med anledning av skr. 2000/01:102 Utvecklingen inom den kommunala sektorn

Motion 2000/01:Fi36 av Gunnar Hökmark m.fl. (m)

Innehållsförteckning

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förstärkt kommunal självstyrelse.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kommunala jämförelser och den kommunala databas som är
under uppbyggnad.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kommuners avancerade skatteplanering.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om redovisning av effekterna av pensionsavtalet PFA98.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om det inomkommunala utjämningssystemets negativa konse-
kvenser för tillväxt var den än förekommer i Sverige.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av omedelbara förändringar i dagens utjämningssytem
och om vikten av ett nytt utjämningssystem som stimulerar till tillväxt i
hela landet.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av en nationell vårdgaranti.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om äldreomsorgens kvalitet och behovet av en s.k. äldrepeng.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om handikappomsorgen.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om bidragen till fristående skolor.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om åtgärder för att motverka negativ segregation i invandrartäta
områden.

Kommunal självstyrelse

Kommunal självstyrelse är en frihetsidé av innebörd att
medborgarna i en kommun (ursprungligen gemenskap) skall
kunna sköta gemensamma angelägenheter utan alltför
mycket inblandning av statsmakten.

Kommunal självstyrelse skall gälla inte minst områden som bäst sköts
både mer demokratiskt och effektivare av kommunerna och där också lokala
anpassningar skall kunna ske beroende på lokala förutsättningar och
medborgarnas viljeinriktning. Kommunal självstyrelse förutsätter aktiva
medborgare som är villiga att delta i den kommunala verksamheten. Den
kommunala självstyrelsen kan naturligtvis inte vara total. Det finns
motstående intressen, rättssäkerhet, krav på lika behandling och likartad
service inom många områden oavsett var man bor i landet.

Det frågan i mycket handlar om blir även uppgiftsfördelningen mellan stat
och kommun. Vi moderater anser att det är lämpligt att staten svarar för
finansieringen av vissa grundläggande rättigheter direkt till medborgarna -
våra förslag om en nationell skolpeng och en allmän obligatorisk
hälsoförsäkring skall bl.a. ses i det sammanhanget. Sådana reformer skulle
avsevärt stärka medborgarnas egen självstyrelse och ställning genom att
erbjuda reell valfrihet.

Vi ser nu en utveckling där alltfler människor i samhället upplever att de
inte har tillräcklig möjlighet att påverka det politiska beslutsfattandet. Målet
måste vara att individen och familjen har mer makt och genom ökad valfrihet
kan bestämma mer av sin vardag. På de områden som vi gemensamt skall
samordna bör det ske så nära medborgarna som möjligt. Nu tas alltfler beslut
som rör individen och familjen av politiker. Dessutom känner många att
beslut fattas på högre nivåer, av politiska företrädare utan lokal anknytning
och som därför inte har kunskap om de specifika förhållanden som råder
lokalt. Ur demokratisk synvinkel är detta en oroande utveckling. För att
besluten skall få största möjliga legitimitet bör medborgarna uppleva att de
kan delta i de politiska skeendena och i processen som leder fram till beslut.
Utvecklingen där allt färre deltar i de politiska processerna skulle kunna
brytas om den kommunala självstyrelsen stärks.

För Moderata samlingspartiet är den kommunala självstyrelsen mycket
viktig. Det står i 1 kap. 1 § regeringsformen att "den svenska folkstyrelsen
förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statskick och
genom kommunal självstyrelse".

Vi ser nu en utveckling där regeringen uttryckligen och medvetet struntar i
den kommunala självstyrelsen och i motsats mot denna betonar
"enhetsstaten". Detta framgår tydligt av skrivelsen men inte minst av
uttalanden av statsrådet Lövdén i Kommunaktuellt nr 4/01 och av
statsministern. Innebörden av vad som står i skrivelsen och uttalandena i
anslutning till avvägningen av den kommunala självstyrelsen är att om det
finns en majoritet i Sveriges riksdag för "reformer" finns det "starka skäl att
genomföra reformer". Synsättet leder till att regeringen och en majoritet i
Sveriges riksdag mer eller mindre fritt kan inskränka den kommunala
självstyrelsen. Detta är också den linje regeringen valt när den numera
föreslår lagstiftning för att förhindra att borgerliga majoriteter i kommuner
och landsting skall kunna genomföra sin politik.

Regeringen tycks eftersträva att kommunerna blir rena
verkställighetsorgan åt staten, där lokala politiker enbart har att följa av
staten
stiftade lagar och detaljbestämmelser och därmed på ett likartat sätt över hela
landet skall genomföra verksamhet på sätt staten bestämt.

Mot detta står vår grundsyn att den kommunala självstyrelsen skall
förstärkas och att möjligheten för lokala anpassningar och lösningar skall
stimuleras. Mot bakgrund av regeringens agerande framstår det som alltmer
angeläget att den kommunala självstyrelsen förstärks i grundlagen.

Kommunal självstyrelse borde självklart innebära att kommunerna skall ha
rätt att överlåta egendom utan ingrepp från staten genom lagstiftning.
Möjlighet till försäljning av kommunala hyresfastigheter eller entreprenader
av t.ex. sjukhus skall självfallet kunna avgöras av kommun eller landsting.
Regler som innebär att den lokala majoritetens rätt inskränks av staten i
sådana frågor är uppenbart odemokratiska och innebär en allvarlig
inskränkning av den kommunala självstyrelsen.

Att jämföra kommuner

I regeringens ekonomiska vårproposition beskrivs kortfattat
hur arbetet fortskrider på att bygga upp en kommunal
databas. Det tycks ta sin tid men förhoppningsvis kan en
sådan om den ges rätt inriktning ge impulser för regeringen
att i skrivelsen om utvecklingen inom den kommunala
sektorn kommande år lyfta fram goda exempel på hur
tjänsteproduktion kan bedrivas på ett för medborgarna bra
sätt i olika kommuner. De skrivelser i ämnet som regeringen
hittills avlämnat till riksdagen är nämligen i nästan total i
avsaknad av sådana jämförelser. Därmed har t.ex. de goda
resultat som uppnåtts p.g.a. konkurrensutsättning i
kommunerna inte uppmärksammats i detta sammanhang.
Inte heller den ökade valfrihet och pedagogiska stimulans
som åstadkommits genom det ökande antalet friskolor.

Vi har själva i en rapport visat hur olika det kan bli p.g.a. olika
majoritetsförhållanden och inriktning genom att göra en jämförelse mellan
kommunerna Partille och Borlänge.

Borlänge är sedan gammalt ett starkt socialdemokratiskt fäste. I valet 1998
gick partiet visserligen tillbaka en aning, men behöll ändå egen majoritet.
Socialdemokraterna kan alltså genomföra den politik man vill. Detta är
främsta skälet till att vi valt att studera Borlänge. Egen majoritet är en
relativt
ovanlig företeelse i Kommun-Sverige.

Partille å andra sidan styrs sedan valet 1998 av en borgerlig majoritet.
Moderaterna samregerar med (fp), (kd), och (c). Eftersom kommunen styrs
med tydligt moderat prägel och har tämligen ordinära förutsättningar har vi
gjort den till föremål för våra studier. I denna jämförelse av de två
kommunerna lyfter vi fram några av de skillnader som gör sig gällande
mellan en s-styrd kommun och en kommun med borgerligt styre.

Medborgarna i Partille kommun betalar 1,26 kronor mindre i
primärkommunal skatt och landstingsskatt per intjänad hundralapp än
medborgarna i Borlänge. Vanliga hushåll betalar därmed 2 500-4 500 kronor
mindre i kommunalskatt i Partille tack vare att moderaterna och den
borgerliga majoriteten hushållar med pengarna.

