med anledning av skr. 2000/01:112 Reformeringen av domstolsväsendet - information och uppföljning av handlingsplanen

Motion 2000/01:Ju25 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen begär att regeringen utvärderar de redan genomförda och de
beslutade förändringarna inom domstolsväsendet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utvärderingen av förändringarna inom domstolsväsendet
inte skall göras av Domstolsverket.

Motivering

Regeringen presenterar i skrivelsen 2000/01:112 hur reformarbetet i
domstolarna har utvecklats och vilka organisatoriska förändringar av
tingsrättsorganisationen som planeras. De allmänna principer som bildar
utgångspunkt vid reformeringen bör enligt regeringen bland annat vara att
säkerställa kvaliteten i den dömande verksamheten, att renodla
domstolarnas och domarnas arbete, att garantera hög kompetens i allt
dömande samt att se till att tyngdpunkten i den dömande verksamheten
ligger i första instans.

Kristdemokraterna har motsatt sig regeringens reformarbete som i
praktiken innebär att 15 tingsrätter kommer att upphöra som fristående
myndigheter under 2001 och 2002. Tio av dessa domstolar kommer att
avvecklas helt och fem kommer att omorganiseras. Den samlade
rationaliseringspotentialen uppgår, enligt Domstolsverket, till 25 mkr.

Domstolsverket har föreslagit regeringen ytterligare förändringar och
kommer, med regeringens goda minne, att ta fortsatta initiativ till utredningar
och då lämna fler förslag till förändringar. Tidigare var skälen för
nedläggningarna ekonomiska, men efter Domstolskommitténs kollaps har
kvalitetsmässiga skäl åberopats. Ingen har emellertid kunnat påvisa att de
mindre domstolarnas verksamhet håller sämre kvalitet än de större.
Domstolsverket bedömer att besparingseffekterna av de första
sammanläggningsprojekten om två till tre år kan bidra till att finansiera ökade
kostnader för eventuellt nya sammanläggningsprojekt. Kristdemokraterna
menar att regeringen styrt in domstolsorganisationen på en felaktig väg.

Domstolsväsendet i ett historiskt perspektiv

Den nuvarande tingsrättsorganisationen som inrättades 1971 har fungerat
väl. De mindre tingsrätterna har inte haft större målbalanser än de större,
och det finns inget stöd för påståendet att handläggningen vid de mindre
tingsrätterna håller en lägre standard än vid större. Genom att lägga ner
vissa tingsrätter uppnås inte en bättre kvalitet i dömandet. Det är en
villfarelse att den marginella ökning som sker av antalet domare vid en
sammanslagning medför att man kan uppnå en högre grad av
specialisering i den allmänna tingsrätten.

Domstolskommittén som hade i uppgift att minska landets 97 tingsrätter
till 43 mötte så starkt motstånd ute i landet att regeringen fick dra tillbaka
kommitténs direktiv. Istället påbörjade regeringen besparingsaktioner mot
tingsrätterna. I synnerhet de mindre tingsrätterna har varit utsatta för stora
besparingsbeting. Det finns exempel på tingsrätter som varit tvungna att spara
25 procent under åren 1996-1998. Till detta kommer beslutet om att
inskrivningsmyndigheterna ska koncentreras till ett fåtal tingsrätter med
budget- och personalnedskärningar som följd. Denna utveckling har lett till
att främst de mindre tingsrätterna med en minskad personalstyrka har blivit
alltmer sårbara. Det är uppenbart att domstolsreformen bygger på en politisk
ovilja att behålla de mindre och medelstora tingsrätterna.

Regeringens politik - en utarmning av rättsväsendet

Regeringen skriver i den aktuella skrivelsen att de före varje förändring
av tingsrätternas domkretsar kommer att informera riksdagen i enlighet
med vad som sägs i handlingsplanen och vad riksdagen ställde sig bakom.
Kristdemokraterna har hela tiden motsatt sig dessa nedläggningar och
sammanslagningar. Idén med sammanslagning av flera domstolar till en
domkrets med kansliorter är egentligen bara ett sätt att överbrygga en
nedläggning på längre sikt. Sannolikt är regeringens målsättning en
tingsrätt i varje län. Detta var målsättningen med Domstolskommitténs
arbete. Regeringen har med Domstolsverket som verktyg arbetat för att
successivt lägga ner den ena tingsrätten efter den andra. Oppositionen har
inte haft möjlighet att agera politiskt eller motsätta sig nedläggningarna
eftersom frågan har avgjorts genom regeringsbeslut. På grund av att
antalet tingsrätter och platsen för var en tingsrätt ska vara förlagd idag
regleras i förordning har regeringen kunnat avgöra en fråga som borde
behandlats i riksdagen. Kristdemokraterna anser att frågor som rör
domstolarnas framtida organisation ska regleras i lag.

