med anledning av skr. 2001/02:102 Utvecklingen inom den kommunala sektorn

Motion 2001/02:Fi45 av Gunnar Hökmark m.fl. (m)

Innehållsförteckning

Innehållsförteckning 1

1 Förslag till riksdagsbeslut 3

2 Kommunal självstyrelse 3

3 Att jämföra kommuner 5

4 Kommunala företag och skatteplanering 7

5 Kommunsektorns ekonomi 8

5.1 Ett utjämningssystem behövs – men det måste vara statens sak att finansiera 8

5.2 Dagens inomkommunala utjämningssystem 8

5.2.1 Grundlagsstridigt 8

5.2.2 Utjämningssystemet motverkar tillväxt 9

5.2.3 Analys – tillväxtkommuner och glesbygdskommuner 10

5.2.4 Systemet saknar måluppfyllelse! 11

5.2.5 Tillväxt straffas var den än uppstår – det måste till omedelbara ändringar på detta 11

5.2.6 Det går att få en positiv utveckling – men inga incitament finns! 11

5.2.7 Exemplet Malå år 2000 12

5.2.8 Exemplet Älmhult 2001 12

5.2.9 Exemplet Arjeplog 2002 12

5.2.10 Kommuner med växande skattekraft 13

5.2.11 Egen skattekraft borde vara viktig att vårda 13

5.2.12 Märkliga effekter som skadar rationellt handlande och tillväxt! 14

5.3 Ett modernt system för välfärdens finansiering bör vara oberoende av kommungränser 14

5.4 Nödvändiga omedelbara förändringar 16

5.5 Våra riktlinjer för ett nytt utjämningssystem 18

5.6 Skattebasen är grunden för kommunsektorn 19

6 Hälso- och sjukvård 20

6.1 Dålig tillgänglighet och köer 20

6.2 En vårdgaranti behövs 20

6.3 Psykiatrin 21

6.4 Utveckla sjukvården genom fler arbetsgivare och bättre kunskap genom medicinsk utvärdering 22

6.5 Tandvården 22

7 Socialtjänsten 23

7.1 Äldreomsorg 23

7.2 Handikappomsorg 25

8 Skola och barnomsorg 26

8.1 Förskola och barnomsorg 27

8.2 Grundskola 27

8.3 Gymnasieskola 28

9 Nyanlända invandrare, integration och storstadspolitik 28

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förstärkt kommunal självstyrelse.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommuners avancerade skatteplanering.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det inomkommunala utjämningssystemets negativa konsekvenser för tillväxt var den än förekommer i Sverige.

4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om förändringar i dagens utjämningssystem med verkan för 2002, vilka skall stimulera till tillväxt i hela landet, i enlighet med vad som anförs i motionen.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening behovet av ett nytt statligt finansierat utjämningssystem i enlighet med vad som anförs i motionen.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillgängligheten till sjukvård och behovet av en nationell vårdgaranti.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tandvården.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om äldreomsorgens kvalitet och behovet av valfrihet och av en nationell äldrepeng.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om handikappomsorgen.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om maxtaxan.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvaliteten i skolan.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att motverka negativ segregation i invandrartäta områden.

2 Kommunal självstyrelse

Kommunal självstyrelse är en frihetsidé av innebörd att medborgarna i en kommun (ursprungligen gemenskap) skall kunna sköta gemensamma angelägenheter utan statsmaktens ingrepp i de frågor som man själv bäst tar ansvar för.

Kommunal självstyrelse skall gälla inte minst områden som bäst sköts både demokratiskt och effektivare av kommunerna och där också lokala anpassningar skall kunna ske beroende på lokala förutsättningar och medborgarnas viljeinriktning. Kommunal självstyrelse förutsätter aktiva medborgare som är villiga att delta i den kommunala verksamheten. Den kommunala självstyrelsen kan naturligtvis inte vara total. Det finns motstående intressen, rättssäkerhet, krav på lika behandling och likartad service inom många områden oavsett var man bor i landet.

Det frågan i mycket handlar om blir även uppgiftsfördelningen mellan stat och kommun. Vi moderater anser att det är lämpligt att staten svarar för finansieringen av vissa grundläggande rättigheter direkt till medborgarna – våra förslag om en nationell skolpeng, äldrepeng och en allmän obligatorisk hälsoförsäkring skall bl.a. ses i det sammanhanget. Sådana reformer skulle avsevärt stärka medborgarnas egen självstyrelse och ställning genom att erbjuda reell valfrihet. Samtidigt skulle kommunernas möjligheter och förutsättningar att själva besluta om och ansvara för det som är gemensamma och grundläggande kommunala uppgifter öka. Den kommunala demokratin skulle vitaliseras genom att ansvaret för olika uppgifter blir tydligare.

Vi ser nu en utveckling där alltfler människor i samhället upplever att de inte har tillräcklig möjlighet att påverka det politiska beslutsfattandet. Målet måste vara att individen och familjen har mer makt och genom ökad valfrihet kan bestämma mer av sin vardag. På de områden som vi gemensamt skall samordna bör det ske så nära medborgarna som möjligt. Nu fattas alltfler beslut som rör individen och familjen av politiker. Dessutom känner många att beslut fattas på högre nivåer, av politiska företrädare utan lokal anknytning och som därför inte har kunskap om de specifika förhållanden som råder lokalt. Ur demokratisk synvinkel är detta en oroande utveckling. För att besluten skall få största möjliga legitimitet bör medborgarna uppleva att de kan delta i de politiska skeendena och processen som leder fram till beslut. Utvecklingen där allt färre deltar i de politiska processerna kan brytas om den kommunala självstyrelsen stärks.

För Moderata samlingspartiet är den kommunala självstyrelsen mycket viktig. Det står i regeringsformen, 1 kap 1 §, ”att den svenska folkstyrelsen förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse”.

Vi ser nu en utveckling där regeringen uttryckligen och medvetet struntar i den kommunala självstyrelsen och i motsats mot denna betonar ”enhetsstaten”. Synsättet leder till att regeringen och en majoritet i Sveriges riksdag mer eller mindre fritt kan inskränka den kommunala självstyrelsen. Detta är också den linje regeringen valt när den t.ex. föreslår lagstiftning för att förhindra att borgerliga majoriteter i kommuner och landsting skall kunna genomföra sin politik.

Regeringen tycks eftersträva att kommunerna blir rena verkställighetsorgan åt staten, där lokala politiker enbart har att följa av staten stiftade lagar och detaljbestämmelser och därmed på ett likartat sätt över hela landet skall genomföra verksamhet på sätt staten bestämt. Det är ett förhållningssätt som kommer att urholka den kommunala demokratins genomslagskraft och det meningsfulla i att ta ett ansvar för det gemensamma på kommunal nivå.

Mot detta står vår grundsyn att den kommunala självstyrelsen skall förstärkas och att möjligheten för lokala anpassningar och lösningar skall stimuleras. Mot bakgrund av regeringens agerande framstår det som alltmer angeläget att den kommunala självstyrelsen förstärks i grundlagen.

Kommunal självstyrelse borde självklart innebära att kommunerna skall ha rätt att överlåta egendom utan ingrepp från staten genom lagstiftning. Möjlighet till försäljning av kommunala hyresfastigheter eller entreprenader av t.ex. sjukhus skall självfallet kunna avgöras av kommun eller landsting. Regler som innebär att den lokala majoritetens rätt inskränks av staten i sådana frågor är uppenbart odemokratiska och innebär en allvarlig minskning av den kommunala självstyrelsen.

3 Att jämföra kommuner

Den kommundatabas som håller på att byggas upp ger ännu inte ett bra underlag för att jämföra kommunerna. Förhoppningsvis blir det uppgifter som kan användas för kommande analyser.

Regeringens företrädare brukar ofta kritisera borgerligt styrda kommuner och det senaste året har skallet inriktats mot Stockholms stad som bedrivit ett framgångsrikt utvecklingsarbete som inneburit kraftigt ökad valfrihet för medborgarna genom fler alternativ samtidigt som servicen rent allmänt kunnat förbättras. En annan borgerlig kommun som bedrivit ett utvecklingsarbete i framkant är t.ex. Nacka kommun. I denna kommun bor också ett flertal socialdemokratiska statsråd som kan använda sig av de valfrihetsreformer som genomförts. Man kan fråga sig vilken socialdemokratiskt styrd kommun som regeringen vill framhålla som ett föredöme för utvecklingsarbete som ger medborgarna bra service till god kvalitet och med förbättrad valfrihet.

