av landets fattiga har utländsk bakgrund. Enligt LO ligger medellönen för anställda födda utomlands i genomsnitt ca 2 000 kr lägre än för anställda födda i Sverige. Rädda Barnens rapportering visar att utländsk bakgrund fyrdubblar risken för ekonomisk utsatthet och konstaterar också att barnfattigdomen i Rosengård i Malmö är mer än fem gånger så hög som i landet som helhet och 20 gånger större än i Torslanda i Göteborg. I områden med hög andel personer med utländsk bakgrund är den ekonomiska utsattheten alltså mångfaldigt större än i områden med låg andel personer med utländsk bakgrund. Dessutom visar Socialstyrelsens kartläggning av den svenska hälso- och sjukvårdens tillgänglighet och kvalitet att klyftorna ökar och att utlandsfödda har sämre tillgång till hälso- och sjukvård än befolkningen i övrigt.

Regeringens politik förstärker dessa skillnader. En del blir rikare och får mer makt medan andra hålls utanför och förblir maktlösa. Samtidigt som resurser – genom vårdvalsreformer och utförsäljning av allmännyttan – dras från områden där behoven är som störst, inriktas regeringens politik tydligt på att stärka de ekonomiska förutsättningarna hos de redan välbärgade. Regeringens tal om att bekämpa utanförskapet innebär ett misstänkliggörande och skuldbeläggande av personer med utländsk bakgrund. Att denna grupp anses vara särskilt ”bidragsberoende” används som argument för fortsatta systemförändringar.

Regeringen tar därmed som utgångspunkt för integrationspolitiken att det som krävs är att ställa hårdare krav på dem som invandrat. I linje med detta har därför regeringen bl.a. föreslagit en treårsbegränsning av sfi och en s.k. sfi-bonus – förslag som helt bortser från människors olika förkunskaper och förutsättningar och från behovet av att stärka kvaliteten på själva utbildningen. Samma tankegångar ligger bakom förslagen om individuell stimulansersättning och bonussystem i kommunersättningen, baserat på den mottagna flyktingens uppvisade resultat i introduktionsprocessen. Sådana modeller riskerar både att bidra till att det sker en utsortering inom flyktingmottagandet och till en urholkad kvalitet på sfi-undervisning och övrig introduktionsverksamhet.

Vidare har regeringen föreslagit genomgripande förändringar av rätten till anhöriginvandring som innebär att arbete eller annan försörjning och rimlig bostad måste vara ordnad för att få återförenas med sin närmaste familj i Sverige. Detta är en av de mest allvarliga inskränkningar av flyktingars mänskliga rättigheter som skett på många år. Dessutom är förslaget förkastligt ur integrationssynpunkt. Det finns ingenting som tyder på att det skulle bli lättare för människor att komma in på arbetsmarknaden eller stärka sin situation på bostadsmarknaden genom att de förhindras att leva tillsammans med sina närmaste.

Några förslag för att förbättra det kommunala flyktingmottagande har emellertid regeringen inte presenterat. Det finns ingenting i regeringens politik som syftar vare sig till att stärka kommunernas förutsättningar eller för att tydliggöra ansvar för flyktingmottagandet. Detta trots att situationen i flera kommuner är mycket svår både vad gäller bostadssituationen och möjligheterna till introduktion på arbetsmarknaden.

Vänsterpartiet anser att en lagstiftning skyndsamt bör genomföras som gör alla kommuner skyldiga att tillhandahålla flyktingmottagande. Vad detta åtagande innebär vad gäller introduktionsinsatser, sfi-utbildning, bostäder osv. ska tydliggöras och preciseras. Vi vill samtidigt höja och se över utformningen av schablonersättningen så att statens ersättning till kommunerna för flyktingmottagandet bättre än i dag motsvarar kostnaderna.

På arbetsmarknadspolitikens område saknas det tydligt insatser för att stärka rätten till arbete och skapa likvärdiga möjligheter för nyanlända och personer med utländsk bakgrund. Regeringen avvecklar viktiga arbetsmarknadspolitiska insatser och sätter sitt hopp till att jobben ska komma ändå. I stället väljer man att satsa på något man kallar för en politik för företagande. Man har också dragit in alla insatser som handlar om att bekämpa strukturell och annan diskriminering och har valt att slopa stöd för viktig verksamhet i arbetet mot rasism och diskriminering i en tid då rasistiska partier växer sig allt starkare. I stället hänvisar man, i och med genomförandet av en ny diskrimineringslag, till att frågor om diskriminering främst ska lösas i rättegångssalen. Regeringen har också genomfört kraftiga besparingar på komvux, vilket särskilt drabbar invandrade och unga genom sänkt utbildningsnivå och levnadsstandard.

Regeringens politik riskerar att leda in människor på sidospår bort från rätten till lika villkor på den reguljära arbetsmarknaden. Med fler otrygga visstidsanställningar, och skattesubventionerade hushållsnära tjänster utvecklas en arbetsmarknad särskilt anpassad för att nyanlända och andra personer med utländsk bakgrund ska pressas in i ett B-lag på arbetsmarknaden – med sämre löner och arbetsvillkor.

Vänsterpartiet vill i stället satsa på komvux och på arbetsmarknadsutbildningar och återinföra rekryteringsbidraget för personer som behöver läsa in grundskole- eller gymnasiekompetens. Vi vill också ha ett särskilt anställningsstöd för nyanlända under introduktionstiden. Genom vår jobbsatsning inom offentlig sektor skulle välfärden stärkas för de människor som har de största behoven, och dessutom skulle tusentals arbetstillfällen skapas för människor med utländsk bakgrund bara genom detta förslag. Vi vill också rensa rekryteringsprocesserna från diskriminering bl.a. genom att införa obligatoriska kravprofiler och krav på likabehandlingsplaner på alla arbetsplatser med fler än tio anställda. Vi vill också återinföra lagen om allmän platsanmälan så att det finns jobb att förmedla även för de grupper som saknar kontaktnät och förankring på arbetsmarknaden.

Inom skol- och utbildningspolitiken har utsorteringsmekanismerna blivit utmärkande för regeringens politik. Alla barn i Sverige har enligt lagen rätt till en likvärdig skola oberoende av kön, bostadsort, sociala och ekonomiska förhållanden eller etniskt ursprung. Men så ser inte verkligheten ut och regeringens politik fördjupar allvarligt denna segregation. Dessutom är det ett faktum att de skattefinansierade privatskolorna, liksom de konfessionella och etniska skolorna, hindrar utvecklingen av skolan som en mötesplats för barn och elever med olika bakgrund och erfarenheter, och de har kraftigt bidragit till att öka klassklyftorna och förstärka den etniska segregationen. Detta har skett genom att den offentliga skolan dränerats på resurser och motiverade elever.

Vänsterpartiet vill i stället stärka kvaliteten i den offentliga skolan och ge alla elever samma rätt och tillgång till kunskap. Vi vill satsa på att anställa 5 000 fler behöriga lärare och även annan personal som genuspedagoger och elevhälsopersonal. Vi satsar även på 10 000 fler anställda inom skolbarnsomsorgen. Vi vill rikta särskilda resurser till ytterområdenas skolor så att barnen och deras föräldrar kan lita på att undervisning och miljö håller hög kvalitet.

Även regeringens bostadspolitik förstärker tydligt segregation och utestängning. Den politik som förs, som utmärks av avregleringar och utförsäljningar av allmännyttan, missgynnar låginkomsttagare och personer med utländsk bakgrund och skapar även problem i det kommunala flyktingmottagandet.

Vänsterpartiet vill i stället föra en offensiv social bostadspolitik. Genom våra bostadsinvesteringssatsningar ger vi förutsättningar för att bygga 20 000 hyresrätter per år under de kommande tio åren. Detta skulle göra stora skillnader framför allt i storstadsområdena. Våra investeringar ger också förutsättningar för att renovera 65 000 lägenheter om året. Med vår politik skulle hela bostadsbeståndet i miljonprogramsområdena vara renoverat inom en tioårsperiod.

6 De offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet

Den ekonomiska vårpropositionen ska framför allt analysera övergripande ekonomiskpolitiska överväganden. Tidsperspektivet ska vara på medellång och lång sikt. Med undantag från ett kapitel i 2008 års ekonomiska vårproposition förs emellertid i princip alla resonemang utifrån ett medelfristigt perspektiv fram till 2011. Det avsnitt som avviker i vårpropositionen och där man för de långsiktiga resonemangen sker i avsnitt 12 Bedömning av de offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet. Regeringen svär sig dock fri från de beräkningar och slutsatser som där förs. Man skriver:

Beräkningarna ger ett underlag för debatt om och analys av den kommande utvecklingen. De beräkningar som redovisas är ett underlag för beslut. Regeringen har inte tagit ställning i dessa frågor.

Men i och med att regeringen ändå väljer att presentera beräkningarna som ett underlag för kommande beslut väljer vi att kommentera avsnittet. Därtill får den här typen av långsiktskalkyler emellanåt ett starkt genomslag i den offentliga debatten. De beräkningsantaganden som görs i långsiktskalkylen i vårpropositionen är likartade med de antaganden som gjordes i Finansdepartementets senaste långtidsutredning (SOU 2004:19) samt den långsiktskalkyl som Finansdepartementet presenterade i budgetpropositionen för 2004. Skattesatserna hålls konstanta, den offentliga tjänsteproduktionen utförs med samma personaltäthet som i dag, transfereringarna antas öka i takt med lönerna, sysselsättningsutvecklingen baseras i huvudsak på den förväntade befolkningsutvecklingen, produktivitetsutvecklingen i den offentliga sektorn sätts till noll och BNP antas växa med i genomsnitt 2,3 % per år fram till 2050.

Utifrån dessa antaganden redovisas hur de offentliga finanserna utvecklas mellan 2008 och 2050. Den offentliga sektorns konsoliderade bruttoskuld som för innevarande år beräknas uppgå till 35,3 % av BNP hamnar på 30,0 % år 2050. Denna utveckling beskriver Finansdepartementet som att de offentliga finanserna utifrån ovan nämnda antaganden balanserar på ”gränsen till hållbarhet”. Påståendet illustrerar det teknokratiska språkbrukets brister som underlag för den offentliga debatten om ekonomisk politik. För Finansdepartementet har uttrycket ”de offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet” en strikt betydelse, nämligen att den offentliga skulden i förhållande till BNP inte får vara högre under slutåret för beräkningen jämfört med i dag. Men säger denna definition egentligen något väsentligt om de svenska offentliga finanserna? Den svenska skuldkvoten som i dag är bland de lägsta inom OECD-området kommer alltså att vara ännu lägre under kalkylens slutår. Är det rimligt att beskriva ett sådant förhållande som att de svenska offentliga finanserna ”balanserar på gränsen till hållbarhet”?

Eller anta att den offentliga skuldkvoten hade varit något högre för slutåret jämfört med i dag och att skattekvoten hade behövt höjas med 2 % av BNP för att undvika detta. Då hade Finansdepartementet deklarerat att de offentliga finanserna inte är långsiktigt hållbara. I den offentliga debatten hade detta kunnat användas som argument för besparingar inom olika välfärdssystem. Detta trots att den höjning av skattekvoten som hade behövt göras under den närmaste 40-årsperioden understiger den sänkning av skattekvoten som beräknas ske under femårsperioden 2006–2011.

Finansdepartementet nöjer sig emellertid inte med att beräkna hur de offentliga finanserna utvecklas på lång sikt givet vissa antaganden. Man ger också en prognos över hur den offentliga servicen kommer att se ut under den närmaste 40-årsperioden. Man skriver:

Även om en strikt budgetpolitik förs och arbetsmarknaden utvecklas väl uppkommer inget utrymme att förbättra eller utöka den offentliga servicen på lång sikt. Om hushållen i framtiden vill ta ut en del av tillväxten i form av ökad konsumtion och välfärdstjänster, måste detta till en betydande del sannolikt ske utanför ramen för det offentliga åtagandet.

Offentlig konsumtion är per definition skattefinansierad konsumtion. Vad Finansdepartementet säger är att det troligtvis inte går att höja skatterna, i alla fall inte på ett betydande sätt. I långsiktskalkylen uppgår skattekvoten till 47,7 % under slutåret 2050, dvs. ungefär på samma nivå som i dag. Det är denna nivå som enligt Finansdepartementet inte går att höja mer än marginellt. Man understöder emellertid inte påståendet genom att hänvisa till någon forskning eller motsvarande. Skälet till detta torde vara enkelt. Det finns nämligen vare sig forskning eller andra studier som stöder påståendet.12

Våra framtida konsumtionsmöjligheter av skattefinansierade välfärdssystem bestäms i praktiken av två faktorer: dels storleken på vår framtida samlade produktion, dvs. vår framtida BNP – i det sammanhanget är nivån på sysselsättningsgraden av särskild betydelse, dels på vilka skatter vi tar ut. Kommande generationer kommer inte att vara fattigare än dagens generationer, tvärtom. Finansdepartementets senaste långtidsutredning visar att BNP per capita kommer att öka med över 100 % de närmaste 50 åren. Mot den bakgrunden är det svårt att förstå varför dagens generationer måste spara för att morgondagens generationer ska ha råd med vård, skola och omsorg. Idén att vi kan spara oss till ökade framtida möjligheter till god offentlig service är i grunden feltänkt. Långsiktiga och strukturella överskott i de offentliga finanserna är de facto en form av kontinuerlig åtstramningspolitik. Detta leder till ett underutnyttjande av produktionskapaciteten och undergräver våra framtida konsumtionsmöjligheter. Produktionsbortfall i dag betalas inte tillbaka i morgon med ränta.

Vidare är resultaten av Finansdepartementets beräkningar av de offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet starkt beroende av de beräkningsförutsättningar som ligger till grund för framskrivningarna. Finansdepartementet borde därför, som bl.a. Riksrevisionen påpekat i rapporten ”Regeringens analys av finanspolitikens långsiktiga hållbarhet” (RiR 2007:21), redovisa ett antal känslighetsanalyser som visar på hur de offentliga finanserna utvecklas och påverkas av olika beräkningsförutsättningar. Den enda alternativa beräkning som Finansdepartementet redovisar är ett sysselsättningsscenario. Resultatet av denna beräkning redovisas i form av en ännu lägre skuldkvot jämfört med basscenariot. Vad som saknas och som skulle vara intressant att ta del av är vilket ”reformutrymme” den högre sysselsättningsgraden genererar i form av utrymme för förbättrad välfärd eller sänkta skatter om man låter skuldkvoten i sysselsättningsscenariot vara densamma som i basscenariot.

En annan beräkningsförutsättning som det finns skäl att ifrågasätta är antagandet om noll produktivitetstillväxt i den offentliga sektorn. Vi tror att detta antagande på ett dåligt sätt speglar den faktiska utvecklingen i den offentliga sektorn. Framför allt torde produktivitetstillväxten inom sjukvården vara betydande till följd av den medicintekniska utvecklingen. I en alternativ beräkning i Riksrevisionens rapport antas att produktiviteten i den offentliga sektorn ökar med 0,5 % per år mellan 2008 och 2050. Detta leder till att det 2050 endast går åt ca 80 % av de antal arbetstimmar som används för att producera samma mängd välfärdstjänster i Finansdepartementets beräkning. Antagandet om en produktivitetstillväxt på 0 % i den offentliga sektorn är orealistiskt och innebär att de faktiska utmaningarna avseende välfärdens långsiktiga finansiering överdrivs.13

Finansdepartementet hävdar också att överskottsmålet är av central betydelse för att statsskulden som andel av BNP inte ska närma sig ohållbara nivåer på lång sikt. Påståendet saknar grund. I den ovan nämnda rapporten från Riksrevisionen studeras bl.a. två olika finanspolitiska strategier med avseende på de offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet. I det ena fallet bedrivs finanspolitiken utifrån överskottsmålets bakomliggande principer, vilket innebär att de offentliga finanserna går med överskott de närmaste 20 åren för att därefter gå med underskott. Detta scenario ställs mot ett alternativ där målet för de offentliga finanserna är i balans, dvs. där den offentliga sektorns inkomster och utgifter ska vara lika stora under beräkningsperioden, 2008–2050. Det visar sig att den offentliga sektorns finansiella nettoförmögenhet är ca 23 procentenheter högre i beräkningsalternativet där finanspolitiken inriktas mot balans i de offentliga finanserna jämfört med basscenariot där överskottsmålet upprätthålls. Riksrevisionen drar den självklara slutsatsen att den alternativa finanspolitiska strategin är långsiktigt hållbar ur ett offentligtfinansiellt perspektiv.