Borlänge kommun erhåller 704 kronor mer per invånare från statsbidrags-
och utjämningssystemen än Partille kommun. Antalet kommunalt anställda är
högre i Borlänge, nämligen 72,7 årsarbetare per 1 000 invånare. Motsvarande
siffra i Partille är 60,9. Personalkostnaderna i Partille kommun är i konse-
kvens med detta lägre, nämligen 2 905 kronor lägre per invånare. Kostnaden
för barnomsorg i Partille är 678 kronor lägre per plats än i Borlänge.
Kostnaderna för grundskolan i Partille är 337 kronor lägre per elev. Borlänge
har alltså högre styckkostnader, högre personalkostnader och beskattar sina
medborgare hårdare än Partille kommun. Dessutom erhåller Borlänge högre
bidrag från utjämningssystemet.

Detta bör, med socialdemokratisk logik, innebära att barnomsorgen, skolan
och äldreomsorgen i Borlänge är av bättre klass. Men så är inte fallet. Trots
lägre kostnader och färre årsarbetare är lärartätheten generellt högre i
Partille
kommun. Dessutom är betygsvärdet högre i Partille kommun, både i grund-
och i gymnasieskolan. Andelen elever som inte uppnått målen i ett, flera eller
alla ämnen är lägre i Partille kommun. Övergångsfrekvensen till
gymnasieskolan samt andelen elever med behörighet till universitet och
högskola är högre i Partille. Barn och ungdomar får en god utbildning och
uppnår bättre resultat, trots lägre kostnader.

Att valfrihet råder i Partille visar en rapport från Skolverket. Andelen
elever i grundskolan och gymnasieskolan i Partille kommun som studerar i
annan kommuns skola eller i friskola är betydligt högre än i Borlänge. Vi
utgår från att den kommunala databasen kommer att underlätta denna typ av
jämförelser och att s.k. benchmarking mellan kommunerna därmed kommer
att öka.

Regeringens skrivelse om utvecklingen inom den kommunala sektorn
borde till sin natur vara såväl sakligt deskriptiv och analyserande som
problemorienterad. Tyvärr finns i stället en alltför tydlig tendens att under
många avsnitt försöka försköna utvecklingen och inte redovisa de uppenbara
problem som finns på många områden. Vissa av de statistiska uppgifter och
beräkningar som redovisas blir genom sitt urval missvisande. Genom dessa
brister måste skrivelsen, som skulle kunna vara en bra källa för
faktaredovisning, läsas med ett kritiskt öga, eftersom den i delar är en tydlig
partsinlaga och genom ett lämpligt urval av fakta lätt blir subjektiv
redovisning.

För att riksdagen skall ges en mer heltäckande redovisning av uppnådda
resultat i olika kommuner bör därför skrivelsen kommande år redovisa vilka
kommuner som uppnått de bästa resultaten inom olika verksamhetsområden.
Den kommunala databas som byggs upp förutsätts som nämnts kunna bidra
med sådan information.

Kommunsektorns
ekonomi

Kommunala företag och
skatteplanering

Kommunalt ägda företag ingår inte i den statistiska
redovisningen av kommunsektorns verksamhet och
omfattning. Samtidigt finns en tydlig tendens hos många
kommuner att lägga betydande delar av sin verksamhet i just
bolag. Vi har i annat sammanhang reagerat mot dessa
tendenser och då även förespråkat en särskild företagsform
för kommunala företag i den mån kommunala företag
överhuvud taget bör finnas. Därigenom skulle också
kommunal verksamhet bedriven i företagsform komma att
på ett korrekt sätt redovisas i den offentliga statistiken.

Den privaträttsliga aktiebolagsformen är ur olika synpunkter inte lämplig
för kommunal verksamhet. Ett belysande exempel på detta är att kommuner
och kommunala företag på många håll bedriver en avancerad skatteplanering.
En rad skattetvister mellan kommuner och skatteförvaltningar pågår mot den
bakgrunden. Detta är i sig ett märkligt skådespel med tanke på att kommunal
verksamhet i förvaltningsform är skattebefriad medan det är just
aktiebolagsformen som orsakar skattetvisterna. Situationen belyser bl.a.
behovet av en tydligare lagstiftning beträffande kommunerna och kommunala
företag. Regeringen beskriver inte denna fråga i sin skrivelse trots att den är
mycket aktuell och omdiskuterad i många kommuner. I total glömska tycks
också vara de uttalanden som statsrådet Thomas Östros gjorde om att
regeringen noga följde utvecklingen och avsåg att lägga fram lämpliga
lagförslag för att motverka denna typ av skatteplanering i kommunerna.
Samtidigt befinner sig ett antal skattemyndigheter i process med kommuner
som anses har överskridit skattelagstiftningen i sin strävan att undgå
statsskatt.

Regeringen anger heller inte att de extraordinära intäkter som många
kommuner redovisar i sina resultaträkningar helt är hänförliga till
"artificiella" reavinster i samband med kommunintern försäljning av
tillgångar när "koncernholdingbolag" bildats.

Kommunala pensioner

Av skrivelsen ( 2.8.) framgår att det helt övervägande antalet
kommuner och landsting nu utbetalar hela den del som skall
avsättas till de anställdas pensioner som individuell del
enligt PFA. Detta är en mycket glädjande utveckling. Den
leder till att de kommunanställda själva genom eget val kan
påverka avkastningen på sina pensionspengar. Därutöver
innebär förändringen att privat sparande i landet ökar på det
kollektiva sparandets bekostnad. I skrivelsen berörs inte alls
dessa förändringar trots att de även i ett samhällsekonomiskt
perspektiv är intressanta. Vi föreslår regeringen att i
kommande skrivelse återkomma med en redovisning i denna
del.

Utjämningssystemet

Regeringen påstår i olika sammanhang att den är intresserad
av ekonomisk tillväxt. Mot den bakgrunden är det notabelt
att regeringens skrivelse inte heller i år till någon del belyser
de tillväxtfientliga inslagen i det gällande inomkommunala
utjämningssystemet. Vi har i vår partimotion i anslutning till
regeringens ekonomiska vårproposition redovisat riktlinjer
som måste gälla för ett nytt system.

Även i detta sammanhang vill vi emellertid ånyo ytterligare fästa
uppmärksamheten på hur dagens system konfiskerar ekonomisk tillväxt i alla
typer av kommuner. Om en kommun - oavsett om kommunen har låg
skattekraft, medelskattekraft eller hög skattekraft genom t.ex. åtgärder som
leder till lägre arbetslöshet eller höjd förvärvsfrekvens - lyckas öka sin
relativa skattekraft tas nästan hela ökningen (och ibland mer) om hand av
utjämningssystemet. Kommande år bör regeringen utförligt redovisa de
tillväxtfientliga konsekvenserna av rådande utjämningssystems konstruktion
och de negativa incitamentens uppbyggnad. Det ter sig närmast groteskt att
regeringen nu i sin skrivelse (s 47) anger att kommuner och landsting numer
har "en reell möjlighet att öka sina inkomster" trots att i princip hela
tillväxten konfiskeras av utjämningssystemet. När ett korrekt faktaunderlag
redovisas och analyseras borde även regeringen inse att det är nödvändigt
med de förändringar vi föreslagit. Det tycks bland många av de experter som
studerat effekterna råda relativ enighet om att systemet missgynnar framför
allt tillväxtkommuner och vissa typer av glesbygdskommuner, något som vi
framfört länge och som framgår av nedanstående redovisning.

Hur slår den inomkommunala utjämningen?

Det inomkommunala utjämningssystemet drabbar samtliga
landets kommuner. Detta eftersom det tagit bort alla
incitament för kommunerna att själva påverka sin
inkomstsituation genom en förhöjd skattekraft. Vi har nu
under ett antal år följt hur systemet i praktiken slagit. Förra
året visade vi i vår motion att såväl tillväxtkommuner i våra
storstadsområden som glesbygdskommuner med
befolkningsminskning är hårdast drabbade. Tydligt är att
"aktiva" kommuner straffas för sina aktiviteter. Leder
aktiviteten till höjd skattekraft dras denna in av staten och
förs över till andra kommuner. När nu siffrorna för det
senaste beskattningsåret analyserats framstår detta med
oförändrad tydlighet.