Vad som är uppenbart är att vid en jämförelse mellan de tre stora städerna i Sverige, Stockholm, Göteborg och Malmö, har båda de socialistiskt styrda städerna högre skatter, mindre valfrihet, högre arbetslöshet och medborgarna väsentligt större beroende till den offentliga försörjningen. Samtidigt är det uppenbart att i Stockholm avsätts en större andel resurser för skola och vård än i de socialistiskt styrda. Detta kan inte förklaras med att Stockholm har mer pengar i inkomster än Göteborg och Malmö, vilket statsministern vid ett tillfälle i riksdagen försökte försvara dem med, eftersom de faktiskt har mer pengar per invånare i samlade inkomster. De är sämre skötta och ger sina medborgare sämre förutsättningar.

Om man betraktar de kommuner som under mycket lång tid har haft socialistisk majoritet och socialdemokratisk ledning, och inte bara de som har socialdemokratisk majoritet denna mandatperiod, borde dessa kommuner ur socialdemokratiskt perspektiv vara de bästa föregångsexempel man kan tänka sig. Men genomgående gäller att ju längre tid som en kommun har haft socialdemokratisk ledning och desto stabilare denna majoritet har varit, desto tydligare blir det att dessa kommuner har högre skatt, högre arbetslöshet, mindre av företagande och marknadsförsörjning samt mindre valfrihet.

Olika typer av jämförelser mellan kommuner riskerar lätt att kunna ifrågasättas för att inte ta hänsyn till olika faktorer som regional tillhörighet, storleken på kommunerna med mera. För att undvika risken för sådana ifrågasättanden kan i ett första steg en jämförelse göras med kommuner med över 60.000 invånare.

Eskilstuna, Gävle, Luleå, Skellefteå och Sundsvall har i princip aldrig haft något annat än socialistisk majoritet med socialdemokratisk ledning. De är allihopa kommuner som ligger placerade i den svenska industrialismens vagga. Det finns ingen anledning att dessa kommuner skall klara sig sämre än andra. Men jämför man genomsnittet i dessa kommuner med genomsnittet av samtliga kommuner med över 60.000 invånare så finner man att dessa paradexempel på långvarig socialdemokratisk politik präglas av högre skatter, högre arbetslöshet, mindre mångfald samt mindre företagande och marknadsförsörjning. De kommuner som åtminstone sedan 1970-talets början haft socialdemokratisk majoritet skiljer sig på i stort sett varje punkt negativt från genomsnittet av kommuner i den storleken. Skillnaden blir ännu mycket större om man gör denna jämförelse mellan kommuner som bara har haft socialdemokratiska majoriteter och de som bara har haft borgerliga under denna period.

Motsvarande mönster framträder om man jämför kommuner med ett invånarantal mellan 35.000 och 60.000. Borlänge, Motala, Piteå, Sandviken och Örnsköldsvik har enbart haft socialistisk majoritet sedan 1973. De tillhör alla de delar av landet där en viktig del av Sveriges välfärd har utvecklats. Det finns inget skäl till varför det skulle gå sämre för dessa kommuner än för genomsnittet av kommuner i denna storlek, förutom att de har haft enbart socialistisk majoritet sedan åtminstone 1970-talets början.

Även för dessa gäller att de har högre skatter, högre arbetslöshet, mindre företagande och marknadsförsörjning samt mindre mångfald. Den skillnad som för dessa kommuners del framträder gentemot genomsnittet av kommuner i samma storlek blir ännu större om man jämför med genomsnittet i de kommuner som har haft borgerliga majoriteter under denna period.

Genomgående visar det sig i både stora och små kommuner att ju mer och ju längre en kommun har styrts socialistiskt, desto mindre mångfald och företagande finns det. Beroendet till en stor arbetsgivare är stort. Skatterna och arbetslösheten är högre samtidigt som de kommunala inkomsterna per invånare är större.

Jämför man mellan landets samtliga kommuner blir detta resultat lika slående. Ju mer långvarig socialistisk majoritet desto högre skatt, mindre mångfald och marknadsförsörjning samt högre arbetslöshet.

Jämförelse mellan samtliga kommuner och kommuner som har haft socialistisk respektive borgerlig majoritet sedan 1973

	Skattesats	Kommunal skatt	Privat entreprenad	Arbetslöshet
Samtliga kommuner	31,1	21,2	5,3	8,4
Kommuner som bara haft socialistisk majoritet*	31,8	21,9	4	10,6
Kommuner som bara haft borgerlig majoritet**	30,3	20,3	6,1	6,7

* Totalt 61 kommuner

**Totalt 48 kommuner

Det är svårt att förstå varför inte regeringen väljer att angripa de kommuner som missköts på detta vis. Det är i vilket fall som helst uppenbart varför socialdemokratin inte lyfter fram någon socialdemokratisk framgångskommun.

4 Kommunala företag och skatteplanering

Kommunalt ägda företag ingår inte i den statistiska redovisningen av kommunsektorns verksamhet och omfattning. Samtidigt finns en tydlig tendens hos många kommuner att lägga betydande delar av sin verksamhet i just bolag. Vi har i annat sammanhang reagerat mot dessa tendenser och då även förespråkat en särskild företagsform för kommunala företag i den mån kommunala företag över huvud taget bör finnas. Därigenom skulle också kommunal verksamhet bedriven i företagsform komma att på ett korrekt sätt redovisas i den offentliga statistiken.

Den privaträttsliga aktiebolagsformen är ur olika synpunkter inte lämplig för kommunal verksamhet. Ett belysande exempel på detta är att kommuner och kommunala företag på många håll bedriver en avancerad skatteplanering. En rad skattetvister mellan kommuner och skatteförvaltningar pågår mot den bakgrunden men också på grund av rena oklarheter i tolkning av gällande lagar.

Det ter sig besynnerligt med dessa skattetvister utifrån det faktum att kommunal verksamhet i förvaltningsform är skattebefriad medan det är just aktiebolagsformen som orsakar skattetvisterna. Situationen belyser bl.a. behovet av en tydligare lagstiftning beträffande kommunerna och kommunala företag. Regeringen beskriver inte denna fråga i sin skrivelse trots att den är mycket aktuell och omdiskuterad i många kommuner. I total glömska tycks också vara de uttalanden som statsrådet Thomas Östros som skatteminister gjorde om att regeringen noga följde utvecklingen och avsåg att lägga fram lämpliga lagförslag för att motverka denna typ av skatteplanering i kommunerna. Samtidigt befinner sig ett antal skattemyndigheter i process med kommuner som anses ha överskridit skattelagstiftningen i sin strävan att undgå statsskatt.

5 Kommunsektorns ekonomi

5.1 Ett utjämningssystem behövs – men det måste vara statens sak att finansiera

Spännvidden mellan de kommuner som har högst skattekraft och de som har lägst skattekraft är stor. Därför är det helt nödvändigt med ett väl fungerande skatteutjämningssystem. Det måste emellertid vara statens uppgift att genom tillskott ge bidrag till kommuner och landsting med, för sina uppgifter, otillräcklig skattekraft. Kommunerna och landstingen skall inte själva tvingas finansiera denna utjämning av sina uppburna skattemedel, något som dessutom är grundlagsstridigt.

Vi beskriver senare de krav som måste ställas på ett sådant nytt system. Det nuvarande inomkommunala systemet är så uppbyggt att just tillväxt som uppkommer i en kommun inte får behållas utan måste överföras och fördelas ut till hela kollektivet. Det är betydligt bättre att inom ramen för ett statligt system ge kommunerna garantier på hög och välavvägd nivå samtidigt som relativ skattekraftstillväxt får behållas helt. Då skapar vi incitament för alla kommuner att medverka till den tillväxt som kommer hela landet till godo. Bl.a. de kommuner som utgör tillväxtmotorer får då behålla de resurser som är nödvändiga för att finansiera de behov tillväxten skapar.

Våren 2001 dömde Riksdagens revisorer i en rapport ut den s.k. Kommunakuten och föreslog andra sätt att arbeta gentemot kommuner med problem. Den genomgång som gjordes i revisorernas rapport var ytterligare en exemplifiering av hur det inomkommunala utjämningssystemet i kombination med ett osunt bidragsgivande till vissa utvalda kommuner undergräver kommunledningars eget ansvarstagande för sin kommuns situation. Fortgår denna process blir det på sikt förödande för den kommunala ekonomin och självstyrelsen.

5.2 Dagens inomkommunala utjämningssystem

5.2.1 Grundlagsstridigt

En allvarlig aspekt på dagens utjämningssystem är självfallet att uppbyggnaden entydigt strider mot den svenska grundlagens lydelse att en kommun endast får ta ut skatt för skötseln av sina uppgifter. Att ta ut skatt för skötseln av andra kommuners angelägenheter strider mot grundlagens lydelse.

