med anledning av skr. 1999/2000:137 Barn - här och nu. Redogörelse för barnpolitiken i Sverige med utgångspunkt i FN:S konvention om barnets rättigheter

Motion 2000/01:So13 av Chris Heister m.fl. (m)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om barn och familjepolitiken.
Barn - här och nu

Enligt vår uppfattning ger regeringen i skrivelsen uttryck för en alltför
snäv syn på barnens vardag. Skrivelsen har närmast karaktären av en
innehållsförteckning gällande vilka offentliga utredningar som pågår och
som i någon utsträckning gäller barn. Regeringen gör allt till barnpolitik
och det som inte är offentliga insatser glöms bort i skrivelsen.

En uppenbar risk är att man därigenom försummar det offentligas allra
viktigaste uppgifter. Dessutom beskär man förutsättningarna för ett växande
civilt samhälle och starka gemenskaper.

Vår uppfattning är att familjepolitik alltid har ett barnperspektiv. Barnens
problem kan därför inte lösas utan att familjens problem angrips: arbetslöshet,
missbruk, bristande integration o s v. Lösningen är inte - som ofta hörs i
debatten - att familjens ansvar skall få stå tillbaka för mera kommunal
barnomsorg eller att ansvar överförs från föräldrar till skolan. Det är i
stället
familjens möjlighet att själv fatta beslut och stå på egna ben som behöver
stärkas.

Otrygghetens Sverige

I skrivelsen pekar man på det faktum att mer än ett av tio barn lever i
familjer som uppbär socialbidrag. En femtedel av den disponibla
inkomsten för ensamstående med barn består av ekonomiskt familjestöd.
För ensamstående med två eller flera barn utgör familjestödet cirka 38
procent av den disponibla inkomsten, eller i genomsnitt 72 000 kronor per
år.

Otryggheten handlar om att alltför många i dag känner att de saknar en
reell möjlighet att påverka sin situation och att få möjlighet att utvecklas i
livet. Det förhållandet att osäkra bidragsbeslut från politiker styr tillvaron
skapar en oro vilken inte rimligen kan befrämja ett gott föräldraskap.

Att döma av skrivelsen är dock regeringen inte särskilt angelägen att
åtgärda den frustration och den otrygghet som det stora bidragsberoendet
föder. Den uppenbara slutsatsen att bidragsberoendet kan minskas genom
sänkta skatter, dras inte.

Det är ett känt faktum att den stat som tar på sig alltför många uppgifter
riskerar att misslyckas med de viktigaste. Ett exempel på detta ser vi inom
barn- och ungdomspsykiatrin.

Barn- och ungdomspsykiatrins problematik beskrevs inte minst i en
uppmärksammad artikelserie i Dagens Nyheter under augusti år 2000.
Människor mer eller mindre tvingas ut från vårdinrättningar utan att det finns
något alternativ för hur de skall kunna tas om hand i hemmet. I vissa fall
skrivs patienter ut trots att det överhuvudtaget inte finns något som kan kallas
ett "hem" att skrivas ut till.

I många fall fungerar inte vården tillfredsställande. Det gäller t. ex. för
ungdomar med anorexi/bulimi, psykoser, depressioner med självmordsrisk
och svåra tvångssymptom. Särskilt alarmerande är att självmordsförsök hos
tonåringar har ökat. Omkring 45 tonåringar tar livet av sig varje år och
självmord är alltjämt den vanligaste dödsorsaken för människor i
åldersgruppen 15-44 år. Sjukvården tar ofta lätt på självmordsförsök när väl
den akuta fasen är över, trots att statistiken visar att många försöker igen
inom
det närmaste året. Därtill kommer att sekretess- och anmälningsregler ibland
kommer i konflikt såväl med önskemål att involvera och informera föräldrar
och anhöriga som med nödvändigheten att bygga upp ett förtroende mellan
vården och dess patienter.

Att bryta otryggheten

I stället för att - som så ofta sker - tala om ökade behov av bidrag borde
regeringen föreslå vägar som öppnar möjligheter för människor att ta sig
ur bidragsberoende, relativ fattigdom och ohälsa samt att ge dem
möjligheter att forma sina liv. Man borde fråga sig vad som ligger bakom
människornas maktlöshet, vad som hindrar deras skaparkraft och
möjlighet till social rörlighet. Detta snarare än att se dem som ett svagt
kollektiv som måste utsättas för myndigheternas omsorger.