En fördel med överskottsmålet, som Riksrevisionen ser det, är att skattesatserna kan hållas konstanta över tiden. I det finanspolitiska alternativet, där målet för de offentliga finanserna är i balans, är skatterna lägre under beräkningsperiodens första del för att sedan höjas i takt med att de demografiskt betingade utgifterna stiger. Riksrevisionen anger att det är samhällsekonomiskt mer effektivt med konstanta skattesatser över tiden. Finansdepartementet har fört liknande resonemang i tidigare långtidsutredningar. Det finns flera invändningar mot detta resonemang. För det första förefaller det oklokt att vi i dag ska utforma vår ekonomiska politik på basis av hur vi tror att kommande, och förmodligen skiftande, parlamentariska majoriteter kommer att agera om 30–40 år. Sedan är resonemanget minst sagt problematiskt ur demokratisk synvinkel. Vilka välfärdsambitioner ett samhälle ska ha, och därmed vilka skatter som bör tas ut, är i allra högsta grad en politisk fråga där det råder skilda meningar. Det får också anses oklart hur de senaste årens skattesänkningar på över 70 miljarder kronor passar in i tankeramen om stabila skattesatser.

7 Vänsterpartiets ekonomiska politik

7.1 Full sysselsättning, riktlinjer för finans- och penningpolitiken

Vänsterpartiet menar att full sysselsättning ska vara det övergripande och överordnade målet för den ekonomiska politiken. För att en politik för full sysselsättning ska vara möjlig behövs ett antal förändringar av de regelverk och institutionella förhållanden som för tillfället omgärdar finans- och penningpolitiken.

Under den nuvarande penningpolitiska regimen bär penningpolitiken huvudansvaret för stabiliseringspolitiken. Men Riksbanken saknar i dag ett mål om att stabilisera produktion och sysselsättning. Penningpolitiken vägleds i stället av en ensidig prisstabiliseringsnorm. Politiken vilar på en tämligen dogmatisk neoklassisk syn på arbetsmarknaden där teorin om jämviktsarbetslösheten intar en central roll. Förändringar i nominell efterfrågan antas snabbt slå igenom i motsvarande förändringar i priser och löner, utan några mer påtagliga effekter på resursutnyttjandet. Vi menar att penningpolitiken måste baseras på en mer verklighetstrogen grund, där nominella priser och löner är trögrörliga på kort sikt. Detta skapar ibland recessioner och högkonjunkturer. Problemet är att en penningpolitik som enbart vägleds av ett inflationsmål saknar mekanismer för att parera konjunktursvängningarna och understödja en politik för full sysselsättning.

Det finanspolitiska ramverket behöver förändras på flera punkter. För det första måste överskottsmålet slopas. Sveriges offentliga finanser hör i dag till de starkaste bland OECD-länderna. Den offentliga finansiella nettoförmögenheten beräknas för innevarande år uppgå till drygt 640 miljarder kronor och den offentliga sektorns konsoliderade bruttoskuld beräknas år 2011 vara nere i motsvarande 20 % av BNP. Detta är anmärkningsvärda siffror. Bruttoskulden är ett av EU:s s.k. Maastrichtkriterier som stipulerar en högsta bruttoskuld på 60 % av BNP. Mot denna bakgrund är det obegripligt och synnerligen kontraproduktivt att kräva att de svenska offentliga finanserna fortsatt ska gå med stora överskott samtidigt som det finns betydande eftersatta behov inom sjukvården, skolan, äldreomsorgen osv. De kommande demografiska utmaningarna möts inte genom ytterligare sparande utan genom kloka investeringar i infrastruktur, forskning och utbildning, sjukvård m.m. Bara genom folk i arbete kan vi möta framtidens utmaningar.

Utgiftstaken sätter en övre gräns för de statliga utgifterna tre år framåt. Systemet med utgiftstaken gör det svårare att genomföra olika typer av sociala reformer på statsbudgetens utgiftssida samtidigt som något motsvarande golv för statens inkomster saknas. Utgiftstaken är problematiska ur demokratisk synvinkel eftersom systemet gör det svårare för folkliga krav på förbättrad välfärd att slå igenom som praktisk politik. De treåriga utgiftstaken leder till, i synnerhet i kombination med det sätt på vilket man bokför investeringar i statsbudgeten, att många, för samhället viktiga, investeringar inte kommer till stånd. Detta system är orimligt och bör avvecklas.

Förändrade eller slopade normer i den ekonomiska politiken leder inte i sig till full sysselsättning. Men förändringar i finans- och penningpolitiken utgör samtidigt en nödvändig förutsättning för att målet om full sysselsättning inte ska reduceras till en tom fras. Som det är nu är både finans- och penningpolitiken helt normstyrd, dvs. det förs i praktiken ingen ekonomisk politik i syfte att stabilisera produktion och sysselsättning. Detta leder till att arbetslösheten i lågkonjunkturer blir högre än nödvändigt. Detta får också långsiktiga effekter. De europeiska erfarenheterna under 1980- och 1990-talen pekar tämligen entydigt på att stora ”tillfälliga” ökningar av arbetslösheten även får permanenta effekter.

7.2 Samhällsinvesteringar för att möta framtidens utmaningar

Begreppet investeringar fungerar ofta som en politisk vattendelare mellan vänster och höger. För dem som utgår från placerarperspektivet är investeringar i första hand ett finansiellt begrepp: det är kapital som placeras någonstans för att öka i värde med tiden. Vad pengarna faktiskt används till är oväsentligt.

För oss till vänster är det den samhällsekonomiska nyttan som är poängen med investeringsbegreppet. Om någon använder en miljon till en verksamhet som inte gör någons liv bättre är det inte en investering i samhällsekonomisk bemärkelse, hur bra avkastning det än ger. Om samma person däremot använder en miljon till att bygga något som massor av människor har nytta av och som stärker ekonomin på sikt, är det en samhällsekonomisk investering även om så investeraren själv aldrig får en krona av de vinsterna.

Regeringens politik har hittills varit att så långt som det bara går välja skattesänkningar framför välfärdssatsningar. Det ökar privatkonsumtionen, men inte så mycket mer. Stimulanseffekten på sysselsättningen är begränsad: Den läcker ut genom konsumtionen av importerade varor, och genom att de högavlönade som fått de största skattesänkningarna ökar sitt sparande snarare än konsumerar.

Men framförallt leder skattesänkningarna inte till att överskotten investeras. De flesta saker som konsumeras på grund av den här ökade köpkraften har ingen koppling till att ekonomin stärks på sikt. Nog finns det säkert en och annan kursavgift som betalas, och ett och annat gymkort som förlängs, men i stort är effekterna svaga. Det hade förstås kunnat försvaras om ökad privat konsumtion hade legat högst upp på människors önskelistor, men SKL:s opinionsundersökning visar att det tvärtom är väldigt lågt prioriterat. De grupper som på allvar skulle behöva öka sin privata konsumtion har dessutom väldigt sällan fått ta del av skattesänkningarna, eftersom de – trots allt tal om motsatsen – är så starkt riktade mot de högavlönade och rika.

Vi skulle kunna investera de här pengarna i stället: i järnvägar som frigör oss från oljeberoendet, i bostäder som lättar på trångboddheten, i gymnasielärare som höjer framtidens produktivitet, i behandlingsassistenter som hjälper människor ur missbruk, i sjukgymnaster som ger folk stöd att komma tillbaka till sina arbeten. Kulturen frigör kreativiteten i människor. De gemensamt finansierade tjänsterna uppkom av goda skäl, och när de år efter år stramas åt ekonomiskt blir resultatet också en svagare ekonomi.

Att bygga för framtiden är inte i första hand en kostnad, utan en besparing. Den poängen behöver göras på område efter område: Vi behöver ersätta den gamla diskussionen om närande och tärande med en diskussion om investeringar. Ett steg i rätt riktning som Vänsterpartiet föreslår är att staten använder sig av en investeringsbudget för trafik- och bostadsprojekt.

7.2.1 Ny budgetlag för långsiktiga investeringar

För att möjliggöra stora satsningar på nya spår och järnvägar, samt öka bostadsbyggandet av hyreslägenheter, krävs ett ändrat tänkesätt kring investeringar. Statens nuvarande budgetsystem ser inte en investering som något långsiktigt, utan som kortsiktig konsumtion. Investeringar i väg och järnväg sker i regel genom att staten tar upp kostnaden för investeringen under ett utgiftsområde. Det betyder en direktavskrivning, vilket är ett ganska ovanligt förfaringssätt jämfört med vad som är brukligt i andra sektorer. Om staten vill investera i byggandet av nya hyresrätter blir resultatet likadant: Kostnaden tas upp under ett och samma år.

Grunderna för hur statens investeringar i anläggningstillgångar m.m., alltså exempelvis väg och järnväg, ska finansieras finns i lagen om statsbudgeten (1996:1059). Enligt 22 § ska andra tillgångar än sådana som används i statens verksamhet finansieras med anslag på statsbudgeten och således i sin helhet belasta statsbudgetens utgiftssida under samma period som investeringen genomförs. När infrastrukturinvesteringar finansieras med anslag innebär det att anslag tas i anspråk i takt med att utgifterna uppstår. Det finns därmed även en risk för att projekt drar ut på tiden och ökar totalkostnaden, om staten anser att inte hela summan kan tillföras under ett och samma år.

Men det är inte alltid en investering skrivs av under ett och samma år. Budgetlagen öppnar i 23 § för att riksdagen kan besluta om att finansiera infrastrukturinvesteringar genom lån i Riksgäldskontoret. Lånefinansiering används för att kunna tidigarelägga vissa projekt.

Lånen återbetalas sedan med anslag över en förutbestämd amorteringsperiod, vilken kan variera. Kostnader för planering av projektet täcks som regel av anslag och lånen börjar oftast återbetalas när vägen eller järnvägen tas i drift.

Vi anser att huvudregeln för en investering ska vara att staten lånar till summan. Det är ett system som används av företag, kommuner, landsting, bostadsrättsföreningar m.m. Så gott som alla utom staten delar upp sin budget i en drifts- och investeringsdel. Även hushåll agerar så i praktiken, eftersom det är få som kan betala av sitt hus eller sin bil samma dag som köpet görs. Ett kommunalt bostadsföretag skulle aldrig komma på tanken att betala den totala kostnaden för nya hyreslägenheter samma år som huset byggs.

Det är märkligt att alla utom staten har en särskild investeringsbudget. En investering ska ses som något man kan konsumera under en längre tid. Hus, vägar och järnvägsspår är typiska investeringar. Löner, livsmedel och dryck är exempel på konsumtionsvaror som naturligtvis tas upp i en driftsbudget.

Det finns de som hävdar att om man låter investeringar finansieras genom lån i stället för anslag, lämnar man en skuld till nästa generation. Det är en bakvänd syn. Det är snarare så att om man betalar hela investeringskostnaden under ett och samma år, låter man dagens generation stå för hela kostnaden, fast det är uppenbart att ett hus eller en järnvägssträcka kan användas av många generationer framöver. Vill man ha en rättvis fördelning av kostnader ska dagens generation betala för allt som konsumeras upp i dag, medan det som kan konsumeras under en längre tid, dvs. en investering, ska delas upp under en längre amorteringstid.

Vi vill mot bakgrund av ovanstående införa en investeringsbudget. Konsekvensen för statens offentliga finanser innebär att utrymmet under utgiftstaket ökar om man vill, eftersom investeringssumman flyttas från en utgiftspost till ett lån. Investeringarna får då även ses som del i en expansiv finanspolitik, vilket bl.a. leder till ökad sysselsättningsgrad och minskad arbetslöshet.

Det är samhälleliga investeringar som behöver komma till stånd för en rationell hantering av statens resurser nu och på medellång sikt. En budgetprocess där någon form av investeringsbudgetering är en integrerad del öppnar i sig för en rimligare och mer långsiktigt inriktad demokratisk debatt kring prioriteringar och en syn på ekonomisk politik som en del av ett samhällsbyggande snarare än en kameral hushållning.

7.2.2 Investeringar i infrastruktur

Investeringar i tåg och spår leder till ett effektivare, miljövänligare, energisnålare och mer jämställt samhälle. I dag finns dock stora problem i form av tågförseningar och stora kapacitetsbrister, på grund av spårbrist. Detta drabbar människor på väg till och från arbetet eller studierna. Det leder också till att alldeles för mycket gods fraktas med lastbil i stället för tåg. Företag som Green Cargo anser att det krävs stora insatser om man vill öka godskapaciteten på järnväg. Bristerna försvårar ambitionerna att nå miljö- och klimatmål. Ett hållbart transportsystem är nyckeln till minskade utsläpp av växthusgaser.

Mer järnväg och kollektivtrafik för en bättre miljö

Utifrån lokala och globala hänsynstaganden är det viktigt att snabbt ställa om till ett hållbart transportsystem och låta kollektivtrafik och spårbunden trafik ta en större andel av transporter för person- och godstrafik. Vi har inte råd att vänta med dessa klimatinvesteringar.

I likhet med vårt förslag till budget från förra året vill vi göra kraftfulla investeringar i järnväg och kollektivtrafik. I samband med infrastrukturpropositionen i höst lägger vi fram en omfattande plan för hur samhället kan öka investeringarna i nya järnvägsspår, stödja den lokala och regionala kollektivtrafiken men även stärka underhållet på väg och järnvägar. Vår utgångspunkt är att investeringarna ska vara minst 50 % högre jämfört med dagens nivå, vilket både Klimatberedningen och Banverket anser är en behövlig nivå för att Sverige ska minska klimatutsläppen.

Men det finns även mer akuta behov. I Banverkets nuvarande plan saknas det 12 miljarder kronor, framför allt på grund av ökade byggkostnader, vilket lett till att 70 järnvägssatsningar flyttats fram i tiden. Detta är olyckligt och vi anser att riksdagen omedelbart ska skjuta till de saknade medlen. Regeringen har dock valt att helt blunda för detta problem.

Det finns förslag på att lägga ned ett antal järnvägssträckor. Skulle förslaget genomföras är det ett stort resursslöseri av befintlig infrastruktur. Att göra sig av med järnvägskapacitet är helt fel väg att gå. Godstransporterna behöver fler, inte färre spår och företag ser ett stort behov av fler fungerande kapillärspår ut till de större banorna. I dag har företag som vill frakta gods på järnväg svårigheter att få plats på befintliga spår samt svårt att nå stambanorna från företagslokaliseringar. Det råder även stora kapacitetsbrister på rangerbangårdar och i omlastningsmöjligheter mellan olika trafikslag vid kombiterminaler. Vi behöver ett ekologiskt hållbart transportsystem och här utgör järnvägen ett modernt, effektivt och miljövänligt sätt att förflytta både gods och människor på.

Mer järnväg och kollektivtrafik för ökad jämställdhet

Trafikpolitiken ska se till att kvinnor och män har bra kommunikationer oavsett var de bor. En förbättrad järnvägs- och kollektivtrafik stärker jämställdheten inom transportsektorn, som i hög grad är präglad av mäns värderingar och maktövertag. Eftersom kvinnor för närvarande i större utsträckning använder sig av kollektiva färdmedel leder investeringar och satsningar inom denna sektor till att kvinnors tillgång till transporter stärks.