Trots vad utredningen om den kommunala självstyrelsens grundlagsskydd anförde 1996 om en ny lydelse av grundlagen som skulle göra den inomkommunala utjämningen tillåten har regeringen inte framlagt något förslag. Vi moderater avvisar självfallet en grundlagsändring. Vi anser bestämt att dagens grundlagsvidriga system snarast måste avvecklas och ersättas med ett nytt statligt finansierat skatteutjämningssystem. Det är synnerligen otillfredsställande att vi i dag har ett system som strider mot den svenska grundlagen. Alla grundlagsexperter tycks dela vår uppfattning, men samtidigt gömmer sig berörda instanser bakom formuleringen att grundlagsbrottet inte är uppenbart med hänsyn till konstitutionell praxis. Fallet belyser väl den brist vi har i vårt land genom avsaknad av en författningsdomstol.

5.2.2 Utjämningssystemet motverkar tillväxt

Det utjämningssystem som finns i dag har direkt skadliga effekter för samhällsekonomin. Kommuner med hög förvärvsfrekvens straffas. Kommuner där nya jobb skapas straffas. Kommuner som kommer in i en negativ utvecklingsspiral får inte högre intäkter, även om kommunen anstränger sig och för att vända denna utveckling.

Regeringen påstår i olika sammanhang att den är intresserad av ekonomisk tillväxt. Mot den bakgrunden är det notabelt att regeringens skrivelse inte heller i år till någon del belyser de tillväxtfientliga inslagen i det gällande inomkommunala utjämningssystemet. I avvaktan på den mer genomgripande förändring vi förordar är det absolut nödvändigt att besluta om omedelbara förändringar av dagens system, eftersom det alltmer tenderar till att förhindra och strypa tillväxt var den än förekommer i vårt land.

Även i detta sammanhang vill vi emellertid ånyo ytterligare fästa uppmärksamheten på hur dagens system konfiskerar ekonomisk tillväxt i alla typer av kommuner. Om en kommun – oavsett om kommunen har låg skattekraft, medelskattekraft eller hög skattekraft, genom t.ex. åtgärder som leder till lägre arbetslöshet eller höjd förvärvsfrekvens – lyckas öka sin relativa skattekraft tas nästan hela ökningen (och ibland mer) om hand av utjämningssystemet. Det är anmärkningsvärt att regeringen i sin skrivelse inte alls redovisar eller berör denna groteska effekt av dagens utjämningssystem.

Det inomkommunala utjämningssystemet drabbar i praktiken samtliga landets kommuner eftersom det tagit bort alla incitament för kommunerna att själva påverka sin inkomstsituation genom en förhöjd skattekraft. För kommuner som vill satsa på utveckling är detta direkt kontraproduktivt. Vi har i motioner de senaste åren redovisat hur systemet i praktiken slår.

Såväl tillväxtkommuner i våra storstadsområden som glesbygdskommuner med befolkningsminskning har drabbats hårdast. Tydligt är att ”aktiva” kommuner straffas för sina aktiviteter. Leder aktiviteten till höjd skattekraft dras denna in av staten och förs över till andra kommuner. Det material som nu föreligger för det senaste året visar hur hårt just tillväxtkommuner i storstadsområdena drabbas. Tillväxten har sitt pris men intäkterna från tillväxten får kommunerna inte behålla, vilket för många av de berörda kommunerna utgör hinder för att medverka till och stimulera den ytterligare tillväxt som skulle komma hela landet till godo.

Storstockholmsområdet, inklusive Uppsala, har haft en tillväxt per invånare utöver riksgenomsnittet som uppgår till motsvarande ca 1 220 miljoner kronor i kommunala skatteintäkter, pengar som till drygt 95 procent tas om hand av utjämningssystemet. På motsvarande sätt har Stockholms läns landstings skattekraft ökat påtagligt, men innebörden av detta är enbart att detta landsting måste betala även i stort hela denna ökning till systemet samtidigt som konstruktionen av kostnadsutjämningen också är starkt negativ för detta landsting.

När nu siffrorna för det senaste beskattningsåret analyserats framstår systemets tillväxtfientlighet sålunda med oförändrad tydlighet. Det finns dessutom även i år exempel på rena glesbygdskommuner som haft befolkningsminskning och samtidigt höjd skattekraft per invånare. Arjeplog, Ydre, Strömstad och Arboga tillhör t.ex. de 29 kommuner som haft en skattekraftstillväxt som överstigit en procentenhet. De ökade skatteinkomsterna av detta får kommunerna inte behålla samtidigt som befolkningsminskningen i andra ändan minskar det kommunala utrymmet.

5.2.3 Analys – tillväxtkommuner och glesbygdskommuner

Tillväxtkommuner får inte behålla frukterna på inkomstsidan av den ökade ekonomiska aktiviteten och skattekraftstillväxten medan de däremot får svara för kostnaderna, både de som lett till tillväxten och de som tillväxten medför. De senaste åren har också redovisats hur kommuner i storstadsområdena som har ett behov av ett ökat bostadsbyggande drar sig för att medverka till ett sådant med hänsyn till hur utjämningssystemet fungerar. Regeringens misslyckade bostadspolitik förstärks sålunda av utjämningssystemets konstruktion.

Glesbygdskommuner minskar nu som regel befolkningsmässigt samtidigt som skattekraften per invånare kan stiga när ungdomar och arbetslösa flyttar till orter med jobb. Många av dessa kommuner tar tag i sina problem och kan som resultat bl.a. se ökad förvärvsfrekvens och fler företag. Omstruktureringen medför som regel kostnader, och kommunerna har därutöver ofta överskott på bl.a. lokaler. Den ökade relativa skattekraften får de inte behålla; däremot sjunker skatteintäkterna i takt med det minskande antalet invånare. Stora delar av glesbygden drabbas sålunda rejält av det inomkommunala utjämningssystemet som ligger som en våt filt över kommunsektorn.

De kommuner som kommer bäst ut ur systemet är ”passiva stagnationskommuner”, som regel befolkningsmässigt stillastående eller med en svag minskning. Denna tendens har snarast förstärkts av det senaste årets utveckling. Oavsett hur deras egen skattekraft utvecklas får de i stort samma ökning som alla andra, dvs. rikssnittet. Samtidigt kan deras kostnadssida positivt påverkas av att så lite händer. Demografiska åldersförändringar kompenseras raskt i kostnadsutjämningen medan förändringar i antalet invånare slår igenom först med viss fördröjning. Stiger arbetslösheten – där staten står för kostnaderna – så ökar samtidigt kompensationen i kostnadsutjämningen.

Och även för dessa kommuner gäller avsaknaden av incitament att höja inkomstsidan genom förhöjd egen skattekraft, vilket i sin tur gör passiviteten ”lönsam” så länge dagens system består. Förändringstrycket blir mycket litet på den typen av kommuner, och risken är uppenbar att utjämningssystemet medverkar till detta.

Kommunförbundets rapport Växa och krympa, som utkom häromåret, anger vissa iakttagelser om just tillväxtens pris för berörda kommuner och hur andra kommuner kommer väl ut ur dagens regelsystem med risk för att stillastående belönas. Märkligt nog tycks dessa iakttagelser inte alls påverka regeringen som genom sitt ansvariga statsråd alltmer ihärdigt tycks försvara nuvarande inomkommunala inkomst och kostnadsutjämningssystem.

5.2.4 Systemet saknar måluppfyllelse!

Ett mål som skulle uppnås med det inomkommunala utjämningssystemet var att minska utdebiteringsskillnaderna, i första hand att kommuner med höjda bidrag och hög skatt skulle sänka sin utdebitering. Det kan nu konstateras att inte ens i detta avseende har någon nämnvärd effekt kunnat märkas. Kommunerna med hög skatt har bibehållit denna. Utjämningssystemet har däremot tvingat välskötta lågskattekommuner att höja skatten för att betala den accelererande konfiskatoriska utjämningsavgiften.

Till yttermera visso har regeringen själv kunnat konstatera att något statistiskt säkerställt samband mellan förändringen i utjämningssystemet och resultatet i enskilda kommuner inte kunnat påvisas.

Det är alltså uppenbart att de för många kommuner kraftigt höjda bidragen inte använts till vare sig sänkt skatt eller förbättrat resultat. Kvar står då att många av de berörda kommunerna höjt sin ofta relativt höga kostnadsnivå ytterligare. Nödvändiga strukturförändringar har fördröjts. Utjämningssystemets konstruktion har sålunda både konserverat höga skatter i högskattekommuner och höjt kostnadsnivån samtidigt som systemet motverkar ekonomisk tillväxt genom att lägga ut negativa incitament på enskilda kommuner.

5.2.5 Tillväxt straffas var den än uppstår – det måste till omedelbara ändringar på detta

Vi visar i denna motion att det inomkommunala utjämningssystemet inte bara är grundlagsvidrigt utan också en tillväxtens fiende. Det måste i grunden ändras och det tar möjligen lite tid. En omedelbar förändring kan dock lätt göras, nämligen låta alla kommuner och landsting behålla sina ökningar i relativ skattekraft. Vi har de senaste åren föreslagit detta som en första åtgärd för att eliminera de mest tillväxtfientliga inslagen i dagens system. Behovet av en sådan tillväxtstimulerade åtgärd ter sig alltmer angelägen för varje år.

