med anledning av skr. 1997/98:23 Invandrings- och flyktingpolitiken

Motion 1997/98:Sf14 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

1 Inledning

Den 4 december 1996 antog, trots motstånd från Folkpartiet liberalerna en majoritet i riksdagens kammare regeringens förslag till ny flyktingpolitik. Regeringens flyktingpolitiska proposition var ett förslag som dessvärre ledde i helt fel riktning. Propositionen innebar att färre människor med goda asylskäl får uppehållstillstånd i Sverige. Flyktingpolitiken skärps ännu mer, och ännu en gång sker det utan att Socialdemokraterna törs stå för att de ändrar riktning på svensk flyktingpolitik.

Regeringens proposition byggde i allt väsentligt på betänkandet Svensk flyktingpolitik i globalt perspektiv (SOU 1995:75), som drevs fram av den socialdemokratiska regeringen och invandrarminister Leif Blomberg under mycket stor tidspress. I den svenska liksom i den europeiska debatten har sedan 1980-talet gjorts en medveten sammanblandning av flyktingar och invandrare/migranter i största allmänhet. Genom att antyda att asylsökande kommer från fattiga länder ville man skapa intrycket att de asylsökande huvudsakligen är ute efter att förbättra sin ekonomiska och sociala situation. Så skapas den politiska grunden för att göra asylpolitik till en del av den allmänna invandringspolitiken. Genom att ändra rubriken till propositionens Svensk migrationspolitik i globalt perspektiv fullbordade den socialdemokratiska regeringen sin politik från det beramade Luciabeslutet den 13 december 1989. Asylrätten måste hållas isär från den allmänna migrationspolitiken.

Regeringens skrivelse om invandrings- och flyktingpolitiken är i första hand en sorglig uppräkning av beslut som försämrat situationen för många människor på flykt. Det är en anpassningens politiska resultat som presenteras: en anpassning till den politik som Ny Demokrati stod för under sin glans dagar. Folkpartiet har tagit avstånd och motarbetat merparten av den politik som regeringen presenterar i sin skrivelse. Vi vill i det följande åter peka på en del av de områden som vi anser vara i akut behov av en förändrad politik.

2 Värna och utvidga asylrätten

I regeringens skrivelse framställs beslutet om att anta den s.k. migrationspropositionens förslag som en framgång för vänner av human flyktingpolitik. Detta är dock en sanning med många modifikationer. Det var hög tid att regeringen förelog en vidgning av flyktingbegreppet så att det även omfattade personer som flyr för sin sexuella läggning, förföljelse på grund av sitt kön, från miljökatastrof eller hot om dödsstraff eller annan omänsklig behandling. Tidigare var Sverige ett av ett fåtal länder inom EU som inte hade denna vidgade definition av flyktingskapet. Därefter tog emellertid förbättringarna slut. Regeringen avskaffade begreppet de facto-flykting, politisk-humanitära skäl samt snävade in begreppet anhöriga. Regeringens beslut har sammantaget inneburit att flyktingpolitiken har blivit betydligt mer restriktiv än vad den tidigare var och vad den bör vara enligt en liberal vision av flyktingpolitiken. Det är efter regeringens nya och nu gällande regler än mer nödvändigt att värna asylrätten.

Att värna asylrätten i Sverige och i Europa måste därför även fortsättningsvis vara utgångspunkten för svensk flyktingpolitik. Det kan aldrig ersättas med aldrig så kraftfulla åtgärder i andra avseenden. Genom att enskilda länder gör sin asylpolitik mer restriktiv görs inte skyddsbehoven mindre omfattande. De asylsökande skyfflas bara runt mellan olika stater och främst till dem som relativt sett söker föra en liberal asylpolitik. I längden visar det sig att inget land förmår stå emot en nedåtgående spiral, när åtskilliga andra höjer tröskeln för asylsökande att över huvud taget få sina skyddsbehov prövade.

Asylansökningar skall prövas individuellt. Den enskilde asylsökande är just en enskild individ som oavsett etnisk, nationell, politisk eller religiös hemvist skall bedömas som enskild individ och inte som medlem av en grupp. Den enskilda människan har sina egna värderingar och prioriteringar. Det som är naturligt och självklart för den ene kan vara helt fel för dennes landsman, tros- eller åsiktsfrände. I flyktingpolitiken får vi aldrig förlora den enskilda människan ur sikte.