Tillväxtkommuner får inte behålla frukterna på inkomstsidan av den
ökade ekonomiska aktiviteten och skattekraftstillväxten medan de däremot får
svara för kostnaderna, både de som lett till tillväxten och de som tillväxten
medför. De senaste åren har också redovisats hur kommuner i storstads- och
tillväxtområden som har ett behov av ett ökat bostadsbyggande drar sig för att
medverka till ett sådant med hänsyn till inte minst hur utjämningssystemet
fungerar. Regeringens misslyckade bostadspolitik förstärks sålunda av
utjämningssystemets konstruktion.

Glesbygdskommuner minskar nu som regel befolkningsmässigt samtidigt
som skattekraften per invånare kan stiga när ungdomar och arbetslösa flyttar
till orter med jobb. Många av dessa kommuner tar tag i sina problem och kan
som resultat bl.a. se ökad förvärvsfrekvens och fler företag.
Omstruktureringen medför som regel kostnader och kommunerna har
därutöver ofta överskott på bl.a. lokaler. Den ökade relativa skattekraften får
de inte behålla; däremot sjunker skatteintäkterna i takt med det minskande
antalet invånare. Stora delar av glesbygden drabbas sålunda rejält av det
inomkommunala utjämningssystemet som ligger som en våt filt över
kommunsektorn.

De kommuner som kommer bäst ut ur systemet är "passiva
stagnationskommuner", som regel befolkningsmässigt stillastående eller med
en svag minskning. Denna tendens har snarast förstärkts av det senaste årets
utveckling. Oavsett hur deras egen skattekraft utvecklas får de i stort samma
ökning som alla andra, dvs. rikssnittet. Samtidigt kan deras kostnadssida
påverkas positivt av att så lite händer. Demografiska åldersförändringar
kompenseras raskt i kostnadsutjämningen medan förändringar i antalet
invånare slår igenom först med viss fördröjning. Stiger arbetslösheten - där
staten står för kostnaderna - ökar samtidigt kompensationen i
kostnadsutjämningen. Och även för dessa kommuner gäller avsaknaden av
incitament att höja inkomstsidan genom förhöjd egen skattekraft, vilket i sin
tur gör passiviteten "lönsam" så länge dagens system består.
Förändringstrycket blir mycket litet på den typen av kommuner och risken är
uppenbar att utjämningssystemet medverkar till detta.

Kommunförbundets rapport Växa och krympa anger vissa iakttagelser om
just tillväxtens pris för berörda kommuner och hur andra kommuner kommer
väl ut ur dagens regelsystem med risk för att stillastående belönas. Märkligt
nog tycks dessa iakttagelser inte alls påverka regeringen som genom sitt
ansvariga statsråd tycks alltmer ihärdigt försvara nuvarande inomkommunala
inkomst och kostnadsutjämningssystem.

Grundlagsstridigt

Det inomkommunala utjämningssystemet har snart varit i
kraft i nästan fem år. De negativa effekterna av systemets
grundkonstruktion visar sig alltmer. En allvarlig aspekt är
självfallet att uppbyggnaden entydigt strider mot den
svenska grundlagens lydelse att en kommun endast får ta ut
skatt för skötseln av sina uppgifter. Att ta ut skatt för
skötseln av andra kommuners angelägenheter strider mot
grundlagens lydelse.

Trots vad utredningen om den kommunala självstyrelsens grundlagsskydd
anförde 1996 om en ny lydelse av grundlagen som skulle göra
inomkommunal utjämning tillåten har regeringen inte framlagt något förslag.
Vi moderater avvisar självfallet en grundlagsändring. Vi anser bestämt att
dagens grundlagsvidriga system snarast måste avvecklas och ersättas med ett
nytt skatteutjämningssystem. Det är synnerligen otillfredsställande att vi i dag
har ett system som strider mot den svenska grundlagen. T.ex. har
grundlagsexperten Erik Holmberg påpekat detta i en rättsinlaga. Alla
grundlagsexperter tycks i sak dela vår uppfattning men samtidigt gömmer sig
berörda instanser bakom formuleringen att grundlagsbrottet inte är uppenbart
med hänsyn till konstitutionell praxis. Fallet belyser väl den brist vi har i
vårt
land genom avsaknad av en författningsdomstol.

... och utan måluppfyllelse

Ett mål som skulle uppnås med det inomkommunala
utjämningssystemet var att minska utdebiteringsskillnaderna,
i första hand att kommuner med höjda bidrag och hög skatt
skulle sänka sin utdebitering. Det kan nu konstateras att inte
ens i detta avseende har någon nämnvärd effekt kunnat
märkas. Kommunerna med hög skatt har bibehållit denna.
Utjämningssystemet har däremot tvingat välskötta
lågskattekommuner att höja skatten för att betala den
konfiskatoriska utjämningsavgiften.

Till yttermera visso har regeringen själv kunnat konstatera att något
statistiskt säkerställt samband mellan förändringen i utjämningssystemet och
resultatet i enskilda kommuner inte kunnat påvisas.

Det är alltså uppenbart att de för många kommuner kraftigt höjda bidragen
inte använts till vare sig sänkt skatt eller förbättrat resultat. Kvar står då
att
många av de berörda kommunerna höjt sin ofta relativt höga kostnadsnivå
ytterligare. Nödvändiga strukturförändringar har fördröjts. Utjämningssy-
stemets konstruktion har sålunda både konserverat höga skatter i
högskattekommuner och höjt kostnadsnivån samtidigt som systemet
motverkar ekonomisk tillväxt genom att lägga ut negativa incitament på
enskilda kommuner.

Det behövs omedelbara förändringar

Vi visar i denna motion att det inomkommunala
utjämningssystemet inte bara är grundlagsvidrigt utan också
perverst tillväxtfientligt. Det måste i grunden ändras och det
tar möjligen lite tid. En omedelbar förändring skulle dock
lätt kunna göras, nämligen att låta alla kommuner behålla
sina ökningar i relativ skattekraft. Det är vad vi moderater de
senaste åren föreslagit som en första åtgärd för att eliminera
de värsta verkningarna av dagens system. Behovet av en
sådan tillväxtstimulerande åtgärd ter sig alltmer angelägen.

Tillväxt straffas var den än uppstår

Det inomkommunala utjämningssystemet är till sin natur så
konstruerat att det straffar tillväxt var den än uppstår. Det är
så uppbyggt att kommunpolitikerna om de följer syftet med
utjämningssystemet inte skall ägna den egna skattekraften
någon tanke. Det spelar ingen nämnvärd roll hur den
utvecklas. Kommunens inkomstnivå bli ändå i stort
densamma. Det kan t.o.m. vara så att sämre skattekraft ger
högre inkomster - så är både inkomst- och
kostnadsutjämningen konstruerad. Till yttermera visso har
hela utjämningssystemet lagts upp så att det bara är något
dussintal personer i landet som har full insikt i dess
mysterier - och de personerna är som regel på olika sätt
uppbundna till dess försvar.

Det går att få en positiv utveckling - men
inga incitament finns

Det är numera alltfler samhällsforskare som anger att
trenden mot allt färre människor i våra glesbygdskommuner
kommer att fortsätta och knappast skall eller kan hindras.
Det ses som en naturlig och förutsebar utveckling, eftersom
många ungdomar och personer utan arbete söker sig till de
regioner och orter där för dem lämpligt arbete erbjuds. Vi
kan alla iaktta detta. Men det finns också en annan för de
berörda kommunerna mer positiv trend. Den är att det likväl
går att utveckla kommunen trots befolkningsminskning.
Nyckelpersoner stannar och även när en nettoutflyttning äger
rum kan parallellt en inflyttning ske som ger till resultat
etablering av företag, varav många inom högteknologi och
IT.

Vad händer då i en sådan kommun? Skattekraften per invånare stiger mer
än för riket. När personer med inga eller små inkomster flyttar stiger snittet
för dem som bor kvar. Är det då samtidigt så att sysselsättningsgraden ökar
p g a nya företag som går för fullt sker en dubbel effekt. Det här märkte vi
tydligt i vår rapport 2000 då t.ex. Malå kunde lyftas fram som en kommun
som haft just denna utveckling och som drabbats av utjämningssystemets
tillväxtfientliga konstruktion. Detta år finns en motsvarande tydlig effekt i
Älmhults kommun i Småland.