Det inomkommunala utjämningssystemet är till sin natur så konstruerat att det straffar tillväxt var den än uppstår. Det är så uppbyggt att kommunpolitikerna om de följer syftet med utjämningssystemet inte skall ägna den egna skattekraften någon tanke. Det spelar ingen nämnvärd roll hur den utvecklas – kommunens inkomstnivå bli ändå i stort densamma. Det kan t.o.m. vara så att sämre skattekraft ger högre inkomster – så är både inkomst- och kostnadsutjämningen konstruerade.

5.2.6 Det går att få en positiv utveckling – men inga incitament finns!

Det finns exempel på att det går att utveckla kommunen trots befolkningsminskning. Nyckelpersoner stannar och även när en nettoutflyttning äger rum kan parallellt en inflyttning ske som ger till resultat etablering av företag, varav många inom högteknologi och IT.

Vad händer då i en sådan kommun? Jo, skattekraften per invånare stiger mer än för riket. När personer med inga eller små inkomster flyttar stiger snittet för dem som bor kvar. Är det då samtidigt så att sysselsättningsgraden ökar p.g.a. nya företag som går för fullt sker en dubbel effekt. Detta framhöll vi i vår motion 2000 ett år då t.ex. Malå kunde lyftas fram som en kommun som haft just denna utveckling och som drabbats av utjämningssystemets tillväxtfientliga konstruktion. 2001 fanns en motsvarande tydlig effekt i Älmhults kommun i Småland.

Den datakörning som vi låtit göra i år över kommuner med växande skattekraft visar att 29 kommuner det senaste året hade en ökning av sin relativa skattekraft med en procentenhet eller mer. (Skattekraften per invånare anges i relation till riksgenomsnittet som är = 100, dvs. 100 procent av riksmedelvärdet.) 95–100 procent av denna tillväxt konfiskeras av utjämningssystemet, vilket innebär att en kommun som bidrar med en större ökning än vad som gäller genomsnittet inte får behålla denna. Det är naturligtvis en orimlig signal i ett land som önskar ekonomisk tillväxt och lägre arbetslöshet.

5.2.7 Exemplet Malå år 2000

Malå kommun i Västerbottens län ökade sin skattekraft från 92,6 till 97 procent, dvs. med 4,4 procentenheter. Bakgrunden torde vara två omständigheter. Å ena sidan minskade befolkningen med 120 personer till 3.713 – mest ungdomar och personer utan arbete. Å andra sidan gick Assi Domäns anläggning för fullt med extra skift som ledde till att mångas inkomstnivå höjdes. Sammantaget steg därmed skattekraften betydligt per invånare. Men för Malå kommun innebar det inte några ökade intäkter. Tvärtom drabbades intäktssidan i Malå kommun av befolkningsminskningen utan att kommunen som kommun hade någon glädje av den ökade skattekraften. Ett sådant system är perverst i sin uppbyggnad!

5.2.8 Exemplet Älmhult 2001

Älmhults kommun har en svagt minskande befolkning men en stark skattekraftstillväxt, främst beroende av utvecklingen i IKEA och ökad sysselsättning. IKEA betalade dessutom ut särskild bonus till sin personal i Älmhult. Den relativa skattekraften per invånare ökade för 2001 med 2,3 procentenheter, vilket med ett annat system skulle ha gett Älmhults kommun ca 480 kronor mer per invånare eller 7,4 miljoner kronor extra. Beloppet motsvarar drygt 40 öre på kommunalskatten. IKEA:s platsledning i Älmhult har till kommunen givit uttryck för den vanliga uppfattningen att de bidrar till ökade intäkter som kommer kommunen till del. Men i själva verket konfiskerades hela intäktsökningen av utjämningssystemet.

5.2.9 Exemplet Arjeplog 2002

Arjeplog är en liten kommun i Lappland som har en tydlig befolkningsminskning men som samtidigt genomgår en intressant förändring. I kommunen har byggts upp testbanor för bilföretag som testar sina produkter för bl.a. vinterförhållanden. Det har genom detta skapats arbetstillfällen m.m. som nu syns genom att skattekraften ökat påtagligt. Den befolkningsminskning som samtidigt ägt rum har ökat skattekraften per invånare. Arjeplog tillhör de kommuner som ökat sin skattekraft mest det senaste året. Den ökningen kommer emellertid inte kommunen till del, eftersom tillväxten helt tas om hand av utjämningssystemet. Ett nytt exempel på hur obarmhärtigt systemet verkar. Tillväxt straffas var den än förekommer.

5.2.10 Kommuner med växande skattekraft

I bilaga 1 förtecknar vi de 29 kommuner som det senaste taxeringsåret ökat sin relativa skattekraft med en procentenhet eller mer och där denna ökning konfiskerats av utjämningssystemet. Av tabellen framgår att det rör sig om en rad mycket olika kommuner även om i år tillväxtkommuner i storstadsområden dominerar stort. Notabelt är också att ett par kommuner (Danderyd och Lidingö) med hög skattekraft ökar starkt, närmast som en följd av den segregation som uppstår som en följd av regeringens politik med skatter som drabbar boendet i dessa kommuner, vilket i sin tur leder till en utflyttning av lägre inkomsttagare och en inflyttning av hushåll med mycket höga inkomster. Men mest notabelt är att det förutom tillväxtkommuner i Stockholmsområdet också rör sig om små kommuner, där tillväxtåtgärder och befolkningsminskning givit resultat i ökat skatteunderlag per invånare som sedan inte får behållas.

Den ”extra” skattekraftstillväxten är för dessa kommuner så pass stor att dessa berörda kommuner i kommunalskatt skulle ha kunnat få in ca 250 kronor – 500 kronor – per invånare extra, resurser som kunnat underlätta omstruktureringsarbete och/eller skattesänkning. I bilaga 2 finns angivna samtliga kommuner som det senaste året hade en växande skattekraft med angivande av ökningen av relativ skattekraft i procentenheter samt den skattekraft kommunen just nu har.

Gemensamt för dem och alla kommuner med växande skattekraft är emellertid att den ökande skattekraften konfiskeras av det kommunala utjämningssystemet. För kommuner med minskande befolkning är det särskilt grymt. Intäkterna minskar med befolkningens antal och några nämnvärt ökande intäkter av högre skattekraft tillåter alltså inte utjämningssystemet. Här har som redan framhållits Socialdemokraternas ingenjörskonst utvecklat ett kommunsystem som effektivt försöker kväva tillväxt var den än förekommer.

5.2.11 Egen skattekraft borde vara viktig att vårda

Parametern egen skattekraft i en kommun borde vara viktig för en kommunstyrelseordförande att följa. Det är den som ger en indikator på kommunens långsiktiga bas. Dagens system gör den emellertid till en nästan helt ointressant variabel. Det är i stället rikets genomsnittliga skattekraftstillväxt som är av betydelse för kommunerna. Och när intäktsnivån inte kan påverkas av egna åtgärder så tycks det bli naturligt att i stället snegla på möjligheten till de bidrag som gör dem än mer beroende av statliga åtgärder.

Vanliga människor tror inte att det är så här illa utan räknar med att det de betalar i kommunalskatt går just till den egna kommunen. Men det är tveklöst så att olika aktiviteter ute i kommunerna inte kan räknas hem med dagens regler, kostnader får man ta, intäkter av beskattade löner konfiskeras av systemet. Och så är det i alla kommuner. Incitamenten att bidra till tillväxt finns inte. Dessbättre agerar inte kommunerna efter systemet än. Men när alltfler anpassar sig till detta perversa system, då drabbar det till sist hela landet.

Kanske skulle regeringen, som inte låtsas förstå, lyssna mer om alla berörda kommuner tydligare sade ifrån och krävde att få behålla den ökande skattekraft som de medverkat till uppkomsten av. I dag är alltför många fokuserade på bidragssystemets uppbyggnad, och förbiser betydelsen av att få arbeta med incitament på skatteintäktssidan.

Vi moderater har i olika motioner till riksdagen under flera år beskrivit hur tillväxtfientligt dagens utjämningssystem är. När det nu verkat en tid inser alltfler oberoende iakttagare att vi har rätt. Utjämningssystemet konfiskerar tillväxtens frukter, medan kostnaderna hamnar på den enskilda kommunen.