Regeringen har deklarerat att samhällsekonomiska analyser ska spela en viktig roll vid prioriteringen av infrastrukturinvesteringar. Transportsektorns utformning är i hög beroende av var samhället satsar sina resurser. Investeringar i infrastruktur sker efter ekonomiska analyser där man försöker välja det alternativ som är samhällsekonomiskt mest lönsamt. Men vilka värderingar står bakom de faktorer som bestämmer om något är lönsamt? Många ekonomiska värden sätts mer eller mindre schablonmässigt och ofta utifrån mäns värderingar och behov. Intjänad tid t.ex. anses vara värt mycket. Mest värdefull är tid som tillbringas på tjänsteresor. Att spara en timme i tjänsteärende med bil är värt 238 kr medan en sparad timme med kollektivtrafiken – på väg mellan ”dagis” och hemmet – är värd 42 kr.

Tid värderas också olika beroende på vilket färdmedel som används i tjänsten. Tid med flyg eller bil är högt värderat medan buss och tåg är mindre värt. Tidsbesparingar i gång eller cykling har inget värde alls. Frågan man ställer sig är varför det är värt mer att spara en timme med bil och flyg än med buss och tåg. På detta sätt gynnas projekt som underlättar bil- eller flygresor medan förbättringar i kollektivtrafik, för cykel och gång missgynnas. De trafikslag och de ärenden som främst utförs av kvinnor anses alltså ha lägre samhällsekonomiskt värde än de ärenden och trafikslag där män dominerar. Vi anser att kvinnors värderingar måste få en större tyngd i transportsektorn och att deras önskemål och värderingar ska ha lika stort genomslag i trafikpolitiken som mäns. Därför krävs större investeringar i kollektivtrafik och järnväg.

Kvinnor och mäns uppfattning om offentliga miljöer är olika och baseras på olika riskbedömningar. Genom att bygga bort otrygga miljöer, så som mörka tunnlar eller passager, kan man öka trygghetsupplevelsen för kvinnor. Men för att möjliggöra detta krävs att samhället avsätter nödvändiga resurser till järnvägen. Vänsterpartiets investeringsnivå leder till att otrygga miljöer kan ersättas med offentliga miljöer som upplevs som positiva av både kvinnor och män.

Järnvägstrafiken blir en allt viktigare komponent när det gäller pendlingsmöjligheter till arbete och studier. Detta möjliggörs genom att man relativt snabbt kan nå platser allt längre bort, vilket bidrar till allt större regioner. Denna regionförstoring leder till att det finns fler valmöjligheter för kvinnor och män att välja arbetsplats. Men det finns även en oro för hur regionförstoringen påverkar jämställdheten. Vem är det som kommer att resa längre och vem förblir i hemmets närhet och får ta ett än större ansvar för hem, barn och socialt deltagande? Om regionförstoringen fortsätter är det viktigt att den baseras på ökad kollektivtrafik och sker på villkor som inte missgynnar jämställdhetsarbetet. Till det krävs stora investeringar i järnvägstrafiken.

Mer järnväg och kollektivtrafik så att alla kan åka

En av de absolut viktigaste åtgärderna är att tillskapa en väl utbyggd, tillgänglig, prisvärd och väl fungerande kollektivtrafik för kvinnor och män. Förutsättningar för åtgärderna varierar dock beroende på om man bor i storstad eller glesbygd.

Men avsaknaden av investeringar i järnvägen och brister i kollektivtrafiken har medfört att många resenärer, t.ex. studenter, pensionärer och andra med låga inkomster, getts sämre resmöjligheter. På grund av höga biljettpriser tvingas de i stället resa med långfärdsbussar, bil eller flyg. De ökade biljettpriserna inom kollektivtrafiken ger sämre möjligheter att utnyttja sig av transportmedel. Självklart har priset betydelse för val av transportslag, vilket talar för vårt förslag om klimattaxa i kollektivtrafiken, dvs. en försöksverksamhet i två län där det är avgiftsfritt att nyttja kollektivtrafik.

Män och i ännu högre grad kvinnor drabbas allt oftare av tågförseningar. Banverket uppskattar att det fram till 2015 saknas 8 miljarder kronor till banunderhåll om tågförseningarna ska minska med minst 50 %. Vänsterpartiet anser det som ytterst angeläget att Banverket ges ett ökat anslag för underhåll av järnvägen.

I Sverige beräknas cirka en miljon människor vara funktionshindrade i förflyttningssammanhang. Riksdagen har därför beslutat att transportsystemet ska vara tillgängligt för funktionshindrade till år 2010. Men anpassningen av kollektivtrafiken till funktionshindrades behov går för långsamt i förhållande till det uppställda målet. Våra kraftfulla satsningar till kollektivtrafiken i form av både investeringar och anslag har som ett av flera syften att just möjliggöra en tillgänglighet i kollektivtrafiken, men även att ledsagningen kan utökas och att det ges större möjligheter till att ta med en medresenär på en resa.

7.2.3 Bostadsinvesteringar

En god bostad till en rimlig kostnad är en social rättighet och grundläggande för ett välfärdssamhälle. Vänsterpartiets övergripande bostadspolitiska mål är att utveckla en flexibel bostadsmarknad med olika upplåtelseformer som skapar socialt hållbara boendemiljöer där alla får plats. I denna strävan har de allmännyttiga bostadsbolagen, de privata hyresvärdarna och marknadens produktion av villor, radhus och bostadsrätter samma dignitet. Allmännyttan, med dess hyresnormerande roll, ska inte minst garantera att även människor utan kapital får tillgång till alla bostadsområden. För oss är det därför av största vikt att stärka allmännyttans ställning och stoppa framtida utförsäljningar av våra gemensamma tillgångar.

För en social bostadspolitik är det fundamentalt att hyrorna hålls på en sådan nivå att de kan efterfrågas även av hushåll med de lägsta inkomsterna. För detta krävs bl.a. att hyrestaket garanteras men också att det finns produktionsstöd som långsiktigt främjar byggandet av hyresrätter med rimliga hyror. Vänsterpartiet var drivande då de tidigare produktionsstöden för hyresrätter infördes och även när de förlängdes till 2008. Tanken med avvecklingen av stöden år 2008 var att systemet skulle komma att ersättas med ett jämförbart permanent system som skulle garantera en fortsatt produktion av billiga hyresrätter.

Tvärtemot har regeringen på kort tid hunnit avskaffa produktionsstödet samtidigt som avtrappningen av räntebidraget startade redan vid årsskiftet 2006/07. Detta utan att något nytt bostadsfinansieringssystem har presenteras. Följaktligen har bruttoinvesteringarna i bostäder minskat, från en årlig procentuell volymökning på 13,8 % 2006 till 5,1 % 2008 och 0,4 % nästa år. För nybyggnationer minskar investeringarna med 3,8 % nästa år.

Vänsterpartiet avvisar regeringens nedmontering av den svenska bostadspolitiska modellen. Vi vill i stället driva en bostadspolitik där alla grupper har tillgång till ett bra boende till en rimlig kostnad och där segregationen och bostäders klimatpåverkan minskar. Som en del av det vill vi att bostadsbidraget ska flyttas tillbaka till utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning, byggande och konsumentpolitik.

Rädda hyresrätten

Det är kris för hyresrätten. Efter att det statliga produktionsstödet till hyreslägenheter togs bort samtidigt som räntebidragen började avvecklas minskade antalet påbörjade hyresrätter dramatiskt, hela 63 % 2007. Boverket räknar med att byggandet av hyreslägenheter ska minska betydligt i år, medan byggandet av bostadsrätter förväntas öka.

Bristen på hyresbostäder är fortsatt stor på många håll. Antalet lediga hyreslägenheter minskade från ca 24 000 i september 2006 till under 20 000 i september 2007. I 123 kommuner fanns högst 1 % lediga lägenheter i det kommunala beståndet. I bl.a. storstadsregionerna rör det sig om 1–3 promille. Exempelvis fanns i Storgöteborg sammanlagt 10 lediga hyreslägenheter i det kommunala beståndet på 24 000 bostäder.

Enligt Hyresgästföreningen kommer 636 000 ungdomar att flytta hemifrån de närmaste fem åren. Det skulle enligt föreningen behövas ytterligare 158 000 bostäder (hyresrätter, bostadsrätter och egnahem) för att tillfredsställa efterfrågan från 245 000 20–27-åringar som saknar men som behöver en egen bostad. Ungdomar efterfrågar billiga lägenheter, hälften av ungdomarna kan betala högst 3 600 kr i månaden.

Det minskade nybyggandet av hyresrätter och utförsäljningen av allmännyttan riskerar tillsammans med förslagen i en ny statlig utredning (EU, allmännyttan och hyrorna, SOU 2008:38) att helt sänka hyresrätten som upplåtelseform. Utredningen föreslår införande av s.k. efterfrågestyrd hyra för att förkorta kötiderna. I praktiken skulle förslaget kunna innebära fördubblad hyra i vissa attraktiva områden. Enligt Hyresgästföreningen skulle stockholmarna drabbas värst och få hyreshöjningar på mellan 30 och 150 %. Om utredningens förslag skulle bli verklighet innebär det ett slutgiltigt farväl för allmännyttan i Sverige. Attraktiva områden riskerar att i ännu högre utsträckning bli segregerade enklaver där endast höginkomsttagare kan bo.

Vänsterpartiet vill stärka hyresrätten. Det behövs en långsiktig satsning på nyproduktion av billiga och energisnåla bostäder. Vi föreslår att staten ska anta ett nationellt mål om att det ska byggas 20 000 hyresrätter per år. Det skulle innebära att antalet nybyggda hyresrätter nästan fördubblades.

För att finansiera satsningen vill vi inrätta en statlig bostadsfond med syfte att stödja nyproduktion av hyresrätter samt nödvändiga ombyggnationer i det befintliga beståndet. Grunden i förslaget är att fonden disponerar medel som utgår till fastighetsägare i form av investeringsbidrag för ny- och ombyggnation av hyresrätter. Hyrorna ska framförhandlas i förväg och ligga på en rimlig nivå.

Fonden tillförs årligen 10 miljarder kronor under tio års tid via lån som tas upp av Riksgäldskontoret med en avskrivningstid på 30 år. Fonden hanteras därmed utanför statsbudgeten. Kortfattat innebär förslaget att ett bostadsinstitut inrättas och staten betalar fondens ränte- och amorteringskostnader. För statsbudgeten innebär det ränte- och amorteringskostnader på 830 miljoner kronor 2010 och 1 640 miljoner kronor 2011 (med en räntesats på 5 %). Kostnaderna för satsningen blir som högst efter tio år, varpå kostnaderna åter sjunker.

Klimatlyft bostaden

De globala klimatförändringarna kräver att bostadssektorn miljöanpassas. Bostads- och servicesektorn står för ca 40 % av Sveriges energianvändning och för ca 15 % av våra klimatpåverkande utsläpp. Trots att det i dag finns teknik som möjliggör en lägre energiförbrukning sker nybyggnation oftast enligt konventionella principer och med traditionella värmekällor. Detta innebär att de svenska utsläppen av växthusgaser blir högre än de hade behövt bli.

Det svenska miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö anger att den totala energianvändningen per uppvärmd areaenhet i bostäder och lokaler ska minska med 20 % till år 2020 och med 50 % till år 2050 i förhållande till användningen år 1995. Till år 2020 ska beroendet av fossila bränslen för energianvändningen i bebyggelsesektorn vara brutet. Enligt Miljömålsrådet har energianvändningen minskat med 2–7 %. Det behövs ytterligare åtgärder för att målnivåerna ska uppfyllas i tid.

Vänsterpartiet föreslår att klimatsmarta hus – s.k. passivhus och lågenergihus – ska införas som norm för nybyggande av flerbostadshus senast 2010. Passivhus och lågenergihus minskar energianvändningen med uppemot 50 % jämfört med dagens normhus. Utsläppen av växthusgaser kan halveras i lågenergihus och minskas med uppemot 70 % i passivhus.

Byggandet av klimatsmarta hus har visat sig vara ekonomiskt lönsamt för byggföretagen. De boende sparar tusentals kronor varje år genom minskade energikostnader. I Tyskland och Österrike har klimatsmarta hus nu fått sitt kommersiella genombrott. Tyskland har redan 10 000 passivhus. EU arbetar med en ny byggnorm med passivhus som lägsta godtagbara standard som bedöms genomföras 2016.

Vänsterpartiet ser ingen anledning att det ska byggas annat än klimatsmarta hus och föreslår därför att alla nya flerbostadshus som byggs efter 2010 ska vara passivhus och lågenergihus. På några års sikt ska även en- och tvåbostadshus byggas klimatsmart. För att berättigas stöd till nybyggande från den bostadsfond som vi föreslår ska inrättas måste husen följaktligen vara klimatsmarta.

Det finns i dag ett program för passivhus och lågenergihus som har till syfte att stödja kommersiella byggherrar som har ansvar för förnyelse av ett större fastighetsbestånd. Programmet för passivhus och lågenergihus är ett externt program för Energimyndighetens avdelning för hållbar energianvändning. Genom att få dessa att gå över till passivhusbyggande skapas ringar på vattnet till inspiration för hela branschen. För ökad information och omställningsstöd till dem som bygger klimatsmarta hus bör programmet förlängas och stärkas.

Renovera miljonprogrammet

Miljonprogrammets lägenheter behöver renoveras både för att de är slitna och för att husen slukar energi. Det finns i dag i det allmännyttiga beståndet ca 260 000 lägenheter från perioden 1965–1974. SABO uppskattar att det kostar ca 90 miljarder kronor att renovera alla allmännyttiga miljonprogramshus. Regeringen väljer att vältra över renoveringskostnaderna på de allmännyttiga bostadsföretagen i stället för att bidra med räntefria lån. Risken är att notan i stället landar på hyresgästerna i form av höjda hyror.

Den bostadsfond som vi föreslår ska inrättas skulle skapa förutsättningar för att renovera alla de 260 000 allmännyttiga miljonprogramslägenheterna under en mandatperiod, dvs. 65 000 bostäder per år. För Stockholmsregionen skulle det innebära att 59 000 miljonprogramslägenheter skulle renoveras. I Göteborg och Malmö skulle 30 000 respektive 13 000 miljonprogramsbostäder renoveras. Bostadsfonden skulle även ge stöd till renovering av privat ägda miljonprogramslägenheter. Målet är att alla miljonprogramshus ska bli renoverade inom en tioårsperiod.

För att få stöd från bostadsfonden krävs att bästa energieffektiva teknik används. Genomförda renoveringar med energifokus visar på vissa besparingspotentialer i miljonprogramshusen på mellan 30 och 50 %. I exempelvis stadsdelen Gårdsten i Göteborg har Gårdstensbostäder AB renoverat tio bostadshus till s.k. solhus. Renoveringen har genomförts med stark tonvikt på energibesparing, kretsloppsanpassning samt förnybar energi. Genom ombyggnaden har energianvändningen för uppvärmning minskat med 40 %. Elanvändningen har minskat med ca 30 %. Arbetet har syftat till bättre boendemiljö och ett lyft av hela området. Satsningen har minskat antalet våldsbrott, skadegörelse, förbättrat hälsan hos de boende och lett till minskad arbetslöshet i området.

7.2.4 Klimat, miljö- och energiinvesteringar

1 % av BNP till klimatåtgärder

För att nå det övergripande klimatmålet att hejda en ökning av jordens medeltemperatur med över två grader har Vänsterpartiet bl.a. som mål att satsa motsvarande 1 % av BNP på klimatåtgärder till 2010. Det är den ambitionshöjning som klimatfrågan kräver och förtjänar. De klimatsatsningar som ingår i vårt BNP-mål finns förutom nedan angivna satsningar även nämnda i avsnitt om infrastrukturinvesteringar, bostadsinvesteringar, energiforskning och miljöteknik.

Åtgärderna och investeringarna ska bidra till att minska utsläppen av växthusgaser samt minska klimatförändringarnas effekter i såväl Sverige som utomlands. Självklart ingår inte kärnkraft i dessa åtgärder.

Enligt rapporten Stern Review – The Economics of Climate Change (2006) krävs åtgärder motsvarande ca 1 % av den globala bruttonationalprodukten (BNP) för att undvika de värsta konsekvenserna av klimatförändringarna. Om världens länder däremot inte agerar kan kostnaderna för klimatförändringarna uppgå till 5–20 % av BNP.