En samordnad politik för att bidra till att förebygga och/eller undanröja orsaker till flykt och påtvingad migration skall vara ett viktigt inslag i Sveriges internationella agerande såväl bilateralt som multilateralt. Här bör inte minst olika FN-organ som t.ex. UNHCR få ett kraftfullt stöd. Det handlar i dessa sammanhang emellertid om utvecklingstendenser på mycket lång sikt, varför sådana insatser inte kan ställas mot en fortsatt humanitär mottagning av asylsökande i vårt eget land.

Antalet som söker asyl i Europa är litet i förhållande till det stora antalet flyktingar som finns och tyvärr nog även fortsättningsvis kommer att finnas i tredje världen. Oavsett om antalet asylsökande i de rika länderna varit stort eller ej har det alltid varit svårt för de internationella hjälpinsatserna att uppbringa tillräckligt ekonomiskt stöd för bistånd till de många flyktingarna i tredje världen. Att stärka insatserna för de många flyktingarna som aldrig når de rika länderna i väst får aldrig tas som intäkt för en mer restriktiv asylpolitik i våra länder.

Stöd i närområdet har således varit alltför eftersatt i internationell flyktingpolitik. Sverige har tillsammans med andra nordiska länder hört till dem som gått främst när det gäller att ställa upp för de internationella hjälpinsatserna. Det arbetet måste intensifieras. I den mån ökade hjälpinsatser minskar antalet som ser sig tvingade att ge sig i väg och söka skydd längre bort är det givetvis mer än välkommet för den enskilde. Bland andra krafter i debatten har ofta hjälp till närområdet kommit att bli den formel som uttalas likt en besvärjelse för att minska på flyktingmottagandet i vårt eget land. Men hjälp till närområde, oavsett om närområdet är i Kroatien eller Rwanda, får aldrig bli en ersättning för en värdig och humanitär flyktingpolitik i Europa och i Sverige.

Att tvingas lämna sitt hemland för oviss tid är för många flyktingar och deras anhöriga ett svårt beslut med följder för den enskilde som kan vara mycket svåra att hantera. För många framstår möjligheten att återvända hem som helt otänkbar. Så var fallet för alla dem som flydde undan kommunismen fram till 1989. För andra åter är längtan att i en inte alltför avlägsen framtid kunna återvända hem till ett land, där det åter blivit möjligt för dem att leva utan hot, det som gör tiden i asyl möjlig att uthärda.

Viljan och förmågan att förverkliga drömmen om ett återvändande beror till sist alltid på hur situationen i hemlandet förändras. Det är något som aldrig kan förutses. Till flyktingskapet hör både att den som aldrig trodde på en återkomst ändå kan få uppleva den möjligheten och att den som varit helt inriktad på att återvända hem aldrig får möjligheten eller om den ändå kommer inte visar sig kunna återvända hem.

Stöd till återvandring för den som så önskar måste alltid vara ett viktigt inslag i en human flyktingpolitik. Viljan att återvända är individuell och varje återvändarpolitik måste fullt ut respektera den enskildes valfrihet. Det samhälle som tar emot flyktingar måste också vara berett att låta dessa människor stanna. Konjunkturskäl får aldrig vara orsak till att stimulera ett ökat återvändande av flyktingar.

3 Ett gemensamt europeiskt ansvar för människor på flykt

EU bör utveckla en gemensam asylpolitik så att ansvaret för flyktingströmmarna fördelas mera jämnt mellan Europas stater. Det förutsätter att flyktingpolitiken blir ett område där majoritetsbeslut kan tillämpas. Inte minst flyktingkatastrofen i det forna Jugoslavien har visat på frånvaron och nödvändigheten av att få till stånd en gemensam europeisk flyktingpolitik. Denna måste bygga på principen om gemensamt ansvarstagande och fördelade insatser.

