med anledning av prop.1999/2000:115 Vissa kommunalekonomiska frågor

Motion 1999/2000:Fi55 av Per Landgren m.fl. (kd)

Propositionen

I proposition 1999/2000:115 Vissa kommunalekonomiska frågor föreslår
regeringen ändringar i lagar som reglerar kommunal ekonomi, kommunal
redovisning och inkomstutjämningen. Vidare föreslås ett tillfälligt stats-
bidrag för utjämning av kostnader för LSS och ett analysarbete av
kommunkontosystemet.

Krav på god ekonomisk hushållning i kommunala
företag

Det är enligt vår mening riktigt att förändra nuvarande lagstiftning
genom att ställa samma krav om god ekonomisk hushållning på
kommunala bolag som på kommunal förvaltningsverksamhet och att för
närvarande inte utvidga det kommunala balanskravet till att också gälla
de kommunala företagen. Propositionen lyfter förtjänstfullt fram ett
memento med kommunala bolag genom att redovisa ett urval problem
och risker. Det gäller t ex omfattningen av kommunernas
bolagsverksamhet inom avreglerade och konkurrensutsatta områden.
Samtidigt är regeringen emellertid otydlig i sin hållning till hur och när
den vill komma till rätta med bristande konkurrensneutralitet.

Ungefär en fjärdedel av den totala kommunala verksamheten som andel av
omsättningen bedrivs i kommunala bolag med tillgångar på över 500 mil-
jarder kronor. Ungefär 90% svarar energi- och fastighetsbolagen för.
Kommunernas borgensåtaganden för egna företag uppgick vid utgången av
1998 till ca 184 miljarder kronor. Under 1998 infriades dylika borgens-
förbindelser för 259 Mkr. Systemet innebär en konkurrensfördel för de
kommunala bolagen vid lån men också en risk för borgenären på en
konkurrensutsatt och avreglerad marknad.

Allt oftare drivs kommunal verksamhet i bolag på koncernbasis. Lag-
stadgat krav på en "god ekonomisk förvaltning" men framför allt ett utvidgat
kommunalt balanskrav, som innefattar kommunala bolag, kan uppmuntra
och framtvinga en koncentration av resurser, vilket å ena sidan kan vara ett
tecken på god hushållning men å andra sidan också leda till bristande
neutralitet i en konkurrenssituation vid t ex samordning och vid upphandling
där egna bolag ingår. Ytterligare en negativ konsekvens av ett utvidgat
balanskrav kan vara att en nödvändig omstrukturering av kommunal
verksamhet i förvaltningsform förhindras genom transaktioner inom
koncernen mellan bolag eller mellan bolag och förvaltning, vilket paradoxalt
nog kan försvåra tillämpningen av sunda ekonomiska principer. Regeringens
proposition framhåller inte tydligt att dessa problem och konkurrensfördelar
för kommunala företag föreligger även utan ett utvidgat balanskrav, och
regeringen ger inte heller något besked om hur den ämnar arbeta för att
konkurrensneutralitet skall kunna uppnås.

Enligt vår mening visar problembilden hur kommunal bolagsverksamhet
inom konkurrensutsatta marknader som regel bör ha karaktären av för-
beredelse för utförsäljning. När kommunal verksamhet inte är myndighets-
utövning och när en fungerande marknad finns eller kan etableras menar vi
att allmänintresset gynnas av konkurrensutsättning genom upphandling och
försäljning av det egna bolaget när så är lämpligt och möjligt. Dylika beslut
hör dock till den kommunala självstyrelsen. Marknadsanpassning och
konkurrensutsättning inom allt fler områden manar dock till försiktighet att
fortlöpande driva kommunal företagsamhet.

Inkomstutjämningen

I nuvarande modell med en långtgående inomkommunal utjämning är
incitamenten för tillväxt och expansion inte bara små utan direkt kontra-
produktiva. Tillväxtkommuner med hög skattekraft riskerar att på grund
av sänkta bidrag förlora ekonomiskt på företagsetablering och ökade
skatteintäkter. Regeringen avser med föreliggande proposition åtgärda
detta missförhållande, men de föreslagna ändringarna kommer alldeles
för sent och är dessutom helt otillräckliga. Företrädare för regeringen har
tidigare valt att negligera problemet. Nu har denna pomperipossaliknande
effekt misskrediterat hela utjämningssystemet, men även skapat en
mental föreställning om dess tillväxthämmande funktion.

Vi anser av principiella skäl att propositionen och utredningen borde ha
prövat en övergång från inomkommunal till statlig inkomstutjämning. Vår
mening är att nuvarande ordning med inomkommunal utjämning går emot
grundlagens intentioner med den kommunala självstyrelsen, lokaliserings-
principen och den kommunala beskattningsrätten. Systemet med inom-
kommunal utjämning leder till allvarliga motsättningar mellan kommuner
och mellan landsting. När vissa kommuner och landsting betalar stora
summor i avgift och andra får del av bidrag i motsvarande utsträckning
skapas dessutom möjligheten till och föreställningen om att medel från en
kommun används till olika icke-lagstadgade verksamheter eller investeringar
i en annan. Vi kristdemokrater anser att det enligt subsidiaritetsprincipen är
staten som skall stödja kommunsektorn och utjämna de opåverkbara
ekonomiska förutsättningar som föreligger för kommuner och landsting att
bedriva den lagstadgade verksamheten.

