med anledning av skr. 1998/99:61 Framtid med Asien. En svensk Asienstrategi inför 2000-talet.

Motion 1998/99:U7 av Murad Artin m.fl. (v)

I Asien växte de tidigaste högkulturerna fram. Där har flera
av de stora världsreligionerna vuxit fram. Asiatiska tänkare
bildade skolor som fick betydelse för Europa. Det fanns en
tid då Asien ansågs innovativt. Dit gick de stora
handelsvägarna. Därifrån hämtades impulser, idéer och ny
teknik.

Före den koloniala epoken svarade Asien för 58 % av världens BNP.
Under senare årtionden har Asien återhämtat sig efter den koloniala
plundringen. De nya industriländer som växte fram i Asien fick i-världens
ekonomer att tala om "det asiatiska miraklet." Med beundran - och inte
heller utan viss bävan - myntade de uttrycket "de asiatiska tigrarna". Den
snabba industrialiseringen av flera av dessa länder har medfört att det idag
knappt finns något hushåll som inte innehar någon elektronisk apparat eller
utrustning - eller del därav - som inte är tillverkad i något asiatiskt land.

Västvärlden har även börjat inse värdet av att så stora delar av ursprungs-
befolkningarna i Asien lyckats överleva kolonialismens härjningar och
bevara försörjningssätt, där man förmår utnyttja naturen utan att skada och
ödelägga den.

De stora ekonomiska framgångarna i Asien har i många länder givit
upphov till en sorts ekonomisk nationalism. Det tar sig bland annat uttryck i
misstänksamhet mot de europeiska före detta kolonialmakterna och den store
"hegemonen" USA. Sverige har en tillgång i att man aldrig varit någon
framgångsrik kolonialmakt. Tvärtom har Sverige solidariserat sig med
kampen för nationell frigörelse i Asien.

Det är välkommet att regeringen vill ändra den svenska politiken när det
gäller t.ex. biståndet, forskningen och kulturutbytet. Asien har inte
uppmärksammats i relation till sin betydelse. Nu skall det koloniala synsättet
bytas ut mot ett mer jämbördigt. Det var ett gott initiativ regeringen tog då
man våren 1997 tillsatte en arbetsgrupp för att utarbeta förslag till en
Asienstrategi. Vänsterpartiet uppskattar detta i all synnerhet som vi för
många år sedan föreslog detta. Den arbetsgrupp som tillsattes samlade ett
stort expertkunnande och producerade närmare trettio delstudier. Ett arbete
som kommer att bli av stort värde för fortsatt arbete.

Var finns
kvinnoperspektivet?

I ett avseende är studierna och regeringens förslag
nedslående. I såväl bakgrundsstudierna som i
referensgruppen har det funnits chockerande få kvinnor.

När regeringen sedan författar sin skrivelse behandlas jämställdheten
endast som en fråga om mänskliga rättigheter - dvs endast den rättsliga sidan
av hela denna omfattande problematik. Den förefaller att ha glömt det som
var nytt och betydelsefullt när man senast såg över målen för det svenska
biståndet. Då infördes ett nytt sjätte biståndsmål - den att jämställdheten är
en viktig utvecklingsfaktor. Könsproblematiken måste följaktligen behandlas
utförligare, mer ingående och som ett utvecklingsproblem när det gäller
Asienstrategin.

Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt de länder där kvinnorna under en
lång följd av år varit delaktiga i kampen för nationell frigörelse, såsom
exempelvis Vietnam. Där var kvinnorna mycket aktiva under kampen, men
idag är det uppenbart att kvinnorna åter fått en undanskymd plats i det
politiska livet och i samhället i övrigt. Befrielsekampen gav kvinnorna
möjlighet att skjuta fram sina positioner. Nu gäller det att kvinnorna i en ny
situation förmår behålla och i bästa fall stärka sin ställning i samhällslivet.
Jämställdhetsproblematiken måste ges en högre prioritet.