5.2.12 Märkliga effekter som skadar rationellt handlande och tillväxt!

Det inomkommunala utjämningssystemet ger som ovan angivits mycket märkliga effekter för enskilda kommuner. En hög arbetslöshet urholkar kommunsektorns fasta skattebas, men trots detta blir för en enskild kommun intäkterna i de flesta fall större när andelen arbetslösa är hög. Strukturkostnadstillskottet växer nämligen med arbetslösheten, som i sin tur betalas med statliga arbetslöshetsersättningar. Först när den arbetslöse flyttar till en kommun där arbete erhålls påverkas kommunens ekonomi negativt. Detta leder till att kommunerna inte har incitament att medverka till en ekonomisk tillväxt genom att nya jobb skapas. Däremot har de tydliga incitament att förhindra utflyttning till andra kommuner med jobb. Med färre invånare blir bördan på återstående skattebetalare större men en ökning av den genomsnittliga skattekraften får man alltså till ca 95 procent inte behålla.

Marginaleffekter som dessa anses med rätta som groteska om det gäller privatpersoner, men är alltså fastställda i lag i utjämningssystemet. Vi moderater hävdar att ett utjämningssystem måste konstrueras så att det ger incitament till tillväxt i alla kommuner. Ett sådant system låter sig väl förenas med den höga utjämningsgrad som är nödvändig för att säkra att kommuner med för sina uppgifter otillräcklig skattekraft erhåller tillräckliga bidrag.

5.3 Ett modernt system för välfärdens finansiering bör vara oberoende av kommungränser

Dagens utjämningssystem har som vi visat ovan orimliga konsekvenser. Kostnaderna för en kommun eller ett landsting ökar utan egen kontroll och utan någon förutsebarhet. Kostnaderna för inkomstutjämningen kan stiga på grund av att andra delar av landet har en sämre ekonomisk utveckling eller på grund av att den egna regionen har en bättre, utan att detta för den skull går att beräkna i den kommunala ekonomiska planeringen.

Skattebetalare som redan betalar högre skatter i form av boendeskatter än medborgare i andra delar av landet får genom detta system en högre skattebelastning på grund av att fler invånare i den egna kommunen eller regionen har en högre inkomst än i andra delar av landet. Samtidigt är en viktig del av förklaringen till den högre skattekraften högre löner som behövs för att levnadsomkostnaderna är högre. Det är till exempel väsentligt svårare för en barnfamilj att ha råd med en egen villa i våra tillväxtregioner än i andra delar av landet. Kostnadsnivån är över lag högre, vilket driver upp lönekostnaderna i sin tur. Resultatet blir att vanliga löntagare får högre skatt på grund av skatteutjämningen, samtidigt som de har att möta dyrare levnadsomkostnader. Det är varken rimligt eller rättvist.

Den snabba utveckling som präglar skatteutjämningssystemets effekter för bland annat Stockholmsregionen visar att systemet inte kan fortleva. Det har i stället utvecklats som en mycket direkt och uttalad politik från den socialdemokratiska regeringen riktad mot de kommuner och landsting som har en borgerlig majoritet. På samma sätt som man har gått in mot förbudslagstiftning låter man medvetet den kommunala ekonomin försvagas genom utjämningssystemet. Därmed urholkar man möjligheterna till en alternativ politik trots att, som vi sett ovan, denna har varit mer framgångsrik i att skapa jobb, företagande, mångfald och god hushållning med skattebetalarnas pengar än motsvarande socialdemokratiska kommuner.

Regeringen verkar för att den politik som präglat de socialdemokratiska kommunerna runt om i landet också genom statliga ingrepp skall tvingas på borgerligt styrda kommuner. Därigenom urholkar regeringen inte bara den kommunala självstyrelsen utan också människors möjligheter att i lugn och ro forma sina liv, få en god kommunal service och valfrihet.

Men utjämningssystemet visar också på ett inneboende problem i den kommunala finansieringen av välfärdstjänster som i en modern och öppen tid inte egentligen behöver administreras utifrån den kommunala indelningens gränser. Sjukvård, skola och omsorg är inte kollektiva tjänster. De är högst individuella och personliga och bör behandlas och utformas därefter. De skall finansieras gemensamt men är inte heller nödvändigtvis knutna till en särskild kommun eller region. Det är den enskildes välfärd som måste stå i förgrunden.

Dagens knytning av välfärdstjänsterna till en politisk styrning inom ramen för kommunernas gränser kommer att skapa än fler finansiella problem än dem vi i dag ser. Det kommer att märkas genom den demografiska utvecklingen där det blir nödvändigt att kunna ha en samlad bild och syn på finansieringen av sjukvård och omsorg. Det är inte rimligt att äldres omsorg görs beroende av den kommunala ekonomin i en enskild kommun, lika lite som den kommunala ekonomin kan bli helt beroende av utvecklingen av antalet äldre. Motsvarande gäller skola och sjukvård.

Professor Lars Söderström vid Lunds universitet har på uppdrag av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) analyserat de grundläggande förutsättningarna för den kommunala verksamheten och därmed skatteutjämningssystemets effekter. Han förespråkar i sin rapport ”Hoten mot kommunerna – en ESO-rapport om ansvarsfördelning och finansiering i framtiden” (Ds 2002:7) att finansieringen av välfärdsverksamheter som sjukvård och hälsovård lyfts över till statlig finansiering, bland annat mot bakgrund av de påfrestningar som annars ställs på det kommunala utjämningssystemet och finansieringen av kommunernas verksamhet:

De nämnda problemen försvåras i takt med att kommuner och landsting blir mer heterogena i demografiskt och sysselsättningsmässigt avseende. Att acceptera större variation i kommuners och landstings skattepriser, dvs. förmåga att erbjuda välfärdstjänster, är knappast en utväg. Risken är då att systemet blir instabilt med successivt växande skillnader mellan kommuner och landsting med gynnsamt respektive ogynnsamt utgångsläge. Ur politisk synvinkel kan en sådan utveckling inte accepteras. I praktiken är det därför svårt att undkomma läroböckernas slutsats att betydande delar av välfärdstjänsterna bör läggas utanför kommunernas och landstingens ansvar.

Det kommer inte att vara möjligt att med bibehållet kommunalt självstyre ha ett utjämningssystem som inte tar hänsyn till alla de utmaningar som välfärden står inför. I förlängningen av dagens utveckling ligger att kommunerna blir en del av den statliga välfärdsbyråkratin, utan något egentligt utrymme för den kommunala demokratin att fungera. Samtidigt ligger en sådan utveckling i direkt strid med vår uppfattning att den enskilde medborgaren, var han eller hon än bor, skall kunna välja när det gäller äldreomsorg, sjukvård, skola och barnomsorg.

En utveckling mot nationell skolpeng, hälsovårdsförsäkring och äldrepeng kommer stegvis att minska behovet av den kommunala skatteutjämningen. Det är kostnaderna för äldreomsorgen, skolan och sjukvården som driver fram behovet av en utjämning av skattekraft. Det är också denna utjämning som får så negativa konsekvenser för de enskilda kommunernas tillväxtförutsättningar.

Det gör att vi i ett längre perspektiv anser att utjämningen bättre utförs inom ramen för ett statligt ansvar för finansieringen med system som gör att välfärden följer den enskilde oavsett kommun- och landstingsgränser. Med ett sådant system får invånarna i alla kommuner, oavsett tillväxt och skattekraft, likvärdiga möjligheter att välja och forma sin välfärd.

Fram till att detta blir möjligt att genomföra bör staten ansvara för utjämningssystemet. Det kommer att kräva ett betydande utredningsarbete för att konstruera ett statligt system som är rättvist, uppmuntrar till tillväxt och som också ger utrymme för kommuner att genom effektiv hushållning med skattebetalarnas pengar ge mer valuta för pengarna och verka för lägre skatter.

5.4 Nödvändiga omedelbara förändringar

I avvaktan på ett nytt statligt finansierat system föreslår vi vissa absolut nödvändiga förändringar som bör genomföras omedelbart. Inom ramen för i grunden oförändrad utjämningsgrad måste inkomstutjämningen ändras så att effekten av alla positiva, relativa förändringar i skattekraft får behållas till 100 procent.

Därmed skapas – i bjärt kontrast mot gällande ordning – ett kraftigt incitament för alla kommuner att vidta åtgärder som ger ekonomisk tillväxt genom lägre arbetslöshet och ökad förvärvsfrekvens.

Det viktigaste är sålunda att alla kommuners åtgärder för att åstadkomma ekonomisk tillväxt och sysselsättning belönas och inte som i dag uttryckligen motverkas. De absurt tillväxtfientliga inslagen i dagens system elimineras. Förändringen skulle bli en mycket kraftig signal till kommunerna att vidta åtgärder som bidrar till ekonomisk tillväxt och ökad förvärvsfrekvens.

