med anledning av skr. 1997/98:122 Afrika i förändring - En förnyad svensk Afrikapolitik inför 2000-talet

Motion 1997/98:U35 av Ingrid Näslund m.fl. (kd)

1 Inledning  23

1.1 Sammanfattning av skrivelsen  23

2 Kristdemokratiska synpunkter  23

2.1 Biståndsnivån  23

2.2 Avbrutet bistånd  24

2.3 En uppförandekod för partnerskapet  24

2.4 Regionalt samarbete  25

2.5 Handel och investeringar  26

2.6 MAI  27

2.7 Världsbanken  28

2.8 Kvinnors situation  28

2.9 Stora sjöregionen  29

3 Hemställan  30

1 Inledning

1.1 Sammanfattning av skrivelsen

Skrivelsen beskriver utvecklingen i Afrika söder om Sahara de senaste decennierna samt kontinentens ekonomiska och politiska utvecklingsförutsättningar i dag. Dessutom redogörs för den svenska Afrikapolitiken fram tills i dag samt inför framtiden. Det framgår tydligt av skrivelsen att det finns ett stort och ökande behov av bistånd till regionen för att de senaste årens försiktigt positiva ekonomiska utveckling för regionen i stort ska kunna fortsätta. Skrivelsen beskriver också förtjänstfullt Afrikas olika regioner och de mycket varierande förutsättningar som finns för en positiv politisk och ekonomisk utveckling. Naturresurser, graden av reell demokrati, frånvaro av inbördeskrig eller andra konflikter samt respekt för etniska och språkliga minoriteter är några av de faktorer som ökar möjligheterna till utveckling.

Ett begrepp som används flitigt i regeringens skrivelse är partnerskap. Ett mer jämbördigt samarbete mellan Sverige och afrikanska länder ska ligga till grund för den framtida Afrikapolitiken. Dessutom ska samarbetet breddas. Den traditionella biståndsverksamheten ska gradvis kompletteras och i vissa fall ersättas med mer jämbördiga relationer som finansierar sig själva. Handel, kultur, turism och utbildning är några av de områden där utbytet ska öka.

2 Kristdemokratiska synpunkter

2.1 Biståndsnivån

Vi kristdemokrater välkomnar de slutsatser som dras i skrivelsen om att den positiva utvecklingen i Afrika inte får leda till att biståndet från omvärlden trappas ned. Tvärtom är det nu viktigt att underhålla denna utveckling och se till att den fortsätter. Det är dessutom tydligt att den positiva utvecklingen på makronivå inte har lett till förbättringar i samtliga regioner och för all befolkning. Fattigdomen ökar snabbare i Afrika (söder om Sahara) än i någon annan världsdel. Skrivelsen pekar även på andra stora problem, som delvis också är orsaker till fattigdomen; konflikter, miljöföroreningar, aids-spridningen och korruption.

Vi delar också skrivelsens slutsats att länder som inte uppnått FN:s biståndsmål på 0,7 % av varje nations BNI och som nu sänker biståndsnivån agerar irrationellt. Däremot tvingas vi åter en gång konstatera att regeringen skönmålar den egna politiken. I skrivelsen heter det: Efter en tid av nedskärningar ökar Sverige återigen biståndet. Visserligen är det anmärkningsvärt att man nu talar om de nedskärningar som gjorts. Ändå bör påpekas och understrykas att det rör sig om historiskt stora nedskärningar som drabbat ett stort antal fattiga och nödställda. Sverige har samtidigt förlorat sin roll som föregångsland som generös biståndsgivare och man kan inte utesluta att det även påverkat andra länders biståndsnivåer negativt. Dessutom är det direkt felaktigt att säga att Sveriges bistånd ökar, eftersom skrivelsen här talar i termer av procent av BNI. Faktum är att biståndsnivån enligt regeringens budget ligger still på 0,7 % av BNI för 1998 och 1999 för att först år 2000 öka med endast 0,02 procentenheter.