Kunskapstillväxt och
kunskapsutbyte

Regeringen presenterar i sin skrivelse ett antal goda initiativ
för att öka våra kunskaper om Asien, som länge varit
eftersatta. Den låga nivån kan exemplifieras med att bara 1
% av de svenska studenter som studerar utomlands gör det i
Asien. Men för att öka vårt vetande om Asien krävs
ekonomiska resurser. I forskningspropositionen förslås en
satsning på naturvetenskap på bekostnad av humaniora och
samhällsvetenskap. Att veta något om Asien är i allra högsta
grad en fråga om att veta något om asiatiska länders historia,
kultur och samhälle.

Möjligheterna till utbyte av kunskaper och idéer har vuxit explosionsartat
med den nya informationstekniken. Frågan är hur dessa möjligheter utnyttjas
och vem det gagnar. När regeringen nu vill få tekniskt och ekonomiskt
erfarna personer att komplettera sina kunskaper med språkutbildning, borde
stipendier o.dyl. inte längre betraktas som specifika ungdomsfrågor. Alla
åldersgränser borde i detta hänseende avskaffas. Detta borde även gälla dem
som genomgått kunskapslyftet.

Folkrörelser och
frivilligorganisationer

I regeringens skrivelser behandlas även folkrörelser. När det
gäller Asien är dessa emellertid inte av samma art och
ursprung som i Sverige. I Sverige växte folkrörelserna fram i
samband med industrialismens framväxt och svarade mot
nya sociala behov som uppstod till följd av den. I Asien har
de folkliga rörelser och organisationer som finns sina rötter i
den antikoloniala och nationella självständighetskampen. I
många fall har dessa rörelser institutionaliserats och
förvandlats till politiska partier - i en del fall också till
statsbärande partier.

Nya självständiga sociala rörelser håller dock på att växa fram. Dessa är
emellertid av mycket skiftande slag. Deras karaktär, inriktning och
omfattning bestäms av lokala förhållanden och lokala problem. Ett exempel
på ett lokalt projekt, väl förankrat bland befolkningen i det område där man
verkar, är Luk Jumbish-projektet i Rajasthan som Sida har i Indien. Det är
bra att regeringen vill stödja regionala nätverk i Asien. Dessa kan basera sin
verksamhet i länder där toleransen är större för att man därifrån skall kunna
nå meningsfränder som arbetar under svårare förhållanden.

Det största problemet är dock bristen på folkliga rörelser och folklig
organisering. Med tanke på att större delen av befolkningen i Asien är
sysselsatt i jordbruk och för det mesta helt oorganiserad är det olyckligt att
det svenska jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse inte engagerats mer i
Asien. Inte minst när det handlar om att stärka producenternas ställning på
världsmarknaden, som domineras av multinationella livsmedelsjättar,
vanligen baserade i de f.d. kolonialmakterna.

Med hänvisning till detta anser vi att den aviserade Sidakonferensen om de
enskilda organisationernas roll skall få ett brett deltagande; att den täcker in
mer än de traditionellt etablerade folkrörelserna. De prioriteringar som
regeringen räknar upp (s. 100 i skrivelsen) fångar inte i tillräcklig grad upp
de nya utvecklingstendenser man kan iaktta i Asien och som bör vara
representerade i det fortsatta utvecklingsarbetet.

Asienkrisen och de
mänskliga rättigheterna

Det är viktigt att Sverige hävdar att de mänskliga
rättigheterna är universella. Alla försök att hävda att de
skulle utgöra en inre angelägenhet för varje enskilt land
måste bestämt avvisas. Vi kan inte heller bortse från
svårigheten att det är asiatiska regeringar som mest högljutt
hävdar att kritik mot brott mot mänskliga rättigheter utgör
inblandning i olika länders inre angelägenheter. Sverige
måste likafullt enträget hävda ståndpunkten att det inte
existerar några särskilda "asiatiska värderingar" när det
gäller mänskliga rättigheter, utan att de mänskliga
rättigheterna är universella.

I den stora utredningen Framtid med Asien, som presterades i slutet av
förra året av Utrikesdepartementet, refererar man till ett intressant inlägg av
Nobelpristagaren i ekonomi, Amartya Sen, där han varnar för förenklingar.
Han hävdar att Konfucius inte var mer auktoritär än Platon. Amartya Sen
citerar Konfucius när denne säger att då staten "förlorat sin väg skulle
individen handla djärvt och tala tyst".