Det är fullt möjligt att inom ramen för nuvarande system göra denna förändring i samband med slutavräkningen av skatteinkomsterna för 2002. Om denna tilläggsregel införs får de kommuner som med dagens system får sin ökade skattekraft konfiskerad i stället behålla denna. Kommuner som förlorar skattekraft föreslås däremot få behålla sin nuvarande garanti, och därmed påverkas inte deras intäktsnivå i systemet av förändringen utan de får fortsatt ett bidrag som även täcker bortfallet av skattekraft.

På landstingssidan drabbas Stockholms läns landsting, som enda landsting, hårt av en mycket långtgående utjämning som lett till att inkomstutjämningsavgiften skenar. Samtidigt leder den ökade tillväxten i regionen – i förening med att landstinget erbjuder sina invånare en god sjukvård med vårdgaranti – till stora påfrestningar för ekonomin.

Stockholms läns landsting får inte behålla inkomsterna av sin tillväxt men däremot med råge ta kostnaderna för den. Detta förhållande måste i avvaktan på ett nytt system ändras genom att en spärr införs för inkomstutjämningen för landsting.

Sjukvården är till sin karaktär en funktion av de politiska besluten att alla skall ha tillgång till en god sjukvård och kunna få vård när den behövs. I Stockholms läns landsting har man visat att man inom ramen för sina skatteinkomster kan erbjuda en växande befolkning en mycket god sjukvård. Sjukvården måste under de kommande åren kunna utvecklas på ett sätt som gör det extra viktigt att säkerställa att alla landsting har möjlighet att kunna erbjuda en god sjukvård och samtidigt kunna bidra till goda tillväxtförutsättningar för sin region. Mot den bakgrunden föreslår vi en särskild spärregel för att förhindra att ett skenande utjämningssystem slår mot landstingens möjligheter att erbjuda en god sjukvård.

Sammanfattningsvis innebär alltså våra förslag till omedelbara förändringar:

• Kommuner och landsting som haft en relativ skattekraftstillväxt mellan taxeringen 2000 och 2001 och framåt får behålla denna. (Inkomstutjämningssystemet är f.n. så uppbyggt att en sådan tillväxt till mellan 95 och 100 procent konfiskeras var den än förekommer.)

• Ett landsting skall under 2002 i inkomstutjämningsavgift högst erlägga 10 procent av sin relativa skattekraft.

• Från och med 2003 skall landsting högst erlägga 7 procent av sin relativa skattekraft.

Dessa förändringar skulle för tilläggsbudget 2002 innebära att inkomsttitel 1500 minskas med totalt ca 3 465 miljoner kronor och utgiftstitel under utgiftsområde 25, utjämningsbidrag höjs med ca 160 miljoner kronor. Spärren i inkomstutjämningssystemet för landsting svarar för ca 2 160 miljoner kronor av detta och berör enbart inkomsttiteln. Regeringen bör få i uppdrag att i tilläggsbudget för 2002 lägga fram detta förslag under hösten 2002.

För 2003 motsvarar spärren i utjämningssystemet 3 000 miljoner kronor. Vi kommer att i Moderata samlingspartiets partimotion med anledning av regeringens vårproposition redovisa hur denna förändring kan genomföras inom ramen för vårt samlade budgetalternativ för de kommande åren.

På plussidan av dessa förändringar finns inte bara betydande vinster för de berörda kommunerna utan framför allt en signal till alla kommuner att det lönar sig att arbeta för tillväxt. Med denna förändring skulle kommunpolitiker igen upptäcka den egna skattekraften som en viktig parameter att vårda – oavsett om det gäller Borgholm med låg egen skattekraft, Älmhult i Småland, Arjeplog i Lappland eller Täby i Stockholms län med hög egen skattekraft.

Kostnadsutjämningen förändrades genom riksdagsbeslutet i juni 1999. Vissa delar av beslutet utsattes för tung metodkritik. Det finns anledning att snabbt komma med ett förslag som justerar de främsta metodfelen. Dessa hänger dock delvis samman med hopblandningen av vilka faktorer som kan ge hög skattekraft och där kostnaderna härför inte beaktas i kostnadsutjämningen på ett riktigt sätt. Nu utjämnas skattekraften helt samtidigt som kommuner som tar på sig kostnader för den höga skattekraften inte får full kompensation för dessa.

5.5 Våra riktlinjer för ett nytt utjämningssystem

Grunden för relationen mellan stat och kommun måste vara att det som uppburits i kommunalskatt alltid går till den kommun där skatten erlagts. Då får den lokala beskattningsrätten också legitimitet i medborgarnas ögon. Regeringens åsidosättande av detta samband är ett grundskott mot den kommunala självstyrelsens grundläggande princip.

Vi anser att det grundlagsvidriga inomkommunala utjämningssystemet avskaffas förslagsvis per den 1 januari 2004, dvs. vid den tidigaste tidpunkt när riksdagen bör ha hunnit besluta om ett nytt system som stimulerar till ekonomisk tillväxt samtidigt som det ger statligt utjämningsbidrag till kommuner och landsting med för sina uppgifter otillräcklig skattekraft.

Vi föreslår att en utredning tillsätts med uppdrag att skyndsamt presentera ett nytt bidragssystem för kommunsektorn. Det skall grundas på att systemet skall stimulera landets tillväxt samt vara grundlagsenligt och avsevärt enklare i sin uppbyggnad än dagens svåröverskådliga system. Utformningen underlättas, om samtidigt vissa uppgifter som i dag finansieras genom kommunerna och landstingen får en nationell finansiering, främst skolan genom vårt skolpengsystem.

Vi föreslår sålunda att den nya utredningen skall utforma ett system som skall tillgodose följande:

• dagens tillväxtfientliga system skall ersättas med en ordning som tydligt belönar tillväxt och kostnadseffektivitet för alla kommuner och landsting

• dagens grundlagsvidriga system skall ersättas med ett statligt finansierat system. Den kommunala självstyrelsen med bl.a. dess syn på den kommunala beskattningsrätten skall säkras. Det skall vara staten (och inte kommunsektorn) som ger bidrag till kommuner och landsting med för sina uppgifter otillräcklig skattekraft

• dagens ogenomträngliga system skall ersättas med ett enklare och mer genomskinligt samtidigt som en översyn görs av vilka uppgifter som i framtiden bör ha en nationell finansiering.

5.6 Skattebasen är grunden för kommunsektorn

För närvarande uppgår den samlade kommunsektorns inkomster till ca 525 miljarder kronor (exkl. kommunala bolag). Av detta är ca 75 procent kommunalskatteinkomster, ca 15 procent statsbidrag (statsskatt) och drygt 10 procent övriga inkomster. Grunden för den kommunala ekonomin är således skatteintäkterna och deras tillväxt.

Det bästa sättet att stärka kommunernas ekonomi och skapa utrymme för god service och lägre skatter är därför att ha en god tillväxt som ger fler skattebetalare. Om t.ex. sysselsättningen ökar så att arbetsinkomsterna stiger med en procent mer per år i tre år än vad som annars bleve fallet ökar kommunernas skatteintäkter med ca 10 miljarder kronor extra. De senaste årens utveckling visar åskådligt just detta förhållande som vi moderater under en följd av år framhållit i våra motioner.

Det är inte statsbidragsnivån utan skatteintäkternas utveckling som är avgörande för kommunernas inkomstutveckling. Det är en politik som skapar förutsättningar för en uthållig ekonomisk tillväxt och som ger kommunsektorn framtida stabila inkomster. Därför är det även för kommuner och landsting så viktigt med ett sänkt skattetryck, ett förbättrat företagsklimat och strukturella reformer som skapar uthållig tillväxt. Detta ger kommuner och kommunmedborgare gynnsamma förutsättningar och välstånd.

Kommunernas ekonomiska problem löses sålunda bäst genom en politik som leder till att fler jobb växer fram och att kunskapsinnehållet – och därmed lönebetalningsförmågan och arbetsinkomsterna – ökar. Men en viktig förutsättning måste också vara att den enskilda kommunen själv får bära frukten av en framgångsrik politik. Det ger den ett incitament som borde vara självklart men det ger också en signal att tillväxt belönas var den än förekommer i vårt land.

De senaste åren har det också tydligt framkommit att kommuner som har ett stort behov av ett ökat bostadsbyggande drar sig för att medverka till ett sådant med hänsyn till hur utjämningssystemet fungerar. Regeringen, som följdriktigt inte heller i år omnämner detta förhållande i sin skrivelse, förnekar genom sin ansvarige minister att problemet skulle existera. Likväl har regeringen nu givit landshövding Mats Hellström i uppdrag att lägga fram förslag för att åstadkomma ett ökat bostadsbyggande i Stockholms län. En översyn av utjämningssystemets mest tillväxtfientliga inslag måste då ingå bland förslagen.