Den datakörning vi moderater nu låtit göra över kommuner med växande
skattekraft visar att 20 kommuner det senaste året hade en ökning av sin
relativa skattekraft med mer än en procentenhet. (Skattekraften per invånare
anges i relation till riksgenomsnittet som är = 100, dvs. 100 procent av
riksmedelvärdet.) 95-100 procent av denna tillväxt konfiskeras av
utjämningssystemet, vilket innebär att en kommun som bidrar med en större
ökning än vad som gäller genomsnittet inte får behålla denna. Det är
naturligtvis en orimlig signal i ett land som önskar ekonomisk tillväxt och
lägre arbetslöshet.

Exemplet Malå år 2000

Malå kommun i Västerbottens län ökade sin skattekraft
från 92,6 till 97 procent dvs. med 4,4 procentenheter.
Bakgrunden torde vara två omständigheter. Å ena sidan
minskade befolkningen med 120 personer till 3 713 - mest
ungdomar och personer utan arbete. Å andra sidan gick Assi
Domäns anläggning för fullt med extra skift som ledde till
att mångas inkomstnivå höjdes. Sammantaget steg därmed
skattekraften betydligt per invånare. Men för Malå kommun
innebär det inte några ökade intäkter. Tvärtom drabbas
intäktssidan i Malå kommun av befolkningsminskningen
utan att kommunen som kommun har någon glädje av den
ökade skattekraften. Ett sådant system är perverst i sin
uppbyggnad!

Exemplet Älmhult år 2001

Älmhults kommun har en svagt minskande befolkning men
en stark skattekraftstillväxt, främst beroende av utvecklingen
i Ikea och ökad sysselsättning. Ikea betalade dessutom ut
särskild bonus till sin personal i Älmhult. Den relativa
skattekraften per invånare ökade det senaste taxeringsåret
med 2,3 procentenheter, vilket med ett annat system skulle
ha gett Älmhults kommun ca 480 kronor mer per invånare
eller 7,4 miljoner kronor extra. Beloppet motsvarar drygt
40 öre på kommunalskatten. Ikeas platsledning i Älmhult har
till kommunen givit uttryck för den vanliga uppfattningen att
de bidrar till ökade intäkter som kommer kommunen till del.
Men i själva verket konfiskeras hela intäktsökningen av
utjämningssystemet.

Kommuner med växande skattekraft

I XX 1 förtecknar vi de 20 kommuner som det senaste
taxeringsåret ökat sin relativa skattekraft med en
procentenhet eller mer och där denna ökning konfiskerats av
utjämningssystemet. Av tabellen framgår att det rör sig om
en rad mycket olika kommuner. Där återfinns detta år såväl
den kommun i landet som har den lägsta skattekraften
(Borgholm) som den med den högsta (Danderyd). Men mest
notabelt är att det förutom tillväxtkommuner i
Stockholmsområdet som regel rör sig om små kommuner,
där tillväxtåtgärder och befolkningsminskning givit resultat i
ökat skatteunderlag per invånare som sedan inte får behållas.

Bakom ökningstalen ligger just de faktorer vi pekat på:
Befolkningsminskning och nyföretagande på samma gång. Orust, Torsås,
Aneby, Bengtsfors, Högsby, Tomelilla. Förra året handlade det rätt mycket
om glesbygdskommuner i Norrlands inland, i år är fokus mer på
småkommuner i Götaland.

Den "extra" skattekraftstillväxten är för dessa kommuner så pass stor att de
berörda kommunerna i kommunalskatt skulle ha kunnat få in ca 250 kronor
extra per invånare, resurser som kunnat underlätta omstruktureringsarbete
och/eller skattesänkning. Uppräkningen av berörda kommuner visar också att
utjämningssystemet slår blint och ofta träffar mindre kommuner med rätt låg
egen skattekraft.

I xx 2 finns angivna samtliga kommuner som det senaste året hade en
växande skattekraft med angivande av ökningen av relativ skattekraft i
procentenheter samt den skattekraft kommunen just nu har.

Gemensamt för dem och alla kommuner med växande skattekraft är
emellertid att den relativt ökande skattekraften konfiskeras av det kommunala
utjämningssystemet. För kommuner med minskande befolkning är det särskilt
grymt. Intäkterna minskar med befolkningens antal, och några nämnvärt
ökande intäkter av högre skattekraft tillåter alltså inte utjämningssystemet.
Här har Socialdemokraternas ingenjörskonst utvecklat ett kommunsystem
som effektivt försöker kväva tillväxt var den än förekommer.

Egen skattekraft borde vara viktig att vårda

Parametern egen skattekraft i en kommun borde vara viktig
för en kommunstyrelseordförande att följa. Det är den som
ger en indikator på kommunens långsiktiga bas. Dagens
system gör den emellertid till en nästan helt ointressant
variabel. Det är dessvärre ganska få av våra kommunalråd
som numera ägnar den något nämnvärt intresse. Det är i
stället rikets genomsnittliga skattekraftstillväxt som är av
betydelse för kommunerna. När intäktsnivån inte kan
påverkas av egna åtgärder tycks det bli naturligt att i stället
snegla på möjligheten till de bidrag som gör dem än mer
beroende av statliga åtgärder.

Vanliga människor tror inte att det är så här illa utan räknar med att det de
betalar i kommunalskatt går just till den egna kommunen. Men det är tveklöst
så att olika aktiviteter ute i kommunerna inte kan räknas hem med dagens
regler, kostnader får man ta, intäkter av beskattade löner konfiskeras av sy-
stemet. Och så är det i alla kommuner. Incitamenten att bidra till tillväxt
finns
inte. Dessbättre agerar inte kommunerna efter systemet än. Men när alltfler
anpassar sig till detta perversa system drabbar det till sist hela landet.

Kanske skulle regeringen - som inte låtsas förstå - lyssna mer om alla
berörda kommuner tydligare sade ifrån och krävde att få behålla den ökande
skattekraft som de medverkat till uppkomsten av. I dag är alltför många
fokuserade på bidragssystemets uppbyggnad och förbiser betydelsen av att få
arbeta med incitament på skatteintäktssidan.

Vi moderater har i olika motioner till riksdagen under flera år beskrivit hur
tillväxtfientligt dagens utjämningssystem är. När det nu verkat en tid inser
alltfler oberoende iakttagare att vi har rätt. Utjämningssystemet konfiskerar
tillväxtens frukter medan kostnaderna hamnar på den enskilda kommunen.

Märkliga effekter som skadar rationellt
handlande och tillväxt

Det inomkommunala utjämningssystemet ger som ovan
angivits mycket märkliga effekter för enskilda kommuner.
En hög arbetslöshet urholkar kommunsektorns fasta
skattebas, men trots detta blir för en enskild kommun
intäkterna i de flesta fall större när andelen arbetslösa är hög.
Strukturkostnadstillskottet växer nämligen med
arbetslösheten, som i sin tur betalas med statliga
arbetslöshetsersättningar. Först när den arbetslöse flyttar till
en kommun och där erhåller arbete påverkas kommunens
ekonomi negativt. Detta leder till att kommunerna inte har
incitament att medverka till en ekonomisk tillväxt genom att
nya jobb skapas. Däremot har de tydliga incitament att
förhindra utflyttning till andra kommuner med jobb. Med
färre invånare blir bördan på återstående skattebetalare större
men en ökning av den genomsnittliga skattekraften får man
alltså till ca 95 procent inte behålla.

Marginaleffekter som dessa anses med rätta som groteska om det gäller
privatpersoner, men är alltså fastställda i lag i utjämningssystemet. Vi
moderater hävdar att ett utjämningssystem måste konstrueras så att det ger
incitament till tillväxt i alla kommuner. Ett sådant system låter sig väl
förenas
med den höga utjämningsgrad, som är nödvändig för att säkra att kommuner
med för sina uppgifter otillräcklig skattekraft erhåller tillräckliga bidrag.