Det största hindret i arbetet för mänskliga rättigheter och demokrati i Asien
- och u-länderna i allmänhet - utgör Kina. Detta land är en stark ekonomisk
makt och utgör en så stor och lockande marknad att få idag vågar utmana det
- inte heller Sverige gör det. Om kritikerna uppträdde mer samordnat skulle
effekterna bli större. Med stor sannolikhet skulle Kina på sikt inte
missgynnas om man där tvingades hörsamma den kritik som riktas mot
landets politik när det gäller mänskliga rättigheter.

Auktoritära regimer i krisdrabbade länder har förlorat mycket av den
legitimitet och prestige, som de ekonomiska framgångarna länge gav dem.

I Indonesien har Suharto förlorat makten. Alla förefaller idag vara eniga
om att man där behöver mer demokrati, fler rättigheter, större öppenhet och
insyn för att få ekonomin att fungera. Det är dock i första hand inhemska
krafter som kan driva fram förändringar. I Indonesien är det medelklassen
som relativt sett drabbats hårdast av krisen. Studentrörelsen spelade rollen av
katalysator.

Samtidigt som krisen medfört att den på auktoritärt vis skapade "stabilite-
ten" under Suharto ersatts av en politisk turbulent situation med oviss
utgång. Halva befolkningen har i ett slag fallit under fattigdomsstrecket.
Arbetslösheten drabbar människor som trodde sig ha livstids garanterat
arbete. Gästarbetare kastas ut.

Asienkrisen har, sina härjningar till trots, på vissa håll öppnat möjligheter
när det gäller kampen för mänskliga rättigheter. En öppning har uppstått för
Östtimor, där den indonesiska ockupationen under så många år betraktats
som för evigt given. Idag står man inför att besluta om en folkomröstning om
Östtimors framtid. På Östtimor skulle självständighet betyda avsevärt ökad
respekt för mänskliga rättigheter. Östtimorianernas självständighetskamp är
dock ännu inte avslutad.

Vidare borde den förändrade situationen i Indonesien öka möjligheterna
när det gäller situationen i Västra Papua. Där genomfördes 1969 en
folkomröstning som redan då rimligen borde ogiltigförklarats. Denna måste
göras om. En ny folkomröstning, genomförd under strikt demokratiska
former övervakade av det internationella samfundet, skulle med säkerhet
betyda ett framsteg när det gäller mänskliga rättigheter i Västra Papua.

När det gäller Sverige har man genom alla år av diktatur intagit en alltför
överseende hållning till regimen. Idag är situationen i landet ytterst
turbulent.

I Sydkorea - där massavskedandena blivit en het politisk fråga - spelar
den - till för en kort tid sedan illegala - fackföreningsrörelsen en central
roll.

I Thailand har både fattigbönder och den urbana medelklassen - inte minst
genom massmedierna - drivit på utvecklingen när det gäller demokrati och
mänskliga rättigheter.

En stor potential till förändring utgörs av bönderna. De är pådrivande när
det gäller långsamma men mer bestående förändringar som dock väcker
ringa uppmärksamhet. Medelklassens och studenternas organisationsbyggen
och protester i form av demonstrationer och andra mer spektakulära aktioner
väcker massmediernas intresse.

Barnets rättigheter

Ett särskilt allvarligt problem när det gäller mänskliga
rättigheter är barnens rättigheter. Deras situation är på många
håll i Asien ytterst svår, trots att samtliga asiatiska länder har
ratificerat FN:s konvention om barnets rättigheter. Den
svenska regeringen har också hörsammat riksdagens begäran
om att införa ett barnperspektiv i biståndet. Därför är det
överraskande att regeringen ägnar denna fråga så liten
uppmärksamhet i sin skrivelse. Regeringen borde ta till vara
den opinion mot exploatering av barn som förekommer i
Asien och det engagemang som finns bland svenska
medborgare när det gäller kampen mot barnarbete och
barnprostitution. Många människor, inte minst svenska
ungdomar, talar om och är intresserade av "att göra något" åt
dessa svåra problem. Här finns möjligheter till ett brett
internationalistiskt engagemang i Sverige och i Europa.
Större engagemang, mer tid och större uppmärksamhet från
regeringens sida i dessa frågor när det gäller Asienpolitiken
skulle stämma väl överens med en bred och stark opinion.
Här skulle stöd och uppmuntran till en rad
frivilligorganisationer, exempelvis Rädda Barnen, betyda
åtskilligt.