En domstolsorganisation med lokal förankring

Kristdemokraterna utesluter inte en förändring av
tingsrättsorganisationen. Vi är beredda att möta de krav som
samhällsutvecklingen medför. Samtidigt vill vi poängtera att en
förändring inte kan göras utan att hänsyn tas till ett hel-hetsperspektiv; en
nedlagd tingsrätt innebär att poliser, åklagare och advokater försvinner
från orten. Tidigare har justitieutskottet vid ett flertal tillfällen gett
uttryck
för vad lokal förankring är. I Ds 1982:2 "Domstolarna i framtiden, en
idéskiss" omnämns "ortens självkänsla" som ett tungt argument. Det är
uppenbarligen så att tingsrätten utgör en viktig del i ortens självbild och
är en källa till stolthet och är synnerligt viktig för att bevara förtroendet
för rättsväsendet. Vid en nedläggning av tingsrätterna riskerar även
orterna att utarmas på kompetens och utvecklingskraft, vilket rimmar
dåligt med regeringens övriga ambitioner rörande en levande landsbygd.
Ett exempel på ogenomtänkt glesbygdspolitik är sammanslagningen av
tingsrätterna i Ljusdal och Hudiksvall. Nu pågår översyn av Bollnäs
tingsrätt. Om Bollnäs läggs ner har tingsrätterna i Gävleborgs län
koncentrerats till kustområdet och Gävleborgs läns inland blir därmed helt
utan tingsrätter.

Medborgarperspektivet med tyngdpunkt på tillgänglighet samt lokal
förankring värderas relativt lågt i regeringens domstolsreform. Vi anser att ett
av de starkaste skälen till att inte lägga ner de mindre tingsrätterna är just
att
man vid nedläggningen förlorar den lokala förankringen. Ett levande tingshus
påminner invånarna om rättssamhällets närvaro samt om befolkningens
deltagande och insyn i rättsskipningen genom nämndemannauppdraget. Detta
förstärker den sociala kontrollen och motverkar anonymitet i samhället.

Avstånden kommer att ha stor betydelse. Restiden i kombination med
väntetider på allmänna kommunikationer riskerar leda till att människors vilja
att inställa sig i tingsrätten kommer att minska. Det är olyckligt om viljan att
vittna påverkas av avstånden. Att vara borta från arbetet hela dagar med
förlorad arbetsinkomst innebär ökade kostnader, vilket även talar mot
besparingsargumenten. Det är anmärkningsvärt att regeringen i sin skrivelse
inte valt att redogöra för de ökade kostnader som kommer att följa på
reformeringsarbetet.

Nämndemännens närvaro i rättegången har haft och har stor betydelse. Att
rekrytera nämndemän är redan idag ett svårt arbete. Hur ska nämndemännen i
fortsättningen kunna motiveras att ställa upp med långa resvägar, lågt arvode
och dålig milersättning. En nämndeman och vittnen får idag 12 kronor per
mil, detta ska jämföras med domare och advokater som har rätt till 27 kronor
exklusive mervärdesskatt.

Media uttrycker sin oro över att inte kunna bevaka olika brottmål. Ingen
tidning har råd eller tid att skicka iväg en journalist över dagen för att
bevaka
rättegångar flera timmars resväg bort. Detta riskerar att omintetgöra dagens
system där de lokala tidningarna förmedlar vad som händer i tingsrätten och
hur domstolen tolkar lagstiftningen, vilket har betydelse för den lokala
debatten och för det brottsförebyggande arbetet.