Våra riktlinjer för ett nytt system

Grunden för relationen mellan stat och kommun måste vara
att det som uppburits i kommunalskatt alltid går till den
kommun där skatten erlagts. Då får den lokala
beskattningsrätten också legitimitet i medborgarnas ögon.
Regeringens åsidosättande av detta samband är ett
grundskott mot den kommunala självstyrelsens
grundläggande princip.

Vi föreslår att det grundlagsvidriga inomkommunala utjämningssystemet
avskaffas per den 1 januari 2003, dvs. vid den tidpunkt när riksdagen bör ha
hunnit besluta om ett nytt system som stimulerar till ekonomisk tillväxt
samtidigt som det ger tillräckliga bidrag till kommuner och landsting med för
sina uppgifter otillräcklig skattekraft.

Vi föreslår att en utredning tillsätts med uppdrag att skyndsamt presentera
ett nytt bidragssystem för kommunsektorn. Det skall grundas på att systemet
skall stimulera landets tillväxt samt vara grundlagsenligt och avsevärt enklare
i sin uppbyggnad än dagens svåröverskådliga system. Utformningen
underlättas, om samtidigt vissa uppgifter som i dag finansieras genom
kommunerna och landstingen får en nationell finansiering, främst skolan
genom vårt skolpengssystem.

Vi föreslår sålunda att den nya utredningen skall utforma ett system som
skall tillgodose följande:

- dagens tillväxtfientliga system skall ersättas med en ordning som tydligt
belönar tillväxt och kostnadseffektivitet för alla kommuner och landsting

- dagens grundlagsvidriga system skall ersättas med ett system som
respekterar den svenska grundlagen. Den kommunala självstyrelsen med
bl.a. dess syn på den kommunala beskattningsrätten skall säkras. Det skall
vara staten (och inte kommunsektorn) som ger bidrag till kommuner och
landsting med för sina uppgifter otillräcklig skattekraft

- dagens ogenomträngliga system skall ersättas med ett enklare och mer
genomskinligt system samtidigt som en översyn görs av vilka uppgifter
som i framtiden bör ha en nationell finansiering.

Nödvändiga omedelbara förändringar

För de två år dagens utjämningssystem förmodligen måste
vara kvar i avvaktan på det nya föreslår vi vissa absolut
nödvändiga förändringar.

Inom ramen för i grunden oförändrad utjämningsgrad måste
inkomstutjämningen ändras så att effekten av alla positiva, relativa
förändringar i skattekraft får behållas till 100 procent. Därmed skapas - i
bjärt
kontrast mot gällande ordning - ett kraftigt incitament för alla kommuner att
vidta åtgärder som ger ekonomisk tillväxt genom lägre arbetslöshet och ökad
förvärvsfrekvens.

Det viktigaste är sålunda att alla kommuners åtgärder för att åstadkomma
ekonomisk tillväxt och sysselsättning belönas och inte som i dag uttryckligen
motverkas. De groteskt tillväxtfientliga inslagen i dagens system elimineras.
Förändringen skulle bli en mycket kraftig signal till kommunerna att vidta
åtgärder som bidrar till ekonomisk tillväxt och ökad förvärvsfrekvens.

Det är fullt möjligt att inom ramen för nuvarande system göra denna
förändring i samband med slutavräkningen av skatteinkomsterna för 2001.
Om denna bestämmelse gällt mellan åren 1999 och 2000 hade de ca
100 kommuner som med dagens system fått sin ökade skattekraft konfiskerad
i stället fått behålla denna. Kommuner som förlorar skattekraft föreslås få
behålla sin nuvarande garanti, och därmed påverkas inte deras intäktsnivå i
systemet av förändringen utan de får fortsatt ett bidrag som även täcker
bortfallet av skattekraft. Det underskott som uppstår i det inomkommunala
utjämningssystemet föreslås i stället finansieras av staten genom det generella
invånarrelaterade bidraget (motsvarande ca 50 kronor per invånare), men på
plussidan finns inte bara betydande vinster för de berörda kommunerna utan
framför allt en signal till alla kommuner att det lönar sig att arbeta för
tillväxt.

Med denna förändring skulle kommunpolitiker igen upptäcka den egna
skattekraften som en viktig parameter att vårda - oavsett om det gäller
Borgholm med låg egen skattekraft, Älmhult i Småland eller Täby med hög
egen skattekraft.

Kostnadsutjämningen förändrades genom riksdagsbeslutet i juni 1999.
Vissa delar av beslutet utsattes för tung metodkritik. Det finns anledning att
snabbt komma med ett förslag som justerar de främsta metodfelen. Dessa
hänger dock delvis samman med hopblandningen av vilka faktorer som kan
ge hög skattekraft och där kostnaderna för detta inte beaktas i
kostnadsutjämningen på ett riktigt sätt. Nu utjämnas skattekraften helt
samtidigt som kommuner som tar på sig kostnader för den höga skattekraften
inte får full kompensation för dessa.

Skattebasen är grunden för
kommunsektorn

För närvarande uppgår den samlade kommunsektorns
inkomster till ca 475 miljarder kronor (exkl. kommunala
bolag). Av detta är drygt 70 procent
kommunalskatteinkomster, ca 18 procent statsbidrag
(statsskatt) och drygt 10 procent övriga inkomster. Grunden
för den kommunala ekonomin är således skatteintäkterna
och deras tillväxt.

Det bästa sättet att stärka kommunernas ekonomi och skapa utrymme för
god service och lägre skatter är därför att ha en god tillväxt som ger fler
skattebetalare. Om t.ex. sysselsättningen ökar så att arbetsinkomsterna stiger
med en procent mer per år i tre år än vad som annars bleve fallet ökar
kommunernas skatteintäkter med cirka 10 miljarder kronor extra. De senaste
årens utveckling visar åskådligt just detta förhållande, vilket vi moderater
under en följd av år i våra motioner framhållit.

Det är inte statsbidragsnivån utan skatteintäkternas utveckling som är
avgörande för kommunernas inkomstutveckling. Det är en politik som skapar
förutsättningar för en uthållig ekonomisk tillväxt som ger kommunsektorn
framtida stabila inkomster. Därför är det även för kommuner och landsting så
viktigt med ett sänkt skattetryck, ett förbättrat företagsklimat och
strukturella
reformer som skapar uthållig tillväxt. Detta ger kommuner och
kommunmedborgare gynnsamma förutsättningar och välstånd.

Kommunernas ekonomiska problem löses sålunda bäst genom en politik
som leder till att fler jobb växer fram och att kunskapsinnehållet - och
därmed lönebetalningsförmågan och arbetsinkomsterna - ökar. Men en viktig
förutsättning måste också vara att den enskilda kommunen själv får bära
frukten av en framgångsrik politik. Det ger den ett incitament som borde vara
självklart, men det ger också en signal att tillväxt belönas var den än
förekommer i vårt land.

Det senaste året har också tydligt framkommit att kommuner som har ett
behov av ett ökat bostadsbyggande drar sig för att medverka till ett sådant
med hänsyn till hur utjämningssystemet fungerar. Regeringen, som
följdriktigt inte heller omnämner detta förhållande i sin skrivelse, förnekar
genom sin ansvarige minister att problemet skulle existera.

Hälso- och sjukvård

I avsnitt 4 i skrivelsen beskriver regeringen utvecklingen
inom hälso- och sjukvården. Där redogörs för antalet
läkarbesök, vårdplatser, kostnader, läkemedelskostnader,
årsarbetare, antal anmälningar och annan statistik som
regeringen valt att lyfta fram. Regeringen omnämner nu
också problemet med tillgänglighet till vården. Den
bristande tillgängligheten och köerna i vården berör i hög
grad oss alla som medborgare, och det är därför ett
förhållande som vi moderater under lång tid
uppmärksammat. Vi har också föreslagit åtgärder för att
komma till rätta med detta mycket allvarliga problem. Vi
välkomnar därför regeringens nymornade intresse men
konstaterar också att regeringens beskrivning måste
kompletteras.

Regeringen markerar inledningsvis att det övergripande målet för hälso-
och sjukvården i Sverige är en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen.
Vi måste konstatera att när tillgängligheten till vård är så begränsad som nu är
fallet har man misslyckats med målet. Alltfler som har resurser väljer nu
andra vägar att få den vård som den offentliga vården misslyckas med att ge
när den behövs.