Regeringen säger också att biståndet ska uppnå enprocentsmålet när de statsfinansiella förutsättningarna så tillåter. Trots att regeringen gång på gång talar om att man nu lyckats sanera statsbudgeten och kan använda egna och inte lånade pengar tycker man alltså att 0,02 procentenheter på tre år är en lämplig ökningstakt för att nå enprocentsmålet! Man frågar sig hur stort överskottet måste vara för att ambitionen om enprocentsmålet ska leda till en faktisk och tydlig höjning av biståndsnivån.

Till sist säger man även att Afrikas andel av det svenska biståndet ska öka. Det ställer vi kristdemokrater oss naturligtvis bakom. Vi har dessutom finansierat detta i vårt budgetförslag för 1998 där vår budgetram för biståndet är 7,2 miljarder kronor högre än regeringens för de tre närmaste åren. Regeringens förslag om att öka Afrikas andel av biståndsbudgeten innebär däremot att man vill minska andra regioners andel. Hur det ska ske sägs inte i skrivelsen, men vi utgår från att det kommer att redovisas i vårens tilläggsproposition.

2.2  Avbrutet bistånd

Under rubrik 1.4 Partnerskap beskrivs grunderna som ska prägla de svensk-afrikanska relationerna. En gemensam värdegrund och respekten för de mänskliga rättigheterna ska gälla som utgångspunkt och som riktlinjer för samarbetet. Om villkoren inte uppfylls av endera parten, måste samarbetet kunna förändras eller avbrytas. Detta kan synas rimligt men man måste samtidigt fråga sig vilka premisser som ska gälla för att ett samarbete ska avbrytas. I en annan aktuell regeringsskrivelse, 1997/98:76 Demokrati och mänskliga rättigheter i Sveriges utvecklingssamarbete, säger man: Sanktioner av olika slag, till exempel avbrutet bistånd, har sin roll att spela, men är ofta trubbiga instrument. Budskapet blir härmed något svårtydbart. Vi kristdemokrater vill här framföra åsikten, att varje relation och situation har sin specifika lösning. Generellt bör dock gälla , att när villkoren i relationen inte längre uppfylls av ena parten så måste en omförhandling ske. En sådan omförhandling kan dock aldrig få tillåtas ändra de villkor som bygger på den gemensamma värdegrunden eller respekten för de mänskliga rättigheterna. Däremot kan andra villkor diskuteras och omförhandlas. Skulle förhandlingarna stranda så måste det i förlängningen leda till att samarbetet avbryts.

2.3 En uppförandekod för partnerskapet

Ett visst antal regler bör gälla generellt för det framtida samarbetet. Skrivelsen redogör förtjänstfullt för flera viktiga aspekter av en sådan uppförandekod, som framför allt handlar om parternas tydliga roller och åtaganden, samordningsvilja bland givarna och hänsyn till den lokala situationen och miljön. Dessutom nämns bekämpning av korruption, en förstärkt redovisning samt en ökad öppenhet i lokala beslutsprocesser, men tyvärr inte bland de punkter som nämns som lämpliga för en kod utan bara som områden som kan ... vara exempel på ytterligare punkter. Vi anser att de är grundläggande förutsättningar för ett effektivt partnerskap och därför nödvändigtvis ska ingå i en uppförandekod.

Som en del i den nya Afrikapolitiken ska biståndsverksamheten i högre grad ske under mottagarlandets ledning. Vi ser detta som en positiv utveckling, men bara i den mån mottagarlandet faktiskt har de förutsättningar som krävs för ett effektivt ledarskap. Det kan bara ske i länder som har utvecklat en reell demokrati, som respekterar de mänskliga rättigheterna och eventuella minoriteter och där ett effektivt mottagande av biståndet minskar risken för korruption. Om inte dessa förutsättningar finns är risken att biståndet inte når fram till sitt mål, vilket lätt kan underminera den svenska biståndsviljan. Samtidigt kan detta få negativa konsekvenser för andra afrikanska länders möjlighet att utöva ledarskap för sitt eget erhållna bistånd.

