med anledning av redog. 2001/02:RB1 Årsredovisning för Sveriges riksbank för räkenskapsåret 2001

Motion 2001/02:Fi17 av Gunnar Hökmark m.fl. (m)

Sammanfattning

Riksbankens uppgifter är att upprätthålla ett fast penningvärde, d.v.s. begränsa inflationen, och att främja ett säkert och effektivt betalningsväsende. En varaktigt låg och stabil inflation i kombination med hög tillväxt faller emellertid inte bara på penningpolitiken, utan ställer också krav på finanspolitiken. Utan en politik som främjar utbudssidan i ekonomin kommer ökad ekonomisk aktivitet alltid att leda till ökat inflationstryck, som i sin tur tvingar Riksbanken att strama åt penningpolitiken. Vikten av att stimulera utbudssidan illustreras inte minst av det faktum att vi i dag ser ett växande inflationstryck i kombination med en vikande konjunktur.

En tillväxtfrämjande finanspolitik är också nödvändig för att skapa förutsättningar för en gentemot omvärlden stabil kronkurs, vilket i sin tur är nödvändigt för att hindra uppkomsten av inflation via högre importpriser.

Riksbanksfullmäktige beslutade nyligen, i strid med direktionens rekommendation, om en ytterligare – utöver den som finansutskottets majoritet drev igenom för 2001 – extra inleverans om 20 miljarder kronor från Riksbanken till statskassan för 2002. Beslutet är olyckligt av två skäl; dels riskerar det att drabba förtroendet för Riksbanken då bankens självständighet kan komma att ifrågasättas, dels urholkas Riksbankens finansiella styrka. I framtiden bör det för att stärka Riksbankens integritet och trovärdighet övervägas att i riksbankslagen införa en paragraf som innebär att utdelningar till staten inte får göras om det innebär att den eftersträvansvärda nivån på det egna kapitalet inte upprätthålls.

En självständig riksbank förutsätter en effektiv demokratisk insyn och kontroll. För att säkerställa allmänhetens insyn anser vi att riksdagens rätt att genomföra offentliga utskottsutfrågningar av riksbankschefen skall skrivas in i riksbankslagen. Vidare anser vi att det i lag skall föreskrivas att Riksbankens direktionsmötesprotokoll skall offentliggöras.

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen godkänner vad i motionen anförs om att en långsiktigt framgångsrik inflationsbekämpning kräver en finanspolitik som främjar utbudssidan i ekonomin och som underlättar för både en stabil valutakurs och en hög tillväxt.

2. Riksdagen uppdrar åt riksdagsstyrelsen att utreda vad i motionen anförs om att i riksbankslagen reglera vilka principer som skall gälla för utdelning av Riksbankens överskott till staten.

3. Riksdagen beslutar att det i riksbankslagen införs en rätt till utskottsutfrågning.

4. Riksdagen beslutar att det i riksbankslagen införs regler om offentliggörande av direktionens protokoll.

Inflationsbekämpningen ställer krav på den ekonomiska politiken i dess helhet

Riksbankens uppgifter är att upprätthålla ett fast penningvärde, d.v.s. begränsa inflationen, och att främja ett säkert och effektivt betalningssystem. Riksbankens inflationsmål är en inflation, mätt som ökningstakten i konsumentprisindex (KPI), på 2 procent, med ett toleransintervall på plus/minus 1 procentenhet. Bankens främsta verktyg att påverka inflationen är reporäntan, med vilken Riksbanken styr likviditeten i banksektorn.

För att ekonomin skall kunna uppnå en långsiktigt hållbar och hög tillväxt utan inflation krävs emellertid också sådana goda förutsättningar som finanspolitiken måste ansvara för. Genom reformer inom skatteområdet och inom arbetsmarknadsområdet kan utbudssidan i ekonomin stärkas. Det är när företagen i ett relativt tidigt skede i en uppåtgående konjunkturfas slår i kapacitetstaket som inflationstrycket ökar. Följden blir att Riksbanken tvingas till att strama åt penningpolitiken, vilket leder till en lägre tillväxt.

