med anledning av skr. 1988/89:94 om försöksverksamheten inom hälso- och sjukvården med utdelning av sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare

Motion 1988/89:So18 av Anita Stenberg och Marianne Samuelsson

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:Sol8

av Anita Stenberg och Marianne Samuelsson
(båda mp)

med anledning av skr. 1988/89:94 om
försöksverksamheten inom hälso- och sjukvården
med utdelning av sprutor och kanyler till
narkotikamissbrukare

Det är illa nog att alkoholen är en socialt accepterad drog. Några fler droger
får absolut inte legaliseras eller bli socialt accepterade. I USA är t ex bruk av
marijuana allmänt spritt och accepterat av medelklassen.

Vi anser att kampen mot narkotika måste föras på alla plan. Främst bör
insatserna dock riktas mot missbrukarna på gatan, eftersom det är de som
genom sin drogkonsumtion skapar den efterfrågan på narkotikamarknaden
som knarkligorna tillgodoser. Ett annat sätt att bekämpa narkotikan är via
internationell solidaritet. Den enda försörjningsmöjligheten för många
fattiga bönder i u-länderna är att odla narkotika, ofta utan att regeringarna i
respektive länder gör något för att skapa andra försörjningsmöjligheter. De
är i stället ofta själva inblandade och tar stor del av förtjänsten.

Det måste också fortsättningsvis satsas resurser på att kämpa mot de
internationella brottssyndikat som gör stora pengar på narkotikahanteringen;
vi börjar få multinationella företag även i narkotikabranschen. Polisiära
resurser måste också satsas på att spåra upp narkotikafabriker och att avslöja
topparna inom narkotikahanteringen. Det måste bli besvärligt att syssla med
narkotika på alla nivåer. Naturligtvis kan det få en viss begränsad effekt om
polisen griper missbrukare och smålangare, men för att få missbrukare att
sluta använda narkotika hjälper det inte med polisgripanden. Poliser till fots,
i miljöer där många ungdomar vistas och med goda personliga relationer till
ungdomarna är ett bra sätt att förstöra marknaden för langarna.

Narkotikapolitikens mål skall vara ett samhälle fritt från ickemedicinsk
användning av narkotika. Narkotikapolitiken måste bygga på en bred,
upplyst och engagerad folklig opinion och ha en förebyggande inriktning. I
första hand skall den förhindra att narkotikabruk över huvud taget uppkommer.

Information om narkotika, gärna med informatörer från ideella organisationer,
skall bedrivas, inte bara i skolor, utan på arbetsplatser, i folkrörelser,
på fackliga möten osv. Informationen skall vara saklig och i första hand gå ut
på att få åhörarna att avhålla sig från egna drogexperiment. Det är fel att
någonsin acceptera att någon som man har en personlig relation till får
fortsätta att långsamt begå självmord utan att man lägger sig i.

Socialstyrelsen har gjort en utvärdering av det s.k. Lundaprojektet, dvs.
den pågående verksamheten inom hälso- och sjukvården med utdelning av

rena sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare med det uppgivna syftet Mot. 1988/89
att minska spridningen av infektion av HIV. Regeringen har i sin skrivelse S0I8
1988/89:94 informerat om att av totalt 29 infektionskliniker har, enligt en
enkät gjord sommaren 1988, åtta kliniker bedrivit utdelning av sprutor och
kanyler. Patienten tar iniativet. Villkoret är att förbrukade sprutor och
kanyler återlämnas. Sjukvårdshuvudmannen står för kostnaden. Testning
för infektion av HIV erbjuds men är inget krav på de flesta infektionsklinikerna.
Fem av de åtta klinikerna samarbetar med den psykiatriska verksamheten,
socialtjänsten och narkomanvården. Projektet i Lund har inte lagts
upp med inriktning på att kunna utvärderas vetenskapligt. Lund tar emot ca
150 missbrukare per månad medan Malmö tar hand om ca 500. Verksamheten
i Malmö har öppet ca fyra timmar i veckan, personalstyrkan är liten,
rådgivning ges endast i begränsad omfattning. HIV-testning erbjuds men det
finns inget aktivt samarbete med narkomanvården. Verksamheten har
pågått sedan augusti 1987. (Dessa uppgifter kommer från regeringens
protokoll av den 16 februari 1989.)

I augusti 1986 konstaterades två nysmittade intravenösa missbrukare i
Malmö. Infektionskliniken och socialförvaltningen i Malmö beslöt att
försöka utrota allt intravenöst missbruk i staden inom en tioårsperiod.

En avgiftningsavdelning öppnades på infektionskliniken och den fungerade
mycket väl. Socialförvaltningen accepterade att missbrukare får byta
sprutor. Denna verksamhet har fortsatt sedan juli 1987 med besök av fler än
500 missbrukare. De HIV-testas var tredje månad och mer än 90 % av
missbrukarna uppger sitt fullständiga namn och personnummer. Intresset för
avgiftning är stort. Sprutor delas ut för att hindra HIV-smitta men man
applåderar inte missbruket. Det finns praktiskt taget ingen nyrekrytering av
missbrukare i staden.

Sedan hösten 1988 har en narkomanvårdskurator, som tidigare arbetat
inom socialförvaltningen, anställts. Han slussar in missbrukarna i lämplig
vårdform.

De ca tio HIV-smittade missbrukarna som finns i Malmö har punktmarkerats.
Ingen av dem är för dagen i pågående missbruk. Missbrukarnas behov
av hjälp är individuellt växlande. Vissa med bostad, arbete och familj
behöver bara medicinsk hjälp med avgiftning, andra behöver långvarig
eftervård på behandlingshem.

Kräv missbrukarens namn och personnummer och du skrämmer bort
honom från att komma. Ge missbrukaren förtroendet att vara anonym och
han ger läkaren förtroendet att veta hans namn och personnummer.

(Klinikchefen för infektionskliniken i Malmö)

Under 1988 minskade inbrott och snatterier med åtta procent medan läget
var oförändrat i landet i övrigt.

Vid kontroll hos narkotikapolisen i Malmö stämmer uppgifterna om
narkomanerna. Antalet sprutor slängda runt om i staden har snarast minskat.

Siffran åtta procent kan man inte verifiera men minskningen är helt klar vad
gäller inbrott och snatterier. Polisen tror att det är en ökning i landet för
övrigt.

Vi anser mot bakgrund av de erfarenheter som gjorts i Malmö och Lund att
försöksverksamheten i Malmö och Lund inte bör avbrytas eller förändras

förrän en utvärdering har kunnat ske. Försöksverksamheten verkar kunna ge Mot. 1988/89
gott resultat men tiden är för kort för en bedömning. Den bör istället ingå i S0I8
regeringens förslag till försöksverksamhet på fyra platser där de övriga
platserna kan ha sin försöksverksamhet utformad enligt regeringsförslaget.

Hemställan

Med hänvisning till vad som i motionen framförts hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att på två
platser, Malmö och Lund, bör försöksverksamheten inom hälso- och
sjukvården med utdelning av sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare
fortsätta som hittintills i ytterligare tre år,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att på de
övriga av de fyra platserna i försöksverksamheten bör verksamheten
utformas i enlighet med vad socialministern anfört i skrivelsen.

Stockholm den 13 mars 1989

Anita Stenberg (mp) Marianne Samuelsson (mp)

18