Praxis för beviljandet av asyl varierar mellan EU-länderna. I verkligheten har flyktingpolitiken successivt stramats åt i hela Europa. En samordning av medlemsstaternas minimiansvar är därför nödvändig, om åtminstone några länder i praktiken skall kunna bedriva en mer humanitär flyktingpolitik. Det får inte bli så att de mest restriktiva länderna sätter normen. Detta måste prägla tillämpningen också av Schengen-avtalet och den s.k. Dublin-konventionen, som rör flyktingpolitiken.

Asylrätten på Genève-konventionens grund måste värnas inom ramen för en gemensam europeisk flyktingpolitik. EU:s flyktingpolitik måste kompletteras med en ny konvention för att också ge skydd t.ex. i massflyktsituationer. Sverige bör välkomna att man inom EU nyligen kommit överens om att överväga gemensamma minimiregler vid utredning av asylärenden. En samordning av flykting- och asylpolitiken – en gemensam praxis – är en förutsättning för en humanisering av politiken inom hela EU.

EU och dess medlemsländer måste på plats bekämpa orsakerna till att människor tvingas fly och bege sig till andra länder. Genom vårt medlemskap i EU kan vi verka för att mobilisera omfattande stöd till de människor som tvingas på flykt genom ett mer direkt stöd till grannstater som ger dem skydd.

4 Avveckla det tillfälliga uppehållstillståndet

Vi avvisar bestämt tillfälliga uppehållstillstånd som ett regelmässigt inslag i svensk flyktingpolitik. Att efter åtskilliga år i Sverige tvinga flyktingarna tillbaka är både inhumant och ohanterligt. Däremot kan det i situationer med massflykt vara lämpligt att, efter regeringsbeslut, bevilja människor från ett visst område tillfälligt uppehållstillstånd. Det bör emellertid endast ske när man inte redan från början kan bedöma att orsakerna till flykten kommer att bestå under lång tid.

Av rättssäkerhetsskäl bör beslut om tillfälligt uppehållstillstånd i massflyktssituation ej ges för längre tid än två år. När det för den enskilde skulle innebära ett alltför abrupt avbrott av t.ex. studier eller när orsaken till massflykten tycks vara på väg att inom kort undanröjas bör regeringen kunna besluta om förlängning med sex månader, dock högst två gånger. Det är dock viktigt att lägga till att i situationer där barnen har hunnit att rota sig under sin treåriga vistelse kan det finnas fall där hänsynen till barnens väl kan innebära att familjen skall få permanent uppehållstillstånd.

5 Transportörer

De reseföretag som transporterar asylsökande får aldrig tvingas utföra myndighetsuppdrag som att pröva vederbörandes rätt att i Sverige söka asyl. Alla former av sanktioner mot transportörer som inte granskat resandes resehandlingar avvisas därför bestämt. Inom ramen för det europeiska samarbetet bör Sverige medverka till att detta blir fallet också internationellt.

6 Smugglare

Det är förkastligt att det förekommer att människor i vinningssyfte utnyttjar asylsökandes desperata situation och under omänskliga förhållanden utsätter dessa för livsfarliga och förnedrande transporter över vårt lands gränser. Det får emellertid inte blandas ihop med människor som av mer eller mindre stark övertygelse bistår asylsökande människor i nöd. Att byta ut utlänningslagens rekvisit ur vinningssyfte mot mot betalning som riksdagen beslutade i enlighet med regeringens proposition är därför inte acceptabelt.

Kvinnoimport och kvinnomisshandel är ett problem som börjar att uppmärksammas alltmer. Det finns både företag och enskilda som lockar hit kvinnor från Baltikum, Ryssland, Asien och Afrika, med löfte om giftermål m.m. Ofta handlar dessa fall om sexuellt och annat utnyttjande från mannens sida av kvinnan.

Vi anser det väsentligt att detta uppmärksammas och att exempelvis misshandel av kvinnan i sig skall räcka som underlag för henne att erhålla uppehållstillstånd. Det är också i detta sammanhang viktigt att understryka att rättsskyddet för de kvinnor som kommer hit under dessa omständigheter måste förbättras. Prövningen om hon skall få stanna måste genomföras utan dröjsmål. Tolkhjälp och god svenskundervisning är nödvändigt för dessa kvinnor. Det skall vara möjligt för dessa kvinnor att få stanna i Sverige så länge det inte rör sig om ren skeninvandring.

