med anledning av Skr. 1997/98:79 Redovisning av arbetet med de allmänna barnfrågorna

Motion 1997/98:So8 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd)

Regeringen lämnar i skrivelsen en redovisning av de insatser som genomförts under 1990-talet i syfte att stärka barnets ställning och för att skapa goda uppväxtvillkor för barn och unga. Vidare lämnas en redovisning av regeringens fortsatta arbete med de allmänna barnfrågorna. Redovisningen omfattar bland annat områdena barnstatistik, barn inom socialtjänsten och barns miljö utomhus och inomhus.

Det är värdefullt att med jämna mellanrum göra bokslut och se vilka resultat man har uppnått. Regeringens skrivelse är därför ett värdefullt instrument för att det ska kunna göras en avstämning av hur läget är när det gäller den nationella implementeringen av barnkonventionen.

I detta sammanhang vill vi efterlysa en tydligare politisk vilja när det gäller hur kommunerna ska genomsyras av barnkonventionen. Staten har delegerat ansvaret till kommunerna men det finns ett behov av uppföljningsmekanismer för att säkerställa att barnkonventionen verkligen tillämpas. Exempel på brister idag är att kommunerna inte gör konsekvensanalyser av hur olika beslut påverkar barnen, vi saknar ett övergripande barnperspektiv i ekonomiska frågor. Kunskapen om barnkonventionen är ofta bristfällig hos de lokala politikerna och tjänstemännen i många kommuner. Behovet av utbildning är stort. Staten bör därför ta ett större ansvar för barnkonventionens tillämpning och utforma handlingsplaner för dess genomförande i samarbete med kommunerna.

Vidare saknar vi en närmare analys av begreppet barnets bästa i främsta rummet och en diskussion kring de svårigheter i tillämpningen av konventionen som även ett rikt och demokratiskt land som Sverige kan uppleva. En djupare debatt kring målkonflikter, olika vägval och prioriteringar i samhället skulle bidra till ett berikande erfarenhetsutbyte och att begreppet bättre fylls med ett konkret innehåll. Här vilar ett speciellt ansvar på staten och dess myndigheter.

Det är nu viktigt att vi ser framåt och samlar oss kring en långsiktig strategi för hur vi bäst ska möta de orossignaler och problem som helt uppenbart finns. Vi vet av olika rapporter att många barn och ungdomar idag far illa på flera sätt. Den fysiska hälsan är på många områden god, till och med mycket god, om man jämför med andra länder. Till exempel har Sverige mycket låga siffror för spädbarnsdödlighet.

Men det ser sämre ut när det gäller den inre miljön och den psykiska hälsan. Många barn och ungdomar upplever att de inte syns eller behövs. När de tillfrågas om vilka önskemål de har, berättar de att de främst saknar tid att umgås och prata med i första hand sina föräldrar, men även med andra vuxna.

Det finns till exempel en studie som är uppseendeväckande. Barn i Sverige, Spanien, Israel, Algeriet och Etiopien deltog. Vart tionde barn i Sverige uppgav att de aldrig kände att någon tyckte om dem, detta svar valde inte något barn i de andra länderna. En annan uppgift var att rita en teckning och skriva ned vad figuren tänkte, ett vanligt test när man vill undersöka ett barns psykiska hälsa. De svenska barnen ritade mest bilder som uttryckte kamrattryck, tvång, vara lika andra och självupptagenhet. En tecknad figur hade texten: Han tänker: Tur att jag har en så lång arm så att jag kan ta självmord. Pojken som gjorde den bilden säger att han inte har någon hemma att prata med, annat än en mus. När man invänder att musen inte kan prata med honom svarar pojken: Nej, men han kan titta på mig.

Ovanstående mörka exempel är bevis för att vi har tappat något när vi byggde upp den moderna välfärdsstaten där materiell trygghet och konsumtion har fått ersätta den inre tryggheten och de icke-materiella värdena. Vi har tidigare under riksdagsåret skrivit en kommittémotion Barnens hälsa, So214 som närmare belyser den fysiska och psykiska hälsostatusen hos barnen, vilka problem som finns och hur dessa skulle kunna lösas. Med anledning av de rapporter som visar att barn mår dåligt anser vi att ett åtgärdsprogram snarast ska presenteras från regeringen.

Det finns dessutom ett par punkter i regeringens skrivelse som vi vill belysa speciellt. Regeringen skriver i avsnitt 10 Ökade resurser till kommunerna att kommunerna under åren 1997 och 1998 fått ökade statsbidrag för att kunna upprätthålla och vidareutveckla en god kvalitet i vård, omsorg och skola.

Vi kan konstatera att av regeringens beryktade satsning på kommuner och landsting blev det inte så mycket. Antalet anställda i kommunerna minskade bara under det senaste året med 20 000, tvärtemot socialdemokratiska löften. Med det budgetalternativ som Kristdemokraterna har presenterat skulle situationen se annorlunda ut. Med vår politik skulle kommunerna ha haft fler skolsköterskor, kuratorer, omsorgspersonal etc i tjänst. Men dessa kan inte, hur yrkesskickliga de än är, ersätta föräldrarna eller långsiktigt lösa problemen.

Vidare skriver man i avsnitt 10 att det är kvaliteten i de generella insatserna som har störst betydelse för om vi skall kunna skapa goda uppväxtbetingelser för barn och unga.

Naturligtvis måste vi ha bra kvalitet på de offentliga insatserna, men det är inte där huvudansvaret ligger. Vi är tvärtom övertygade om att vi måste vända på hela perspektivet. Det är de enskilda familjernas möjligheter att kunna skapa goda och trygga miljöer där barnen blir sedda och får de viktigaste komponenterna, tid och kärlek, som på ett avgörande sätt bestämmer om barnen ska få en god uppväxt.

Det är politikernas uppgift att skapa praktiska och ekonomiska möjligheter för alla familjer att bättre än idag kunna ge barnen tid och kärlek. Detta kan uppnås på flera sätt. Vi är övertygade om att vårdnadsbidraget är ett värdefullt inslag i denna process. Förskollärare, barnskötare, lärare, kuratorer, socialsekreterare etc ska vara ett stöd för föräldrarna i deras föräldraskap, och inte ses som en ersättning för föräldrarna.

Om vi inte har detta grundläggande perspektiv klart för oss, kommer vi aldrig att komma till rätta med alla sociala, mentala och praktiska problem som följer av alla krav som idag ställs på barn och ungdomar, hur mycket vi än bygger ut de offentliga stödinsatserna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statens ansvar för att barnkonventionen tillämpas i kommunerna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om analys av och diskussion kring begreppet barnets bästa i främsta rummet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett åtgärdsprogram för att hjälpa de barn som mår dåligt,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om föräldraansvaret och det offentliga stödets funktion.

Stockholm den 6 mars 1998
Chatrine Pålsson (kd)
Åke Carnerö (kd)	Inger Davidson (kd)
Holger Gustafsson (kd)	Ingrid Näslund (kd)
Fanny Rizell (kd)	Tuve Skånberg (kd)
Rolf Åbjörnsson (kd)