med anledning av skr. 2000/01:120 2001 år redogörelse för företag med statligt ägande

Motion 2001/02:N3 av Eva Flyborg m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en systematisk försäljning av de statligt ägda företagen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att statligt ägda företag snedvrider konkurrensen på marknaden.

Sälj de statliga bolagen

Den svenska staten, som är Sveriges största företagsägare, har en unik möjlighet att påverka Sveriges ekonomi. (Regeringens skrivelse 2000/01:120 2001 års redogörelse för företag med statligt ägande.)

Men regeringen besvarar inte den grundläggande frågan: Varför ska staten över huvud taget driva företag? Varför ska dessa dryga femtiotalet företag ägas och drivas av just staten när målet är att de ska gå med vinst? Detta är målsättningen för de privata företagen. Vad gör regeringen särskilt lämpad att driva verksamhet med vinstmotiv?

Folkpartiet liberalerna anser tvärtemot regeringens uppfattning att staten inte, annat än i ett fåtal undantagsfall, ska driva företag. Skälen för detta är följande:

Staten ska inte vara både domare och spelare. I en väl fungerande marknadsekonomi fyller staten en oundgänglig funktion som stiftare av de lagar och regler som ska följas, beslutsfattare om de skatter som ska betalas och som myndighetsutövare i form av rättsvårdande och marknadsvårdande instanser som ser till att reglerna efterföljs. Att på samma gång vara aktör på marknaden blir en orimlig sammanblandning av roller.

Marknadsekonomi förutsätter privata ägare. Vi liberaler vill att fler människor skall vara ägare av företag. En privatisering av statens ägande erbjuder en möjlighet att sprida privat ägande av företag till flera.

Andra företag diskrimineras. Det finns många exempel på att statligt och kommunalt ägande snedvrider konkurrensen genom en öppen eller dold subvention och diskriminerande offentlig upphandling. Därigenom får privata företag sämre lönsamhet och expansionsmöjligheter, och några tvingas lägga ned sin verksamhet. Politiskt subventionerade konkurrenter skapar också en extra osäkerhet för privata företag som för sin försörjning enbart är hänvisade till att tillfredsställa kundernas efterfrågan, och som inte kan falla tillbaka på att tillfredsställa politiska önskemål. I stort sett samtliga statliga företag agerar dessutom på en marknad där det finns privata företag som är konkurrenter.

Effektivitet kräver tydlig rollfördelning. Företagsekonomisk lönsamhet är bra, något att sträva efter, och skall maximeras. Det är villkoren för privatägda företag. Målet är glasklart. Med statligt ägande kommer andra mål in i bilden som staten som ägare inte kan huka för: antingen tvingas det statliga företaget acceptera sämre företagsekonomisk lönsamhet, ibland på grund av ägarnas politiska önskemål, eller – vilket kan vara lika illa – kommer det alltid att misstänkas att företagsledningen måste ta hänsyn till statens bredare mål, och kan i återkommande krislägen inte tillåtas koncentrera sig på företagsekonomisk lönsamhet genom t.ex. nedläggning, konkurs, försäljning till annat företag. Det finns alltid en misstanke om att andra mål som nationell kontroll, regionalpolitik, sysselsättning, osv. kommer i spel, samt att staten kan skjuta till medel för att täcka förluster, stödja företag eller införa de facto-konkurrensbegränsningar som gynnar statliga företag. Det illustrerar kravet på skilda roller för stat och näringsliv: den vars verksamhet är beroende av gällande regler – företaget – skall inte själv direkt eller indirekt vara med och bestämma vilka regler som skall råda.

Sommarens debatt omkring Posten AB:s försäljning av Postgirot bank på ett sådant sätt att skatten minimerades har på nytt illustrerat vilka problem som uppstår när staten ska både bevaka skatteintäkter och försöka vara en ägare som agerar på marknadens villkor.

Skilj på demokratisk styrning av Sverige och lönsamhetsstyrning av företagen. Statens göranden och låtanden skall kontrolleras genom öppenhet för insyn för medborgare, medierna och riksdagen, dvs. ses som en del av det demokratiska statsskicket. Det gäller emellertid inte företag. De är inte demokratiskt utsedda, de hanterar inte andras pengar, och företagen är inte heller tänkta att göra det. De skall till lägsta möjliga kostnad tillfredsställa kundernas efterfrågan. Eftersom staten bör vara underkastad demokratins spelregler blir det med nödvändighet udda och problematiskt med statliga företag som inte kan ägas eller ledas efter demokratiska principer. Precis samma principiella problem finns beträffande styrning av Säkerhetspolisen, utrikessekretessen, militära hemligheter osv., men till skillnad mot företag är dessa centrala delar av statens uppgifter och kan inte knoppas av från statens kropp.

Regering och riksdag har viktigare saker att syssla med. Regeringen, staten, har tagit på sig en lång rad viktiga uppgifter som ingen annan i samhället kan eller bör utföra. Regering och riksdag skulle fungera bättre om de koncentrerade sig på dessa uppgifter, och bl.a. avbördade sig ägandet av företag, som dessutom privata ägare sköter bättre. Att i offentlig regi sköta dessa bolag stjäl uppmärksamhet från det som är det offentligas huvuduppgift: att erbjuda en god vård, ett bra utbildningssystem, ett väl fungerande försvar, ett säkert rättssystem och en generell politik för att främja tillväxt och sysselsättning.

Det har tidigare anförts som skäl mot en försäljning av statliga företag att kapitalmarknaden inte kan absorbera ett sådant utbud av tillgångar. I dag, med den globaliserade kapitalmarknaden, är detta inte längre ett argument. Vi tror dessutom att företagen kommer att fungera utmärkt på en privat marknad och att de där kommer att uppträda som goda medborgare till gagn för hela samhället.

Det innehav som bör vara aktuellt för försäljning motsvarar ett marknadsvärde om uppskattningsvis 100–200 miljarder kronor. Försäljningsintäkterna bör användas för att minska statsskulden. Den minskning av räntebetalningarna som då uppkommer är en långsiktig besparing.

Försäljningen bör ske successivt. Dagens konjunkturläge gör det svårt att göra en exakt prioritering av vilka företag som bör säljas först. Folkpartiet har tidigare pekat ut följande företag som lämpliga för att först komma i fråga för försäljning: hela det statliga innehavet i Telia, innehavet i Nordea AB (Nordbanken), Civitas Holding AB (bl.a. Vasakronan), V&S Vin & Sprit AB, Assi Domän AB, SBAB, Vattenfall, LKAB, SAS Gruppen, SJ AB, Apoteket AB, Luftfartsverket, Teracom AB.

Stockholm den 21 september 2001
Eva Flyborg (fp)
Runar Patriksson (fp)	Yvonne Ångström (fp)