6 Hälso- och sjukvård

6.1 Dålig tillgänglighet och köer

I avsnitt 3 i skrivelsen beskriver regeringen utvecklingen inom hälso- och sjukvården. Regeringen markerar inledningsvis att det övergripande målet för hälso- och sjukvården i Sverige är en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen och att vården skall vara lättillgänglig. Regeringen tar upp problemet med tillgänglighet till vården men beskriver det huvudsakligen som en framgångsparadox. Det är sant att ett visst sådant inslag finns men huvudorsakerna står att finna i att sjukvårdssystemet inte stimulerar till gott reursutnyttjande, hög produktivitet och god service. Inte heller som arbetsgivare framstår det offentliga som attraktivt, vilket ett stort antal undersökningar visat. Det är också inom den offentliga vården som det skett en dramatisk ökning av sjukskrivningstalen.

Man måste konstatera att när tillgängligheten till vård är så begränsad som nu är fallet så föreligger ett misslyckande, något som också visar sig i att människors missnöje med vården ökar. Alltfler som har resurser väljer nu andra vägar att få den vård som de via skatten betalar för men som den offentliga vården ofta misslyckas med att ge när den behövs.

Den bristande tillgängligheten och köerna i vården berör i hög grad oss alla som medborgare. Det är därför ett förhållande som vi moderater under lång tid uppmärksammat och där vi i landsting där vi haft möjlighet åtgärdat. Vi har år efter år också föreslagit åtgärder för att nationellt komma till rätta med detta mycket allvarliga problem. Vi välkomnar därför regeringens verbala intresse men konstaterar samtidigt att några verkliga åtgärder för att komma till rätta med tillgänglighetsproblemen inte läggs fram.

Problemet med tillgänglighet är inte i första hand en resursfråga utan en organisationsfråga och en fråga om mångfald, konkurrens och prestation, dvs. riktiga incitament för att bedriva god och effektiv sjukvård. När regeringen nu börjat inse problemets vidd är deras reaktion inte att ta itu med de hinder som nuvarande landstingsmonopol utgör för sjukvården. I stället föreslår man bara att pengar för tillgänglighet tillförs en organisation som inte förmår använda medlen effektivt. Med tanke på problemets vidd måste detta anses som ett synnerligen passivt förhållningssätt. Det kommer lika lite som tidigare att lösa problemen med köer. Väntan innebär i många fall mycket lidande och oro. Den kan också innebära att sjukdomstillstånd förvärras, vilket gör att både behandling och rehabilitering försvåras och fördyras. Väntan är kostsam. Det är dyrare att låta människor vänta på vård än att ge vård när den behövs men framför allt är onödig väntan inhumant.

6.2 En vårdgaranti behövs

Vi vill därför omedelbart införa en nationell vårdgaranti som innebär att ingen skall behöva vänta längre än tre månader på operation eller behandling. Klarar inte det egna landstinget av att ge vård inom den tiden, skall man kunna få vården utförd hos ett annat landsting eller hos en privat vårdgivare.

Vårdgarantin kan bidra till att riva gränser mellan landstingen och mellan olika sjukhus på ett sätt som förbättrar resursutnyttjandet. Med en vårdgaranti synliggör man för landstingen och för de enskilda sjukhusen och klinikerna en del av de kostnader som köerna i vården för med sig. Genom att inte ta emot patienter går sjukhusen och den aktuella kliniken miste om pengar och uppmuntras att förändra verksamheten så att köer inte uppstår.

För att möta den galopperande utvecklingen av sjukskrivningarna föreslår vi att försäkringskassorna får köpa vård åt dem som de har i åtgärder och som inte får vård i hemlandstinget inom tre månader efter det att behovet fastställts. Vården skall kunna köpas från andra landsting, från andra vårdgivare som privata eller utomlands. På så sätt får människor vård i tid och långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar motverkas. Samtidigt stimuleras effektivitet och öppnas för mångfald inom vården.

Att få vård av god kvalitet, när man behöver den, är en fundamental rättighet i ett välfärdssamhälle. Så är inte fallet i dag. Patientens ställning är också svag och hon/han har svårt att göra sin röst hörd. Detta beror bl.a. på att landstingen i stor utsträckning fungerar som myndigheter där patienten hamnar i en beroendesituation i vilken hon/han varken kan påverka eller ställa krav. Patienten måste alltså få en starkare ställning i sjukvården. Patienten är stark först i den stund hon/han styr resurserna och har möjlighet att aktivt välja god vård och välja bort dålig. I dag är hennes/hans rättigheter enbart politiska, indirekta och kollektiva. En vårdgaranti stärker patienten. Att patienterna kan ta med sig resurserna till en annan vårdgivare gör att vårdgarantin kan ses som ett första steg mot en obligatorisk hälsoförsäkring. Vi föreslår att på sikt skall alla medborgare omfattas av en sådan hälsoförsäkring. Den obligatoriska hälsoförsäkring som vi föreslår skulle omfatta alla, oavsett betalningsförmåga eller hälsotillstånd. Med en sådan både stärks patienten, vården öppnas för mångfald och en riktig incitamentsstruktur skapas som ger möjligheter till ett bättre resursutnyttjande.

Vi noterar att regeringen gör den bedömningen att samverkan mellan huvudmännen förbättrats. Vi måste dock konstatera att förbättringen är marginell. De ekonomiska incitamenten gör att samverkan inte stimuleras. Tvärtom är det fortsatt ”lönsamt” för de olika huvudmännen att försöka vältra över kostnaden på andra. Från landsting till kommuner och tvärtom. Genom köer och dålig tillgänglighet sparar man i landstingets budget medan staten får ökade kostnader för sjukskrivning och förtidspension. Samhällets totala resurser suboptimeras, men regeringen företar sig inget för att stimulera till en god samverkan. Genom vår obligatoriska hälsoförsäkring åstadkoms ett gott resursutnyttjande genom bättre samverkan.

6.3 Psykiatrin

Det åtskilda huvudmannaskapet visar sin kanske allra sämsta sida i den psykiatriska vården, eftersom psykiatrireformen ställde stora krav på samverkan mellan psyk- och missbrukarvården och sociala myndigheter. Psykiatrireformen tillkom med goda intentioner och för att förbättra livsvillkoren för många människor. Men i stället har de mest allvarligt psykiskt sjuka blivit lidande. För dem återstår ett grovmaskigt skyddsnät som mest består av tillfälliga akutinsatser. Vården fungerar allra sämst för dem som har problem som ligger inom olika ansvarsområden.

De omfattande nedläggningarna av slutenvårdsplatser har inte på något sätt kunnat kompenseras genom utbyggnad av öppenvården. Det har också saknats en fungerande strategi för psykiatrin i primärvården, vilket varit ett allvarligt hinder för ett genomförande av psykiatrireformen. Här, liksom vid genomförandet av Ädelreformen, har det visat sig att det föreligger två kulturer, som på flera plan har stora svårigheter att samarbeta.

Den tidigare ibland alltför stora fokuseringen på slutenvårdsinsatser har tyvärr ersatts av en övertro på öppenvårdsinsatser. På hela det psykiatriska och psykoterapeutiska fältet finns dessutom en långt gången diskriminering av privata verksamheter och privata initiativ.

6.4 Utveckla sjukvården genom fler arbetsgivare och bättre kunskap genom medicinsk utvärdering

Regeringen konstaterar att ett av de största problemen är att rekrytera och behålla personal. Det är välkänt att en mångfald av arbetsgivare leder till att arbetsmarknaden blir attraktivare. Trots detta hindrar regeringen uppkomsten av verklig mångfald till och med genom lag. Inte heller har man i ett läge med dålig tillgänglighet och svårigheter att behålla personal gett dem över 67 år som vill fortsätta att arbeta i vården den möjligheten genom lagstiftning. Man har till och med genom åldersdiskriminerande lagstiftning infört ett reellt förskrivningshinder för äldre läkare, vilket ytterligare kommer att belasta vården och försämra tillgängligheten.

Regeringen noterar att ett generellt problem i vården är att det råder brist på vetenskaplig kunskap om nytta och risker med många vård- och behandlingsinsatser. Trots detta har regeringen inte följt vårt förslag i budgeten att förstärka SBU (Statens beredning för medicinsk utvärdering) för att komma till rätta med problemen. Som när det gäller tillgängligheten känner regeringen till problemet, beskriver det verbalt men gör sedan inget åt det.

6.5 Tandvården

Regeringen anger att det råder oacceptabelt långa väntetider till folktandvården samt att det råder en brist på tandläkare som kommer att bestå i många år. Trots detta har man inte vidtagit några konkreta åtgärder. Man har inte ändrat de ersättningsregler som hindrar äldre tandläkare att fortsätta arbeta inom ersättningssystemet. Inte heller har man vidtagit några åtgärder för att förmå tandläkare att stanna kvar i Sverige eller för att få de i utlandet verksamma att återvända.

