med anledning av skr. 1996/97:50 På väg mot ett ekologiskt hållbart samhälle

Motion 1996/97:Jo18 av Eva Eriksson m.fl. (fp)

Inledning

Fokusering, tydlighet och konsekvens är nödvändiga inslag i
en modern och framåtsyftande miljöpolitik. Detta är - trots
de för regeringsskrivelsen helt omotiverade färgbilderna -
inte vad som präglar regeringens miljöarbete. Istället för ett
tålmodigt arbete med att successivt flytta fram positionerna
på miljöområdet mot en hållbar utveckling har regeringen
missat målet på flera områden. Skrivelsen innehåller en
förskönad bild av regeringens politik och av miljötillståndet i
Sverige. På flera avgörande områden går det med lätthet att
komplettera regeringens skrivningar. Under hösten
presenterades OECD:s rapport om det svenska miljöarbetet
("Enviromental Performance Reviews - Sweden"). Den
bekräftar att Sverige kommit långt när det gäller rent
miljöskydd, men att vi nått betydligt sämre resultat jämfört
med flera andra industriländer när det gäller naturskydd och
skydd av hotade arter. Särskilt belyses problemet med att
klara de negativa miljöeffekterna av skogs- och jordbruk.

Då inte regeringens skrivelse innehåller några konkreta förslag utifrån den
missvisande socialdemokratiska verklighetsbeskrivningen så hänvisar vi
övergripande till Folkpartiets senaste partimotion om miljön 1996/97:Jo759.
Den konkretiserar i anslutning till budgetarbetet inför 1997 års statsbudget de
felaktiga bedömningar och prioriteringar som regeringen gjort i sitt
miljöarbete.

Det socialdemokratiska
dilemmat

Att inte en socialdemokratisk regering kan prestera en
modern miljöpolitik är inte förvånande. För en
framåtsyftande miljöpolitik krävs tydliga liberala
utgångspunkter. Det gäller att sätta marknad före plan och
ramar framför detaljer. När det gäller ekonomiska styrmedel
som ett viktigt inslag i miljöpolitiken har dock regeringen
lyckats att lyfta sig något från tidigare socialdemokratiska
värderingar. Ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken var dock
något som det socialdemokratiska partiet för inte så många år
sedan å det kraftigaste motsatte sig. Tyvärr lever dock det
stora plantänkandet kvar. Det kan tydliggöras med de
uppseendeväckande planer som skisseras inom
regeringskansliet, enligt icke motsagda uppgifter. Enligt
dessa funderar regeringens expertrådgivare på miljöområdet
på hur man skall kunna sjösätta gigantiska projekt som
innebär att staten ska investera 50 miljarder kronor per år i
30-40 år framåt! Ett viktigt delmål i detta påstås vara att
ställa om Sverige till en ekologiskt hållbar utveckling.

Folkpartiet vill för det första konstatera att regeringen inte lärt någonting av
tidigare gigantiska subventionsprojekt på t ex bostadsmarknaden under 60-
och 70-talen. Folkpartiet vill för det andra peka på att det blir lite absurt
att
krysta in miljömål i de nu diskuterade satsningarna med tanke på att inte
vanlig hederlig miljövård kan ges en bråkdel av dessa resurser. I 1997 års
statsbudget skar regeringen och dess stödpartier ner på så gott som allt i
Miljödepartementets budget. Naturreservat, forskning och kalkning blev de
stora slagpåsarna. Statens naturvårdsverk tvingas banta med 25 procent på
bara två år. Verkets egna experter talar om en "veritabel slakt av grunden för
flera av miljövårdens kärnområden". Detta är en annorlunda variant av ett
hållbart samhälle, men ett tydligt exempel på hur socialdemokratisk retorik
och praktisk politik inte stämmer överens.

Den liberala miljöpolitik som Folkpartiet förespråkar prioriterar de stora
globala miljöhoten och säkrar den biologiska mångfalden. En liberal
miljöpolitik sätter den enskilda människan i fokus för miljöarbetet istället för
storskaliga byggprojekt. Det innebär mindre av politisk kohandel och mer av
långsiktiga beslut.

Koldioxidhotet

Under den borgerliga regeringen beslutade riksdagen att
Sverige skulle minska våra koldioxidutsläpp med 50-80
procent under de närmaste 50 åren. Fram till år 2000 var
dock målet enbart en frysning vid 1990 års utsläppsnivå. Det
finns all anledning att ta klimathotet på allvar. Mycket pekar
på att den ökade nettotillförseln av koldioxid till atmosfären
riskerar skapa en oönskad växthuseffekt. I ett "normalt
tillstånd" råder det en koldioxidbalans i atmosfären, men
idag finns ett kraftigt överskott på koldioxid och andra
växthusgaser. FN:s forskningsråd i klimatfrågor (IPCC), med
mer än 2 500 experter, menar att orsaken till de senaste årens
temperaturökning på jorden främst drivits fram av den
omfattande förbränningen av kol, olja och gas.

