med anledning av skr. 1999/2000:120 2000 års redogörelse för företag med statligt ägande

Motion 2000/01:N2 av Eva Flyborg m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en systematisk försäljning av de statligt ägda företagen.
Sälj de statliga bolagen

Staten är den störste företagsägaren i Sverige. I den statliga
företagssfären är över 200 000 personer anställda. Värdena i företagen är
mycket stora och i sfären ingår några av Sveriges största företag. Det är
därför en viktig fråga för Sverige och för svensk ekonomi hur dessa
företag sköts.

Det övergripande målet för regeringen är att företagen skall skapa
värde.

(Regeringens skrivelse 1999/2000:120 2000 års redogörelse för företag
med statligt ägande)

Regeringen besvarar inte den grundläggande frågan: Varför ska staten
överhuvud taget driva företag? Varför ska dessa dryga femtiotalet företag
ägas och drivas av just staten när det mål som regeringen främst
framhåller är det angivna: "... att skapa värde." Om detta begrepp ska ha
någon reell innebörd är det att företagen ska gå med vinst. Men just detta
är målsättningen för de privata företagen. Vad gör regeringen särskilt
lämpad att driva verksamhet med vinstmotiv?

Folkpartiet liberalerna anser tvärt emot regeringens uppfattning att staten
inte, annat än i ett fåtal undantagsfall, ska driva företag. Skälen för detta är
följande.

Staten ska inte både vara domare och spelare. I en väl fungerande
marknadsekonomi fyller staten en oundgänglig funktion som stiftare av de
lagar och regler som ska följas, beslutsfattare om de skatter som ska betalas
och som myndighetsutövare i form av rättsvårdande och marknadsvårdande
instanser som ser till att reglerna efterföljs. Att på samma gång vara aktör på
marknaden blir en orimlig sammanblandning av roller.

Marknadsekonomi förutsätter privata ägare. Vi liberaler vill att fler
människor skall vara ägare av företag. En privatisering av statens ägande
erbjuder en möjlighet att sprida privat ägande av företag till flera.

Andra företag diskrimineras. Det finns många exempel på att statligt och
kommunalt ägande snedvrider konkurrensen genom en öppen eller dold
subvention och diskriminerande offentlig upphandling. Därigenom får privata
företag sämre lönsamhet och expansionsmöjligheter, och några tvingas lägga
ned sin verksamhet. Politiskt subventionerade konkurrenter skapar också en
extra osäkerhet för privata företag som för sin försörjning enbart är hänvisade
till att tillfredsställa kundernas efterfrågan, och som inte kan falla tillbaka
på
att tillfredsställa politiska önskemål.

Effektivitet kräver tydlig rollfördelning. Företagsekonomisk lönsamhet är
fint, något att sträva efter, och som skall maximeras. Det är villkoren för
privatägda företag. Målet är glasklart. Med statligt ägande kommer andra mål
in i bilden som staten som ägare inte kan ducka för: Antingen tvingas det
statliga företaget acceptera sämre företagsekonomisk lönsamhet, ibland på
grund av ägarnas politiska önskemål, eller - vilket kan vara lika illa -
kommer det alltid att misstänkas att företagsledningen måste ta hänsyn till
statens bredare mål, och i återkommande krislägen inte tillåtas koncentrera
sig på företagsekonomisk lönsamhet genom t ex nedläggning, konkurs,
försäljning till annat företag, etc. Det finns alltid en misstanke om att andra
mål som nationell kontroll, sysselsättning, osv. kommer i spel, samt att staten
kan skjuta till medel för att täcka förluster, stödja företag eller införa de
facto-
konkurrensbegränsningar som gynnar statliga företag. Det illustrerar kravet
på skilda roller för stat och näringsliv: Den vars verksamhet är beroende av
gällande regler - företaget - skall inte själv direkt eller indirekt vara med
och
bestämma vilka regler som skall råda.

Den senaste tidens debatt omkring Telia AB:s försäljning av ett
dotterbolag på ett sådant sätt att skatten minimerades har på nytt illustrerat
vilka problem som uppstår när staten ska både bevaka skatteintäkter och
samtidigt försöka vara en ägare som agerar på marknadens villkor. I det nu
aktuella fallet blir konflikten särskilt svår eftersom det finns andra delägare
i
Telia vars intressen måste värnas.

Telia är samtidigt ett exempel på att ett företag blir mindre värt i statlig
ägo därför att det råder osäkerhet om hur mycket politikerna kommer att
lägga sig i företagets verksamhet, den s.k. "politikerrabatten".

Skilj på demokratisk styrning av Sverige och lönsamhetsstyrning av
företagen. Statens göranden och låtanden skall kontrolleras genom öppenhet
för insyn för medborgare, media och riksdagen, dvs ses som en del av det
demokratiska statsskicket. Det gäller emellertid inte företag. De är varken
demokratiskt utsedda, de hanterar inte andras pengar, och företagen är inte
heller tänkta att göra det. De skall till lägsta möjliga kostnad tillfredsställa
kundernas efterfrågan. Eftersom staten bör vara underkastad demokratins
spelregler blir det med nödvändighet udda och problematiskt med privata
företag som inte kan ägas eller ledas efter demokratiska principer. Precis
samma principiella problem finns beträffande styrning av säkerhetspolisen,
utrikessekretessen, militära hemligheter osv., men till skillnad mot företag är
dessa centrala delar av statens uppgifter ("nattväktarstaten"), och kan inte
knoppas av från statens kropp.

Regering och riksdag har viktigare saker att syssla med. Regeringen,
staten, har idag tagit på sig en lång rad viktiga uppgifter som ingen annan i
samhället kan eller bör utföra. Regering och riksdag skulle fungera bättre om
de koncentrerade sig på dessa uppgifter, och bl a avbördade sig ägandet av
företag, som dessutom privata ägare sköter bättre. Att i offentlig regi sköta
dessa bolag stjäl uppmärksamhet från det som är det offentligas
huvuduppgift: att erbjuda en god vård, ett bra utbildningssystem, ett väl
fungerande försvar, och en generell politik för att främja tillväxt och
sysselsättning.

Det har tidigare anförts som skäl mot en försäljning av statliga företag att
kapitalmarknaden inte kan absorbera ett sådant utbud av tillgångar. Idag, med
den globaliserade kapitalmarknaden, är inte detta ett argument. Till detta
kommer att såväl AP-fonderna som de nya pensionsfonderna under 2001
kommer att börja placera pensionsmedel i aktier.

Det innehav som bör vara aktuellt för försäljning motsvarar ett
marknadsvärde om ca 300 miljarder kronor. Försäljningsintäkterna bör
användas för att minska statsskulden. Den minskning av räntebetalningarna
som då uppkommer är en långsiktig besparing.

Försäljningen bör ske successivt. Bland de företag som bör ligga långt
framme när det gäller är hela det statliga innehavet i Telia, innehavet i Merita
Nordbanken (Nordic Baltic Holding), Civitas Holding AB (bl.a. Vasakronan),
V & S Vin & Sprit AB, Assi Domän AB, SBAB, Vattenfall, LKAB, SAS
Sverige AB, SJ, Apoteket AB, Luftfartsverket, Teracom AB.

Stockholm den 4 oktober 2000

Eva Flyborg (fp)

Runar Patriksson (fp)

Yvonne Ångström (fp)