Regeringen tar dock utgångspunkt i att förbättringarna för barn och deras
föräldrar skall ske genom bidrag och offentlig verksamhet. Att skattevägen
lätta familjernas bördor diskuteras överhuvudtaget inte. Man säger sig
angelägen om att i budgethänseende ta hänsyn till barnperspektivet men
lämnar inga förslag som tar hänsyn till hur familjens skattebörda måste
påverkas av detta.

Den stora utmaningen i familjepolitiken är att hitta former som ger
ekonomiska möjligheter åt föräldrar att ta hand om sina barn, även om de inte
vill ha en kommunal barnomsorgsplats. Det kräver att föräldrarnas valfrihet
ökar och att utrymme skapas för en mångfald barnomsorgsformer. I en tid när
det är svårt att kombinera ansvar för barn med ett aktivt yrkesliv behövs inte
mer av de gamla lösningarna utan nya möjligheter för familjen att själv välja
barnomsorgslösningar.

Lägre skatt för enskilda människor och familjer gör att de får råd att
minska arbetstiden om de så vill.

Lättare att räcka till

Dagens familjepolitik är dock ett exempel på gammalt förlegat tänkande.
Den är utformad för ett industrisamhälle där människor i stor utsträckning
levde likartade liv.

Dagens föräldrar har en annan syn på arbete och familjeliv. Tiden är knapp
och man vill alltid satsa mera tid på sina barn. Samtidigt är man inte alltid
beredd att ge upp yrkeslivet för att under längre perioder vara hemma för att
ta hand om barn.

De arbeten som erbjuds ställer andra krav och ger andra möjligheter. Vi
vill inte tillbaka till en svunnen tid när någon i familjen - d.v.s. i praktiken
mamman - alltid stannade hemma med barnen. Vi vill inom ramen för hur
samhället ser ut i dag och de krav som föräldrar ställer, försöka att skapa
praktiska möjligheter som gör att man kan ägna mera tid åt barnen. Vi vill
skapa möjligheter att förena familjeliv och yrkesliv på ett bra sätt men
samtidigt ge de föräldrar som så önskar en reell möjlighet att vara hemma
med barnen längre än vad föräldraförsäkringen medger.

I dag är det svårt för många att räcka till i vardagen. Möjligheterna att få
avlastning med de tidskrävande hushållssysslorna - och därmed mera tid för
barnen - får inte vara ett privilegium uteslutande för den som har mycket
pengar eller är beredd att anlita svart arbetskraft. Projektet Humlan visade att
familjer i förskoleålder hade störst behov av hjälp i hemmet. Det måste bli
billigare och enklare att köpa hushållstjänster.

Dagens politik underminerar familjers och ensamstående föräldrars
möjligheter att ta hand om sina barn, framförallt genom en hög beskattning
som inte tar hänsyn till försörjningsbördan och genom att cementera en
fortsatt hög arbetslöshet.

Det höga skattetrycket har begränsat normala familjers möjlighet att själva
klara sin ekonomi och sin livssituation och skapat ett beroende av offentliga
bidrag. Inte minst är det ensamstående med barn som saknar buffert för
oväntade utgifter. Dessa riskerar alltsomoftast att tvingas söka socialbidrag
om något oförutsett inträffar som slår sönder hushållsekonomin.

De kraftiga skattehöjningarna för främst låg- och medelinkomsttagare
under de senaste åren har lett till att en nyfattigdom har vuxit fram. Hus-
hållens marginaler blir mindre och för många räcker inte lönen efter skatt till.
En stor andel av de som får socialbidrag får det som komplettering till
arbetsinkomster eller beskattade sociala förmåner.

Det svenska systemet utmärks av en rundgång mellan skatter och bidrag.
Hushållen betalar skatter med ena handen och tar emot bidrag med den andra,
vilket får till följd att skattehöjningarna skapar behov av ytterligare bidrag.
En
naturlig princip borde vara att den som betalar skatt inte samtidigt skall
behöva bidrag och att den som får bidrag inte skall behöva betala skatt.