Vi satsar stort på insatser för klimatsäkerhet. Sverige kommer enligt Klimat- och sårbarhetsutredningens första delrapport (SOU 2006:94) att drabbas av omfattande översvämningar till följd av klimatförändringarna. Därför är det nödvändigt att införa förebyggande åtgärder och investeringar för att minska riskerna. Beredskapen måste höjas kring översvämningsfrågorna hos kommuner och verksamhetsutövare. En strategi måste utformas för att i förebyggande syfte stärka Sveriges klimatsäkerhet.

Det är av stor vikt att behålla och utveckla klimatinvesteringsprogrammet (Klimp) som infördes 2003. I stället för att avveckla programmet satsar vi medel på att behålla och utveckla detta. Programmet innebär att kommuner och andra lokala aktörer kan få bidrag till långsiktiga investeringar som minskar växthuseffekten. Klimp beräknas minska utsläppen med 871 000 ton koldioxidekvivalenter om året enligt en ny utvärdering av Naturvårdsverket. Investeringsprogrammet har med åren effektiviserats och kommande bidrag till klimatinvesteringar beräknas ge dubbelt så stor klimatnytta per bidragskrona, jämfört med när systemet infördes.

Sverige ska öka satsningarna på Sveriges internationella klimatinvesteringsprogram (SICLIP) anser vi. Därför satsar vi dubbelt så mycket som regeringen på detta. Programmet innebär att svenska staten i samarbete med statliga myndigheter i andra länder investerar i olika miljöprojekt som minskar utsläppen av växthusgaser. Mottagarländerna får ny miljöteknik och kunskap som kan underlätta en modernisering och effektivisering av industrin och energisektorn.

Vi föreslår ett nytt anslag till ett särskilt klimatbistånd som inrättas utöver nuvarande biståndsram. Klimatförändringarna är ett stort hot mot utvecklingsländer och ett enormt hinder för fortsatt fattigdomsbekämpning. Redan fattiga länder kommer att drabbas värst, exempelvis bedömer FN:s klimatpanel att vissa delar av Afrika kommer att drabbas av minskad matproduktion med upp till 50 % redan till 2020. Fattiga länder har inte heller de resurser som krävs för att möta förändringarna i klimatet.

Satsningar på hållbar energi och energieffektivisering är avgörande för att nå klimatmålen. Vi vill inrätta en ny myndighet, Centrum för energieffektivisering, för bättre samordning av åtgärder för energieffektivisering. I dag fördelas ansvaret för energieffektivisering på flera olika statliga myndigheter. Denna uppdelning har gjort att ansvaret för uppföljning av mål och insatser brustit. I satsningen sammanför vi tidigare anslag till Energirådgivarna och stöden för energieffektiviseringar och förnyelsebar energi och avsätter extra resurser för detta.

I framtida energisystem är fjärrvärmen viktig för att bl.a. fasa ut fossila bränslen. En fortsatt utbyggnad är viktig att värna. Ett stödsystem för detta kan komma att behövas och bör utredas. Detta kan ske antingen i form av ett klimatinvesteringsprogram eller i form av ett riktat stöd till fjärrvärmesektorn. Ett stöd för att gynna fjärrvärmeutbyggnaden blir än viktigare framöver då en eventuell konkurrens genom tredjepartstillträde kan resultera i sänkta priser och därigenom göra det mindre lönsamt att bygga ut fjärrvärmenäten. Därtill kan en ökad energieffektivisering i byggnader göra det mindre lönsamt att bygga ut fjärrvärmenätet.

Investeringar i havsmiljön

För att bevara och skydda livet i haven för framtiden behöver även investeringar i havsmiljön göras. Vi vill införa ett nytt ”Havsinvesteringsprogram” (HIP) för att i likhet med klimatinvesteringsprogrammet erbjuda medfinansiering för miljömässigt kostnadseffektiva åtgärder för minskade utsläpp till havsmiljön. Havsmiljarden ska även gå till att genomföra Naturvårdsverkets aktionsplan för havsmiljön samt test av syresättningsprojekt i Östersjön. Östersjön tillhör i dag ett av världens mest hotade ekosystem och åtgärder för att livrädda havet är nödvändiga. För att minska belastningen på bl.a. havsmiljön föreslår vi höjd skatt på handelsgödsel och kemiska bekämpningsmedel. Vi vill införa en båtskatt på fritidsbåtar för att möjliggöra en skattesänkning på miljöanpassad alkylatbensin.

Vi vill däremot inte finansiera satsningen på havsmiljön genom minskat anslag till skydd av skog, vilket regeringen gjort, utan utökar i stället ramanslaget. Vi satsar 1 miljard på havsmiljön under tre år, vilket är dubbelt så mycket som regeringen.

7.3 En offensiv företags- och näringspolitik

När de internationella storföretagen sviktar och flyttar produktion och beslutandemakt från landet, måste uppmärksamheten mer riktas mot den företagssektor som är framtiden, nämligen de små och medelstora företagen. Det är i denna sektor de privata arbetstillfällena till stor del kommer att skapas. Här kan staten på olika sätt understödja genom förslag som leder till fler företag och fler arbetstillfällen. Det kan handla om att stödja miljöteknikföretag och skapa klara, tydliga och förutsägbara regler.

7.3.1 Kapitalförsörjning

Trots de mängder av finansieringsmöjligheter som en modern kapitalmarknad erbjuder finns fortfarande stora grupper av företag som kapitalismen inte är intresserade av och där staten har en roll att fylla.

På det regionalpolitiska planet har vissa företag problem med kapitalförsörjningen trots sin viktiga roll i utsatta regioner och trots stor potential. Ett viktigt problem är de låga värderingar som fast egendom har i dessa regioner, vilket gör det nästan omöjligt att belåna äldre fastigheter eller bygga nytt. Ett annat är att det visat sig att ju längre bort från en finansinstitution man ligger, desto svårare att låna. Den undermåliga tillgången på modern IT-teknik är ett tredje problem för dessa regioner och företag. Det har nu snart gått ett decennium sedan den senaste regionalpolitiska utredningen samtidigt som utvecklingen i samhället går i rasande fart. Vänsterpartiet menar att det nu är dags för en ny utredning som bl.a. tar upp de ovanstående problemen.

Kapitalförsörjningen i övrigt brister också på många punkter. Den svenska staten och därmed den offentliga sektorn har ända sedan en sammanhållen järnväg började skapas varit en viktig beställare för företagen, delvis i form av de mer vanliga beställningarna av mat till kommunala institutioner, reparationer av vägar m.m. Man har även haft en avgörande roll när det gäller att ta fram bästa teknik t.ex. i form av beställningar inom medicinsk teknik för sjukvårdens behov eller utvecklandet av telefonnätet. Det är områden som har kreerat fram storföretag som Astra Zeneca och Ericsson. I dag har staten i hög utsträckning tagit ett steg tillbaka. Det senaste exemplet på en storskalig beställning är förmodligen de beställningar som gjordes genom den senaste energiuppgörelsen. Vänsterpartiet var där med och tog initiativet de ”gröna certifikaten” som håller på att stampa fram ny teknisk utveckling på bl.a. vindkraftsområdet och som i dag engagerar grupper över hela landet. Det finns ingen anledning att det ska stanna vid detta. Med en annan regering skulle samlade initiativ tas på energiområdet och på lifescience-området (bioteknik och medicinsk teknik) exempelvis.

Såddfinansiering

Såddfinansiering innebär att någon träder in med kapital och kompetens i det allra första skedet av en företagsstart när det ännu inte går att se några säkra vinster. Riskerna är stora och många nya uppstarter kommer inte att klara sig. De som däremot gör det har all möjlighet att växa. Det här är en arena där det privata kapitalet inte vill gå in på grund av riskerna. I dag har begreppet såddfinansiering fått två betydelser. Dels det lokala såddfinansieringskapitalet som kan komma från Nutek och lokala investerare och som stöder uppbyggandet av mindre företag med lokal karaktär. Dels det nationella såddfinansieringskapitalet som med större resurser bör stödja en utveckling av nationella viktiga nya storföretag i vardande av avancerad teknisk natur inom framtidsområden. Vänsterpartiet vill se en utveckling av båda dessa grenar av kapitalförsörjning.

Kreditgarantiföreningar

En helt annan karaktär har de från staten fristående kreditgarantiföreningarna som genom lokal kunskap och relativt små egna medel kan stödja och hjälpa nystartare med bra idéer. Den här typen av föreningar är stora i flera delar av Europa men har fram till nu varit relativt små i Sverige. För att verksamheten ska växa behöver den nationella men även regionala medel till en basfinansiering.

7.3.2 Utbildning och forskning

Företagen

Sverige har i förhållande till BNP en relativt stor andel forskning. Dock ligger en stor del av denna forskning i de största företagen. En förhållandevis mycket liten del ligger i de små och mellanstora företagen. Det betyder att börjar storföretagen hacka slår det snabbt mot forskningen i Sverige. Senast såg vi det efter att IT-bubblan sprack i början av 2000-talet. Vänsterpartiet föreslår därför ökade satsningar på FoU i små och medelstora företag.

Programmet Forska & Väx hos Vinnova öppnades för ansökningar i december 2005 med benäget stöd av Vänsterpartiet. Intresset har varit mycket stort. De medel som är anslagna från den borgerliga regeringen räcker inte långt till den långa rad av tekniktäta företag som vill utvecklas. Vid senaste ansökningstillfället kunde endast 17 % av ansökningarna beviljas medel. Inom andra program ligger beviljade medel i procent på det dubbla. Vänsterpartiet menar att medelstilldelningen måste öka väsentligt. Vänsterpartiet vill också se ett skatteavdrag för små och medelstora företag som satsar på forskning, utveckling och produktutveckling. Den här typen av skatteavdrag är inte ovanliga i andra länder. Norge har t.ex. ett sådant sedan 2001. I samband med offentliga upphandlingar av större karaktär bör också den huvudentreprenör som får upphandlingen avsätta en viss procent av sina forskningsmedel i samband med genomförandet till sina underleverantörer. Detta för att kunskapsklyftan mellan storföretagen och de små och medelstora företagen inte ska växa än mer.

Energiforskning

Forskning, utveckling, demonstration och utbildning är strategiska delar i byggandet av framtidens hållbara energisystem, men också för att utveckla en bra infrastruktur och ett livskraftigt näringsliv.

Det finns ett stort internationellt behov av att utveckla hållbara energisystem, produkter och tjänster för energieffektivisering samt drivmedel och kraftproduktion baserade på hållbara resurser, som biomassa, vind och sol. Forskning om och utveckling av (FoU) olika typer av biodrivmedel och miljövänligare fordon behövs. Staten bör stödja forskning om biomassabaserade raffinaderier, som producerar både el, värme och gasformiga och flytande drivmedel samt även kemikalieråvaror och papper.

Omstruktureringen av industrin ställer stora krav på FoU, men har också stora energieffektiviseringspotentialer. Vidare är forskning om uttag av bioenergi ur jord- och skogsbruket nödvändigt. Solenergi, förgasningsteknik, motorer, värmepumpar, vindkraft, vågenergi, energilagring och många andra områden har goda kommersiella utvecklingsmöjligheter. Behoven är nästan oändliga. För små och internationellt beroende länder som Sverige är det nödvändigt att fokusera satsningarna på ett antal strategiska områden där behoven tidigt gör sig gällande och de kommersiella förutsättningarna är goda. Ett sådant område är energieffektivisering i bostäder och företag på kort och lång sikt, framför allt med hänsyn till den elintensiva industrin, ett annat är biodrivmedel.

7.3.3 Investera i fri programvara

Vänsterpartiet har tidigare motionerat i riksdagen om att statliga myndigheter skulle gå över till öppen källkod senast 2010. Det gick inte igenom, och det är i stället andra länder som lägger sig i framkanten:

Holland har i bred politisk enighet beslutat att både nationella och lokala myndigheter ska gå över till öppen källkod under 2008.
Det franska parlamentet bytte operativsystem under sommaruppehållet 2007: de använder nu Ubuntu, en populär version av GNU/Linux.
Norge beslutade redan 2006 att avsätta 10 miljoner norska kronor till att stödja användningen av öppen källkod.

Exemplen kan enkelt mångfaldigas. Vi tycker att Sverige ska slå in på samma väg och vill därför att staten avsätter pengar för att uppmuntra utvecklingen av fri programvara.

Från ett samhällsekonomiskt perspektiv kan tillgången till fri programvara jämföras med infrastruktur. Av samma skäl som infrastrukturen i huvudsak behöver vara demokratiskt ägd och utan avgifter, anser vi att programvara i de allra flesta fall fungerar bäst fri. Användningen av fria program minskar Sveriges beroende av enskilda företag och lägger en stark grund för vår ekonomiska utveckling.

Därför är det också rimligt att även Sverige börjar använda skattemedel till att stödja utvecklingen av fri programvara, snarare än att fortsätta betala dyrt för låsta proprietära system. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har redan påbörjat ett arbete här som verkar mycket lovande. Många delar av den offentliga sektorn skulle behöva komplettera de fria programpaket som finns med program som är anpassade för svenska lagar och regler.

Hur gör vi bäst för att använda skattemedel till att stimulera utvecklingen av sådan fri programvara? Det finns många tänkbara former, från rena beställningsuppdrag till öppna tävlingar med prispengar eller stipendier. Dels behöver formerna ge tillräckligt konkreta resultat för att kunna motivera sina skattemedel, dels behöver de fungera bra i förhållande till rörelsen för fri programvara. Säkert finns mycket att lära från föregångsländerna.

Vi skulle vilja sätta upp en målsättning att små företag i Sverige enkelt ska kunna drivas helt med fri programvara. Det mesta av arbetet för att nå dit är redan gjort, men staten skulle kunna stödja utvecklingen av fria program som är anpassade för svenska förhållanden på områden som redovisning, personaladministration eller försäljning online. Utvecklingskostnaderna skulle trots allt vara marginella i jämförelse med nyttan för Sveriges ekonomi.

De här förslagen innebär inte att vi går över till statlig programvaruutveckling. Programmen utvecklas privat, och privata företag kommer att kunna tjäna pengar på support, programanpassning och annat. Statens uppgift är inte att kontrollera programmen, utan att uppmuntra deras utveckling på områden som är samhällsekonomiskt betydelsefulla. Många gånger kan det säkert vara positivt om staten i första hand tar ansvar för att det träligaste grundjobbet blir gjort och att andra sedan tar vid.

Fria programvaror är internationalistiska till sin natur. Många länder världen över behöver genomföra en grundläggande datorisering till så låga kostnader som möjligt. Stöder vi fri programvara bidrar vi till det, och vi gör det dessutom på ett sätt som stärker fattiga länders oberoende gentemot västvärlden. Det är dags för Sverige att följa de andra stater som redan börjat det här arbetet, och vara med och bidra till världens programutveckling.

7.3.4 Miljöteknik

Miljöteknik är en framtidsbransch. Vi står på miljö- och energisidan inför ett teknikskifte som Sverige kanske inte skådat sedan järnvägen och elektriciteten förändrade Sverige.

Enligt rapporten Svensk miljöteknikexport 2005 – exportstatistik, företag och marknader (Exportrådets nätverk Svensk Miljöteknikexport oktober 2005) kan den svenska exporten av miljöteknik ge 10 000–15 000 arbetstillfällen redan till år 2010. Miljöteknikexporten ökar kraftigt och dess värde var 25 miljarder kronor år 2004. Företagen är främst verksamma i vatten- och avloppsteknik, avfallshantering och återvinning samt luftrening. De viktigaste marknaderna är Norden och Västeuropa som tog emot mer än hälften av den svenska miljöteknikexporten. Marknader som vuxit är framför allt Asien, Central- och Östeuropa.

Det allra största hindret mot en ökad expansion är bristen på riskkapital. Exportrådets rapport anger att det är synnerligen viktigt att Sverige agerar för att behålla sin tätposition och höga internationella image inom miljöområdet. En fortsatt positiv utveckling kan mångdubbla antalet arbetstillfällen till år 2020. Den rådande bristen på satsningar inom miljöteknik måste vändas.