Det är ett oavvisligt krav att en domstol har en egen identitet och
integritet, detta utifrån domstolens särställning i det demokratiska
rättssamhället. Det är tänkbart att domstolen kan ha förrättningar på andra
ställen än huvudorten, vilket har varit fallet i Sverige i alla tider då man
haft
tingsställen utanför domstolens stationeringsort. Däremot är det inte lämpligt
att ha kanslier på olika ställen eller att på annat sätt dela upp domstolen, t
ex
så att flera domstolar har en gemensam chef. Att domstolen har förrättningar
utanför huvudorten är inte ett argument för att en mindre tingsrätt kan läggas
ner.

Mot bakgrund av ovanstående vill vi betona ett helhetsperspektiv där den
enskilde medborgaren sätts i centrum. Vi anser att framtiden kommer att
ställa nya krav på närhet och lokal förankring för att garantera rättssäkerhet.
Kristdemokraterna menar därför att omorganisationen inom domstolsväsendet
måste avstanna och utvärderas innan nya förändringar görs.

En utvärdering är nödvändig

Regeringens och Domstolsverkets omorganisering av domstolsväsendet
har nu pågått i snart ett år. I stort följer man den handlingsplan som
presenterades för riksdagen i april 2000 i skrivelsen Reformeringen av
domstolsväsendet - en handlingsplan (skr. 1999/2000:106). Regeringen
anger några begrepp som grundläggande för det pågående reformarbetet.
Bland annat lyfter regeringen fram aspekter som tillgänglighet,
fungerande beredningsorganisation, möjlighet till specialisering och
kompetensutveckling samt en geografisk samordning med andra
myndigheter.

För att uppnå detta avser regeringen reformera domstolsorganisationen
genom att lägga samman tingsrätter och bedriva verksamhet i större
domkretsar med permanent verksamhet på flera orter eller tingsställen.
Reformarbetet har kommit igång men befinner sig på olika stadier.

Syftet med skrivelsen är nu att informera riksdagen innan formellt beslut
tas av regeringen rörande de planerade förändringarna. Samtidigt skriver
regeringen att man avser att utvärdera de förändringar som genomförts innan
ytterligare beslut fattas.

Vi delar uppfattningen att en allsidig utvärdering måste göras innan nya
beslut fattas. Enligt vår uppfattning finns det dock ett behov av utvärdering
redan av de redan genomförda och beslutade förändringarna, innan man
beslutar att gå vidare med de planerade förändringarna.

En sådan utvärdering bör inte utföras av Domstolsverket, som är den
myndighet som varit delaktig i utformandet av de genomförda förändringarna.
I stället bör regeringen ge en oberoende utredning eller kommitté i uppdrag
att utvärdera de hittills genomförda reformerna. En möjlighet är att låta
Riksdagens revisorer, på fråga från justitieutskottet, göra utvärderingen.

När denna revision och utvärdering är genomförd kan regeringen
återkomma med de förslag på förändringar som är planerade. På så sätt
riskerar man inte att gå vidare i ett reformarbete som kanske inte uppfyller de
mål och principer som regeringen angivit.

Enligt vår mening skall regeringen därför, i avvaktan på en utvärdering av
redan genomförda och beslutade förändringar, inte fatta några nya beslut vad
gäller domstolarnas organisation och tingsrätternas domkretsar.
Domstolsverkets reformarbete avseende dessa frågor bör anpassas i avvaktan
på resultatet av en sådan utvärdering.

Det innebär att planerade sammanläggningar skall skjutas upp till dess
resultatet av utvärderingen presenteras. Regeringen bör därefter återkomma
till riksdagen med förslag där utvärderingens synpunkter redovisas och vägs
in i de planerade och fortsatta reformerna.

Genom att nu göra en utvärdering riskerar man inte att gå för långt in i en
ny organisation som möjligen inte uppfyller de krav och de mål som
regeringen satt upp för reformarbetet.

Prövningstillstånd

Regeringen har poängterat att tyngdpunkten i den dömande verksamheten
ska läggas i första instans. Detta har varit en vägledande princip vid
reformeringen av domstolsväsendet. Kristdemokraterna vill dock uttrycka
en oro för att detta förhållningssätt kan bana vägen för införandet av
ytterligare krav på prövningstillstånd för överklagande från tingsrätt till
hovrätt. Detta innebär att rättssäkerheten åsidosätts. Vi har därför tidigare
motionerat i riksdagen för att utvidga rätten att överklaga en dom.