Vad som blir följderna av en ytterligare temperaturökning är osäkert. Det
talas om stormar, höjd vattennivå, torka i andra delar och för Sveriges del risk
för kraftigt minskad medeltemperatur som en följd av att Golfströmmen
upphör att värma upp vårt nordliga hemvist. Det finns naturligtvis ingen
anledning att okritisk svälja några domedagsprofetior och kräva ett tokstopp
på utsläpp av koldioxid. Men när det gäller högst sannolika klimat-
förändringar och deras effekter på livsbetingelserna finns det anledning att
tillämpa den vedertagna försiktighetsprincipen. Tillförseln av koldioxid från
fossila bränslen måste minska avsevärt globalt sett. Detta kräver dock ett
tydligt miljömässigt ledarskap som konsekvent tar hänsyn till klimat-
problematiken vid beslut i allmänhet och vid energibeslut i synnerhet.

Mellan skrivelsen och regeringens politik i praktiken föreligger en
betydande diskrepans. Under avsnittet om energi (avsnitt II:7) i skrivelsen
talas det vitt och brett om hur viktigt det är med verkningsfulla strategier för
en global begränsning av koldioxidutsläppen. Utmärkt. Men detta kräver en
viss konsekvens i den praktiska politiken när det gäller övergripande
nationella strukturbeslut. Bl a för att som regeringen skriver: "Ett aktivt
nationellt miljöarbete är naturligtvis också viktigt, inte minst för vår
trovärdighet när Sverige verkar för höjd ambitionsnivå i det internationella
miljösamarbetet" (s. 8 i skrivelsen).

När det gäller koldioxidmålet och strategin för en global begränsning av
koldioxidutsläppen missar regeringen målet. Det verkar som att man i
praktiken gett upp det av riksdagen tidigare beslutade koldioxidmålet.
Regeringen försöker samtidigt slingra sig ur tidigare positioner när det gäller
kampen mot koldioxidutsläppen. Sveriges tidigare starka position som ett
ledande land i kampen mot växthusgaser inom både FN och EU försvagas
därmed i snabb takt. Det innebär alltså att - som regeringen själv varnar för -
trovärdigheten för Sverige i det internationella miljösamarbetet minskar.
Sverige har genom FN:s klimatkonvention från Rio de Janeiro 1992 förbundit
sig att försöka minska Sveriges tillförsel av växthusgaser varav koldioxid är
den viktigaste. Av konventionen framgår också att Sverige som industriland
har ett större ansvar än utvecklingsländerna för att bidra till den globala
minskningen. Det socialdemokratiska sveket i koldioxidfrågan kan
exemplifieras med tre konkreta handlingar under kort tid: energipolitiken,
miljöskatter i EU och beskattningen av förmånsbilar.

Energin

Uppgivandet eller det avsiktliga överskridandet av tidigare
mål när det gäller koldioxiden blir en direkt följd av
energiuppgörelsen, eftersom den kräver ökad fossil
elproduktion av olja, kol och gas. Regeringen har ännu inte
vågat visa på de siffror som redogör för de ökade utsläppen
av koldioxid när kärnkraftsel från Barsebäck nästa år måste
ersättas med fossila bränslen. Folkpartiet är för en
energipolitik som innebär att vi i framtiden använder bio-
energi, vindkraft och mindre energi. Men vi vill inte ta två
steg tillbaka samtidigt som vi tar ett steg framåt.

Att besluta om en förtida avstängning av Barsebäck är negativt för miljön
ur flera aspekter. Förra året importerade Sverige omkring 5 TWh el trots att
alla våra kärnkraftverk var i drift så gott som under hela året. Miljömässigt är
det ju inte bra att vi importerar dansk kolkraftsel. En liten tröst är att de
moderna verken har bra rening av rökgaserna. Koldioxiden går dock aldrig att
rena bort.

Om en av reaktorerna i Barsebäck stängs den 1 juli 1998 kommer dock
danskarna att starta sina avstängda gamla kolkraftverk som inte har någon
rening av rökgaserna. Tillsammans med import av el får vi då tonvis av
svavelnedfall och ökad försurning på köpet. Vi kommer också sannolikt att
importera mer el från Finland, som i sin tur importerar kärnkraftsel från
bristfälliga ryska reaktorer. Det enda som således står att vinna med denna
manöver är att andra får ta ansvar för en elproduktion som vi i Sverige aldrig
skulle acceptera.