Regeringen anger den svaga samhällsekonomiska utvecklingen under
1990-talets första hälft som förklaring till att tillgängligheten är dålig. Det
är
en totalt felaktig historiebeskrivning. Sverige fick under 80-talet allt längre
vårdköer trots högkonjunktur, och man gick in i 90-talet med mycket stora
tillgänglighetsproblem. För att komma till rätta med detta införde den
borgerliga regeringen en vårdgaranti samt efterhand etableringsfrihet. Det
ledde till, trots den svaga ekonomiska utvecklingen under 90-talets första
hälft med minskade resurser till sjukvården, att man i stort sett lyckades
avskaffa vårdköerna. Dessa återkom dock snabbt som en följd av den
återställarpolitik som kännetecknade den socialdemokratiska regeringen från
och med 1995. De har också blivit bestående trots en efterhand bättre
utveckling av samhällsekonomin. Detta talar övertygande för att problemet
med tillgänglighet inte i första hand har varit och inte är en resursfråga utan
en organisationsfråga och en fråga om mångfald, konkurrens och prestation,
dvs riktiga incitament för att bedriva god och effektiv sjukvård. När
regeringen nu börjat inse problemets vidd är dess reaktion inte att ta itu med
de hinder som nuvarande landstingsmonopol utgör för sjukvården utan man
föreslår i stället bara att pengar för tillgänglighet tillförs en organisation
som
inte förmår använda medlen effektivt. Med tanke på problemets vidd måste
detta anses som ett synnerligen passivt förhållningssätt. Det kommer lika lite
som tidigare att lösa problemen med köer. Även utvecklingen i de borgerligt
styrda landstingen, där ett aktivare arbete med bl.a. mångfald och vårdgaranti
lett till en kraftig reducering av köerna, talar för nödvändigheten av aktivare
åtgärder än vad regeringen föreslår i vårpropositionen.

Väntan innebär i många fall mycket lidande och oro. Den kan också
innebära att sjukdomstillstånd förvärras, vilket gör att både behandling och
rehabilitering försvåras och fördyras. Väntan är kostsam. Det är dyrare att låta
människor vänta på vård än att ge vård. Problemen är akuta och måste lösas
nu.

Vi vill därför omedelbart införa en nationell vårdgaranti som innebär att
ingen skall behöva vänta längre än tre månader på operation eller behandling.
Klarar inte det egna landstinget av att ge vård inom den tiden skall man kunna
få vården utförd hos ett annat landsting eller hos en privat vårdgivare.

Vårdgarantin kan bidra till att riva gränser mellan landstingen och mellan
olika sjukhus på ett sätt som förbättrar resursutnyttjandet. Med vårdgarantin
synliggör man för landstingen och för de enskilda sjukhusen och klinikerna
en del av de kostnader som köerna i vården för med sig. Genom att inte ta
emot patienter går sjukhusen och den aktuella kliniken miste om pengar och
uppmuntras att förändra verksamheten så att köer inte uppstår.

Med en vårdgaranti följer pengarna patienten till den vårdgivare hon
väljer. De är öronmärkta för vård. I en situation då köerna växer och bristerna
inom hälso- och sjukvården blir alltmer uppenbara anser vi att de medel som
landstingen förfogar över skall gå till just sjuk- och hälsovård. Valet mellan
t.ex. en övertung politisk överbyggnad och diverse frivilligt påtagna
sidouppgifter i relation till vård av sjuka borde enligt vår uppfattning vara
självklart.

Att få vård av god kvalitet, när man behöver den, är en fundamental
rättighet i ett välfärdssamhälle. Så är inte fallet i dag. Patientens ställning
är
också svag och hon har svårt att göra sin röst hörd. Detta beror bl.a. på att
landstingen i stor utsträckning fungerar som myndigheter där patienten
hamnar i en beroendesituation i vilken hon varken kan påverka eller ställa
krav. Patienten måste alltså få en starkare ställning i sjukvården. Patienten är
stark först i den stund hon styr resurserna och har möjlighet att aktivt välja
god vård och välja bort dålig. I dag är hennes rättigheter enbart politiska,
indirekta och kollektiva. En vårdgaranti stärker patienten, och det faktum att
patienterna kan ta med sig resurserna till en annan vårdgivare gör att
vårdgarantin kan ses som ett första steg mot en obligatorisk hälsoförsäkring.
Vi föreslår att på sikt skall alla medborgare omfattas av en sådan
hälsoförsäkring. Den obligatoriska hälsoförsäkring som vi föreslår skulle
omfatta alla, oavsett betalningsförmåga eller hälsotillstånd. Med en sådan
både stärks patienten, öppnas vården för mångfald och skapas en riktig
incitamentsstruktur som ger möjligheter till ett bättre resursutnyttjande.

Socialtjänsten

Äldreomsorg

Under avsnitt 5.1 redogör regeringen för utvecklingen av
kommunernas äldreomsorg. Regeringen hänvisar till
Socialstyrelsens slutrapport, det s.k. Äldreuppdraget, som är
en bedömning av måluppfyllelse och kvalitet inom
äldreomsorgen. Problemområden som Socialstyrelsen lyfter
fram där kvalitetsbrister uppmärksammats är bl.a.
brukarinflytande, näringsförsörjning bland äldre som
erhåller vård och omsorg samt det medicinska
omhändertagandet av äldre i det särskilda och i det ordinära
boendet. Detta är synpunkter som vi moderater instämmer i
till fullo och som vi också fört fram vid åtskilliga tillfällen.

Vår uppfattning är därför att det på äldreomsorgens område finns ett stort
behov av en förstärkt statlig tillsyn, en tillsyn som inte utgår från de rutiner
som kommunerna alltid har haft. Den uppgift som i dag faller på
kommunerna - att övervaka sin egen verksamhet såväl som de privata
entreprenörerna - fungerar uppenbarligen inte.

I stället skall, enligt vår uppfattning och som vi utvecklat i andra
sammanhang, en fristående statlig myndighet träda in i kommunens ställe och
ansvara för godkännande och kvalitet inom vård och omsorg.

Även med en väl fungerande tillsyn är den största kvalitetsfaktorn och
garantin för god vård ändå den som innebär att man själv som äldre har rätt
och möjlighet att välja vårdgivare och att också kunna välja bort den vård
man inte är nöjd med.

Enligt 5 kap. 6 § socialtjänstlagen skall socialnämnden vara väl förtrogen
med äldres levnadsförhållanden och kommunen skall enbart planera sina
insatser för äldre i samverkan med landsting samt andra samhällsorgan och
organisationer. Självklart skall det i texten klart framgå att denna hjälp i
första
hand skall planeras tillsammans med berörd person och efter dennes vilja.

En äldrepeng, i enlighet med vad vi tidigare motionerat om, som tar
hänsyn till de olika behov som finns, är ett alternativ som ger den enskilde
rätt att lösa sitt omsorgsbehov efter egna önskemål. Den enskilde får då - som
ett alternativ till den kommunala omvårdnad han/hon har rätt till enligt
socialtjänstlagen - disponera en peng vars storlek bestäms av
omsorgsbehovet. Äldrepengen skall kunna användas för att betala
äldreomsorg såväl i hemmet som på olika former av privata institutioner. Den
kommunalt ordnade äldreomsorgen kan naturligtvis - som i dagsläget -
drivas såväl i offentlig som i privat regi. Därmed garanteras både valfrihet,
mångfald och kvalitet.

Enligt vår uppfattning ger regeringens skrivelse också intrycket att man tar
alltför lättvindigt på frågorna om äldreomsorgens långsiktiga finansiering.
Inte med ett ord tar man upp denna så viktiga och aktuella fråga.

De stora kostnadsökningar som av demografiska skäl kan väntas kommer
att inträffa ungefär samtidigt som antalet förvärvsarbetande per person över
80 år har minskat avsevärt. De förvärvsarbetande måste även få möjlighet att
bygga upp sina egna liv, försörja sina familjer och kunna avsätta pengar till
sin egen pension.