2.4 Regionalt samarbete

En växande andel av samarbetet med Afrika sker genom kontinentens regionala och subregionala organisationer. Allteftersom dessa organisationer växer och finner sina arbetsformer så växer också deras betydelse för Afrikas utveckling. Därför ska Sverige givetvis stödja det regionala samarbetet och bidra till dess effektivisering. Samtidigt kan man fråga sig hur mycket man känner till om organisationernas förvaltning och revision. Stora svenska resurser kanaliseras redan genom organisationerna, men det framgår sällan hur de arbetar och redovisar sina resultat. Vi kristdemokrater vill i detta sammanhang lyfta fram behovet av en oberoende myndighet för analys och utvärdering av det svenska biståndet. I dag utvärderar Sida sin egen verksamhet, vilket bland annat Riksrevisionsverket har påpekat är orimligt utifrån objektivitetssynpunkt. Vi vill därför än en gång framföra vårt krav på ett återinrättande av det oberoende sekretariat för analys och utvärdering som inrättades under föregående mandatperiod av fyrpartiregeringen och som sedan lades ned av den socialdemokratiska regeringen.

I skrivelsen nämns området kring Victoriasjön som lämpligt för ett ökat regionalt samarbete inspirerat av det framgångsrika Östersjösamarbetet, men det är en mening som hänger i luften eftersom det inte alls framgår på vilken grund parallellen görs.

Utan att för övrigt gå in på regionala samarbetsmöjligheter vill vi här ge ett exempel på ett område där Sverige bör verka för ett större regionalt samarbete, nämligen Zambezifloden. Floden utgör en viktig resurs men är samtidigt en potentiell hotbild för bilaterala motsättningar. Antalet länder som är beroende och påverkas av förändringar av flodens flöden direkt eller indirekt är många, bl a Zambia, Zimbabwe, Moçambique, Angola, Botswana, Kongo och Namibia.

Sverige bör enligt vår mening med sina många och långa biståndsrelaterade relationer med de inblandade länderna på ett mer aktivt sätt kunna fungera som en konstruktiv brobyggare bl a genom sin position i Global Water Partnership. Genom förebyggande åtgärder bör Sverige med sitt goda rykte som biståndsgivare kunna bidra till att framtida konflikter undviks.

2.5 Handel och investeringar

Kapitalflödet till Afrika har sedan lång tid dominerats av bistånd. Från länders och företags sida har intresset för substantiella investeringar i Afrika varit starkt begränsat. Trots tillgången till naturresurser i form av olja, olika metaller, billig arbetskraft m.m. har många företag mer fokuserat på riskerna (väpnade konflikter, nationaliseringar m.m.) än på möjligheterna.

Trots avsaknaden av bistånd och investeringar till småföretagarverksamhet har i de flesta länderna en informell marknad växt upp och blivit helt avgörande för många afrikaners existens och möjlighet till ett drägligt liv. Denna informella sektor har givetvis i mycket begränsad omfattning genererat skatteintäkter.

Dessutom är det denna sektor som riskerar att drabbas mest vid avregleringar i ekonomin. Det finns ingen garanti att den informella sektorn vid en avreglering kommer att utvecklas till en exportinriktad sektor. Istället är risken stor att denna sektor missgynnas av en handelsreglering. Viktigt bör därför vara att genom bistånd och investeringar stödja regional och lokal handel under mer organiserade former.

Att skapa en mer strukturell småföretagarverksamhet har av Kristdemokraterna länge hävdats vara en nödvändighet, dels för att skapa arbetstillfällen, dels för att generera skatteintäkter.

Det är därför glädjande att regeringen nu svängt och starkt pläderar för en ökad inriktning på handel vid sidan av reguljärt bistånd och ett mer utvecklat samarbete mellan det svenska näringslivet och staten. En underlättande faktor för en kraftfull utveckling av handelsrelationerna med de afrikanska länderna är den integration av Sidas och UD:s ambassader som fyrpartiregeringen beslutade 1993.

Från svensk sida är det av vikt att vi inte står vid sidan om när den övriga världen nu upptäcker Afrika. Sverige bör därför utnyttja den svenska resursbasens erfarenhet och kompetens med inriktning på småföretagarverksamhet.