- "Några droppar olja kan det väl bli". Det är den enda hittills officiella
beräkningen från regeringen när det gäller den förväntade ökningen av
koldioxidutsläppen.

Produktion av de drygt 4 TWh el som Barsebäck 1 producerar kräver dock
10 TWh olja för att ge samma eleffekt. De 10 TWh olja motsvarar i volym
omkring 1 miljon kubikmeter olja. En oljetank till en villa rymmer normalt 2
till 3 kubikmeter. Några droppar är alltså 400 000 fulla villatankar. Detta är
ett synnerligen dåligt exempel på miljömässigt ledarskap när det gäller den
globala kampen mot koldioxidutsläppen. Visst kommer en del av
ersättningselen att genereras med fossilgas från Norge, men det bidrar likväl
till ökade koldioxidutsläpp av stor omfattning.

Miljöskatter i EU

FN:s klimatkonvention skall i slutet av året kompletteras
med ett preciserat protokoll. Där skall det återges
kvantitativa åtaganden för staterna att genomföra bestämda
utsläppsbegränsningar för åren 2005, 2010 och 2020. Inom
ramen för EU:s miljöarbete diskuteras - uppenbart med
regeringens goda minne - hur Sverige skall kunna överge
sina tidigare mål om att minska koldioxidutsläppen. Sverige
önskar få rätten att öka utsläppen av koldioxid med kanske
mer än 5 procent.

Men den socialdemokratiska likgiltigheten inför koldioxidhotet i EU-
samarbetet har manifesterats tidigare. Vid EU:s pågående regeringskonferens
har svenska förhandlare av regeringen förhindrats att driva på i frågan om
majoritetsbeslut för att införa en gemensam lägsta miljöskatt på t ex
koldioxid. Folkpartiet har länge hävdat det nödvändiga i att på EU-nivå införa
gemensamma lägsta miljöskatter. Det är uppenbart att det inom ramen för EU
finns begränsade möjligheter för enskilda medlemsstater att ha höga skatter
på miljöförstöring. Genom att sätta ett gemensamt golv för vissa miljöskatter
ökar möjligheten för enskilda länder att gå ännu lite längre när det gäller att
sätta pris på miljöförstöringen. Det konkreta danska förslaget om
majoritetsbeslut på vissa klart avgränsade miljöskatter som presenterats vid
förhandlingarna har till och med aktivt motarbetats.

Beskattningen av förmånsbilar

Möjligheten att åka bil ökar friheten för många människor.
Det gäller särskilt för människor utanför tätorter, men den
bensin- och dieselbaserade bilismen utgör tyvärr ett globalt
och regionalt miljöhot. Trots omfattande framsteg när det
gäller att rena de värsta utsläppen, så har alltså förvånansvärt
lite uppnåtts vad gäller bensinförbrukningen. Det är därför
som EU har satt upp minimimålet att inga bilar år 2005 skall
förbruka mer än en halvliter bensin per mil. Genom
utsläppen av koldioxid utgör den en av de starkast
bidragande orsakerna till klimatförändringar, den s k
växthuseffekten.

Regeringen har under förra året sänkt skatten på s k förmånsbilar vilket
leder till ökad biltrafik. Trafiksystemet står för cirka 40 procent av Sveriges
totala koldioxidutsläpp. Förmånsbilarna står i sin tur för en oproportionerligt
stor andel av biltrafikens miljöbelastning. De visserligen relativt rena
motorerna har en högre bensinförbrukning än genomsnittet och bidrar därför i
större utsträckning till koldioxidutsläppen. Den bensin- och diselbaserade
bilismens negativa miljöeffekter regionalt är tyvärr mer påtagliga och kan lätt
urskiljas i t ex Östersjöns tillstånd. Genom bilismens omfattande utsläpp av
kväveoxider så bidrar den effektivt till Östersjöns övergödning och därmed
till att sakta men säkert utplåna allt liv. För att råda bot på dessa globala
och
regionala problem krävs det ett miljömässigt ledarskap. För att via EU och
Östersjösamarbetet kunna påverka länderna runt vårt innanhav måste vi
faktiskt också sopa rent framför egen dörr.

Att dessa verkliga problem inte tas på allvar är oroande. Beskattningen av
förmånsbilar löser inte ensamt alla trafiksektorns miljöproblem, men den
utgör en inte försumbar del av denna. Det gäller att utforma ett system utifrån
en inte obetydlig rörlig kostnad beroende på antalet körda mil.