Just därför menar vi att finansieringen av äldreomsorgen i framtiden
sannolikt måste bygga på en kombination av skattefinansiering och något
slags individuellt utformad försäkring som ger de äldre stort inflytande. Det
finns emellertid inte i dag underlag att ta slutlig ställning i denna fråga, och
regeringen bör därför skyndsamt tillsätta en utredning om äldreomsorgens
framtida finansiering.

En mångfald i vården stärker inflytandet för äldre samtidigt som vårdens
innehåll utvecklas. Genom alternativa vårdformer tillmötesgår vi också
personalens önskemål och ett varierat arbetssätt. Det är därför högst
anmärkningsvärt att regeringen i sin skrivelse inte berör den för kommunerna
så viktiga frågan om tillgången på personal inom äldreomsorgen.

I skrivelsen berömmer sig regeringen av de s.k. stimulanspengarna som
finns avsatta under en treårsperiod för att stödja anhöriga.

Det är enligt vår mening viktigt att i ekonomiska men också andra
stödåtgärder inkludera närstående i begreppet anhörig. Det är den äldre
vårdbehövande som i första hand skall avgöra vad som skall göras och av
vem denna insats skall ges.

Handikappomsorg

Regeringen anger i sin skrivelse att de nationella målen för
handikappolitiken utgår från FN:s standardregler för att
tillförsäkra människor med funktionsnedsättning delaktighet
och jämlikhet. Det råder stor enighet mellan partierna om
dessa mål.

Samtidigt konstaterar regeringen att det fortfarande finns stora brister i
detta avseende, särskilt för barn med funktionshinder. Man konstaterar också
att antalet klagomål har ökat mer på handikappområdet än på andra delar av
det sociala området. Enligt vår uppfattning är detta en naturlig följd av att
stödet till funktionshindrade inte ger det utrymme till individuella lösningar
som borde finnas.

Vi anser att den nationella handlingsplanen för handikappolitiken
innehåller brister och är oklar på flera viktiga punkter. Allmänna
deklarationer om att stärka funktionshindrades ställning och om att
handikapperspektivet skall genomsyra alla samhällssektorer följs inte upp av
några förslag till konkreta åtgärder.

Vi delar regeringens uppfattning att åtgärder för att skapa en tillgänglig
miljö inom alla områden för människor med funktionshinder har stor
betydelse för att underlätta för människor med funktionshinder att leva ett så
självständigt liv som möjligt, och att en sådan anpassning av olika miljöer
också minskar behovet av individuellt stöd. Trots detta är ändå individuellt
anpassade stödinsatser nödvändiga, särskilt för att möjliggöra för människor
med mycket svår funktionsnedsättning att klara den vardagliga
livssituationen.

Enligt vår uppfattning präglas fortfarande den socialdemokratiska synen på
funktionshindrades livssituation i alltför hög utsträckning av ett synsätt, där
den enskilde funktionshindrade förväntas att anpassa sig efter den form av
insatser som erbjuds. Den moderata utgångspunkten är den motsatta - att
stödet till funktionshindrade skall vara flexibelt och ge den enskilde stor
valfrihet. Av det skälet har vi bl.a. föreslagit ett särskilt bostadsstöd för
att
funktionshindrade skall kunna bo kvar in sina särskilt anpassade bostäder. Vi
har också föreslagit ett särskilt stimulansbidrag till kommunerna för insatser
för psykiskt funktionshindrade. Vi vill att stödet till insatser i skolan skall
avregleras och göras mer individanpassat. Vi har vidare motsatt oss
nedläggningen av bl.a. specialskolor för multihandikappade barn.

En viktig utgångspunkt för handkappolitiken bör enligt vår uppfattning
vara att staten bör ta det grundläggande ansvaret för att alla funktionshindrade
- oavsett i vilken kommun de bor - skall ha samma rätt till den frihet och det
oberoende som rätten till personlig assistans innebär. Den handikappreform
som genomfördes av den borgerliga regeringen hade denna utgångspunkt.
Steg för steg har den socialdemokratiska regeringen urholkat denna reform.

Sammantaget går uppemot 45 miljarder kronor årligen via stat, kommuner
och landsting till olika former av stöd till funktionshindrade och
arbetshandikappade. Det delade ansvaret för dessa stöd medför att
satsningarna inte alltid är samordnade. För många människor som är i behov
av stöd leder splittringen dessutom till att man måste ha kontakt med många
tjänstemän på många olika myndigheter; kommunen, försäkringskassan,
arbetsförmedlingen och landstinget bara för att nämna några.

Regeringen har tillsatt en kommitté som skall utreda frågan om en
kommunal utjämning för kostnader avseende LSS i ett längre tidsperspektiv.
Vi moderater är tveksamma till ett sådant utjämningssystem. Det är i och för
sig angeläget att målet med assistansersättningen - att underlätta för
funktionshindrade att integreras i samhället - inte ställs mot andra behov i
kommunernas budget. Det bästa sättet att uppnå detta är emellertid att det
ekonomiska ansvaret för assistansersättningen återgår till staten. Vi anser
vidare att schabloniseringen av ersättningen skall slopas och att reglerna kring
ersättningen i princip skall återgå till vad som gällde före den 1 september
1997, samt att rätten till personlig assistans under skoltid och vid vistelse på
dagcenter etc. skall återinföras. Vi anser vidare att frågan om en mer flexibel
utformning av rätten till personlig assistans skall utredas.

Vi menar att funktionshindrade i minst lika hög grad som andra människor
själva kan bedöma vilken verksamhet som bäst tillgodoser deras behov.
Stödet till funktionshindrade bör därför vara mycket flexibelt och ge utrymme
för individuella lösningar. Bl.a. föreslår vi införandet av en
hjälpmedelsgaranti. En hjälpmedelsgaranti skulle öka valfriheten för den
enskilde och därutöver främja utbudet av olika former av hjälpmedel.

I dagsläget finns inte en marknad för hjälpmedel, eftersom landstinget ofta
är den enda köparen. En avmonopolisering av hjälpmedelsverksamheten och
införandet av en hjälpmedelsgaranti skulle stimulera utvecklingen av fler,
bättre och billigare hjälpmedel, samtidigt som det skulle påskynda
introduktionen av dessa på marknaden.

Individ- och familjeomsorg

Regeringen redovisar i sin skrivelse bl.a. att kommunernas
kostnader för individ- och familjeomsorg inkl.
flyktingverksamheten i princip varit oförändrade
sedan 1995. Däremot har kostnaderna för socialbidrag
minskat något, samtidigt som kostnaderna för placering av
barn och ungdomar samt öppen vård och behandling ökat
avsevärt under samma period.

Kostnaderna för socialbidrag utgör den klart största andelen av
kommunernas kostnader för individ- och familjeomsorg. Under 1990-talet har
antalet hushåll med långvarigt socialbidrag (mer än tio månader under ett år)
mer än fördubblats. Trots att de totala kostnaderna för socialbidrag har
minskat något under de senaste åren, har andelen hushåll med långvarigt
socialbidrag fortsatt att öka.

Att så många är långvarigt beroende av socialbidrag är bl.a. ett tecken på
att vi har en arbetsmarknad som inte fungerar utan utestänger människor.
Sveriges absolut största samhällsproblem i dag är därför den klyfta som går
mellan dem som med eget arbete kan försörja sig och sin familj, och dem som
för en marginaliserad bidragsberoende tillvaro. Och klyftan fortsätter att
vidgas, trots flera år av högkonjunktur.

Sverige präglas i dag av följderna av en osund arbetsmarknad med hög
arbetslöshet och ett företagsklimat präglat av kontraproduktiva skatter,
flaskhalsar och komplicerade regelverk och följaktligen har vi aldrig tidigare
haft så hög arbetslöshet under en högkonjunktur som nu. Cirka 400 000
personer färre har jobb i dag jämfört med situationen för tio år sedan. Men
problemet är inte att det saknas arbete som behöver bli utfört utan att den
politik som förs utestänger människor från arbetsmarknaden, trots
högkonjunkturen. De människor som drabbas hamnar ofta i långvarig
arbetslöshet och bidragsberoende. Även goda tider behöver en politik som
genererar arbetstillfällen genom att göra det lönsamt att driva företag, att
anställa, arbeta och utbilda sig.