Ökade utländska investeringar och ett större handelsutbyte kan bidra till en positiv ekonomisk utveckling i Afrika. För att de ska bidra även till bättre förhållanden för befolkningen och för att undvika alltför stora påfrestningar på miljön krävs dock tydliga etiska regler som även ställer vissa krav på företagen och investerarna. Även om den internationella frihandeln bidragit till att höja välståndsnivån i världen så har den också inneburit en snedfördelning av vinsterna. Klyftorna fortsätter att öka mellan fattiga och rika regioner samt mellan fattiga och rika befolkningar. Därför krävs i vissa fall att frihandeln begränsas till förmån för mindre utvecklade länder och regioner vars ekonomier är instabila och vars inhemska produktion behöver skyddas. Sverige måste verka för att internationella förhandlingar om handelsvillkor och frihandelsavtal inom ramen för OECD och WTO tar en större hänsyn till utvecklingsmål för att inte avregleringar ska drabba fattiga länder med skör ekonomi orimligt hårt.

2.6 MAI

Multilateral Agreement on Investment är ett investeringsskyddsavtal som förhandlas fram av OECD-länderna men som får stor betydelse även för utvecklingsländerna. I skrivelsen anges att Sverige verkar för att ett sådant avtal ska komma till stånd. Vi kristdemokrater finner det dock anmärkningsvärt att man å ena sidan talar om ett partnerskap där parterna ska vara jämbördiga, men å andra sidan förespråkar ett avtal som får oerhörda konsekvenser för en part – utvecklingsländerna – men som inte alls erbjuder denna part något inflytande över avtalets utformning. Sverige måste verka för att ett globalt regelverk för investeringar utvecklas i enlighet med de principer och mål om demokratifrämjande, respekt för mänskliga rättigheter, miljöskydd m m som ska gälla i övrigt för den svenska Afrikapolitiken.

För att utländska investerare i högre grad ska söka sig till Afrika krävs tydliga riktlinjer och regler för deras placeringar. Ett multilateralt investeringsavtal är därför angeläget. Att länder som i mycket hög grad kommer att påverkas av avtalet bara ges möjlighet att acceptera avtalet i sin helhet eller ej, och alltså inte kan påverka dess innehåll, är däremot oacceptabelt. Pressen på dessa länder att acceptera avtalet lär dessutom bli stor, eftersom inget land har råd att förlora potentiella investerare. Att flytta förhandlingarna till WTO skulle öka möjligheterna till insyn och påverkan, men även där dominerar klart OECD-länderna.

När det gäller innehållet framgår tydligt att det är investerarnas rättigheter som ska skyddas. Detta inskränker klart regeringarnas möjligheter att främja lokal produktion. Bland annat innebär det att det blir svårare för regeringar att trygga livsmedelssäkerheten utan att riskera att dras inför domstol av ett utländskt företag som ser sig som missgynnat. Avtalet kommer att omfatta investeringar inom i stort sett alla samhällsområden. Generella och landspecifika undantag kommer dock att förhandlas fram, men det är ännu för tidigt att förutse vilka områden som blir föremål för undantag. Överhuvudtaget är det svårt att få en helhetsbild av detta oerhört omfattande och väldigt breda avtal. Det är också oklart i vilken mån avtalet beaktar andra ingångna internationella avtal och konventioner, till exempel på miljöområdet, och om vilket avtal som ska gälla vid konflikt. Slutligen innebär avtalet att de länder som skriver under binder upp sig för en mycket lång tidsperiod. Första möjliga datum för att lämna avtalet är fem år efter att det trätt i kraft. Dessutom gäller avtalets regler i femton år efter det datum då ett land sagt upp det för investeringar som gjorts innan detta datum.

Vi ser alltså många frågetecken och tveksamheter med MAI-avtalet. Vår slutsats blir att det krävs ett bättre underlag för beslut, lämpligen i form av konsekvensutredningar som belyser de olika aspekter som nämnts ovan. Sverige bör även verka för att sådana utredningar sker på internationell nivå, vilket i sin tur förutsätter att man verkar för förlängda internationella förhandlingar och ett senarelagt beslutsdatum. Försiktighetsprincipen bör alltså tillämpas, liksom största möjliga öppenhet och insyn både för riksdag och för allmänheten.