Den biologiska mångfalden

I den tidigare nämnda OECD-rapporten om det svenska
miljöarbetet framgår det tydligt att internationella
miljöexperter främst är bekymrade över att Sverige inte
lyckats bättre med det traditionella naturskyddet. Sverige har
t ex endast skyddat 6,6 procent av landets yta. Genomsnittet
för OECD-länderna är 9,1 procent.

Det som följer av ett bristande naturvårdsskydd är en allvarlig utarmning
av den biologiska mångfalden i den svenska naturen. Alla arter på jorden -
med människan överst i näringskedjan - ingår på något sätt i de komplicerade
system som lägger grunden för allt liv på jorden. Bevarandet av den
biologiska mångfalden - eller bättre uttryckt den biologiska rikedomen -
utgör därför ytterst en garanti för att ekosystemen även i framtiden ska
fortsätta att fungera utan avsevärda störningar. Till detta kan läggas
genetiska, sociala, ekonomiska, vetenskapliga och estetiska värden av en rik
biologisk mångfald i vår natur. Den biologiska rikedomen går att se både i ett
svenskt och ett globalt perspektiv. Om en art försvinner från jordens yta är
det en oersättlig förlust till skillnad mot många andra miljöskador som trots
allt på sikt kan läkas.

Även i Sverige är den biologiska mångfalden hotad. Artdatabanken i
Uppsala har idag 2 022 djurarter och 1 479 växtarter på den s k röda listan för
arter som är mer eller mindre hotade av utrotning. Det rör sig om allt mellan
havsörnen och små mikroskopiska svampsorter.

Då hotet mot den livsviktiga biologiska mångfalden i hög grad är globalt
har Sverige naturligtvis skrivit under internationella konventioner av olika
kaliber. Det är åtaganden som ofta förpliktar. Det gäller t ex Bonn-, Bern- och
1992 års Rio de Janeiro-konventioner. Dessa åtaganden om den biologiska
mångfalden har blivit ännu mer omfattande genom medlemskapet i EU. Det
framgår t ex av det s k biotopdirektivet. De hotade arterna i Sverige hotar
alltså inte bara hela ekosystemet som sådant, utan även vårt internationella
anseende. Att bryta mot avtal och EU-direktiv utgör inte heller det
miljöpolitiska ledarskap som behövs inför framtiden. Naturlagarna, folkrätten
och EG-rätten sätter gränser för vårt beteende. Dessa gränser respekteras idag
tyvärr inte tillräckligt bra.

Det främsta medlet för att bevara den biologiska mångfalden är de areella
näringarnas detaljerade sektorslagstiftning. Här har det skett klara för-
bättringar inom den s k vardagshänsynen, bl a genom att riksdagen har lyft
fram miljöhänsynen i lagstiftningen. Ett tråkigt exempel där nuvarande
lagstiftning inte håller måttet trots nya skyddsregler är skogsvårdslagstift-
ningen. Den senaste skogsvårdslagen jämställer visserligen produktions- och
miljömålen. Men detta räcker inte till för att värna den biologiska mång-
falden. Staten måste därför genom olika former av områdesskydd begränsa
skogsbrukets negativa verkningar ytterligare, t ex genom att bilda natur-
reservat eller upprätta ett biotopskydd. Detta kostar dock skattepengar i form
av intrångsersättning till markägarna. Viktiga områden förblir oskyddade på
grund av att det saknas ekonomiska resurser att lösa in dessa skyddsvärda
områden. På Naturvårdsverkets kölista finns det cirka 600 biologiskt mycket
värdefulla skogar som inte kan skyddas enbart på grund av att det saknas
pengar.

En stor del av de hotade arterna är hotade för att s k naturskogsområden
avverkas i en snabb takt. Det är därför en central uppgift för regeringen att se
över skyddet av biologiskt rika skogsmarker, men under tiden måste det
sättas av resurser för att myndigheterna skall kunna lösa in de skyddsvärda
markområdena.

Med denna verklighet i minnet är det konstigt att regeringen inte agerar
tydligare för skyddet av de återstående naturskogarna. En fortsatt biologisk
rikedom är således helt beroende av skogsbolag och skogsägarnas goda vilja
att avsätta betydande områden som skyddas mot avverkning. Den social-
demokratiska regeringen kan diskutera gigantiska byggprojekt i miljöns
namn, men inte värna unika, hotade naturskogar.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige även fortsättningsvis bör prioritera koldioxidmålet i
sitt arbete i såväl nationella som internationella sammanhang,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ett ökat skydd för Sveriges kvar- varande
naturskogar.

Stockholm den 17 februari 1997

Eva Eriksson (fp)

Lennart Fremling (fp)

Erling Bager (fp)