Det offentligas kärnuppgifter

Moderat socialpolitik tar sikte på de individer och de familjer som särskilt
behöver stöd, den är träffsäker och utgår inte från fördelningspolitiska
mål utan från mål som främjar den enskilda familjens utveckling och
oberoende. Sociala problem löses oftast bäst i de gemenskaper som varje
familj och varje människa lever i, som släkt, vänner, grannar m.m. med
stöd av en lokalt förankrad socialtjänst.

Valfrihetsreformen med personlig assistans på handikappområdet är ett
utmärkt exempel på en bra reform, som kom till under den borgerliga
regeringstiden, men som Socialdemokraterna målmedvetet urholkat. Ett
exempel på detta är de gränsdragningsproblem som uppkommit genom det
delade huvudmannaskapet och som gjort att många funktionshindrade barn nu
kläms mellan systemen och inte längre garanteras personlig assistans under
skoltid.

För att tidigt kunna motverka sociala missförhållanden och missbruk hos
unga bör lagen om vård av unga förändras så att delar av den gamla
barnavårdslagen återinförs. Det handlar främst om lagens 26 §, vilken innebar
att de sociala myndigheterna i samarbete med familjen hade en reell möjlighet
att på ett tidigt stadium hjälpa och stötta familjer, i vilka barnen riskerade
att
råka illa ut fysiskt eller psykiskt.

Valfrihet i barnomsorg och skola

De fyra borgerliga partierna lade i våras fram ett gemensamt förslag som
innebär att barnomsorgsstödet omfattar alla och inte går omvägar över
kommunerna. Detta ger valfrihet och stärker föräldrarna.

Förslaget om maxtaxa inom förskolan innebär en låsning i ett
kollektivistiskt system där föräldrars valmöjligheter begränsas. Ett familje-
politiskt program som ger alla barn i landet samma förutsättningar oavsett
omsorgsform måste uppmuntras. Det måste genom avdrag för styrkta
barnomsorgskostnader ges möjlighet till flexibla barnomsorgslösningar i
hemmiljö.

Förslaget om allmän förskola för fyra- och femåringar innebär i praktiken
inga förbättringar för barnen. I förslaget är det svårt att se vilken skillnad
förslaget om den allmänna förskolan egentligen innebär jämfört med dagens
daghemsverksamhet/förskola. Det som däremot är tydligt med det
socialdemokratiska förslaget, är att den skattesubventionerade
förskoleverksamheten enbart tar sikte på kollektivistiska lösningar där
kommunens väl sätts före det enskilda barnet och familjen. En konsekvens av
förslaget är att fler tvingas välja daghem som barnomsorgsform samt att fler
barn får tillbringa mer tid på institution än idag. Familjernas valfrihet
minskas
och möjligheterna till en barnomsorg utformad med det enskilda barnet i
centrum försämras.

Många barn med föräldrar föredrar en organiserad pedagogisk verksamhet
i förskoleåldern. Vi förespråkar därför en frivillig form i stället för den
allmänna förskolan som inte i grunden innebär något nytt pedagogiskt
alternativ. Med vår modell för en barnskola för åldrarna fyra till sex år, med
tydlig pedagogisk profil och med en flexibel skolstart, ges alla föräldrar ett
spännande alternativ som lägger en bra grund för lärande.

Rätten att välja skola efter intresse och profil ger föräldrar och elever
möjlighet att välja den skola som passar barnen bäst.

När alla skolor får utvecklas skapas mångfald och kreativitet som höjer
skolans kvalitet och därmed elevens förmåga till lärande. Som en konsekvens
av rätten att välja skola, följer också behovet av en nationell finansiering av
grundskolan. Oavsett var du bor och vilken skola du väljer, så garanterar
staten finansieringen. Elevens val går före kommunpolitikers tyckande.

Stockholm den 4 oktober 2000

Chris Heister (m)

Leif Carlson (m)

Hans Hjortzberg-Nordlund (m)

Cristina Husmark Pehrsson (m)

Lars Elinderson (m)

Henrik Westman (m)

Göran Lindblad (m)

Maud Ekendahl (m)

Bertil Persson (m)

Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

Margareta Cederfelt (m)