Det kan i sammanhanget vara värt att erinra om att Europaparlamentet som första parlament tagit ställning till MAI-avtalet i en resolution. Ett nästan enhälligt parlament (437 röster mot 8) uttryckte i resolutionen stark kritik mot avtalet på flera punkter. Bland annat sägs i resolutionen att MAI bör innehålla tydliga regler som förbjuder socialdumpning och miljödumpning som ett medel för att attrahera investeringar. Man anmodar dessutom Europeiska kommissionen att utreda avtalets kompabilitet med andra internationella avtal och konventioner. Kommissionen har också visat sig villig att i förhandlingarna försvara vad som åstadkommits i EU beträffande miljöstandarder och sociala standarder.

2.7 Världsbanken

En av de absolut viktigaste aktörerna i utvecklingsarbetet i Afrika är Världsbanken. Banken fick under 1980-talet motta mycket kritik för sitt burdusa sätt att försöka styra mottagarländerna enligt sin egen strategi och uppfattning, exempelvis vid genomförandet av de så kallade strukturanpassningsprogrammen. Dessa program har i stor utsträckning tvingats på de fattiga länderna oavsett om det funnits behov av dem eller inte. I takt med att banken nu förändrat sina samarbetsformer från att ha varit enväldigt styrande till att mer fokusera på dialog och öppenhet har dock kritiken tonats ned. Denna attitydförändring innebär en bättre samstämmighet i val av strategier och samarbetsformer med andra biståndsgivare, exempelvis Sverige.

En fråga som diskuterats mycket under 1990-talet är ansvarsfördelningen och samordningen mellan Utrikesdepartementet, Finansdepartementet och Riksbanken avseende den svenska policyn gentemot IMF och Världsbanken.

Kristdemokraterna har vid ett flertal tillfällen hävdat att ansvaret för Världsbanken, IMF och de regionala utvecklingsbankerna bör ligga hos det departement som har det finansiella ansvaret och den största kompetensen av biståndssamarbete, nämligen hos Utrikesdepartementet.

En bättre samordning och koordinering av det svenska inflytandet bör leda till ett mer effektivt bistånd kanaliserat via Världsbanken, IMF och de regionala utvecklingsbankerna. Detta är av särskild vikt vad gäller den svenska framtida Afrikapolitiken eftersom Afrika kommer att vara den största mottagaren av globalt såväl som svenskt bistånd under en överskådlig framtid.

2.8 Kvinnors situation

Kvinnor i Afrika bär en större börda än på många andra håll i världen. Cirka 80 % av Afrikas livsmedelsproducenter är kvinnor. Vid sidan om detta har de ansvaret för att fostra barnen och ta hand om hemmet. Trots detta eller på grund av detta är deras inflytande i samhällsutvecklingen med få undantag starkt begränsat. Avsaknaden av en egen social och ekonomisk plattform leder allt för ofta till att kvinnor inte kan fullfölja sin utbildning, engagera sig i arbetslivet och därmed skapa en egen ekonomisk bas.

Ett mycket intressant och lyckat landsbygdsprojekt i Bangladesh är Grameen Bank som ger krediter till fattiga människor. Projektet är framgångsrikt och har bidragit till att låntagarna – drygt 90 % är kvinnor – fått säkrare inkomster och en bättre levnadssituation. Möjligheter för att starta liknande projekt i Afrika bör enligt vår mening prövas.

2.9 Stora sjöregionen

Skrivelsen påpekar: Partnerskap bör ses som ett förhållningssätt i ett samarbete som bygger på gemensam värdegrund och ömsesidigt förtroende. Ett av de områden i Afrika som gått igenom en våldsam kris är Stora sjöregionen. Enligt den fempunktsplan som FN:s säkerhetsråd presenterat för att lösa krisen i området skall en internationell konferens analysera problemen och föreslå lösningar. Såväl det internationella samfundet som den afrikanska enhetsorganisationen OAU har arbetat med lösningen av krisen i Burundi, inte minst efter president Buyoyas maktövertag. Det finns all anledning att trycket på Pierre Buyoya från de omgivande afrikanska staterna fortsätter för att man så småningom åter skall kunna ha demokratiska val i Burundi.