Fackföreningarnas roll

Vänsterpartiet noterar med tillfredsställelse regeringens vilja
att arbeta för att fackliga rättigheter liksom ILO:s
konventioner skall respekteras. Det är utmärkt att regeringen
vill ta initiativ till en särskild kommitté i ILO för att granska
förhållandet mellan arbetsvillkor, ekonomisk utveckling och
konkurrensförmåga (s. 62 i skrivelsen). I och med att arbetet
ändrar karaktär måste arbetsvillkoren förändras. Löntagarna
behöver sålunda ökade kunskaper för att företagen skall bli
konkurrenskraftiga och länderna utvecklas.

Fackliga rättigheter handlar om betydligt mer än arbetsmarknadsfrågor. De
handlar också om politiskt inflytande, mänsklig värdighet och kamp mot
fattigdomen, som inte upphävs enbart med tillväxt utan genom en rättvis
ekonomisk fördelning.

Den dag som fackföreningarna i Asien får rätt att förhandla och sluta avtal
om löner och arbetsvillkor kommer också barnarbetet att upphöra. Detta
dock under en viktig förutsättning - att även bönderna får anständiga villkor.
Då skulle de inte tvingas att sälja sina döttrar till "sweatshops" och
prostitution i städerna.

Asienkrisen och
globaliseringen

Regeringens beslut att tillsätta arbetsgruppen för en
Asienstrategi kom vid en olycklig tidpunkt, våren 1997. Bara
några månader senare förändrades förutsättningarna för
gruppens arbete på ett genomgripande sätt, när det utbröt
valutakris i Thailand och krisen i Öst-Sydostasien utlöstes.

Vi har starka invändningar mot regeringens påstående att Asienkrisen visar
klara likheter med den svenska finanskrisen 1992-93. Det är väl känt att
varje kris har sin särskilda historia. Att framställa dessa båda kriser som
parallella fenomen är såväl ohistoriskt som ytligt.

Meningarna är delade om den asiatiska krisens orsaker och vad bot den
kräver. Bilden av den är splittrad. Framtiden är oviss. Förutsägelserna är lika
många som uttolkarna och bedömarna.

Det är dock tydligt att globaliseringen med dess våldsamma kapitalrörelser
ställer länder och samhällen inför nya stora och svåra hot, som måste mötas
med politiska åtgärder.

Kriser och konflikter

Analysen av säkerhetsläget i Asien och av förhållandet
mellan USA, Kina, Japan, ASEAN-länderna och Ryssland är
mager i regeringens skrivelse. USA:s överbefälhavare i Stilla
havet menar att Kina försöker att återställa det gamla Mittens
rike som innebär att man gör anspråk på överhöghet i
Sydkinesiska sjön och att detta är en potentiell konfliktorsak.
Flera ASEAN-länder försöker att få USA att engagera sig,
däribland Vietnam.

Det finns mycket litet om etniska konflikter i regeringens skrivelse. Sådana
finns många i Asien och de är latent explosiva - i synnerhet i de fall då en
etnisk minoritet i ett land är "statsbärande" i ett annat. Den kinesiska
minoriteten har i flera länder fått spela rollen av syndabock i samband med
olika kriser och konflikter. Senast inträffade detta när den ekonomiska krisen
drabbade Indonesien.

I fallet Afghanistan är befolkningen delad i pashtuner och tadjiker.
Tadjikerna hade en egen republik i f.d. Sovjetunionen och har idag en
självständig republik. Tadjikerna i Afghanistan samlade sig kring Massoud
Ahmad Shah som ledde ett framgångsrikt krig mot de sovjetiska trupperna
och den sovjetstödda regimen i landet. Efter det att Sovjetunionen lämnat
Afghanistan blossade nya konflikter upp inom landet, där talibanerna
bekämpade Massoud Ahmad Shah och regeringen i Kabul. Talibanerna var
till största delen pashtuner.