7 Splittra inte familjer

När regeringens migrationsproposition antogs av riksdagen snävades reglerna in för vilka som skall beviljas skydd i Sverige. Samtidigt innebar beslutet inga positiva nyheter för de familjer som hotas. Invandrarministern blev förvisso skakad varje gång ett fall av familjesplittring exponeras i media. Men trots det ändrades inte den politik som orsakar familjesplittringar.

Asylansökningar skall prövas individuellt för den enskilde på hans eller hennes egna meriter. I flyktingpolitiken får vi aldrig förlora den enskilda människan ur sikte. Det är särskilt viktigt när det handlar om barn. Barn har rätt till trygghet, till sina föräldrar och de har rätt att förvänta sig att vi i Sverige lever upp till barnkonventionen. Vi måste kunna se till familjen, till den lilla världen, och inte förlora oss i den stora världens statistik och paragrafer.

Folkpartiets föreslår en rad reformer för att stärka barnens rättigheter och för att stärka möjligheterna att hålla samman familjer:

• Barnkonventionen skall gälla för alla barn i Sverige.

Vid beslut enligt utlänningslagen har barnkonventionen inte någon betydelse. Beslut fattas som om konventionen inte gäller för asylsökande barn och barnfamiljer.

Barnkonventionen måste därför inarbetas i den svenska flyktinglagstiftningen på samma sätt som Genèvekonventionens definition av flyktingskapet nästan ordagrant överförts till utlänningslagen.

FN:s konvention om barns rättigheter ratificerades 1990 av riksdagen utan att någon lagändring gjordes. Konventionen ansågs överensstämma med svensk lag. Man förutsatte då att barnkonventionen skulle tillämpas av myndigheterna. På det stora hela har så också skett. Det finns dock ett viktigt undantag; vid beslut enligt utlänningslagen har barnkonventionen vanligen icke beaktats. Beslut har fattats som om barnkonventionen inte gäller för asylsökande barn och barnfamiljer.

Utlänningsnämnden använder ett märkligt cirkelresonemang för att bevisa att barnkonventionen respekteras. Nämnden hänvisar till att föredragande statsråd vid riksdagens godkännande av konventionen deklarerade att Sverige uppfyllde konventionens krav såvitt gällde flyktingbarn. Utlänningsnämnden finner således att barnkonventionen inte utgör hinder emot att utlänningslagens regler tillämpas i enlighet med gällande praxis. (Ärende UN 96/03907).

Man kunde ha fått se hur illa utlänningslagen överensstämmer med barnkonventionen genom att gå igenom SIV/UN:s beslutsprotokoll i utlänningsärenden sedan barnkonventionen trädde i kraft 1990. Det ingick nämligen som viktiga direktiv för både Flyktingpolitiska kommittén och Barnkommittén att granska om och hur myndigheterna beaktat barnkonventionen vid tillämpning av utlänningslagen. Ingen av de två kommittéerna har emellertid genomfört den delen av uppdraget – enligt uppgift på grund av tidsbrist.

Valet stod mellan följande två alternativ:

1) Vid tillämpning av utlänningslagen i ärenden som rör barn skall barnkonventionen vara styrande för utredning och beslut, barnkonventionen skall med andra ord gälla för alla barn som vistas i Sverige.

2) Vid utredning och beslut enligt utlänningslagen i ärenden som rör barn är barnkonventionen icke tillämplig, barnkonventionen skall inte anses gälla för barn som saknar uppehållstillstånd i Sverige.

Regeringen valde det senare alternativet. Riksdagens beslut innebar att en portalparagraf i utlänningslagen, som skall stadga att barnets hälsa, utveckling och bästa i övrigt skall beaktas. Detta räcker inte.