Oberoende rapporter från bl.a. Arbetsmarknadsverket, LO, TCO och
Socialstyrelsen visar hur stödsystemen ofta medför att personer på grund av
långstidsarbetslöshet drabbas av ekonomiska och psykologiska
inlåsningseffekter. Det gäller särskilt personer med funktionshinder,
invandrare och ungdomar utan yrkesutbildning. Man sitter fast i arbetslöshet
och bidragsberoende - och inte sällan fast rent geografiskt på grund av en
icke fungerande bostadsmarknad. Dessa nya klyftor är resultatet av en politik
som låser in människor, som tar ifrån dem den värdighet som följer av att
kunna försörja sig på sin egen inkomst och som hindrar människor att
förbättra sin situation av egen kraft.

Det krävs därför en ny politik, som samordnar de direkta sociala insatserna
med åtgärder för att öka rörligheten på arbetsmarknaden, stimulerar och
stöder kompetensutveckling och utbildning m.m., och som kombinerar olika
ersättnings-, stöd- och bidragssystem med en skattepolitik som gör att det
lönar sig att arbeta.

Vi anser att riksnormen för socialbidrag bör avvecklas. Redan när förslaget
om en riksnorm antogs av riksdagen 1997 var vi kritiska till detta. Enligt
Kommunförbundets bedömningar har riksnormen haft mycket liten inverkan
på socialbidragskostnaderna, men däremot minskat möjligheterna för
kommunerna att hitta egna lösningar. Det visar att vår kritik varit befogad.

Personer med låga inkomster och små egna tillgångar saknar ofta
marginaler för akuta händelser och tillfälliga ekonomiska problem. Akuta
men tillfälliga omständigheter, som bostadslöshet på grund av skilsmässa,
ekonomiska problem i samband med byte av arbets- och bostadsort etc., leder
därför ofta till att människor hamnar i tillfälliga ekonomiska kriser, utan
möjlighet att lösa dessa, vilka i sin förlängning kan leda till varaktiga
sociala
problem. I sådana situationer skulle möjligheten att omvandla tillfälliga
bidrag till lån vara en bra åtgärd.

Enligt riksdagens utredningstjänst lever i dag totalt 218 000 barn i s.k.
relativt fattiga hushåll, dvs. hushåll som trots transfereringar endast når upp
till en inkomst som är max 60 procent av medianinkomsten. Regeringens
ambition att barnfrågorna inte längre är en del i familjepolitiken utan skall
utgöra ett eget politiskt område håller därför inte. Barnen påverkas i högsta
grad av hur föräldrarna mår och har det.

Att då göra som regeringen föreslår - nämligen fortsätta på den inslagna
vägen och låsa in barnfamiljerna i ett bidragsberoende i stället för att stärka
familjens egna möjligheter och därmed minska barnens utsatthet - är
anmärkningsvärt.

Respekten för familjens egna möjligheter gäller också i de fall då barnet
råkat illa ut eller befinner sig i riskzonen. Genom det tidigare 4 kap. 26 §
barnavårdslagen kunde sociala myndigheter i samverkan med familjen och på
ett tidigt stadium inrikta sitt arbete på att hjälpa och stötta, ofta i
förebyggande syfte. Åtgärder vidtogs sedan stegvis i samråd med familjen
och först som en sista utväg kunde övervakning och ett omhändertagande bli
aktuellt.

I dag kommer dessvärre socialnämndens åtgärder ofta överraskande och
inte sällan för sent. Vi anser därför att denna paragraf skall införas i
socialtjänstlagen.

Skola och barnomsorg

Vi har under riksdagsåret i olika sammanhang och senast i
samband med vårpropositionen utförligt redovisat det
moderata alternativet som syftar till en bättre skola med
kvalitet och valfrihet samt en förskola som ger familjerna
verklig valfrihet och en barnomsorg som passar familjens
behov. I anslutning till denna skrivelse avstår vi därför att på
nytt utveckla våra ståndpunkter.

I sammanhanget vill vi emellertid fästa uppmärksamheten på den
redovisning som i skrivelsen ges av bidragen till fristående skolor.
Ersättningen per elev har sjunkit från 47 700 kronor 1998 till 46 000 kronor
under 1999 med motsvarande sjunkande procentsiffra i relation till de
kommunala kostnaderna. Siffrorna antyder att många kommuner har en alltför
njugg inställning till friskolorna och missgynnar dem i bidragsgivningen.
Materialet bör analyseras närmare av Skolverket.

Vårt förslag om en nationell skolpeng framstår som alltmer angelägen för
att ge alla skolor en likvärdig behandling.

Nyanlända invandrare,
integration och
storstadspolitik

Avsnitt 9 i regeringens skrivelse berör bl.a.
integrationspolitiken och vidtagna åtgärder i anslutning
härtill.

Vi vill i anslutning till detta avsnitt understryka att den negativa
segregation som präglar kanske framför allt storstäderna är allvarlig. Det
handlar om en sammanfallande ekonomisk, social, demografisk och etnisk
segregation. För att lösa problemen med segregation, maktlöshet och
utanförskap är det nödvändigt att dels bryta bidragsberoendet, dels skapa mer
konkurrens, öppenhet och flexibilitet i samhällsekonomin och dels skapa
förutsättningar för trygga liv i miljöer utan brottslighet och med fungerande
sociala nätverk. Problemen med den negativa segregationen beror till stor del
på bristande delaktighet. Genom att behövas, att ha möjlighet att arbeta, starta
och driva företag och ta ansvar för sig och sin familj är det också möjligt att
känna samhällelig delaktighet. Lösningen är däremot inte riktade bidrag till
invandrartäta områden. Sådana "satsningar" tenderar att ytterligare öka
bidragsberoendet och därmed segregationen. Regeringens s.k.
storstadssatsning är därför fel väg och vi har avvisat den.

Språket är avgörande och en av hörnpelarna för samhällsaktivitet och
sociala relationer. I stället för dagens svenskundervisning för invandrare (sfi)
bör ett checksystem införas. Genom ett sådant system ges individen makt och
möjlighet att, utifrån sina egna behov, hitta en utbildning som passar.

Sverige måste bättre ta till vara kunskaper och utbildning som invandrade
personer har med sig. Nya vägar måste prövas. Till exempel har nätverk av
s.k. multikulturella högteknologiska inkubatorer givit goda resultat
utomlands. Valfriheten måste öka i kombination med en resursöverföring
direkt riktad mot utsatta grupper genom en individuell
kompetensutvecklingspeng. På så vis kan individen själv efterfråga de tjänster
som han eller hon anser sig behöva.

Den nuvarande politiken där människor görs till klienter har misslyckats.
Om ambitionen är att åstadkomma verklig solidaritet bör också de som har
det sämst ställt ges möjligheten att åter ta makten över sina liv. Om vi låter
alla människor som kan och vill arbeta få möjligheter till en egen försörjning,
kommer vi också att ha betydligt större förutsättningar att visa stor
solidaritet
med de människor som av olika skäl misslyckas. Endast genom en god
tillväxt där fler har jobb och kan försörja sig kan samhället ta ett riktigt
solidariskt ansvar. Dessa riktlinjer måste prägla också åtgärder som syftar till
att lösa problemen för nyanlända invandrare.

Stockholm den 2 maj 2001

Gunnar Hökmark (m)

Lennart Hedquist (m)

Anna Åkerhielm (m)

Gunnar Axén (m)

Carl-Axel Johansson (m)

Catharina Hagen (m)

Per Bill (m)

Carl Erik Hedlund (m)

Margit Gennser (m)

Lars Tobisson (m)

BILAGA 1

Tabell 1: (Kommuner med växande skattekraft 2001 )

BILAGA 2

Tabell 2: (Kommun Ny skattekraft Ökning senaste året

Kommun Ny skattekraft Ökning senaste året )

BILAGA 2

Tabell 3: (Kommun Ny skattekraft Ökning senaste året )