Det finns många skäl till att utveckla det statliga stödet och ägandet i den här branschen. När marknaden inte fungerar måste staten träda in och ta sitt ansvar. Förutom utökade arbetstillfällen i Sverige är en viktig anledning på satsningen att bidra till att genom export sprida miljöteknik till u-länder som behöver bygga upp nya energisystem utan att bli beroende av fossil energi. Det handlar om att bidra till att de globala utsläppen minskar.

En satsning i en miljöteknikfond måste därför vara både långsiktig och ha betydande omfattning. Finansieringen bör i stor utsträckning bestå av ett direkt ägarkapital där staten också får möjlighet till inflytande över t.ex. sådana viktiga frågor som uppköp och flyttning av verksamheten utomlands. Vi menar att så långt det går måste allt göras för att behålla en sådan viktig högteknologisk och framtidsinriktad produktion i landet. Erfarenhetsmässigt vet vi att en del företag vill behålla hela inflytandet över verksamheten, och därför bör även möjlighet till lån och statliga borgensgarantier ingå i fondens verksamhet. För att kunna garantera långsiktigheten bör medlen till fonden tas över anslag i budgeten.

7.4 Statligt ägande

Det statliga ägandet är satt under hård press av den borgerliga regeringen. Politiken präglas av utförsäljningar och oansvarighet såväl ur ett demokratiskt perspektiv som ur ett ekonomiskt. Vasakronan och SBAB, bolag som finns på försäljningslistan, kan t.ex. vara viktiga aktörer för att möta den internationella finansiella kris som också kan drabba Sverige. Vänsterpartiet vill utveckla det statliga, gemensamma, ägandet inom befintliga och nya områden. Vi föreslår därför nya satsningar och arbetssätt så att det gemensamma i större utsträckning ska kunna påverka samhällsutvecklingen nu och i framtiden. Därför föreslår vi förändringar inom det befintliga statliga ägandet men också en utvidgning av ägandet.

7.4.1 Förädla det statliga ägandet

Vänsterpartiet har under tidigare regeringssamarbete drivit igenom krav på att statliga företag ska utveckla policyer för miljö och jämställdhet samt införa aktiv personalrekrytering för att motverka etnisk diskriminering. Den senaste framgången är att de större statliga företagen nu har öppna stämmor. Nu är det dags att öka takten. Följande frågor anser vi måste utvecklas:

De statliga företagen ska inte bara ha ett globalt ansvar utan också lokalt. Därför bör det i varje årsredovisning redovisas hur företagen varit aktiva lokalt.
Vi anser att hela processen när det gäller tillsättning av styrelse ska göras offentlig och transparent. I dag är insynen i tillsättandet av styrelsen i ett statligt företag betydligt sämre än i ett privat. Efter att koden, som reglerar vissa etiska frågor inom näringslivet, kommit till kan man följa den valberedning som tillsätter styrelseledamöter i ett privat företag. Detta går inte att göra i ett statligt företag eftersom själva beslutet tas av ministern ensam. Det betyder att de anonyma tjänstemän som ligger bakom urvalsprocessen inte namnges.
Arvoden för tjänstemän från Näringsdepartementet som sitter i styrelserna som en del av sitt jobb bör helt tas bort. Ingen misstanke om dubbla lojaliteter får finnas.
Könsfördelningen på vd/gd-nivå och i ledningsgrupperna måste bli bättre. Ett konkret datum bör sättas för när vissa nivåer ska uppnås. I regeringens skrivelse om de statliga företagen från hösten 2007 är förhållandet 40 män och sju kvinnor som vd. Ledningsgruppen har något bättre siffror, 205 män och 101 kvinnor. Styrelsearvoden skiljer sig fortfarande mellan män och kvinnor. Detta måste rättas till.
Redovisningen behöver utvecklas på många områden. En beskrivning av rehabiliteringsinsatser bör införas. Sjukfrånvaron framgår numera i översikten från de statliga företagen. Tillfälliga kontra fasta anställningar bör anges och ambitionen med riktning fasta anställningar bör finnas med. En redovisning av hur de statliga företagen minskar/förändrar sin miljöpåverkan vad gäller utsläpp, buller, avfall m.m. bör införas. Krav på hur även underleverantörer och konsulter successivt förs in i den egna miljöredovisningen bör ställas.

7.4.2 Öka det statliga ägandet

Vänsterpartiet ser att det finns ett antal strategiska områden där det statliga ägandet mycket väl kan öka. Arlandabanan bör lösas in när möjligheten finns 2011 för att öka möjligheten till bättre kollektivtrafik kring Arlanda. SJ:s avkastningskrav bör sänkas för att öka möjligheten till investeringar och ökat tågresande. Sveaskog bör öka sitt skogsinnehav av både näringslivspolitiska och miljöpolitiska skäl. För att skapa större förutsättningar för att både utveckla miljöteknikområdet och skapa arbetstillfällen i Sverige behöver en miljöteknikfond inrättas.

Låt fler åka Arlandabanan

Vänsterpartiet anser att staten ska lösa ut den option som finns när det gäller Arlandabanan. Optionen innebär att staten kan överta ägandet och ansvaret för Arlandabanan. Ett statligt ägande skulle kunna innebära:

sänkta priser på Arlandabanan,
ökat resande med tåg till och från flygplatsen, vilket omfattar både resenärer och dem som arbetar vid flygplatsen,
ökad spårkapacitet på stambanan mellan Stockholm och Uppsala, vilket är en sträcka som i dag är hårt belastad,
ökade möjligheter för pendeltåg att färdas direkt till Arlanda,
ökade möjligheter för regionala tåg i Mälardalen att färdas direkt till Arlanda,
ökade möjligheter för fjärrtåg att färdas via eller direkt till Arlanda utan att passera Stockholms central.

Arlandabanan invigdes 1999 och var ett OPS-projekt (offentlig – privat samverkan). Statens aktör i samfinansieringsprojektet är A-Banan Projekt AB. Motpart på den privata sidan är A-Train AB. Det privata bolaget hade ansvar för att bygga anläggningen och driver Arlanda Express. Hela järnvägsutbyggnaden kostade ca 6 miljarder kronor, varav staten stod för ca 4,3 miljarder och det privata bolaget för 1,7 miljarder. Staten har överlåtit rätten att trafikera järnvägen samt möjligheten att ta ut ersättning av andra operatörer som utnyttjar järnvägen under de 45 år som projektavtalet gäller.

Syftet med den nya järnvägsförbindelsen mellan Stockholm och Arlanda var att den skulle gagna samhället, bl.a. genom en mindre belastning på miljön, en säkrare trafiklösning och ökad tillväxt. Ett annat viktigt syfte var att den skulle öka integration mellan lokal, regional eller nationell tågtrafik och Arlanda flygplats. Inget av detta har dock blivit verklighet.

För att maximera vinsten har A-Trains profil varit att rikta in sig på resenärer med hög betalningsvilja. Den höga avgiften har lett till att bussarna till Arlanda fortfarande har en hög marknadsandel och att även taxiresor till flygplatsen står sig i konkurrens med tåget. Detta ger vare sig minskade miljövinster eller minskad trängsel på vägbanorna. Men det är även så att konsortiet tar ut en extra avgift av andra tågföretag som stannar vid Arlanda. Detta görs för att högbetalande resenärer med Arlandabanan inte ska välja ett billigare fjärrtåg. Det leder naturligtvis till att andelen tåg som stannar vid Arlanda är färre än vad det kunde vara.

Allt detta leder till ett dåligt resursutnyttjande av järnvägskapaciteten och att miljöeffekterna uteblir eller förminskas mot vad som skulle kunna vara fallet. Avgifterna för att åka med Arlandabanan sätts utifrån företagsekonomiska grunder. Lägre avgifter skulle däremot bidra till att fler tar tåget. Det skulle även betyda att Arlanda flygplats kan klara sitt utsläppstak, som i dag är nästan fullt utnyttjat.

Mycket talar för att OPS-lösningar som Arlandabanan leder till ökade samhällskostnader, samtidigt som makten över projekten skjuts från den offentliga sfären till den privata.

Vi anser att infrastrukturinvesteringar ska fattas av demokratiska organ samt beslutas och förvaltas av statliga eller kommunala myndigheter med en öppen insyn i verksamheten. Det är samhällsekonomiskt effektivt att äga och driva infrastruktur. Om ägandet inte är gemensamt leder det lätt till målkonflikter mellan företagsekonomiska bedömningar å ena sidan och samhällsekonomiska aspekter å andra sidan.

Arlandabanan är ett exempel som tydliggör detta problem. Men staten har möjlighet att rätta till de problem som nu uppstått. I avtalet mellan staten och konsortiet finns en optionsrätt, som betyder att staten kan lösa ut A-Train när som helst efter 15 år om regeringen bedömer att det finns brister i trafikens samordning och integration. Som vi påvisat här ovan föreligger det stora samordningsproblem som går ut över människor och miljö. Därför bör staten överta ansvaret för Arlandabanan.

Öka resandet med tåg

Vi anser att avkastningskravet på SJ ska tas bort, eftersom det leder till en stark fokusering på att skapa vinst. Så kallat vanliga resenärer får stå tillbaka eftersom inriktningen är att konkurrera med flyget om höginkomstresenärer och inte minst tjänsteresor. SJ:s påtvingade inriktning blir därmed ett sätt att fokusera på marknadsandelar där män dominerar. Kvinnors, ungdomars och pensionärers möjligheter att färdas med tåg anses inte lika mycket värda. Avkastningskravet missgynnar den regionala utvecklingen och försvårar möjligheten att nå nationella miljömål.

Från början var SJ en samhällelig nyttighet, ”hela folkets järnväg”. Men genom olika trafikpolitiska beslut har företaget nu som främsta mål att gå med företagsekonomisk vinst. SJ:s lönsamhetsmål uppgår till 10 % avkastning av det egna kapitalet. Men det är inte bara vinst SJ AB ska göra, utan företaget har även ett avkastningskrav/utdelningsmål. Det betyder att staten kräver utdelning till statskassan på 33 % av den redovisade nettovinsten. För 2006 betydde det att SJ levererade in 150 miljoner kronor till staten.

Även om det inte går att göra en helt rättvis jämförelse med Danmarks motsvarighet, Danske Bahn (på grund av att det är ett affärsverk och inte ett aktiebolag som SJ AB) kan vi ändå notera att den danska staten ser sitt tågföretag som så viktigt, att det varje år tilldelas 4 miljarder danska kronor från staten.

Lönsamhets- och utdelningskravet gör att SJ AB tvingas prioritera bort relativt sett lågtrafikerade sträckor i glesbygd. Det leder även till att resenärer utifrån ekonomiska utgångspunkter i stället väljer flyg eller långfärdsbussar, eftersom det är förhållandevis dyrt att resa med tåg i Sverige. Statens krav gör alltså att färre åker tåg, vilket är helt orimligt om vi vill minska klimatpåverkan.

Så om utbud av tåg och sänkta biljettpriser ska bli verklighet, kan inte staten använda SJ som mjölkko. Ska de trafikpolitiska målen förverkligas måste fler ges en reell möjlighet att åka tåg i stället för flyg, buss eller bil. SJ AB:s utdelningskrav till ägaren, dvs. staten, bör därför avskaffas.

Sveaskog

För att värna jobben inom skogsnäringen och öka möjligheten att möta framtidens resurskonflikter gällande att använda skogsmark för utvinning av virke, bioenergi, skydd av biologisk mångfald och kolsänkor ser vi ett behov av att se över hur ett utökat starkt ägande av skog kan bidra till att möta dessa utmaningar på ett modernt och ansvarsfullt sätt. Skogsnäringen har alla karakteristika för en viktig infrastruktur. Näringen finns också över hela landet och är viktig i glesbygden både för sågverken, massa- och pappersindustrin, pelletstillverkningen med m.m. också för natur- och ekoturismen.

Staten är i dag en stor ägare av skogsmark, men det statliga ägandet är spritt på många olika myndigheter och bolag. Vi ser därför ett behov av en samordning, utveckling och klargörande med syftet med nuvarande innehav och ägande av skog. Samtidigt behöver naturvården och de sociala värdena i form av naturturism, rekreation och upplevelser och kulturmiljövärden som finns i våra skogar utvecklas och stärkas.

Vi ser en stor framtida potential i att en större andel av skogsråvaran förädlas i Sverige, vilket också ger fler arbetstillfällen. Även inom bioenergisektorn finns stor potential till nya jobb. Satsningar på biodrivmedelsproduktion av inhemska förnybara bränslen kan i Sverige enligt Lantbrukarnas riksförbund (LRF) under vissa förutsättningar ge 25 000 nya jobb fram till år 2010. Antalet sysselsatta är resultatet av investeringarna i nya anläggningar, driften av dessa samt produktion av energiråvaran. Biobränslen svarar i dag för nästan en fjärdedel av Sveriges totala energianvändning.

I dag står skogsnäringen inför stora utmaningar. Tillgången till billig import av skogsråvara har minskat och pressen på hur den inhemska skogsråvaran ska användas har ökat när det gäller produktion av pellet och andra generationens etanol. Samtidigt som produktionsmålen utvecklas följer förpliktelser att skogsbruket bedrivs på ett ekologiskt hållbart sätt och att mark avsätts för skydd av hotade arter och biologisk mångfald. Vi ser att Sveaskog skulle kunna utveckla ett närmare samarbete med högskoleforskningen för att öka förädlingsgraden, där Sverige ligger efter många länder, men också för en utökad trähustillverkning med både offentliga byggnader och flerfamiljshus. Ett samarbete med Vasakronan skulle här vara möjligt.

Miljömålsrådet bedömer i april 2008 att miljökvalitetsmålet Levande skogar är mycket svårt eller inte möjligt att nå till målåret 2020 även om ytterligare åtgärder sätts in. Skogar med mycket höga naturvärden avverkas och skogens kulturlämningar skadas. Rådet bedömer att hänsynen i skogsbruket måste bli bättre och föreslår ökade arealer av skyddad skog.

En stor mängd växt- och djurarter i våra skogar lever under hot. På rödlistan i Sverige klassas för tillfället nästan 2 000 arter som missgynnade eller hotade. Det moderna skogsbruket utarmar livsmiljöerna för de flesta av dessa arter.

Att stoppa förlusten av biologisk mångfald är bland det viktigaste miljöarbete som kan göras i Sverige i dag. Samtidigt behövs skogen för virke och bioenergiutvinning. För att möta dessa intressen behöver en nationell strategi utvecklas. Genom utökad statlig mark kan en sådan strategi få ökade möjligheter att genomföras. Den fortsätta utförsäljningen av statlig skogsmark till privata skogsbrukare som har pågått ett antal år anser vi vara direkt kontraproduktiv. Vi anser att Sveaskog i stället ska öka sina inköp av skog. Medel kan tas från den egna vinsten och när så behövs föras över från andra statliga bolag. Sveaskog skulle genom ett utvecklat ägande dessutom kunna få fler markområden att byta med då privata markägare köps ut vid bildande av naturreservat.

Vänsterpartiet har föreslagit att en utredning tillsätts för att utreda effekterna av att ge Sveaskog ägardirektiv att efterskänka skyddsvärd statligt ägd skogsmark som naturreservat utan att belasta anslaget för biologisk mångfald i statsbudgeten. Det skulle innebära att den skyddsvärda skogsmark, 70 000 hektar, som Naturvårdsverket i dag successivt köper loss från Sveaskog för att göra till formellt skyddade områden efterskänks av bolaget.

7.5 Vänsterpartiets skattepolitik för produktiv rättvisa

7.5.1 Rättvisa skatter

Målsättningen för Vänsterpartiets skattepolitik är att få fler människor i arbete, trygga välfärden och skapa förutsättningar för en hållbar utveckling. En hög sysselsättning är en förutsättning för att få resurser till den offentligt finansierade välfärden som vi menar ska finansieras via skatterna. Vi vill utveckla den generella välfärden och samtidigt ta hänsyn till hur kvinnors och mäns olika förutsättningar kan ta sig olika ekonomiskt uttryck. Kvinnors lägre inkomst av arbete får betydelse för nivån på såväl sjukförsäkring som a-kassa och pensioner. Man kan påvisa hur skillnader i inkomststrukturer mellan kvinnor och män minskar när skattepliktiga ersättningar (transfereringar), familjestöd och skatt beaktas. En viktig slutsats blir att kvinnor som kollektiv är mer beroende av skatte- och transfereringssystemen och därmed mer känsliga för förändringar.

