med anledning av skr. 2000/01:142 Arbetsmarknadsverkets organisation

Motion 2000/01:A20 av Elver Jonsson m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att en ny myndighet skapas i stället för nuvarande AMS och
ges en ny roll, som främjar en bättre fungerande arbetsmarknad med
tyngdpunkt på myndighetsutövning och tillsyn.
Skrivelsen

Regeringen belyser i skrivelsen hur man vill förändra
organisationen vid Arbetsmarknadsverket. Främst mot
bakgrund av att styrning och uppföljning inom AMV inte
har fungerat tillfredsställande. Tanken är att AMS skall
utgöra en myndighet och att länsarbetsnämndernas roll skall
förändras.

Folkpartiets syn på AMS

Vi delar regeringens problemanalys i skrivelsen och anser att
förslaget om att AMS skall utgöra en myndighet är bra och
ett steg i rätt riktning även om det inte är första gången som
ineffektiviteten i AMS påpekas.

Att inte göra radikala förändringar i dagens system vore ett svek mot dem
som sitter fast i systemet. Folkpartiet föreslår en arbetsmarknads- och inte-
grationsreform som skall leda till att fler, särskilt människor med
invandrarbakgrund, får chans att etablera sig på arbetsmarknaden och därmed
ges möjlighet att försörja sig själva och chans att förverkliga sina drömmar
och livsprojekt. Att fler människor försörjer sig genom eget arbete är också en
fråga om ekonomi. Att kommunernas ekonomiska belastning för
socialbidragstagare minskar samtidigt som antalet skattebetalare blir fler
lägger grunden för en hållbar utveckling av kommunernas ekonomiska
situation.

Reformera AMS

Vi föreslår att Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, i sin
nuvarande form läggs ner. Det som blir kvar blir en
förhållandevis liten organisation för rena
myndighetsuppgifter och tillsyn. Detta är inget unikt eller
konstigt i sig. För drygt tio år sedan lade regeringen ner den
dåvarande myndigheten Skolöverstyrelsen och ersatte den
med tillsynsmyndigheten Skolverket. Dagens AMS har
dessutom kännetecknats av att ha ett alltför detaljerat
regelverk som inte gett de lokala arbetsförmedlingskontoren
tillräcklig frihet och flexibilitet.

Delar av "servicefunktionen" i arbetsmarknadspolitiken, som
jobbförmedling och yrkesutbildning, kan privatiseras eller genomföras av
andra aktörer som utbildningsföretag, komvux, folkhögskolor etc. Vi räknar
med en framväxt av en rad nya aktörer: privata arbetsförmedlingar,
branschvisa arbetsförmedlingar, kanske i fackförbundsregi, privata
utbildningsföretag, ideella föreningar, kooperativ, nätverk, nya
bemanningsföretag etc.

En av de viktigaste liberaliseringar som genomfördes under 1990-talet var
avskaffandet av förbudet mot privat arbetsförmedling. Det öppnade Sverige
för personaluthyrningsföretag, vilket haft en rad positiva effekter. På goda
grunder kan man påstå att uthyrningsföretagen har minskat arbetslösheten,
ökat tillväxten, minskat segregationen och pressat upp orimligt låga
kvinnolöner, till exempel i vården.

I ett internationellt perspektiv är uthyrningsföretagens andel av den
svenska arbetsmarknaden fortfarande låg. I Sverige arbetar knappt 35 000
personer i uthyrningsföretag, eller 0,73 % av arbetskraften. Det är lägre än i
omvärlden, 4,5 % i Nederländerna, 2 % i Frankrike, 0,95 % i Tyskland och
1,5 % i genomsnitt inom EU.

I flera andra länder, till exempel Nederländerna, Storbritannien och Nya
Zeeland, används privata bemanningsföretag systematiskt i
arbetsmarknadspolitiken. Vi anser att det är hög tid att ta det steget också i
Sverige.

Naturligtvis måste förmedlingsverksamheten förmedlas utifrån de lokala
förhållandena. I glest befolkade och arbetsmarknadssvaga områden i Sverige
finns det inte underlag för privata bemanningsföretag och då måste någon
form av statlig förmedling finnas. Mycket har också gjorts under senare tid
för att göra den statliga arbetsförmedlingen effektivare. Vi tänker då speciellt
på Socsam-försöken (samordning mellan arbetsförmedling, sjukvård,
socialtjänst samt försäkringskassan) och de s.k. modellkontoren.

"Omställningspeng" - ger
större möjlighet till den
arbetslöse

För en person som blir arbetslös, och inte snabbt hittar ett
nytt jobb på egen hand, bör i första hand gälla att andra
system än statlig arbetsmarknadspolitik träder i funktion.
Vuxenutbildning med vidhängande finansieringssystem bör
kunna vara alternativ. Privata
arbetsförmedlingar/bemanningsföretag kan kostnadsfritt åta
sig jobbsökning om de tror sig kunna debitera kostnaden på
kunder som söker arbetskraft. Men för åtskilliga arbetslösa
kommer det säkert också framöver att gälla att de behöver
ekonomiskt stöd för att öka sin "anställningsbarhet". Vi
anser att det både ur mänsklig och ekonomisk synvinkel är
klokt att det då finns stöd att få. Flera av inslagen i den
nuvarande åtgärdsarsenalen kan motiveras också inför
framtiden, till exempel anställning med lönebidrag,
anställningsstöd, arbetsplatsintroduktion, arbetspraktik,
flyttbidrag, starta-eget-bidrag och arbetslivsinriktad
rehabilitering.