Om en person döms för ett brott där påföljden blir böter kan man inte som
lagstiftningen ser ut idag överklaga till högre instans. 1999 dömdes i
tingsrätten drygt 1 000 personer till böter, ett straff som inte gick att
överklaga trots att den dömde nekat till brott. Bara en fjärdedel av alla de
brottmål som behövde särskilt prövningstillstånd för att tas upp i hovrätterna
fick ett sådant tillstånd. Även då det ovanliga inträffat att tingsrättens dom
var
en s.k. nämndemannadom, dvs. där nämndemännen var i majoritet mot rättens
ordförande i själva skuldfrågan, har prövningstillstånd nekats. Docent
Christian Diesen vid Stockholms universitet har studerat nämndemannadomar
under mitten av 1990-talet, hur nämndemän dömer och hur de skiljer sig från
jurister i sin bedömning. Av de fall Diesen studerat var det bara i ett fall av
tusen som nämndemännen gått emot rättens ordförande i själva skuldfrågan. I
tre fall av tusen gick nämndemännen emot ordföranden i frågan om vilket
straff som skulle utdömas. Enligt Diesen borde det vara rimligt att
prövningstillstånd beviljas även i bagatellartade mål med böter som straff om
det finns skiljaktiga meningar mellan rättens ordförande och nämndemännen.
För flera av dessa personer som nekats prövningstillstånd hade det varit bättre
med en strängare dom i tingsrätten, för att på så sätt få möjlighet att
överklaga
och därmed få saken prövad igen i hovrätten. Människors rätt att överklaga en
dom när brott förnekas måste alltid finnas. Idag är så inte fallet vilket
omgående bör ses över. Uppmärksammade fall under 1999 har lett till att
media påpekat det orimliga i situationen. Människor har drabbats hårt av att
de nekats prövningstillstånd. Deras liv har slagits i spillror, de har förlorat
anseende hos närstående och vänner, de har blivit uppsagda från jobbet och
utstått ett långvarigt lidande som aldrig kan mätas i pengar. Det är i högsta
grad otillfredsställande att bara en enda instans fällt domen i ett ärende som
får så vittgående konsekvenser. Mot bakgrund av ovanstående bör rätten att
överklaga en dom värnas.

Samordning av vissa tingsrätter och länsrätter

I budgetpropositionen för år 2002 avser regeringen att lägga fram
författningsförslag så att en samordning mellan länsrätter och tingsrätter
kan bli möjlig. En särskild utredare har redan föreslagit vissa
författningsändringar, och detta förslag är ute på remiss. Remisstiden går
ut den 20 april.

Kristdemokraterna välkomnar ett förslag i denna riktning. Vi har också
föreslagit att de allmänna domstolarna ska slås ihop med
förvaltningsdomstolarna. Regeringen säger nu att "länsrätter och tingsrätter
bör vid orter där det är lämpligt samordnas med en gemensam chef och en
gemensam administration". Förvaltningsdomstolarnas verksamhet har länge
präglats av långa handläggningstider. Genom att slå samman allmänna
domstolar och förvaltningsdomstolar kan administrativa rationaliseringar och
en tydligare rättstillämpning uppnås. Körkortsmål kan till exempel
handläggas samtidigt som underliggande trafikbrott avgörs. Detsamma gäller
ekobrottmål som skulle vinna mycket på att avgöras i samband med
skattemålen.

Den övergripande målsättningen i det kommande reformarbetet med en
ny domstolsorganisation ska vara ett livaktigt, kompetent och lokalt förankrat
rättsliv. Detta gäller både för de allmänna domstolarna och för
förvaltningsdomstolarna. Om enskilda tingsrätter är för små bör detta kunna
lösas genom ändrad domkretsindelning samt en ändrad fördelning av mål
mellan förvaltningsdomstolar och allmänna domstolar. De grundläggande
principerna om förfarandet vid domstol, muntlighet, omedelbarhet och
koncentration, ska bibehållas och respekteras. Om någonsin regionala
aspekter har bäring gäller detta rättsväsendets utbredning över hela landet.

Stockholm den 10 april 2001

Ragnwi Marcelind (kd)

Ingemar Vänerlöv (kd)

Ingvar Svensson (kd)

Björn von der Esch (kd)

Rolf Åbjörnsson (kd)

Kjell Eldensjö (kd)

Amanda Agestav (kd)

Magda Ayoub (kd)

Dan Kihlström (kd)

Maria Larsson (kd)

Inger Strömbom (kd)