En undersökning gjort av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) visar att viljan att betala skatt är hög och att många föredrar satsningar på t.ex. vård och äldreomsorg före skattesänkningar. Skatter måste också upplevas som rättvisa för att få acceptans. Därför menar Vänsterpartiet att det krävs en viss progressivitet i systemet, bl.a. en höjd statlig skatt vid högre inkomster. Forskning visar dock att proportionell beskattning också är omfördelande till förmån för människor med lägre inkomster.

7.5.2 Skatter som styrmedel i miljöpolitiken

Skatter är ett viktigt styrmedel i klimat- och miljöomställningen. Vänsterpartiet har höga ambitioner för att utveckla den svenska klimatpolitiken och för att Sverige ska kunna minska sina utsläpp med 40 % till år 2020 i förhållande till 1990 års nivå. Fram till år 2050 bör utsläppen vara minst 75–90 % lägre än år 1990. Vi har också som mål att klimatsatsningarna ska uppgå till 1 % av BNP under mandatperioden. Skatter, tillsammans med andra styrmedel, är viktiga verktyg för att nå dessa klimatmål. Det handlar t.ex. om höjda koldioxidskatter och att införa en kilometerskatt för tunga fordon för att minska transporters skadliga påverkan på miljön och styra över till mer kollektivt resande. Vi vill ha stimulanser för att påskynda energieffektivisering av industrier och bostäder. Med hjälp av skattereduktion för forskningsinsatser vill vi skapa ytterligare förutsättningar för miljö- och energiomställningen.

Vänsterpartiet var med och införde skatteväxling år 2000. Fram till år 2006 har drygt 16 miljarder växlats från ökad skatt på sådant som belastar miljön negativt, till sänkt skatt på arbete och stöd till vissa stimulansåtgärder. Under innevarande mandatperiod har Vänsterpartiet lagt förslag om fortsatt skatteväxling. Vi menar att det krävs en höjd ambitionsnivå för att nå uppsatta klimatmål. Vi är medvetna om att skatteåtgärder inom miljö- och energiområdet kan innebära kännbara fördyringar för många låg- och medelinkomsttagare. Skatteförändringar kan bidra till att utjämna dessa effekter mellan olika grupper.

7.5.3 Skatter och företagande

Vänsterpartiet tror inte att det är nödvändigt med stora skattesänkningar för att förbättra de mindre företagens situation. Däremot är vissa förbättringar och justeringar nödvändiga.

Vi vill peka på vikten av att ha ett enhetligt likformigt regelsystem med få undantag som är enkelt att förstå och tillämpa för den enskilde företagaren. Ett likformigt skattesystem förhindrar också inlåsningseffekter och en snedvriden konkurrens.

Många gånger diskuteras behov av skatteincitament i samband med start av företag eller i samband med expansion. Det kan vara nödvändigt till viss del. Men att stimulera nyföretagande måste vägas mot krav på affärsmässighet och överlevnad som en del av företagandet. Dessutom finns redan i dag möjlighet till stöd genom underskottsavdrag och möjlighet till uppskov. Två viktiga delar som däremot omedelbart bör genomföras är en rejäl satsning på såddkapital i ett företags tidiga skede och skattereduktion för satsningar på forskning och utveckling i mindre företag. Det skulle gynna den viktiga miljö- och energiomställningen.

Begränsningen av den generella nedsättningen av arbetsgivaravgifterna som regeringen genomfört har i första hand drabbat de mindre företagen. Vi anser att det var ett felaktigt beslut och menar att den typen av reduktion är att föredra framför de selektiva nedsättningar som nu genomförs.

Vänsterpartiet har medverkat till att 3:12-reglerna reformerats under ett antal år. Regelverket får ibland kritik för att vara krångligt. Syftet med reglerna är att förhindra att det som ska betraktas som tjänsteinkomster omvandlas till kapitalinkomster. Vi tycker att det syftet är viktigt och måste upprätthållas. Om möjligt ska naturligtvis förenklingar kunna genomföras.

7.5.4 Skattefusk och svartjobb

Varje år går staten miste om över 130 miljarder kronor i uteblivna skatteinkomster. Det är ett resultat av både medvetet skattefusk och oavsiktliga misstag, men där fusket står för den största delen. För företag som vill vara seriösa blir skattefusk och svartarbete ett gissel eftersom man inte kan konkurrera på lika villkor.

För att komma till rätta med problemet krävs tydlig lagstiftning och en rad åtgärder som ger myndigheter större befogenheter. Vi vill lyfta fram det förtjänstfulla arbete som fackliga organisationer och arbetsgivarorganisationer inom byggbranschen gjort för att motverka fusk.

Skatteverkets möjlighet att göra oanmälda arbetsplatsbesök för att kontrollera personalliggare bör utökas till att omfatta fler branscher än i dag. En annan åtgärd är att den månatliga redovisningen av skatter och avgifter görs på individnivå. Innan det blir en generell åtgärd föreslår vi en försöksverksamhet, t.ex. i byggbranschen. Dessutom måste Skatteverket få ökade resurser inte minst för att möta en ökad ekonomisk brottslighet med internationella förgreningar.

Det är också viktigt att vi får ett skattesystem som är mer likformigt där man undviker undantag och gränsdragningar. Det blir lätt en grogrund för fusk och ökar dessutom krångelfaktorn.

7.6 Utbildning för arbete och aktiv arbetsmarknadspolitik

Full sysselsättning är det överordnade målet med Vänsterpartiets ekonomiska politik. Arbetslöshet är destruktivt både för den enskilde, för löntagarna som kollektiv och för samhället som helhet. Det är därför ett grundläggande politiskt ansvar att skapa förutsättningar för att alla medborgare ska kunna arbeta.

Det är också ett politiskt ansvar att skapa förutsättningar för ett arbetsliv som präglas av trygghet och goda möjligheter till inflytande och utveckling i arbetet, och där alla har en plats efter sin individuella förmåga. En hög generell utbildningsnivå och aktiv arbetsmarknadspolitik är omistliga delar i den svenska modellen, där strävan är att öka produktiviteten och kvaliteten i arbetslivet genom att bejaka strukturomvandling. Till skillnad från regeringen vill Vänsterpartiet fortsätta att bygga vidare på och förbättra denna modell där staten tar sin del av ansvaret för ett väl fungerande, utvecklande och demokratiskt arbetsliv.

7.6.1 Utbildningspolitik

Framtidens arbetsliv kommer att ställa allt större krav på arbetskraftens kunskaper, och tendensen är att allt fler arbeten kräver eftergymnasial utbildning. Yrkesspecialisering kommer att ske senare, vilket ställer högre krav på den eftergymnasiala utbildningen. Yrkeslivet ställer också krav på grundläggande basfärdigheter såsom självständighet, förmåga att formulera och lösa problem, kritiskt tänkande och kommunikativ förmåga samt goda teoretiska kunskaper. All gymnasieutbildning måste därför ge eleverna dessa grunder samtidigt som de får de praktiska och teoretiska kunskaper som är nödvändiga för att förbereda för samhälls- och arbetslivet. Givetvis ska gymnasiet också ge alla behörighet till fortsatta studier.

Högskolan måste öppnas för alla grupper i samhället, och det behövs åtgärder för att motverka snedrekrytering. För att det livslånga lärandet ska bli en verklighet även för dem som inte söker sig till högskolan behövs det genomgripande förändringar av den eftergymnasiala yrkesutbildningen. Vi vill se ett mer sammanhållet system av eftergymnasial yrkesutbildning, som är bättre anpassat till de föränderliga behov som finns i samhället och hos individerna.

7.6.2 Kollektivavtal och anställningstrygghet

De fackliga organisationernas arbete med att teckna avtal och tillvarata löntagarnas intressen ute på arbetsplatserna är själva navet i den svenska arbetsmarknadsmodellen. Att värna den svenska modellen är därför också att värna fackförbundens reella möjligheter att verka. Att ta strid för svenska fackförbunds oinskränkta rätt att teckna kollektivavtal med företag från andra EU-länder mot bakgrund av EG-domstolens utslag i Lavalmålet är en självklarhet för Vänsterpartiet. Vi menar att Sverige omöjligen kan godkänna det nya EU-fördraget utan att vi förhandlat till oss bindande garantier för att den svenska kollektivavtalsmodellen och strejkrätten är överordnade den fria rörligheten i EG-rätten.

Arbetet mot social dumpning måste prioriteras. Vi kan aldrig acceptera att redan utsatta människor utnyttjas till svartarbete. Alla har rätt till ett anständigt liv med goda löner och arbetsvillkor. Vi anser att såväl arbetsmarknadens parter som Skatteverket och Ekobrottsmyndigheten ska ges tydligare riktlinjer och mer resurser för att bekämpa denna typ av ekonomisk brottslighet och utnyttjande.

Regeringen har slopat avdragsrätten för medlemskap i fack och a-kassa. Det är en liten besparing i statsbudgeten, men resulterar i ökade utgifter för enskilda med små ekonomiska marginaler. Vi ser detta som ytterligare ett sätt för regeringen att underminera de fackliga organisationerna och avser självfallet att återinföra avdragsrätten, som ju för övrigt harmonierar med arbetsgivares rätt att dra av för medlemskap i arbetsgivarorganisation.

Regeringens utvidgning av arbetsgivares rätt att visstidsanställa slår hårt mot framför allt ungdomars möjligheter att etablera sig i arbetslivet. Det skapar också instabila arbetsplatser där det är svårt att bedriva fackligt arbete och systematiskt arbetsmiljöarbete. Vi vill begränsa de otrygga anställningarna genom att kraftigt förkorta tiden för att kvalificera sig till fast jobb och sätta ett tak för hur länge en person kan vara visstidsanställd på 36 månader. Anställningsformen allmän visstidsanställning ska beläggas med en arbetsgivaravgift som ligger 5 % över övriga anställningsformer, i syfte att premiera arbetsgivare som erbjuder fasta jobb.

Löneskillnaderna mellan kvinnor och män är ett stort och oacceptabelt samhällsproblem som bara kan lösas genom medveten jämställdhetspolitik på flera områden. Vänsterpartiet har ett flertal förslag på reformer som skulle förbättra förutsättningarna för att uppnå jämställdhet i arbetslivet. Individualiserad föräldraförsäkring, rätt till heltid med deltid som möjlighet och satsningar på såväl kompetensutveckling som fler anställda i den offentliga välfärdssektorn är några av dem. Vi avsätter också pengar för ett särskilt statsbidragssystem till kommunsektorn som ska belöna ett framgångsrikt arbete med att utjämna löneskillnader som beror på kön.

7.6.3 Arbetslöshetsförsäkringen

Urholkningen av arbetslöshetsförsäkringen är en ständigt fortgående process i den borgerliga regeringens politik. Vi har ännu inte till fullo kunnat börja analysera konsekvenserna av det medvetna och systematiska raserandet av detta för både den enskilde, löntagarkollektivet och hela samhällsekonomin så väsentliga trygghetssystem. Dock kan vi redan konstatera att det resulterat i att över 400 000 medlemmar lämnat a-kassorna och nu står oförsäkrade vid arbetslöshet. Under kommande budgetperiod kommer de ekonomiska konsekvenserna av de ändrade regelverken med hårdare kvalifikationskrav, fler utförsäkrade och sänkta ersättningsnivåer att få allt större genomslag.

Vänsterpartiet har bestämt avvisat regeringens samtliga försämringar av arbetslöshetsförsäkringen. En solidariskt finansierad arbetslöshetsförsäkring som ger löntagarna inkomsttrygghet vid arbetslöshet är en central del i den gemensamma välfärden och för en väl fungerande arbetsmarknad. Vi återställer regeringens samtliga försämringar av a-kassan i vår budget och föreslår dessutom en rad förbättringar. Inför 2010 avser vi att återkomma med förslag på en reformerad arbetslöshetsförsäkring som bygger på frivillighet, facklig administration, solidarisk finansiering och 80-procentig ersättningsnivå.

7.6.4 Arbetsförmedlingen

Regeringens stora nedskärningar av den aktiva arbetsmarknadspolitiken är inte enbart en anpassning till lägre arbetslöshetstal, utan är ett uttryck för en radikalt annorlunda syn på Arbetsförmedlingens roll och ansvar. En betydligt mindre andel av de inskrivna på Arbetsförmedlingen erbjuds i dag insatser som syftar till att öka kompetens och anställningsbarhet. I stället är det snabb utslussning som står i fokus. Arbetsförmedlingen har alltmer reducerats till en platsbank utan ansvar för att stärka humankapitalet. Det är en politik som försvårar omställning och lämnar stora grupper av arbetssökande utan möjligheter att hitta ett varaktigt arbete.

Vi menar att arbetsmarknadsläget motiverar intensifierade satsningar på arbetsmarknadsutbildning och riktade anställningsstöd till dem som har särskilda svårigheter att hitta arbete. Bristen på kvalificerad arbetskraft i ett flertal branscher kan avhjälpas med satsningar på fler platser i arbetsmarknadsutbildning. Antalet platser bör uppgå till 15 000 månadsplatser. Särskilt fokus bör läggas på att erbjuda fler utbildningsplatser till kvinnor, då dessa varit underrepresenterade under en tid.

Även med högre sysselsättningsgrad kommer det att behövas särskilda insatser för långtidsarbetslösa. Vi avser därför att behålla plusjobben, anställningsstöden och utbildningsvikariaten som skattekrediteringar på inkomstsidan.

Funktionshindrade och personer med nedsatt arbetskapacitet ska beredas goda möjligheter att delta i arbetslivet. Lönebidrag och OSA är ett väldigt bra sätt att bereda plats för dem som i dag står långt från arbetsmarknaden. Ett lönebidrag eller en OSA-anställning är en subventionerad anställning motsvarande 70–80 % av lönekostnaderna, men med ett tak, vilket gör det både träffsäkert och attraktivt både för privata och offentliga arbetsgivare att bereda plats. Vi kommer i höst att föreslå en höjning av taken och en utökning av antalet platser för att fler ska få chansen till ett arbete. För personer med tillfälliga eller permanenta funktionshinder eller andra problem som gör att de har svårt att komma in på arbetsmarknaden, är det en bra chans att få och upprätthålla ett jobb och därigenom få en chans att etablera sig på arbetsmarknaden.

Invandrades alltför höga arbetslöshetstal måste bemötas både med insatser mot diskriminering och riktade åtgärder för att stärka invandrades möjligheter att delta i arbetslivet på lika villkor. Bland annat vill vi satsa på förbättrad sfi-undervisning som kan kombineras med anställningsstöd och bättre möjligheter att få yrkeskunskaper och examina översatta och värderade.

Arbetsförmedlingen arbetar med alla dessa uppgifter och behöver rejäla resurstillskott för att kunna erbjuda bättre service till såväl arbetssökande som arbetsgivare.

7.6.5 Arbetsmiljö

Förebyggande arbetsmiljöarbete är centralt för att motverka ohälsa och olycksfall i arbetslivet. Arbetsmiljöfrågor är dessutom i hög grad jämställdhetsfrågor, eftersom de arbetsplatser och yrken som är kvinnodominerade genererar mer arbetsrelaterad ohälsa. Vänsterpartiet vill stärka och utveckla arbetsmiljöarbetet och ge Arbetsmiljöverket och skyddsombuden mer resurser och bättre verktyg i sitt arbete. Vi anser också att en nollvision för dödsfall i arbetslivet bör uppställas.

Vänsterpartiet avvisade regeringens omotiverade nedläggning av Arbetslivsinstitutet (ALI) i budgetpropositionen 2006. Nedläggningen innebär en förskingring av kunskaper och en viktig informationskälla för såväl arbetsmarknadens parter som myndigheter och beslutsfattare. Vänsterpartiet anser att de resurser som ALI förfogat över även i framtiden bör avsättas till arbetslivsforskning och informationsinsatser om forskningsfältet. Vi avser att återkomma med konkreta förslag på hur denna verksamhet ska organiseras i framtiden.