Även om det samlade kapacitetsutnyttjandet i den svenska ekonomin gått ned något det senaste året, så ligger produktionsgapet, enligt Riksbankens beräkningar, ändå nära noll. (Ett uppmätt produktionsgap på noll innebär att den faktiska produktionen är lika stor som den potentiella.) I dagsläget behövs det således inte en alltför kraftig tillväxtökning för att kapacitetsutnyttjandet skall slå i taket. Risken för stigande inflation när tillväxten på nytt vänder upp är således överhängande. Det som gör denna risk högst påtaglig är att Sverige skiljer ut sig från en lång rad andra länder genom ett växande inflationstryck trots vikande konjunktur.

Den stigande inflationsutveckling som Riksbanken i sin skrivelse pekar på och som präglat den senare delen av 2001 riskerar att leda till en inflation över den gräns som Riksbanken uppställt. Det skulle i så fall innebära att Riksbanken på grund av en bristande strukturpolitik måste höja räntorna i en tid av växande arbetslöshet och vikande investeringar.

Riksbanken bedömer att den långsiktiga tillväxten i Sverige kan uppgå till 2,0–2,5 procent per år utan att inflationen tar fart. Det är i ett internationellt perspektiv en låg siffra och tyder på att den svenska ekonomin är i stort behov av strukturreformer som kan stärka utbudssidan.

Skatter måste sänkas och arbetsmarknaden måste avregleras för att undvika tillväxthämmande skattekilar och för att stimulera till en ökad rörlighet på arbetsmarknaden. Att öka den potentiella tillväxten – den långsiktigt hållbara tillväxten utan inflation – är en av den ekonomiska politikens viktigaste uppgifter.

En viktig inflationsindikator för Riksbanken är växelkursen. En kraftig försvagning av växelkursen leder till inflationsimpulser genom att importerade varor blir dyrare. Riksbanken har inget växelkursmål, men under förra året såg sig banken tvungen att vid ett tillfälle stödköpa kronor för att motverka en alltför kraftig depreciering. Vid en långvarig kronförsvagning kan Riksbanken tvingas hålla ett högre ränteläge än vad som annars skulle vara fallet. Inte i första hand för att stärka växelkursen, utan för att motverka de inflationsimpulser som den svaga kronan kan ge upphov till.

På lång sikt är det bara en högre tillväxtkraft i ekonomin som kan stabilisera kronkursen, och förutsättningarna för en högre tillväxtkraft skapas av tillväxtfrämjande finanspolitik. Det faktum att Riksbanken i sin skrivelse tvingas konstatera ett växande inflationstryck i en vikande ekonomisk utveckling understryker de krav som ställs på finanspolitiken.

Riksbankens trovärdighet hotas med ytterligare inleveranser till statskassan

Majoriteten i riksbanksfullmäktige beslutade i februari att i strid med Riksbankens direktion följa det beslut som majoriteten i finansutskottet tog förra året vad gäller en ytterligare extra inleverans från Riksbanken till staten. Det innebär att Riksbanken även för 2002 kommer att föra över 20 miljarder kronor till statskassan. Detta utöver den sedvanliga överföringen till staten, som i år, enligt tidigare beslutade principer, uppgår till 7,3 miljarder kronor.

Beslutet fattades inte bara i strid med direktionens rekommendation baserad på en bedömning av hur mycket eget kapital banken kan komma att behöva under de kommande årens utmaningar utan delade också fullmäktige. Direktionen menade i ett yttrande från januari i år att ingen extra utdelning bör göras om den nuvarande finansiella beredskapen skall upprätthållas.

Vi anser att beslutet om denna andra extrautdelning är olyckligt av flera skäl. Riksbankens utökade självständighet, som varit en stor framgång, riskera nu att undergrävas. På sikt riskeras därmed också det starka förtroende som Riksbanken erhållit, och som varit en förutsättning för den framgångsrika inflationsbekämpningen, att undergrävas. Det faktum att riksbanksdirektionens bedömning åsidosätts bidrar naturligtvis ytterligare till att Riksbankens självständighet kan komma att ifrågasättas.

