med anledning av skr. 1996/97:149 Nordiskt samarbete 1996

Motion 1996/97:U21 av Barbro Johansson m.fl. (mp)

Inledning

Regeringen redogör i skrivelsen för det nordiska samarbetet under 1996.
Även om det talas om koncentration av samarbetet kring politiskt
väsentliga frågor kan man ändå inte undgå intrycket av att det i själva
verket rör sig om nedbantning och nedprioritering av det nordiska
samarbetet. Sverige har också, trots tal om vikten av det nordiska
samarbetet, ansett att denna verksamhet också budgetmässigt måste
krympa.

Från parlamentarisk synvinkel kan vi göra ett konstaterande nämligen att
EU-inträdet lett till ett minskat parlamentariskt inflytande på utformningen
av de nordiska ländernas politik på de område där EU-organ övertagit
beslutsfunktionen.

Finlands och Sveriges inträde i EU har orsakat en förskjutning av det
nordiska intresset både hos regeringarna och bland parlamentarikerna. Den
omfattande nedläggningen av nordiska institutioner, där framför allt det
viktiga kultursamarbetet bedrivits inom det nordiska samarbetet, tydliggör
detta. Vi anser det ytterst angeläget att kultursamarbetet nu får fortsätta i
andra och nya former. Den nordiska kulturen får inte i en tid av hög
arbetslöshet och budgetsaneringar krympa i alltför hög grad. Det är kanske
snarare så att i en tid av hög arbetslöshet borde kultursamarbetet och
satsningarna på den nordiska kulturen ges ökade resurser.

Det nordiska samarbetet

De nya arbetsformerna i Nordiska rådet med tre ämnesområden -
Norden, Närområdet samt Norden och Europa - har gett det nordiska
samarbetet nya möjligheter. Att i detta läge försvaga det nordiska
samarbetet är inte minst från parlamentarisk utgångspunkt betänkligt. Det
nordiska samarbetet måste i stället förstärkas, inte minst då det omfattar
de delar av Norden som inte ingår i EU, nämligen Island, Norge,
Färöarna och Grönland.

En viktig pusselbit i en sådan förstärkning av det nordiska samarbetet vore
införande av direktval till Nordiska rådet. Nordiska rådet har under mer än
30 år fungerat som ett samarbetsorgan för parlamentariker och regeringar i
Norden. Även om Nordiska rådet endast ger rekommendationer, finns det en
kontrollmekanism i bestämmelsen i Helsingforsavtalet att regeringarna och
ministerrådet är skyldiga att varje år lämna en rapport till Nordiska rådet om
vilka åtgärder de vidtagit med anledning av rådets rekommendationer. Denna
skyldighet kvarstår för varje rekommendation ända till dess rådet anser
rekommendationen slutbehandlad.

Faktum är att det nordiska samarbetet med sina djupa historiska rötter till
skillnad från Sveriges EU-medlemskap har en stark och bred folklig för-
ankring. Det nordiska samarbetet, som är ett decentraliserat samarbete
mellan självständiga stater, har med tiden bl.a. skapat en gemensam arbets-
marknad och ett utvecklat utbyte på flera nivåer. Dessutom har samarbetet
åstadkommit passfrihet och rivit ner gränser människor emellan. Allt detta
har skett utan att länderna behövt ge upp sin självbestämmanderätt och utan
att murar mot omvärlden byggts upp.

Ett annat sätt att förankra de nordiska frågorna och det nordiska synsättet
är att etablera en mer regelbunden och varaktig kontakt mellan det officiella
organet, Nordiska rådet, och det vittförgrenade nordiska samarbete som
bedrivs i frivilliga organisationer. Sådana organisationer, som t.ex. Före-
ningen Norden, har en viktig roll för att bevara denna förankring. Mot denna
bakgrund vore en starkare formell anknytning av frivilligorganisationernas
arbete till Nordiska rådet en lämplig åtgärd, som bör utredas.

Direktval

Frågan om direktval till Nordiska rådet har vid ett antal tillfällen tagits
upp, både i den nordiska debatten och i medlemsförslag i rådet, men ej
vunnit anslutning av en majoritet. Det har då bl.a. hänvisats till att man
saknar erfarenhet av direktval i de nordiska länderna.