Flera tungt vägande remissinstanser avvisar dessutom utredningens
(Delegationen för fortsatt utveckling av utjämningssystemet för kommuner
och landsting) förslag, som överensstämmer med regeringens. Propositionen
redovisar numeriskt hur remissinstanserna förhåller sig till förslaget, men det
substantiella innehållet i remissvaren gås flyktigt förbi. Institutet för kom-
munal ekonomi vid Stockholms universitet framhåller att delegationen
bakom utredningen själv påpekar att den inte kunnat visa i vilken ut-
sträckning t ex kostnader påverkas och vilka möjligheter som finns till
kostnadsminskningar vid befolkningsminskning. Trots denna brist på
faktaunderlag och trots systemets uppbyggnad med en kostnadsutjämning,
som skall baseras på mätbara och för kommuner och landsting opåverkbara
faktorer, kommer utredningen och regeringen med konkreta förslag. Vad
gäller pomperipossaeffekten visar dessutom såväl denna remissinstans som
andra att problemet inte löses genom regeringens förslag. Regeringen bör
snarast tillsätta en ny utredning med uppdrag att utreda förutsättningarna för
ett statligt utjämningssystem där pomperipossaeffekten helt kan elimineras.

Tillfälligt statsbidrag för LSS

Meningen bakom det kommunala utjämningssystemet är att alla
kommuner och landsting skall ha likvärdiga ekonomiska förutsättningar
att bedriva sin verksamhet efter inkomst- och kostnadsutjämningen.
Propositionens förslag om övergångslösning med statsbidrag är ett steg i
rätt riktning. Eftersom LSS är statligt reglerat men innefattar för
kommunerna påverkbara faktorer bör emellertid en långsiktigt hållbar
utjämning av LSS-kostnaderna åstadkommas genom att staten tar över
finansieringsansvaret.

Kommunkontosystemet

Kommunkontosystemets viktigaste syfte är att skapa
konkurrensneutralitet mellan externt och internt upphandlad verksamhet.
Systemet ersätter den moms som kommuner och landsting betalat vid val
av externa tjänster i stället för egen regi (ingående mervärdesskatt) inom
icke-skattepliktig verksamhet som sjukvård, tandvård, social omsorg och
utbildning. Fortfarande finns emellertid ett antal problem, som behöver
åtgärdas, för att såväl offentlig som privat verksamhet skall kunna
bedrivas på lika villkor. Dessutom har systemet med ett konto hos
Riksgäldskontoret för kommunerna och ett för landstingen kommit i
ekonomisk obalans, vilket lett till en ackumulerad skuld hos
kommunsektorn till staten. Obalansen kommer av att kommunsektorns
uttag från kontona varit större än insättningarna.

Omfattningen av extern drift på kommunalt uppdrag ökar för varje år.
Enligt SCB var ökningen från 14.3 miljarder kronor till 19.4 miljarder kronor
mellan 1997 och 1998. Inom sjukvård, omsorg och utbildning är fortfarande
omfattningen liten, men för vuxentandvård råder sedan mer än ett år fri
prissättning och fri etablering. Utredningen SOU 1999: 133 Kommun-
kontosystemet och rättvisan - momsen, kommunerna och konkurrensen har
påpekat att de snedvridande effekterna av kommunkontosystemet är mest
framträdande inom detta område, men samma utredning och åtskilliga
remissvar har exemplifierat dessa effekter ytterligare. Sjukvård och andra
områden kan också mycket väl komma att utvecklas i samma riktning med
bibehållen solidarisk finansiering i någon form. Fler områden med
konkurrens kommer med all säkerhet att mångfaldiga nuvarande problem
med kommunkontosystemet. Enligt vår mening är det därför angeläget att
den skattemässiga behandlingen snarast blir likformig oavsett vem som utför
verksamheten. En statlig utredning bör snarast tillsättas för att utreda
möjligheterna för att undanröja de snedvridande effekterna för konkurrens
mellan offentlig och privat sektor. En möjlighet är att utvidga momsplikten
till nu undantagna områden men med en reducerad skattesats. Sverige bör
visserligen, som utredningen påpekar, med kraft arbeta för en ändring av
EG:s sjätte mervärdesskattedirektiv (77/388/EEG), men samtidigt låta den
nya utredningen analysera möjligheterna att i enlighet med gällande EG-
direktiv föreslå villkor som skapar skattemässig likformighet för såväl extern
som kommunintern produktion av varor och tjänster.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av att snarast tillsätta en ny utredning med
uppdrag att utreda förutsättningarna för ett statligt utjämningssystem
där pomperipossaeffekten helt kan elimineras,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett statligt finansieringsansvar för LSS,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att snarast utreda förutsättningarna för att inom
ramen för nuvarande EG-direktiv åstadkomma en förändring som
skapar skattemässig likformighet mellan extern och kommunintern
produktion av varor och tjänster,

4. att riksdagen uppdrar åt regeringen att noga följa upp om
konkurrensneutralitet inom tandvården verkligen uppnås med
frivilliga lösningar,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av att med kraft arbeta för en förändring
av EG:s sjätte mervärdesskattedirektiv i enlighet med vad som anförts
i motionen.

Stockholm den 13 juni 2000

Per Landgren (kd)

Stefan Attefall (kd)

Harald Bergström (kd)

Annelie Enochson (kd)

Rose-Marie Frebran (kd)

Göran Hägglund (kd)

Helena Höij (kd)

Magnus Jacobsson (kd)

Kenneth Lantz (kd)

Maria Larsson (kd)

Mats Odell (kd)

Mikael Oscarsson (kd)

Rosita Runegrund (kd)

Inger Strömbom (kd)