7.7 Stärkta socialförsäkringar

Vänsterpartiet ser det som en prioriterad uppgift att stärka socialförsäkringssystemet. Detta är ett viktigt verktyg för att minska klass- och könsskillnader. Alla har rätt till ekonomisk trygghet vid inkomstbortfall på grund av sjukdom, arbetslöshet, ålderdom, eller föräldraskap. De förbättringar som behöver göras av socialförsäkringssystemens olika delar, för att rättigheterna ska omfatta alla och för att tryggheten för de försäkrade ska öka, ska göras med den generella välfärdsmodellen som utgångspunkt.

Vi arbetar för ett starkt och hållbart system som ger människor trygghet vid förändringar och tillit att klara olika livssituationer. Stabila offentliga ekonomiska välfärdssystem skapar trygga människor, som kan tillvarata sina livsmöjligheter. Genom att föra en politik för full sysselsättning och värna det ekonomiska trygghetssystemet skapar vi ett mer rättvist och solidariskt samhälle.

Sedan ett antal år tillbaka förs långtgående diskussioner om att reformera socialförsäkringarna enligt pensionssystemets modell. Risken är stor att de förändringar som nu sker inom socialförsäkringsområdet är ett stort steg på vägen till ett totalt systemskifte. Diskussionerna handlar om ”rakare rör” mellan vad som betalas in och vad som betalas ut, att inslagen av privata försäkringar, egenavgifter och avtalslösningar ska öka och att socialförsäkringarna ska utgöra en ekonomiskt självständig del utanför statsbudgeten och därmed göras oberoende av politiskt inflytande. Det är bara att se på pensionssystemets konsekvenser för att ana vad detta kommer att medföra.

En ökad privatisering inom socialförsäkringarna riskerar att kraftigt urholka jämlikheten i systemet. Regeringen avser att låta de privata trafikförsäkringarna ta över ansvaret i de fall där trafikskador har genererat kostnaden och som ett led i detta har en skatt på trafikförsäkringspremie införts. Motivet är att öka riskmedvetandet med direkta individuella kopplingar till försäkringskostnaden. Detta är en mycket farlig utveckling, inte minst ur klass- och könsperspektiv, eftersom människor med förslitande arbetsuppgifter relativt sett skulle dra på sig högre försäkringskostnader än andra grupper och därmed riskera högre premier. Vi avvisar hela den inriktningen på politiken och därmed den särskilda skatt på trafikförsäkringspremie som regeringen räknar med ger 2,8 miljarder i ökade intäkter under de kommande tre åren.

7.7.1 Inkomstbortfallsprincipen – höga tak och starka golv

De offentliga trygghetssystemen finns till för att säkerställa att individerna har tillräckliga ekonomiska resurser oavsett livssituation. Konstruktionen av socialförsäkringssystemet bygger på viktiga grundvalar som skatt efter bärkraft, arbetslinjen, inkomstbortfallsprincipen och principen att det omfattar alla individer. Detta är viktiga principer som skiljer vårt generella system från andra som bygger på grundtrygghet för människor med små ekonomiska resurser. I och med att socialförsäkringen genom inkomstbortfallsprincipen så nära är kopplad till arbetsmarknaden återspeglas den ojämlikhet och ojämställdhet som präglar arbetsmarknaden i försäkringen. Den ekonomiska tryggheten måste därför stärkas genom full sysselsättning och solidariskt finansierade socialförsäkringar.

Inkomstbortfallsprincipen handlar om att i stort sett alla, inte bara de fattigaste, ska omfattas och därmed gynnas av systemet. Härigenom skapas en solidaritet även hos samhällets mellanskikt. Det samhällskontrakt som den generella välfärdsmodellen har sin utgångspunkt i förutsätter att alla betalar till systemet via skatter och sociala avgifter. Härmed ska alla som en uppfyllelse av kontraktet också få ut en rimlig del. Ju fler som är med och betalar för välfärden, desto större resurser kommer samhället ha att omfördela och för att garantera inkomstbortfallet.

I och med sänkningen av taket i sjukförsäkringen beräknas en tredjedel av alla försäkringstagare inte få ut 80 % av sin tidigare inkomst vid sjukdom. Detta faktum har redan lett till att en rad fackförbund och enskilda arbetsgivare börjat teckna privata försäkringar för att täcka upp inkomstbortfallet för den enskilda arbetstagaren med inkomster över tak. Det bästa sättet att förhindra att klass- och könsskillnaderna ökar är att se till att alla har något att vinna på att försvara den generella välfärden. Ett återställande av taket till 10 basbelopp som motsvarar en månadslön på 34 000 kr skulle garantera att 90 % av de försäkrade får ut 80 % av sin tidigare lön. Höjda tak är även en förutsättning för att vi ska kunna stärka golven. Vi vill att taket i sjukförsäkringen ska höjas till att återigen motsvara 10 basbelopp.

Inkomstbortfallsprincipen bidrar också i stor utsträckning till att frigöra medborgarna från att vara beroende av rikas välvilja, välgörenhet och fattigvård. Den modell som regeringen vill införa om historiskt fastställande av den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) skulle innebära en avsevärd försämring framför allt för dem som varit sjukskrivna eller arbetslösa under de senaste tolv månaderna. De ändrade beräkningsgrunder som regeringen infört innebär en sänkt ersättningsnivå med över 2 % för alla sjukskrivna och föräldralediga. Vi anser att beräkningsgrunden för SGI ska höjas så att ersättningen i sjuk- och föräldraförsäkringen återställs till 80 %.

Vi vill även inleda en stegvis höjning av ersättningsnivån i sjuk- och aktivitetsersättningen i ett första steg till 67 %. Vår kamp för starka sociala försäkringar och rättssäkra utbetalningar är en kamp för att minska klass- och könsskillnader.

7.7.2 Höjda garantipensioner och bostadstillägg

I den ekonomiska vårpropositionen för 2008 meddelar regeringen att man avser att förbättra villkoren för de sämst ställda pensionärerna. Regeringen har inga besked om hur detta ska gå till eller hur mycket pengar som finns avsatt för en sådan satsning.

Medianen för den disponibla inkomsten bland de nästan 800 000 garantipensionärerna uppgår till 10 000 kr per månad efter skatt och bostadsbidrag. 80 % av garantipensionärerna är kvinnor och 13 % av samtliga garantipensionärer lever i fattigdom på mindre än 6 000 kr per månad efter skatt och bostadsbidrag.

Vänsterpartiet är i dag det enda parti i Sveriges riksdag som föreslår en höjning av garantipensionerna. Vi vill stärka de ekonomiska förutsättningarna för de fattigaste pensionärerna och föreslår därför en stegvis höjning av garantipensionen med 300, 400 och 500 kr under de tre kommande åren.

Vi vill också höja bostadstillägget för både pensionärer och personer med sjuk- och aktivitetsersättning till 95 % och inkomsttaket för personer med sjuk- och aktivitetsersättning till 5 000 kr i månaden. Vi vill också se över fribeloppsreglerna i bostadstillägget.

Vi vill påbörja en omställning för att återställa beräkningsgrunden för de pensionärer som fick en konkret sänkning av sin pension i och med saneringspolitiken under 1990-talet. Det skulle innebära en satsning på att höja tilläggspensionen för de tidigare ATP-pensionärer som gick i pension 1990 eller tidigare, och omfattar personer som är födda 1925 eller tidigare. Att höja pensionerna med 6 % för denna grupp skulle innebära en utgiftsökning för staten med 1 500 miljoner kronor som överförs till ålderspensionssystemet för utbetalning av tilläggspension. Nettokostnaden för offentlig sektor blir 1 000 miljoner kronor eftersom förslaget innebär ökade skatteinkomster för kommunerna.

Pensionssystemets konstruktion innebär att de orättvisor som finns på arbetsmarknaden och i samhällslivet i övrigt direkt överförs i den framtida pensionen. De grupper som förlorar störst på pensionssystemet, där livsinkomstprincipen är bärande, är LO-arbetare och kvinnor. Därför vill vi se ett reformerat ATP-system.

7.8 Den offentliga sektorn måste växa

En stark, dynamisk och jämlik ekonomi behöver välfärdstjänster som är mer utvecklade än i dag. Ju mer avancerade världens ekonomier har blivit desto större betydelse har välfärdstjänsterna fått, och allt talar för att det sambandet kommer att fortsätta gälla. Vänsterpartiet föreslår en omfattande jobbsatsning riktad framför allt till kommuner och landsting, så att vi kan ta igen det som förlorades under 1990-talet och börja en diskussion om hur välfärdstjänsterna kan utvecklas mot nya mål.

I moderna samhällen finns en inneboende tendens till att tjänster generellt sett blir allt dyrare relativt industriprodukter. Det beror på produktionens karaktär: Arbetsintensiteten minskar i varuproduktionen på ett sätt som inte har någon motsvarighet för de flesta tjänster. Om inte resurserna till den offentliga sektorn – som tillhandahåller centrala tjänster i välfärdssamhället – växer riskeras därför en tillbakarullning av verksamheter som är av avgörande betydelse för människors välfärd. De äldres möjligheter att få stöd till mer än det nödvändiga ”rationaliseras” bort. Skolbibliotek och fritidsledare försvinner från många skolor. Samlingslokalerna blir färre och dyrare i stället för att erbjudas som en självklar samhällsservice till medborgarna. Exemplen kan mångfaldigas. Vi hamnar som samhälle i den besynnerliga situationen att vi anses ha blivit för rika för att gemensamt ordna konsumtionen av sådant som vi behöver och vill ha.

Samtidigt ökar å andra sidan det relativa värdet av flera tjänster. Restaurangbranschen går inte under för att möjligheterna att köpa färdigmat utvecklas, utan tvärtom leder den högre levnadsstandarden till att restaurangtjänsterna värdesätts högre än tidigare. Den låga produktivitetstillväxten i restaurangbranschen balanseras av en högre uppskattning av tjänsterna, och genom marknadsmekanismerna upprätthålls därför antalet anställda i branschen.

Samma sorts värdestegring gäller också de allra flesta av välfärdstjänsterna. Ingen skulle bestrida att utbildning är mer samhällsekonomiskt lönsamt i dag än det var för 100 år sedan. Ett av de samhällsekonomiska värdena av barn- och äldreomsorg har ett direkt samband: Ju mer produktiva människor blir generellt, desto större värden ligger i att möjliggöra för dem att förvärvsarbeta. Av samma skäl ökar också betydelsen av folkhälsa och sjukvårdstjänster.

Detsamma gäller det upplevda värdet av många välfärdstjänster. När människor tagit sig ur materiell fattigdom av den typ som var utbredd i Sverige långt in på 1900-talet har den relativa betydelsen av ökad privat konsumtion minskat. Människors möjligheter att leva ett bra liv avgörs i stället till större del av andra faktorer: att kunna känna sig trygg i att sjukvården håller hög kvalitet eller att leva i ett samhälle som präglas av låg brottslighet och få sociala problem.

SKL:s opinionsundersökning visar att de allra flesta medborgare i Sverige förstår de här samhällsekonomiska sambanden och delar en upplevelse av att välfärdstjänster har prioriterats för lågt. Men välfärdstjänsterna skiljer sig från restauranger. För att fungera effektivt behöver de skattefinansieras – och därför måste steget från behov till produktion tas genom politiska beslut. Det finns inte, som med restaurangerna, marknadsmekanismer som justerar upp deras produktionsvolymer.

Opinionsundersökningen visar att 90 % av befolkningen hellre ser satsningar på förstärkt kvalitet i vården, skolan och omsorgen än sänkta skatter. Omkring 80 % kan tänka sig att höja skatten i samma syfte. De ekonomer som fått sätta tonen i debatten har blundat för välfärdstjänsternas avgörande betydelse för att arbetet ska fungera i Sverige, men SKL:s undersökning visar att de inte har något opinionsmässigt stöd för det synsättet. Orsakerna till det är inte svåra att förstå för den som går igenom vilka samhällsekonomiska förluster det här synsättet har lett till konkret:

De äldres möjligheter att få stöd till mer än det nödvändigaste har ”rationaliserats” bort – vilket lett till väsentligt sämre levnadsstandard, oro för framtiden och dessutom en ökning av det obetalda omsorgsarbetet som lett till minskat arbetsutbud.
Skolbibliotek, fritidsledare och kultur- och musikskolor har försvunnit från många skolor. Resultaten blev en sämre levnadsstandard för de unga, samtidigt som vi missat investeringar i den framtida arbetskraften och i stället skapat ett underlag till sociala problem vi enkelt hade kunnat undvika.
Samlingslokalerna har blivit färre och dyrare i stället för att erbjudas som självklar samhällsservice till medborgarna. Det har slagit mot demokratin, och också mot den delaktighet i samhällslivet som är så central för människors vilja att göra ett bra arbete.

På punkt efter punkt, i stort och i smått, har den förda politiken låtit välfärdsinvesteringarna utebli. Effekterna och sambanden är svåra att mäta, men också svåra att undgå. När resultaten börjat synas – som problem i skolorna, nyfattigdom, ökad alkoholkonsumtion, högre sjuktal bland välfärdsarbetarna – har högern varit snabb med att hitta andra förklaringar: Människor är lata, obildbara och har för höga krav. Beväpnade med de argumenten har de drivit på för ännu stramare ramar.

Att bygga ut den skattefinansierade välfärden handlar om att investera långsiktigt för att stärka produktionsförmågan och höja levnadsstandarden. Generellt sett förmår inte privatkapitalet att på allvar höja blicken från, i bästa fall, de närmaste årens resultatrapporter, vilket resulterar i att många samhällsekonomiskt betydelsefulla verksamheter blir eftersatta.

I vår höstbudgetmotion går vi igenom hur en sådan jobbsatsning skulle kunna se ut konkret och visar på att det inte är finansieringen som är problemet. Regeringens skattesänkningar på över 70 miljarder kronor är betydligt mer omfattande än kostnaden för vår jobbsatsning. De hinder vi står inför handlar i stället om att hitta utbildad personal att anställa i en del yrkeskategorier.

Skulle en offensiv välfärdspolitik leda till att de högutbildade flyr landet? Vi tror att det mycket väl kan vara precis tvärtom. SKL:s opinionsundersökning visar att högutbildade snarare väljer välfärd framför skattesänkningar i högre utsträckning än andra – skillnaderna är små på de flesta områden, men de är t.ex. betydligt mer positiva än andra vad det gäller att satsa på kultur. Mellan 66 och 81 % av de högutbildade kan tänka sig att höja skatten för att få högre kvalitet i de olika välfärdstjänsterna. Ett Sverige med höga skatter och starka välfärdstjänster kan med andra ord räkna med att vara ett attraktivt land för högutbildade att bo och arbeta i.

Skulle en offensiv välfärdspolitik leda till att människor arbetar mindre? Det har framförts i debatten att höga marginalskatter skulle minska arbetsutbudet, och därför bli dyra samhällsekonomiskt. Vi tvivlar även på det. Väldigt många av välfärdstjänsterna leder, direkt eller indirekt, till ett ökat arbetsutbud. De slår direkt mot flera av de avgörande hindren för förvärvsarbete: De avlastar folk från obetalt arbete, förbättrar folkhälsan och förebygger social utslagning. I jämförelse med det framstår några procentenheters högre marginalskatter som ett mycket begränsat problem: Människors vilja att arbeta avgörs framför allt av helt andra faktorer.

7.9 Stärk välfärden – fler jobb

Vänsterpartiets enskilt största förslag i budgeten är en jobbsatsning: ett riktat sysselsättningsstöd med full kompensation till kommuner och landsting. Det handlar om att se till att människor kommer i arbete där de kan göra verkliga insatser för levnadsstandarden och för samhällsekonomin. Fortfarande präglas många ekonomiskt centrala verksamheter av 1990-talets stora nedskärningar, och det finns också flera områden där ytterligare satsningar på välfärden skulle ge god utdelning.