Lagrådet skrev i sin kommentar till regeringens förslag:

Om den praktiska betydelsen av en så pass allmänt hållen regel som den föreslagna kan det enligt Lagrådets mening råda viss tvekan. Att stor hänsyn skall tas till barnets bästa kan förvisso inte vara en nyhet för de myndigheter som har att tillämpa utlänningslagstiftningen. Någon närmare undersökning av hur myndigheternas praxis förhåller sig till principen om barnets bästa sådan den kommer till uttryck i artikel 3 i barnkonventionen har inte utförts i lagstiftningsärendet. Den föreslagna bestämmelsen kan således närmast ses som ett utflöde av den allmänna debatt som förts i frågan om barnkonventionen ges tillräckligt genomslag vid tillämpningen av utlänningslagstiftningen. Lagrådet ser det för sin del inte som opåkallat att utlänningslagen i en s.k. portalparagraf erinrar om att tillämpningen skall ske under särskilt beaktande av grundprincipen i artikel 3 i barnkonventionen. Det ligger dock i sakens natur att en lagregel med föreslagen utformning ger ringa vägledning för myndigheterna vid de svåra intresseavvägningar som inte sällan inryms i utlänningsärenden som rör barn. Frågan i vad mån bestämmelsen kommer att få påtaglig reell betydelse för tillämpningen torde för närvarande inte kunna ges något bestämt svar.

Folkpartiet delar lagrådets kritik. Det nya beslutet är ett magert resultat av hela diskussionen och allt utredande om barnens rättigheter. En till intet förpliktande formulering. Från liberal utgångspunkt är det en oacceptabel hållning.

Folkpartiet ser hellre att barnkonventionens väsentliga skrivningar inarbetas i den svenska utlänningslagstiftningen på samma sätt som Genèvekonventionens definition av flyktingskapet nästan ordagrant överförts till utlänningslagen. Det bör ske i de olika bestämmelser i utlänningslagen som kan vara relevanta för barns särskilda förhållanden. I förarbetena till utlänningslagen skall det tydligt framgå att de skrivningar som rör barn är tagna från FN:s barnkonvention. På detta sätt säkras barnets rättigheter allra bäst i lagstiftningsarbetet. Det blir då ej möjligt för berörda myndigheter att i tillämpningen av lagen undgå att sätta barnets behov och rättigheter i främsta rummet. Utredningen om barnkonventionen blev ett hastverk, vilket återspeglades i regeringens proposition och riksdagens beslut.

• Förbud att fängsla barn.

Barnkommittén (SOU 1996:115) föreslog vissa förbättringar, nämligen att barn under 18 år inte skall kunna placeras i häkte och att barn som tas i förvar omedelbart skall ha tillgång till ombud. Dessa förbättringar är bra steg på vägen. Folkpartiet vidhåller dock uppfattningen att förvar av barn i princip bör förbjudas.

• Inför en regel om maximal väntetid.

Långa väntetider och den osäkerhet som det medför är skadligt, i synnerhet för barnfamiljer. Det behöver därför finnas en spärr mot att asylutredningar drar ut alltför långt på tiden. Det är särskilt viktigt att väntetiderna är korta då det handlar om familjeåterförening. Barn har rätt till sina föräldrar. Asylsökande med barn eller ärenden som handlar om familjeåterförening måste få slutgiltigt besked inom en så kort tid som möjligt, såvida inte vederbörande själv medverkat till att dra ut på handläggningstiden. Klarar myndigheterna inte av att ge besked inom rimlig tid bör permanent uppehållstillstånd beviljas.

• En preskriptionstid för återkallande av uppehållstillstånd bör införas.

Tillämpningen av reglerna om återkallande av uppehållstillstånd vid oriktiga uppgifter om identitet har lett till många mänskliga tragedier. Invandrarverkets återkallandeprojekt som från och med årsskiftet blir en del av den ordinarie verksamheten injagar skräck också hos dem som inte farit med osanning. Brottet missbruk av urkund preskriberas efter två år. Felaktiga uppgifter om identitet i asylärenden preskriberas inte ens efter 25 år, vilket till exempel är fallet med mord. Folkpartiet anser att en preskriptionstid bör införas. I Asylprocessutredningen har folkpartiets representant reserverat sig för en lösning där det skall gå att återkalla ett uppehållstillstånd efter en treårig vistelsetid endast om synnerliga skäl föreligger. I övriga fall preskriberas alla eventuella oriktiga uppgifter efter tre år.

• Utlänningslagen skall inte stå över Lagen om vård av unga (LVU).