Förtroendet för FN, som inte lyckades förhindra folkmordet i Rwanda, och för gamla kolonialmakter, som anses delaktiga i vapenförsäljningen till hela Stora sjöregionen är inte särskilt stort. Det samma gäller en del av de afrikanska staterna, som inte förhållit sig neutrala vare sig i Rwanda, Burundi eller under maktskiftet i den demokratiska republiken Kongo. Sverige har en stor fördel, eftersom vi inte misstänks drivas av egna intressen eller av bindningar till den ena eller andra parten.

Sedan många årtionden tillbaka har ett humanitärt arbete bedrivits både i provinsen Kivu, i östra Kongo, i Burundi och Rwanda i svensk och norsk missions regi. Kyrkor med förgreningar i snart sagt varje kommun, som styrs av de infödda, har uppstått som en följd av missionsarbetet. Under senare år har många olika projekt understötts av Sida och även av norska biståndsorganisationer. Detta långsiktiga arbete har med all säkerhet varit förtroendeskapande.

Nordiska Afrikainstitutet har ett parlamentarikersamarbete med deltagare från olika nordiska länder för att stärka fredsprocessen i Burundi, och Sverige har i flera år haft en person på plats i Burundi i samma syfte. Genom detta arbete har parlamentariker och regeringsrepresentanter från de båda parterna haft tillfälle att mötas och samtala.

Frågan är om det tryck utifrån och uppifrån som världssamfundet och afrikanska stater försökt utöva på parterna i konflikten på grund av gamla bindningar har svårt att vinna förtroende. Hur som helst skulle det kanske behöva kombineras med ett tryck underifrån och inifrån. Detta skulle möjligen kunna uppstå om den débat national, det nationella samtal, som både regering och parlament talar om kunde komma till stånd och utvecklas. Vanliga människor, kvinnor, ungdomar och män borde inspireras att samlas i små grupper i sina byar för att tala försoningens språk med varandra. Allt för länge har hatets och oförsonlighetens språk spridits bland de tusen kullarna.

För att detta skall kunna ske behövs en strukturerad insats under sakkunnig och oberoende ledning. Här skulle, enligt vår mening Sverige tillsammans med Norge kunna spela en roll i partnerskap med Burundi för ett försoningsarbete på det lokala planet, tack vare det förtroende som byggts upp. En organisation som Liv och fred med erfarenheter från fredsskapande arbete på gräsrotsnivå skulle kunna användas i ett kunskapsuppbyggande skede. Det civila samhället – kyrkor, människorätts- och andra ideella organisationer skulle kunna delta i detta arbete, som i bästa fall skulle kunna ta fart och få god spridning. Ett sådant arbete, där alla skulle kunna delta, har förutsättningar att utveckla demokratin inifrån och göra det möjligt för kvinnor och män från de olika folkgrupperna att vara med på samma villkor. Dessa erfarenheter skulle sedan kunna användas i det fortsatta samhällsbygget.

I bästa fall skulle en liknande modell vara användbar också i Rwanda och i Kivu. Även där har Sverige och Norge genom mångåriga insatser ett grundmurat förtroende. Kristdemokraterna föreslår att förutsättningarna för en freds- och försoningsinsats av detta slag till att börja med i Burundi med medverkan av Sverige och Norge undersöks.

3 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en reell ambition att nå enprocentsmålet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om finansiering av en ökad andel av det svenska biståndet till Afrika,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avbrutet bistånd,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om innehållet i en uppförandekod för partnerskapet,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om granskning och utvärdering av regionalt samarbete,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett oberoende sekretariat för analys och utvärdering,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör verka för ett större regionalt samarbete kring Zambezifloden,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att genom bistånd och investeringar främja regional och lokal handel under mer organiserade former,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om småföretagarverksamhet,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om MAI,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Utrikesdepartementet skall ansvara för den svenska policyn gentemot Världsbanken, IMF och de regionala utvecklingsbankerna,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvinnoprojekt,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör verka för ett försoningsarbete på det lokala planet i Stora sjöregionen.

Stockholm den 25 mars 1998
Ingrid Näslund (kd)
Åke Carnerö (kd)	Inger Davidson (kd)
Holger Gustafsson (kd)	Chatrine Pålsson (kd)
Fanny Rizell (kd)	Tuve Skånberg (kd)
Rolf Åbjörnsson (kd)