I Pakistan finns flera olika etniska minoriteter men också en stor minoritet
från Indien: Invandrade muslimer (muhajer) företrädesvis i provinsen Sindh,
som diskrimineras av centralregeringen och som för en militant kamp för
sina rättigheter. Brott mot mänskliga rättigheter inträffar på båda sidor i
denna kamp.

Den ekonomiska krisen har fått gamla motsättningar att blossa upp på nytt.
Singapores relationer till Indonesien och Malaysia har försämrats. Man har
därför börjat diskutera försvarssamarbete med Australien.

En handlingslinje för
Sverige i Asien

Det finns en rad frågor som berör Asiens roll och ställning i
världen som regeringens skrivelse inte berör men som är av
stor betydelse, har stor aktualitet och kommer att ha ett
avgörande inflytande på framtiden. Behandlingen av sådana
frågor måste rimligen ingå i en Asienstrategi. Några av dessa
stora frågor är bl.a. följande:

Japan, Indonesien och Indien har, bl.a. med sina stora befolkningar som
argument, uttryckt krav på en permanent plats i FN:s säkerhetsråd. Hur
ställer sig regeringen till dessa propåer?

Det är vidare visserligen bra att regeringen observerat IMF:s självkritik
och dess doktrinära hantering av Asienkrisen, även om den kan synas en
smula senkommen. Mycket litet sägs dock om vad Sverige skall göra i IMF,
Världsbanken eller när det gäller Asiatiska utvecklingsbanken, vilket vore
rimligt i en proposition som avser att formulera en strategi, en handlingslinje,
för framtiden.

Regeringen anser i sin skrivelse att ASEAN-länderna kommer att växa sig
starkare. Denna uppfattning är omdiskuterad. Till följd av att nya med-
lemmar tillkommit anses organisationen av många som alltför sammansatt,
och det finns de som menar att Asienkrisen kan leda till organisationens
upplösning. Regeringen behandlar inte heller den konflikt som finns mellan
EU och ASEAN-länderna till följd av att EU bojkottar de möten där
Myanmar (Burma) tillåts delta. ASEAN-länderna har hittills inte visat några
tecken till att ge efter.

Regeringens skrivelse tar inte heller upp de idéer och förslag som fanns
med i det MAI-avtal som förra året diskuterades men inte antogs, men vars
frågeställningar överfördes till WTO. Detta får anses en smula anmärknings-
värt när det gäller en skrivelse som avser att beskriva en strategi för Asien,
vars länder för en avsevärd tid framåt rimligen kommer att beröras av en
överenskommelse av MAI-avtalets art.

För övrigt skriver regeringen (s. 51 i skrivelsen) att Sverige genom WTO
verkar för andra länders ökade tillträde till EU:s marknader. Detta förefaller
en smula egendomligt eftersom EU i WTO "talar med en röst".

EU, Sverige och Asien

I sin skrivelse menar regeringen att den kommer att kunna
uträtta mycket när Sverige under första halvåret 2001 skall
inneha ordförandeskapet i EU. Det kommer att bli mycket
krävande med en mycket hög ambitionsnivå i detta
avseendet, eftersom de svenska ministrarna kommer att
behöva mycket energi för att jämka samman stridiga viljor
inom organisationen.

Regeringen hoppas på att Sveriges EU-medlemskap kommer att förstärka
effekten av sitt politiska agerande på handelspolitikens och bistånds-
politikens områden.

Vidare föreställer sig regeringen bl.a. att man kan ändra EU:s protektionis-
tiska handelspolitik. Historien har hittills inte verkat i den riktningen. I
förhandlingarna om svenskt medlemskap lyckades Sverige inte få gehör för
fortsatt frihandel på tekoområdet. Antidumpningsinstrumentet används
fortfarande flitigt. De asiatiska exportörerna hämmas av EU:s kvotering,
vilket drabbar konsumenterna i EU. Detsamma gäller EU:s jordbrukspolitik,
som bl.a. drabbat de asiatiska risproducenterna.