Socialnämnden, som enligt LVU beslutat om vård i det enskilda fallet, bör rimligtvis inte bara höras utan det skall också krävas att den ger sitt medgivande för att vården skall tillåtas upphöra på grund av utvisning. Det är omänskligt att låta utlänningslagen få företräde framför omsorgen om ett utsatt barn.

• Prövning i Sverige.

Familjer splittras i dag genom att en familjemedlem som får avslag på sin asylansökan tvingas att resa tillbaka till sitt hemland för att där göra en ny ansökan om familjeanknytning. Den här typen av splittring utreds för närvarande. Folkpartiet anser att grundregeln bör vara att dessa ärenden kan prövas på plats i Sverige.

• Hellre fria än fälla.

I dagsläget tycks myndigheterna hellre fälla än fria. Grundtonen präglas av misstro mot det asylsökande berättar. Ansökningar om uppehållstillstånd bör prövas enligt vedertagna juridiska bevisprövningsprinciper och under iakttagande av principen hellre fria än fälla. Vid osäkerhet skall alltså den för den sökande gynnsammaste tolkningen gälla.

• Tro på äktenskapet.

Det är orimligt att enskilda tjänstemän på Invandrarverket försöker göra subjektiva bedömningar av äktheten i två äkta makars kärlek. För att ifrågasätta äktenskapet krävs enligt vår mening mer handfasta bevis på att det rör sig om ett skenäktenskap än de subjektiva, icke mätbara, iakttagelser som Invandrarverket tycker sig kunna göra.

• Barmhärtighet när beslut om avvisning inte går att verkställa.

En grupp som far mycket illa är de som har ett avvisningsbeslut sedan lång tid tillbaka, men där detta beslut inte går att verkställa eftersom hemlandet inte vill ta emot dem. Undersökningar har visat oerhört höga siffror för psykisk ohälsa och självmordsförsök i denna grupp. Kan inte avvisning verkställas och det har gått lång tid sedan avvisningsbeslutet fattades bör uppehållstillstånd beviljas. Det måste helt enkelt finnas utrymme för barmhärtighet.

• Låt familjen få träffas!

Om den normala viseringspolitiken för släktbesök gjordes mer generös skulle många anhöriga, inte minst åldriga föräldrar, inte se sig nödsakade att söka permanent uppehållstillstånd i Sverige. De skulle i stället regelbundet kunna besöka sina anhöriga.

• Tonåringar är också barn.

Tonårsbarn som kommer till Sverige har i dag inte samma rätt som yngre barn att få hit sina föräldrar genom anknytning. Detta är inte rimligt. Regler som skall gälla barn måste gälla alla barn.

8 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att värna och återställa asylrätten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett gemensamt europeiskt ansvar för flyktingar,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att avveckla det tillfälliga uppehållstillståndet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att transportörer aldrig skall få utföra myndighetsuppgifter som att granska resandes handlingar,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätt för kvinnor som misshandlats att erhålla uppehållstillstånd i Sverige,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om smugglare,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att barnkonventionen skall inarbetas i den svenska flyktinglagstiftningen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud mot att fängsla barn,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av en maximal väntetid,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en preskriptionstid på tre år för flyktingar som en gång lämnat felaktiga uppgifter,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att LVU skall få företräde före utlänningslagen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att asylsökande som får avslag på sin ansökan inte skall behöva åka tillbaka till sitt hemland för att göra en ny ansökan om familjeanknytning utan att denna prövning kan ske i Sverige,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om principen hellre fria än fälla vid prövning av uppehållstillstånd,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tro på äktenskapet,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barmhärtighetsprincipen vid avvisning,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om viseringspolitiken,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tonårsbarn skall ha samma möjlighet som andra barn att få hit sina föräldrar genom anknytning.

Stockholm den 2 oktober 1997
Lars Leijonborg (fp)
Anne Wibble (fp)	Isa Halvarsson (fp)
Eva Eriksson (fp)	Kerstin Heinemann (fp)
Elver Jonsson (fp)	Lennart Rohdin (fp)
Sigge Godin (fp)	Bo Könberg (fp)
Ann-Kristin Fösker (fp)

Gotab, Stockholm 1997