Framgångarna och intresset för Nordiska rådets verksamhet har varierat,
men aldrig uppnått den styrka som borde vara en naturlig följd av våra
gemensamma intressen. Direktval skulle innebära större tyngd och status för
Nordiska rådet och de nordiska frågorna. Genom en förstärkt folklig för-
ankring skulle den nordiska regionen kunna utvecklas som ett eget centrum i
stället för att ligga i utkanten av unionen och förbli ett "norrlandsproblem".
De nordiska frågorna skulle upplevas som än mer angelägna och det nordiska
samarbetet skulle kunna öka.

Schengensamarbetet

Den nordiska passfriheten ska behållas, det bör rymmas inom nuvarande
EU-regler och inte hotas eftersom det bara gäller att nordbor har rätt att
resa utan pass. Miljöpartiet de gröna anser inte att Norden ska bli
medlem i Schengensamarbetet då det avtalet innehåller helt andra
rörelsefriheter än den nordiska passfriheten. Schengenavtalet rymmer
också gemensam asylpolitik mot övriga länder. Vilka effekter detta får på
nuvarande asylpolitik har inte analyserats av Nordiska rådet, ej heller
konsekvensen av öppnare gränser och risken för mer narkotika och andra
drogers rörlighet i området. Holland är t.ex. ett betydligt drogliberalare
land än de nordiska länderna. Innan förhandlingarna inleddes borde
Nordiska rådet fått göra en analys av konsekvenser av medlemskap i
Schengen. När förhandlingarna nu är avslutade, men innan beslut tas om
medlemskap eller ej, bör Nordiska rådet och dess utskott liksom de
berörda utskotten i Sveriges riksdag få analysera konsekvenserna. Det är
en demokratisk skandal att ett framförhandlat avtal av så stor vikt bara
läggs på riksdagens bord utan folklig debatt och förankring.

Östersjösamarbetet och miljöfrågorna

Miljöfrågorna och satsningar på hållbar utveckling måste prioriteras i det
Nordiska samarbetet. Detta gäller naturligtvis också det nordiska
energisamarbetet.

Planerna på en nordisk gasledning utgör ett hot mot en ekologiskt bär-
kraftig utveckling och låser fast länderna vid fortsatt import av miljöstörande
fossila bränslen. I stället för fortsatta planer på fossilgassamarbete bör
resurser satsas på bioenergi, energieffektivitet, sol och vindsatsningar, dvs de
energislag som ryms inom det ekologiskt hållbara samhället.

Trots ett omfattande analysarbete av miljösituationen i Östersjöområdet
har inte ord och handling följts åt. Av den stora mängd problemområden -
"hot spots" - som man pekat ut har endast ett fåtal åtgärdats. Om hållbar
utveckling ska bli möjlig måste miljösamarbetet intensifieras och åtgärds-
paket upprättas. Tyvärr klarar inte Sverige ens de uppsatta miljömålen för
utsläpp och här bör åtgärder vidtas på trafik- och jordbrukssidan. Det går att
med ekonomiska styrmedel stimulera till mer spårbunden och vattenburen
transport av gods samtidigt som det bör gå att i större utsträckning odla
ekologiskt. Detta skulle snabbt kunna minska utsläppen från trafik och
jordbruk. Med anledning av regeringens skrivelse 1996/97:50 "På väg mot
ett ekologiskt hållbart samhälle" har Miljöpartiet motionerat om åtgärder på
miljöområdet.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att den nordiske samarbetsministern, i samråd
med motsvarande ministrar i övriga nordiska länder bör utreda frågan
om direktval till Nordiska rådet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att samarbetet mellan de officiella och frivilliga
organen för nordiskt samarbete bör intensifieras och formaliseras för
att förstärka den folkliga förankringen av nordiska frågor,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Schengensamarbetet bör bli föremål för en
grundlig debatt och konsekvensanalys i Nordiska rådet och de utskott
som berörs av frågan,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att miljösamarbetet inom Norden bör
intensifieras för att ett ekologiskt hållbart samhälle skall kunna
uppnås.

Stockholm den 3 april 1997

Barbro Johansson (mp)

Marianne Samuelsson (mp)

Bodil Francke Ohlsson (mp)