med anledning av skr. 1999/2000:146 Anställningsformen överenskommen visstidsanställning

Motion 2000/01:A6 av Mikael Odenberg m.fl. (m)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om borttagande av
begränsningsreglerna i anställningsformen överenskommen
visstidsanställning.
Bakgrund

Hösten 1996 beslutade riksdagen att godkänna regeringens förslag om att
tillåta en ny form av tidsbegränsad anställning, överenskommen
visstidsanställning. Beslutet innebar att det blev möjligt för en
arbetsgivare att anställa en arbetstagare på viss tid, utan att det krävdes
några särskilda skäl för tidsbegränsningen.

Förslaget om överenskommen visstidsanställning syftade till att underlätta
nyanställningar. Man ville stimulera arbetsgivarna att anställa, särskilt de små
företagen och de nystartade företagen. I propositionen framhölls att detta var
särskilt viktigt i en uppåtgående konjunktur.

I regeringens förslag kringgärdades den nya anställningsformen med ett
antal tidsmässiga och antalsmässiga begränsningar. Därför får ett företag inte
ha fler än fem personer samtidigt anställda med överenskommen
visstidsanställning. Anställningen får vara högst tolv månader under en
treårsperiod, vilket utsträcks till arton månader för företag som tidigare inte
haft några anställda.

I samband med riksdagsbehandlingen motsatte vi oss (mot. 1996/97:A2)
de olika begränsningsreglerna. Vi ansåg att farhågorna för missbruk av den
nya anställningsformen var överdrivna och att det därför saknades skäl för de
begränsningar som regeringen föreslog. I en utskottsreservation framhölls att
de olika tidsmässiga och antalsmässiga begränsningarna skulle komma att
motverka syftet med den nya anställningsformen, nämligen att underlätta
nyanställningar.

Regeringens skrivelse

Av regeringens redovisning i skrivelsen framgår att våra farhågor har
besannats. Den nya anställningsformen har i huvudsak blivit ett fiasko.
Den har inte alls fått det genomslag som var tänkt. Nyanställningar har
inte underlättats i någon nämnvärd utsträckning.

Av skrivelsen framgår att Kommunförbundet och Landstingsförbundet
anser att anställningsformen är svår att tillämpa just på grund av
begränsningarna. De två förbunden lyfter särskilt fram den antalsmässiga
begränsningen (högst fem anställda). Arbetsgivarverket har uppfattningen att
anställningsformen endast förekommer i en mycket begränsad omfattning.
Enligt SAF har anställningsformen betydelse framför allt för de mindre
företagen och den privata sektorn. Ett antal kollektivavtal utgör dock hinder
för användning av anställningsformen.

Sammanfattningsvis har anställningsformen överenskommen
visstidsanställning fått en helt marginell omfattning på arbetsmarknaden.
Samtidigt kvarstår behovet av att underlätta nyanställningar. Begränsningarna
i anställningsformen överenskommen visstidsanställning bör därför tas bort.

Stockholm den 21 september 2000

Mikael Odenberg (m)

Kent Olsson (m)

Patrik Norinder (m)

Christel Anderberg (m)

Henrik Westman (m)

Ewa Thalén Finné (m)

Anna Åkerhielm (m)

Rolf Gunnarsson (m)

Anna Lilliehöök (m)