Det faktum att de extra utdelningarna tillkommit för att täcka ett växande underskott i den statliga budgeten är ett motiv som utöver detta bidrar till en växande osäkerhet om hur utdelningar i framtiden kan komma att urholka Riksbankens självständighet och styrka.

Vi anser att det är av stor vikt att Riksbanken har en finansiell styrka att självständigt möta de utmaningar som penningpolitiken kan ställas inför under de kommande åren. Riksbanken måste ha tillräckligt med kapital för att kunna fullfölja de uppgifter som har ålagts centralbanken. Den måste ha tillräckligt med medel för att, om så krävs, kunna genomföra interventioner på marknaden, och finansiella medel krävs också för att kunna ge kortsiktiga krediter till problemtyngda banker. Riksbankens roll som s.k. lender of last resort måste således kunna säkerställas.

Dessutom måste Riksbanken vara förberedd utifall riksdagen fattar beslut om ett svenskt deltagande i ERM. Vid ett sådant beslut måste Riksbanken ha tillräckligt med kapital för att kunna hålla växelkursen stabil gentemot euron.

Det bör mot bakgrund av ovanstående övervägas att i riksbankslagen införa en paragraf som reglerar utdelningar till staten. Denna bör då innebära att utdelningar inte får göras om det innebär att en eftersträvansvärd nivå på det egna kapitalet inte kan upprätthållas.

Öppenhet kring Riksbankens verksamhet

Som tidigare påpekats har Riksbankens mer självständiga ställning haft stor positiv betydelse för bankens inflationsbekämpning.

En politiskt oberoende centralbank är naturligtvis väl förenlig med – och förutsätter – en effektiv demokratisk insyn och kontroll. Vid den senaste riksbanksreformen öppnades flera möjligheter i detta syfte. Men från moderat håll framfördes än längre gående krav på öppenhet, bl.a. beträffande lagreglering av rätten till utskottsutfrågning och publicering av direktionens protokoll.

I praxis har det utvecklats en ordning där riksbankschefen infinner sig i riksdagen för utfrågning av finansutskottet. Dessa utfrågningar hölls till en början vid slutna utskottssammanträden, men under senare år har de också gjorts offentliga. I samband med riksdagsreformen uttalade riksdagens majoritet att någon särskild reglering av de offentliga utskottsutfrågningarna med riksbankschefen inte var erforderlig.

I syfte att säkerställa allmänhetens insyn finns det emellertid skäl att i riksbankslagen skriva in rätten att hålla offentliga utskottsutfrågningar av riksbankschefen. Som förebild kan tas artikel 13, mom. 3, andra stycket i Amsterdamfördraget, där det föreskrivs:

ECB:s ordförande och övriga direktionsledamöter kan på begäran av Europaparlamentet eller på eget initiativ höras av Europaparlamentets behöriga kommittéer.

I syfte att förbättra insynen i Riksbankens verksamhet krävde Moderata samlingspartiet i samband med riksbanksreformen att det i lag skulle föreskrivas att direktionens protokoll skulle offentliggöras. Denna ordning gäller flera andra länder med självständig centralbank. Riksdagens majoritet avvisade emellertid detta förslag med motiveringen att det borde ankomma på direktionen att bestämma i vilken form protokollen skulle göras tillgängliga, något som i och för sig ansågs som välkommet.

Riksbanken har sedermera frivilligt valt att – med allt kortare fördröjning – offentliggöra protokollen från direktionens sammanträden. De farhågor från sekretessynpunkt som anfördes mot att göra protokollen offentliga har visat sig ogrundade. För att ge stadga åt förfarandet bör enligt vår mening den nu i praxis tillämpade ordningen förankras i riksbankslagen.

Stockholm den 4 mars 2002
Gunnar Hökmark (m)
Lennart Hedquist (m)	Anna Åkerhielm (m)
Gunnar Axén (m)	Carl-Axel Johansson (m)
Catharina Hagen (m)	Per Bill (m)
Carl Erik Hedlund (m)