Vi kan inte heller bortse från att några EU-medlemmars intressen är rotade
i ett kolonialt förflutet. Det har t.ex. "banankriget" visat. Vi delar
regeringens
förhoppningar när det gäller möjligheterna att påverka EU, men hittills har
regeringens framgångar varit ringa.

En annan sida av Sveriges politik i EU rör mänskliga rättigheter i Asien,
inte minst Kina, där dödsstraffet används flitigt och möjligheterna för
dödsdömda att överklaga dessutom är ringa. Här hör det till Sveriges
uppgifter att vara aktivt inom organisationen och inom kommissionen för
mänskliga rättigheter för att förbättra rättssäkerheten och avskaffa döds-
straffet.

Vilken effekt har
utlandssatsningarna i
Sverige?

En Asienstrategi skall främja såväl utvecklingen i länderna i
Asien som sysselsättning och tillväxt i Sverige. Regeringen
berättar i sin skrivelse om en rad goda initiativ som tagits för
att förbättra information, samverkan och finansiering när det
gäller att stödja svenska företags - främst små och
medelstora - inträde på nya marknader.

Det är uppenbart att ökade Asienkunskaper behövs i svenska företag, inte
minst sedan den ekonomiska och politiska krisen i Asien rubbat mycket av
den tidigare tillförsikten. Men i praktiken kan det bli mer problematiskt än
vad regeringen föreställer sig. Man har förväntningar på att svenska företag
snabbt skall kunna öka export och investeringar i Asien. Dessa förväntningar
förefaller att vara för högt ställda - inte minst när det gäller de effekter som
en expansion i Asien skall ge på den svenska sysselsättningen och tillväxten.
Ericsson byggde snabbt en stor marknad i Kina med hjälp av frikostiga u-
krediter. Men vad blev utfallet i Sverige?

Utöver vad regeringen tar upp i sin skrivelse vill vi peka på de möjligheter
som öppnas för svenska företag i samband med den planerade utbyggnaden
av infrastrukturerna i Asien. Det handlar om järnvägar, landsvägar och IT-
vägar. Med en kraftig satsning på utbyggda kommunikationer avser man
knyta samma Asiens länder och förbinda dem med Europa. En 530 mil lång
transasiatisk järnväg skall byggas från Singapore till Kunming i Kina. En
öst-västlig korridor med hamnar, vägar och broar skall byggas från
vietnamesiska kusten till Bangkok. Samarbetet i Mekongregionen innefattar
många kraftverk och bevattningssystem. Där skulle svenskt miljökunnande
kunna bidra till en hållbara utveckling än de hittills storskaliga lösningarna.
Detta är verksamheter och projekt som Sverige borde arbeta för i
Världsbanken, föreslå Asiatiska utvecklingsbanken och göra till en del av det
svenska bilaterala biståndet.

Militärt samarbete

När det gäller den militära eller militärindustriella
verksamheten i förhållandet till Asien redovisar skrivelsen
inte någon klar uppfattning. Den franske försvarsministern
Alain Richard har föreslagit en strategisk försvarsdialog
mellan Europa och ASEAN för att uppväga USA:s
inflytande i Östasien.

Den svenska regeringen hoppas på samarbete med Filippinerna - framför
allt när det gäller exporten av JAS. Där har dock nya oroligheter utbrutit,
vilket rimligen borde förhindra ett sådant. Inget sägs om fortsatta leveranser
av krigsmateriel till Indonesien. Vänsterpartiet avråder för närvarande
bestämt från krigsmaterielexport av något slag till Indonesien, Indien,
Pakistan och andra länder som berörs i skrivelsen.

Några sällsamheter

I skrivelsen sägs att man via Singapore vill ha kontakt med
de kinesiska affärsnätverken i Öst- och Sydostasien. Idén är
minst sagt anmärkningsvärd. För det första är det knappast
troligt att dessa slutna organisationer skulle släppa in
Sverige. För det andra måste man fråga sig på vilka villkor
sådana kontakter skulle kunna skapas. Dessa nätverks
affärsmetoder och affärspraktik skiljer sig avsevärt från dem
som man tillämpar i väst - man gör affärer utan skriftliga
avtal, kvitton m.m. Här krävs verkligen ett klargörande av
vad regeringen menar.