I kommuner och landsting arbetar över 1,1 miljoner människor, varav en majoritet är kvinnor. Vi skulle kunna kalla det folknära jobb, eftersom de berör i princip alla människor i vardagen – till skillnad från regeringens hushållsnära jobb, som i första hand berör de samhällsskikt som tidigare hade hushållerskor. De folknära jobben betyder både mer för levnadsstandarden i ett land och för den samhällsekonomiska utvecklingen.

Den offentliga sektorn har fortfarande långt kvar till de politiska ambitioner som de borgerliga partierna viftar med i samhällsdebatten, men tappar bort gång på gång i budgetpropositionerna. Det sägs att vi ska komma ned till 15 barn per grupp i förskolan, att de äldre ska kunna komma ut eller få hemlagad mat och att vårdköerna ska kortas – men regeringen hyvlar ned kommunernas ekonomiska bas i stället för att förstärka den. Vänsterpartiet står fast vid det vi sade i valrörelsen – att det krävs fler anställda i välfärdssektorn.

Behoven skiljer sig mellan enskilda kommuner och landsting, och de kan själva bäst bedöma var förstärkningar är mest angelägna. Därför delas stödet ut i form av en skattekreditering till de sökande kommuner och landsting som väljer att anställa i enlighet med avtalsenliga villkor. Metoden liknar flera tidigare genomförda anställningsstöd. För att inte kommunsektorn ska överkompenseras avräknas beräknade kommunala skatteintäkter från stödet.

Vilka som ska anställas är alltså i vårt förslag upp till den enskilda kommunen eller det enskilda landstinget, men vi har förstås på det övergripande planet en bild av vilka behov vi ser. Här vill vi visa på hur en satsning på välfärdssektorn skulle kunna börja konkret, och vilka konsekvenser det skulle få samhällsekonomiskt.

7.9.1 32 000 fler i hälso- och sjukvården

Även om man korrigerar de huvudmannaskapsförändringar som skett, har antalet anställda i landstinget minskat drastiskt. Sammantaget gör vi bedömningen att personalen inom landstingens hälso- och sjukvård skulle behöva öka med ca 15 %. Det innebär en ökning med ungefär 32 000 månadsanställda.

Vi vill se en utvecklad och utvidgad primärvård nära medborgarna, med bl.a. fler geriatriker, kiropraktorer, psykologer och kuratorer. För ett bättre bemötande i sjukvården, och för att undvika för tidig utskrivning av patienter, behöver sjukvården också stärka sina omvårdnadsresurser. Inom den specialiserade somatiska vården krävs mer personal för att förbättra tillgängligheten och korta köerna. Bristerna inom den psykiatriska vården är väl belagda bl.a. i Psykiatriutredningens slutbetänkande. Vänsterpartiet har också föreslagit en omfattande tandvårdsreform med syfte att få fler att gå till tandläkaren.

De samhällsekonomiska vinsterna av en väl fungerande hälso- och sjukvård, som har tid att arbeta också med förebyggande arbete såsom kulturella verksamheter och mot psykisk ohälsa, kan inte överskattas. De omfattar både hur mycket vi kan arbeta och de faktiska resultaten under arbetstiden.

7.9.2 25 000 fler i äldreomsorgen

De kommande tio åren beräknas antalet äldre över 65 år öka med 330 000 eller 20 %. Samtidigt har kvaliteten i äldreomsorgen länge varit omdiskuterad och personalen varit satt under hård press. Vi uppskattar behovet av nya tjänster inom äldreomsorgen under de närmaste fyra åren till ungefär 15 %, eller 25 000 anställda.

Det handlar om en ökad personaltäthet på de särskilda boendena för att förbättra de sociala och kulturella aktiviteterna, möjligheter att komma ut etc. och för att möta behovet av fler platser inom särskilt boende. Det handlar också om att alla som beviljats hemtjänst ska få de timmar de har rätt till. Det behövs också fler chefer, sjukgymnaster och arbetsterapeuter samt även en del nya yrkesgrupper som kan vara med att utveckla kultur, hälsa och ett meningsfullt innehåll i vardagen.

En väl fungerande äldreomsorg ersätter delar av det obetalda arbetet, och skulle öka arbetsutbudet hos framför allt kvinnor som i dag inte kan förvärvsarbeta i den utsträckning de skulle vilja.

7.9.3 13 000 fler i handikappomsorgen

Både antalet personer med beviljade LSS och antalet som är berättigade till stöd enligt socialtjänstlagen har ökat, och det talas om ett behov av ytterligare 10 000 personliga assistenter. Det behövs också fler anställda för att ge personkrets 3 inom LSS tillgång till daglig verksamhet, och för att förstärka stödet till de psykiskt funktionshindrade. Vi vill att alla psykiskt långtidssjuka ska få rätt till ett personligt ombud. Sammantaget uppskattar vi att det finns ett behov av 13 000 nya arbeten inom handikappomsorgen under de närmaste åren. Det skulle ge många funktionshindrade betydligt bättre möjligheter att delta i samhället på lika villkor.

Även handikappomsorgen ersätter till viss del anhörigas obetalda omsorgsarbete och möjliggör därför att de kan vara yrkesverksamma i högre utsträckning.

7.9.4 8 000 fler anställda i förskolan

Det har länge ställts krav på minskade barngrupper i förskolan. Föräldrar, personal och forskare verkar vara ense om att barngrupper med 12 barn per grupp för barn mellan 0 och 3 år och med 15 barn per grupp för de äldre barnen är det bästa för barnets egen utveckling. Det innebär att det behövs ytterligare 8 000 anställda i förskolan.

På det samhällsekonomiska planet skulle det både innebära en investering i barns framtidsmöjligheter och att en del föräldrar väljer att förvärvsarbeta i högre utsträckning.

7.9.5 5 000 fler lärare i grundskolan

Att skapa rimliga klasstorlekar är något som länge efterfrågats bland såväl elever som personal. Fler skolbibliotekarier är viktiga i arbetet med att öka de läsfrämjande insatserna. De yngre eleverna borde inte behöva ha större klasstorlekar än 20 elever per klass och de äldre eleverna 25 elever per klass. För att nå samma lärartäthet som var innan de stora neddragningarna på 1990-talet behövs ytterligare 5 300 lärare. Vi siktar därför på att åtminstone ta grundskolan till den nivån.

De här anställningarna skulle ge såväl elever som lärare en bättre arbetsmiljö. Eleverna skulle lära sig mer och intresset för att arbeta inom skolan skulle öka.

7.9.6 1 000 fler genuspedagoger och 1 000 fler i elevhälsan

Det behövs fler anställda också inom andra personalkategorier. Jämställdhetsdelegationen i förskolan menade att det borde finnas en genuspedagog på 25 anställda i förskolan, vilket skulle motsvara omkring 7 000 tjänster om samma princip skulle tillämpas också i grundskolan och i gymnasiet. Vi menar att en bra första målsättning vore att öka antalet med 1 000 tjänster. För att garantera alla elever tillgång till elevhälsan vill vi också anställa ytterligare 1 000 personer där.

Samhällsekonomiskt skulle resultatet synas i färre hinder för människor att utveckla sin kompetens oberoende av kön, bättre uppföljning av sexuella trakasserier, bättre arbetsmiljö i skolan och bättre folkhälsa.

7.9.7 10 000 fler i fritidshemmen

Fritidshemmen fick antagligen bära det allra tyngsta lasset när skolsektorn skars ned. I dag har de svårt att fullgöra sitt uppdrag utifrån Skolverkets allmänna råd på grund av för stora barngrupper och den låga personaltätheten. För att nå samma antal barn per grupp som under 1990-talets början skulle det behövas omkring 20 000 fler anställda, men eftersom arbetssättet i dag är annorlunda och det finns ett närmare samarbete med skolorna bedömer vi att omkring 25 barn per grupp är rimligt. För att återupprätta fritidshemmens betydelse och möjliggöra en god kvalitetsförbättring föreslår vi därför en ökning med 10 000 anställda.

Med relativt små investeringar i arbetstimmar skulle många fritidshem kunna gå från en ständig överbelastning till att kunna genomföra pedagogiska verksamheter med hög kvalitet varje dag.

7.9.8 2 000 fler socialarbetare

För att höja kvaliteten i socialtjänstens arbete krävs det att varje socialsekreterare handlägger färre ärenden. Vi vill också bl.a. införa en vård- och behandlingsgaranti, satsa mer på meningsfulla sysselsättningar, förstärka tidiga insatser till barn och unga i svårigheter och stödja kvinnor som utsatts för mäns våld bättre. Vi uppskattar att det skulle behöva anställas omkring 2 000 personer ytterligare inom kommunernas sociala verksamhet.

De sociala problem vi ser i Sverige har stora samhällsekonomiska konsekvenser, både direkt och indirekt, på kort och lång sikt. Det går inte att lösa dem genom socialarbete, men skulle det finnas mer tid för stödjande åtgärder skulle det ändå göra en avsevärd skillnad för många människors livssituation.

Det finns många fler områden där välfärden skulle förstärkas med Vänsterpartiets budgetförslag – i lokaltrafiken, i kulturverksamheterna, i flera statliga ansvarsområden m.m. Vi satsar även utanför det riktade sysselsättningsstödet på fler anställda i arbetsmiljöforskningen, på högskolorna, i miljöåtgärder och i järnvägsbyggen.

Exemplen ovan är ett sätt att visa på hur konkreta behoven är inom välfärdssektorn, och vad en förstärkning skulle innebära. Vänsterpartiet ser det som djupt oansvarigt av regeringen att inte göra de investeringar som krävs för att utveckla välfärden. Det är just investeringar som dessa – inte hushållsnära tjänster eller billigare arbetskraft till McDonald’s – som bygger vårt samhälle i dag och i framtiden.

8 Statsbudgeten och de offentliga finanserna

I vår senaste budgetmotion räknade vi med ett finansiellt sparande i den offentliga sektorn på 3,1 % för 2008, 2,5 % för 2009 och 2,2 % under 2010. De politiska förslag vi nu lägger är i stora drag desamma, men de makroekonomiska prognoserna har förändrats, vilket påverkar det finansiella sparandet i vårt budgetförslag.

Utifrån de nya siffrorna beräknar vi att vår ekonomiska politik skulle innebära ett finansiellt sparande i den offentliga sektorn på 1,9 % för 2009 och 2010. Vi återkommer i vår höstbudgetmotion med en mer utförlig beräkning samt en bedömning för 2011.

Regeringen redovisar i vårpropositionen ett finansiellt sparande på 2,5 respektive 3,3 % för 2009 och 2010. Det finansiella sparandet i vårt budgetförslag är således något lägre jämfört med regeringens budget. Detta ska ses mot bakgrund av den konjunkturavmattning vi nu ser. En mer restriktiv finanspolitik hade i detta läge varit kontraproduktivt då efterfrågan i ekonomin faller. Vi föreslår ett antal satsningar för att stimulera ekonomin. I första hand har vi vår stora jobbsatsning för fler anställda i den offentliga sektorn. Det handlar om kraftfulla åtgärder i syfte att förbättra kvaliteten inom bl.a. sjukvården, skolan och barn- och äldreomsorgen. Vi anslår också betydande medel för ökade investeringar i infrastruktur, bostäder och klimatåtgärder.

De nya prognoserna över utvecklingen på arbetsmarknaden i vårpropositionen är inget annat än ett underbetyg åt regeringens politik. Regeringens ekonomiska politik går egentligen ut på en sak: att genom olika åtgärder pressa fram ett ökat arbetsutbud i syfte att sätta press på de lägsta lönerna nedåt. Jobbskatteavdraget, sänkta ersättningsnivåer i a-kassan och sjukförsäkringen och högre avgifter i arbetslöshetsförsäkringen syftar alla till detta. Men denna politik förefaller inte leda till några nya jobb. Mellan 2008 och 2009 beräknas antalet sysselsatta öka med endast 18 000, och regeringen räknar med att arbetslösheten stiger till nästa år, från 5,9 % till 6,1 % av arbetskraften.

Det avgörande för Sveriges ekonomiska välstånd i framtiden är att det utförs mycket arbete och att detta arbete sker i samhällsekonomiskt viktiga sektorer. Vi behöver investera i utbildning, i sjukvård, i miljöteknik och i åtgärder för att minska vår klimatpåverkan. Vänsterpartiets politik är att använda dagens överskott till att göra de investeringarna.

Stockholm den 5 maj 2008
Lars Ohly (v)
Marianne Berg (v)	Jacob Johnson (v)
Hans Linde (v)	Elina Linna (v)
Gunilla Wahlén (v)	Alice Åström (v)
Ulla Andersson (v)

[1]	Hyslop, D & S, Stillman, Youth Minimum Wage Reform and the Labour Market, Working Paper 03/04 mars 2004, New Zealand Treasury Department.
[2]	I själva verket är det betydligt fler än den ca 1 miljon människor som enligt regeringen befinner sig i utanförskap som någon gång under ett år haft sjukpenning, arbetslöshetsersättning, sjuk- och aktivitetsersättning eller kommunalt försörjningsstöd. Antalet faktiska personer uppgår till ca 1,8 miljoner. Vad regeringen gör är att man slår samman det totala antalet dagar under ett år med dessa stöd och sedan räknar om dessa till s.k. helårsekvivalenser, vilket avser hur många helårsarbetskrafter det totala antalet dagar med sådana ersättningen motsvarar. Det är med denna definition som man kommer fram till att över 1 miljon svenskar lever i ”utanförskap”. Regeringens mått över det s.k. utanförskapet är grovt vilseledande, vilket vi utvecklar i avsnitt 5.3 Alliansen och ”utanförskapet”.
[3]	Begreppet jämviktsarbetslöshet syftar på den arbetslöshetsnivå som är förenlig med en stabil prisutveckling. Det finns anledning att ifrågasätta teoribildningen bakom jämviktsarbetslösheten och dess bestämningsfaktorer – något som vi utvecklar i avsnitt 5.4.2 Jämviktsarbetslösheten och inflationsmålet.
[4]	Arbetarrörelsens tankesmedja, rapport nr 7/2008, Innanför utanförskapet.
[5]	I bland uppgav ledande företrädare för de borgerliga partierna att ”utanförskapet” uppgick till ca 1,5 miljoner människor – siffrorna varierade.
[6]	Prop. 1990/91:100 bil. 1 s. 4.
[7]	Riksbankens promemoria Penningpolitiken i Sverige 2007.
[8]	Rogoff, K, (1985), ”The Optimal Degree of Commitment to an Intermediary Monetary Target”. Quarterly Journal of Economics, volym 100, s. 1 169–1 189.
[9]	Se t.ex. Blanchard, O J, (1990), ”Why does Money Affect Output? A Survey”. I Friedman, B & Hahn, F, (red.), Handbook of Monetary Economics. Eller: Gordon, R J, (1990), “What is New-Keynesian Economics”. Journal of Economic Literature, volym 28, s. 1 115–1 117.
[10]	Det nuvarande överskottsmålet är på 1 % av BNP i genomsnitt över en konjunkturcykel. Förändringen är dock enbart av teknisk karaktär. Detta sedan EU:s statistikorgan Eurostat beslutat att sparandet i premiepensionssystemet fr.o.m. 2007 ska redovisas i hushållssektorn i stället för som tidigare i den offentliga sektorn i nationalräkenskaperna.
[11]	Prop. 1994/95:150.
[12]	I det här sammanhanget kan nämnas att enbart den sänkning av skattekvoten som regeringen planerar för under perioden 2006–2011, från 49,1 % till 46,4 % av BNP, motsvarar ca 90 miljarder kronor.
[13]	Samtidigt som vi kan konstatera att antagandet om en produktivitetstillväxt på 0 % i den offentliga sektorn är orealistiskt är det viktigt att komma ihåg att möjligheterna till effektiviseringar av den offentliga tjänsteproduktionen är lägre än inom den i huvudsak privata varuproduktionen. De offentliga välfärdstjänsterna består till stor del av personliga tjänster, där själva tjänstens idé är att tillhandahålla tid från en person till en annan. En sådan tjänst är mycket svår att rationalisera utan att den förlorar en del av sin mening.