Till det kommer att det i ett system med privata arbetsförmedlingar kan
finnas behov av att finansiera avgiften för själva jobbsökningen för mer
svårplacerad arbetskraft.

För att på en gång stärka den enskildes ställning och minimera
personalbehovet i den statliga organisationen bör en långtgående
schablonisering gälla. Om man så vill, kan man säga att den arbetslöse får en
"omställningspeng", som han eller hon har stort inflytande över hur den
disponeras.

Ta vara på
bemanningsföretagen

Den vanliga gången bör vara att en arbetslös omedelbart
vänder sig till en arbetsförmedling, privat och auktoriserad.
Detta bör vara ett villkor för att kunna få
arbetslöshetsersättning. Kravet på att "stå till
arbetsmarknadens förfogande" bör således finnas kvar. Den
som inte inom viss tid hittar nytt jobb, på egen hand eller via
en arbetsförmedling, kanske behöver
arbetsmarknadspolitiskt stöd i någon form. På egen hand
eller med hjälp av arbetsförmedlingen ansöker den
arbetslöse hos jobbkontoret om en "omställningspeng".
"Pengens" storlek beror på vilka statligt finansierade insatser
som anses behövas för att den arbetslöse skall få nytt arbete.

Den bedömningen är en myndighetsuppgift. Vi föreslår alltså att
myndighetsdelen av AMS verksamhet förs till en ny organisation som,
förutom en liten central stabsfunktion, har ett nät av kontor över landet, s.k.
jobbkontor. Den främsta uppgiften för jobbkontoret blir att fatta beslut om det
nämnda ekonomiska stödet för att öka personers "anställningsbarhet".

Om "omställningspengen" exempelvis skall inkludera avgiften för en
kvalificerad förmedlingstjänst och bidrag till en vidareutbildning, bestämmer
den arbetslöse själv till vilken förmedling och till vilken utbildningsanordnare
han eller hon vänder sig.

Om "omställningspengen" inkluderar ett lönebidrag eller annat
anställningsstöd kan också ett uthyrningsföretag ta in det i sitt erbjudande
till
arbetsgivare, som söker arbetskraft. Så är det inte alltid idag.

Till myndighetsuppgiften hör att auktorisera de aktörer på marknaden hos
vilka "omställningspengen" kan användas. Till myndighetsuppgifterna för
jobbkontoret hör vidare att upphandla jobbgarantiprogram för
långtidsarbetslösa.

Jobbgarantiprogram för
långtidsarbetslösa

Upphandling av jobbgarantiprogram bör introduceras som
ett viktigt inslag i svensk arbetsmarknadspolitik, dels vid
stora nedläggningar, dels för långtidsarbetslösa.

Vi delar den traditionella svenska synen, som brukar kallas arbetslinjen,
men som tyvärr inte tillämpats tillräckligt konsekvent. Arbetslinjen bör
återupplivas, inte bara som ett vackert begrepp utan som en realitet. Ingen
arbetsför person bör leva på bidrag.

Vi har studerat och tagit visst intryck av det system som tillämpas i den
danska kommunen Farum. Det system vi föreslår är visserligen väsentligt
annorlunda än det som gäller i Farum, men den stora lärdomen därifrån är
"kulturens" betydelse. "AMS-kulturen" präglas enligt vår mening av för
mycket byråkrati och för långa väntetider, som kan vara i veckor och
månader.

En tung invändning för vår del mot Farum är att den modellen innebär en
kommunalisering av arbetsmarknadspolitiken. Vi anser att den skall vara
statligt finansierad och vad gäller myndighetsutövningen bedrivas av staten.
Vad gäller själva servicedelen - förmedlingen - tror vi att den i Sverige för
att
fungera väl bör kunna drivas i stora delar i alternativ regi.

För utförsäkrade har vi sedan många år föreslagit ett nytt stöd på
socialbidragsnivå, men utan socialbidragens krav på att avyttra tillgångar.
Staten bör svara för denna kostnad och administration. Kommunernas
socialkontor bör inte vara inkopplade på personer vars enda problem är att de
saknar arbete.

Huvudprincipen bör vara att inga människor lever på bidrag någon längre
tid. Rätten att ställa krav på motprestation av personer som får socialbidrag
finns idag. Men i praktiken är tillämpningen inte särskilt effektiv. Vi föreslår
att regelverket görs om så att det också blir realistiskt i praktiken. Det
skulle
bland annat innebära att den som är arbetsför men vägrar ta anvisat arbete via
en bemanningspool får reducerad eller indragen ersättning. Det måste dock
alltid göras en individuell bedömning.

En jobbgaranti bör gälla för personer som är socialbidragsberoende på
grund av arbetslöshet. Vi vill ha en bemanningspool, en verksamhet som ett
uthyrnings- eller bemanningsföretag administrerar. Den som vänder sig till
jobbkontoret för att få det särskilda efterstödet till utförsäkrade hänvisas
till
bemanningspoolen. Där bedrivs viss arbetsträning, uppdragstillverkning men
framför allt uthyrning av arbetskraft. Ersättningen till den enskilde skall, så
länge han eller hon är knuten till bemanningspoolen, läggas på en nivå som
gör det lönsamt att arbeta.

Avtalet mellan myndigheten och bemanningspoolen skall vara utformat så
att det ligger i poolens intresse att så snabbt som möjligt få de personer som
omfattas av garantin i reguljärt arbete.

Stockholm den 14 juni 2001

Elver Jonsson (fp)

Runar Patriksson (fp)

Ana Maria Narti (fp)