På ett annat ställe i skrivelsen påstås Kambodja ha "betydande skogs- och
mineraltillgångar". Detta var något Pol Pot en gång skröt med. Kambodja har
ingendera. Mineraltillgångarna är mycket små. Med nuvarande avverknings-
takt kommer skogarna att vara skövlade om några få år.

Början till en strategi

Vi tycker att det är utmärkt att regeringen riktat sina blickar
mot Asien som varit ett försummat område när det gällt
svensk utrikes-, handels- och biståndspolitik. Men den
skrivelse som regeringen lagt fram innehåller främst en
redogörelse för vad som gjorts och vad som kan göras i
förlängningen av vad som hittills gjorts. Med en strategi
avser man rimligen en konkret handlingslinje bestående av
en serie åtgärder med avsikt att uppnå vissa bestämda
resultat, gärna med angivande av hållpunkter i tiden vid vilka
olika resultat bör vara uppnådda.

En strategi sträcker sig per definition över en längre tidsrymd. För sitt
genomförande kräver den inte bara ett noggrant val av insatser utan följakt-
ligen också en viss uthållighet. Ett exempel på detta är det omdebatterade
och periodvis sönderkritiserade Bai Bangprojektet. Det var ett av de största
svenska biståndsprojekten genom tiderna. Nyligen presenterades en
utvärdering av detsamma. Denna visade att projektet varit en klar framgång.

Den skrivelse som regeringen nu presenterat kan endast uppfattas som
början till en Asienstrategi. Som sådan skall dess värde dock icke förringas.

Vi har ovan frågat oss med vem och vilka kontakter skall tas. Bristen på
kontakter i form av institutioner är påtaglig i Asien. Därför vill vi gärna se
att
en Asienstrategi under de närmaste åren inriktar sig på att understödja
demokrati- och institutionsutveckling. Först när institutioner som med
acceptabel legitimitet skapats kan handel och investeringar ske inom hållbara
regelverk. Ett exempel på bistånd för att stärka samhälleliga institutioner är
det svenska biståndet till den vietnamesiska nationalförsamlingen för att
bygga upp en effektiv förvaltning, en offentlig redovisning av budget med
mera. Denna biståndsinsats har visat sig framgångsrik.

I det fortsatta arbetet med utvecklandet av en Asienstrategi måste
kompetenta kvinnor från det politiska och ekonomiska livet ges möjlighet att
ta del i arbetet. Skrivelsens brister grundar sig i att jämställdhetsforskare
inte
funnits med i arbetet. Detta är en allvarlig brist.

Den Asienkunnige professor Staffan Helmfrid, som i en debatt bereddes
möjlighet att yttra sig över regeringens Asienskrivelse liknade de svenska
insatserna vid en myggas angrepp på en elefant. Det kan därför kanske vara
viktigt att erinra om att ingen utomstående aktör - inte ens det mäktiga IMF
- kan åstadkomma demokrati, utveckling och säkerhet i Asien. Det kan
endast skapas av de asiatiska ländernas egna medborgare.

I regeringens skrivelse finns en benägenhet att se staten som styrande när
det gäller utbytet med Asien. Staten skall skapa goda möjligheter för ett
utbyte men Asien dirigera det. Regeringen har en tendens att vilja styra
enskilda organisationers och akademiska institutioners verksamheter. Detta
inkräktar på dessa organisationers och institutioners självständighet och har
en benägenhet att verka hämmande på deras verksamhet och initiativkraft.

Det dominerande synsättet hittills när det gällt utvecklingen i Asien har
varit ekonomernas makroperspektiv.

För att underlätta en demokratisk utveckling, ökad respekt för mänskliga
rättigheter och en positiv ekonomisk och social utveckling krävs att en hel
rad andra perspektiv anläggs på förhållandena i Asien och då utifrån
konkreta, lokala förhållanden.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en Asienstrategi.

Stockholm den 22 mars 1999

Murad Artin (v)

Berit Jóhannesson (v)

Maggi Mikaelsson (v)

Stig Sandström (v)

Willy Söderdahl (v)

Eva Zetterberg (v)

Lars Ohly (v)