Det finns ett stort behov av ett förbättrat högkostnadsskydd i tandvården. Det högkostnadsskydd för äldre över 65 år som regeringen inför är åldersdiskriminerande, urholkar kostnadsmedvetandet och är vilseledande. Det ger intryck av att kostnaden inte är större än 7 700 kronor för en protetisk behandling. Det är felaktigt eftersom vissa material och nödvändiga förberedande behandlingar inom den s.k. bastandvården för att kunna utföra protetikarbeten inte täcks av högkostnadsskyddet.

Till skillnad från regeringen vill vi omedelbart införa ett generöst högkostnadsskydd för alla. Det omfattar alla med ett omfattande behov av kostsam tandvård och är både enkelt och lättförståeligt. En självrisk för enkla och vanliga tandvårdsarbeten gör att de disponibla medlen kan användas effektivt till dem med stora behov.

7 Socialtjänsten

7.1 Äldreomsorg

Vi konstaterar att äldre människors möjlighet att leva och bo självständigt liksom respekten för äldre personers självbestämmande och integritet är fortsatt bristfällig.

Regeringen medger i skrivelsen att personer med behov av serviceinsatser som t.ex. städning och tvätt alltmer har kommit att ställas utanför det offentliga åtagandet medan den största delen av de offentliga insatserna gått till de alltfler tunga vårdfallen. Detta ligger i sakens natur. Den uteblivna servicen försvårar emellertid för många äldre att fortsatt kunna bo kvar i det egna boendet.

Vi finner det anmärkningsvärt att regeringen å ena sidan medger att många får allt mindre hjälp med dessa viktiga serviceinsatser men å andra sidan inte med ett ord berör hur man skall kunna underlätta för dessa äldre att få denna nödvändiga hjälp.

Avdrag för hushållsnära tjänster är ett gemensamt borgerligt förslag på en reform som är viktig av flera skäl. Den ger dels fler möjlighet att kunna få hjälp med service och den frigör samtidigt resurser till dem med störst vårdbehov. Detta ger ökad livskvalitet samtidigt som utvecklingen på den svarta arbetsmarknaden motverkas.

Vi konstaterar att äldres rättssäkerhet inom äldreomsorgen inte är tillfredsställande. Socialstyrelsen och länsstyrelserna genomförde år 2000 en studie i syfte att kartlägga äldres rättssäkerhet. Studien visar att ett stort antal äldre inte får den hjälp som man har rätt till och många tvingas stå i kö för plats i särskilt boende – trots bifall på ansökan. Ekonomiska styrsystem och politikermakt hindrar.

Skrivelsen visar att det föreligger en otillfredsställande måluppfyllelse vad gäller kommunernas skyldighet att inrätta särskilda boendeformer, men regeringen nöjer sig därmed. Något resonemang eller tankar kring hur denna situation skall bemästras finns inte i skrivelsen. Detta är högst anmärkningsvärt.

Under rubriken ”Rätt att söka bistånd i annan kommun” hänvisar regeringen till Socialstyrelsens rapport rörande äldres rätt att flytta och kommunernas tillämpning av 6 h § SoL. Regeringen konstaterar att uppföljningen visar att det endast är ett fåtal äldre som sökt bistånd i annan kommun och att det därmed inte skulle vara ett problem med uppfyllelsen i lagen Vi delar inte den slutsatsen. Varje äldre, med vård- och omsorgsbehov som söker ett bistånd på annan ort eller till annat boende gör detta med viss avsikt.

Att inte bifalla en ansökan är detsamma som att omyndigförklara den äldres önskningar och behov. Av de 2 000 ansökningarna som inkom till kommunerna år 2000 bifölls 950 medan endast 650 verkställdes. Platsbrist i kommunens särskilda boende uppgavs bl.a. som skäl.

Detta visar hur fastlåsta system kullkastar enskildas önskemål men också kommunernas ekonomi – utan att detta ens är nödvändigt. Socialstyrelsen medger nämligen i sin rapport att nettoinflyttningen i landets kommuner liksom nettoutflyttningen under samma period i stort sett var ett ”nollsummespel”. Vi kan därför konstatera att valfrihet inte kostar pengar men betyder mycket för varje enskild äldre.

Vad gäller på vilket sätt kvalitetssystemet i äldreomsorgen skall kunna utvecklas hänvisar regeringen till Socialstyrelsen och den uppföljning som har gjorts under år 2000. Man har intervjuat och besökt tjänstemän och politiker men vi noterar att inga äldre eller anhöriga hörts. Regeringen har heller inga synpunkter på att det på många håll saknas just system för att tillvarata brukarnas och deras anhörigas synpunkter.

Vår uppfattning är därför att det på äldreomsorgens område finns ett stort behov av en förstärkt statlig tillsyn. Den uppgift som i dag faller på kommunerna – att övervaka sin egen verksamhet såväl som de privata entreprenörerna – fungerar uppenbarligen inte på många håll.

I stället bör enligt vår uppfattning en fristående statlig myndighet träda in i kommunens ställe och ansvara för godkännande och kvalitet inom all vård och omsorg. Inte minst kommunernas egen verksamheten.

Även med en väl fungerande tillsyn är den största kvalitetsfaktorn och garantin för god vård ändå den som innebär att man själv som äldre har rätt och möjlighet att välja vårdgivare som man är nöjd med, men också att kunna välja bort den vård man inte är nöjd med.

Med en moderat äldrepeng kommer äldre att kunna flytta vart man vill i landet utan ny biståndsansökan. Då kommer vårdgivaren att ersättas med den kostnad som omsorgen om den äldre kostar. Med vårt förslag om statlig finansiering av äldreomsorgen blir detta möjligt. Då garanteras valfrihet, mångfald och kvalitet.

En mångfald i vården stärker inflytandet för äldre samtidigt som vårdens innehåll utvecklas. Genom alternativa vårdformer tillmötesgår vi också personalens önskemål och ett varierat arbetssätt. Det är därför högst anmärkningsvärt att regeringen i skrivelsen i så ringa grad berör den för kommunerna så viktiga frågan, nämligen tillgången på personal inom äldreomsorgen.

De stora kostnadsökningar som av demografiska skäl kan väntas kommer att inträffa ungefär samtidigt som antalet förvärvsarbetande minskar avsevärt. Regeringen bör därför skyndsamt tillsätta en utredning om äldreomsorgens framtida finansiering.

7.2 Handikappomsorg

Regeringen anger att de nationella målen för handikappolitiken utgår från FN:s standardregler att tillförsäkra människor med funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet. Det råder stor enighet mellan partierna om dessa mål. Samtidigt konstaterar regeringen att det fortfarande finns stora brister i detta avseende, särskilt för barn med funktionshinder. Man konstaterar också att antalet klagomål har ökat mer på handikappområdet än på andra delar av det sociala området. Enligt vår uppfattning är detta en naturlig följd av att stödet till funktionshindrade inte ger det utrymme till individuella lösningar som borde finnas.

Vi anser att den nationella handlingsplanen för handikappolitiken innehåller brister och är oklar på flera viktiga punkter. Allmänna deklarationer om att stärka funktionshindrades ställning och om att handikapperspektivet skall genomsyra alla samhällssektorer följs inte upp av några förslag till konkreta åtgärder.

Vi delar regeringens uppfattning att åtgärder för att skapa en tillgänglig miljö inom alla områden för människor med funktionshinder har stor betydelse för att underlätta för människor med funktionshinder att leva ett så självständigt liv som möjligt och att en sådan anpassning av olika miljöer också minskar behovet av individuellt stöd. Trots detta är ändå individuellt anpassade stödinsatser nödvändiga, särskilt för att möjliggöra för människor med mycket svår funktionsnedsättning att klara den vardagliga livssituationen.

Enligt vår uppfattning präglas fortfarande den socialdemokratiska synen på funktionshindrades livssituation i alltför hög utsträckning av ett synsätt, där den enskilde funktionshindrade förväntas att anpassa sig efter den form av insatser som erbjuds. Den moderata utgångspunkten är den motsatta – att stödet till funktionshindrade skall vara flexibelt och ge den enskilde stor valfrihet. Av det skälet har vi bl.a. föreslagit ett särskilt bostadsstöd för att funktionshindrade skall kunna bo kvar i sina särskilt anpassade bostäder. Vi har också föreslagit ett särskilt stimulansbidrag till kommunerna för insatser för psykiskt funktionshindrade. Vi vill att stödet till insatser i skolan skall avregleras och göras mer individanpassat. Vi har vidare motsatt oss nedläggningen av bl.a. specialskolor för multihandikappade barn.

En viktig utgångspunkt för handikappolitiken bör enligt vår uppfattning vara att staten bör ta det grundläggande ansvaret för att alla funktionshindrade – oavsett i vilken kommun de bor – skall ha samma rätt till den frihet och det oberoende som rätten till personlig assistans innebär. Den handikappreform som genomfördes av den borgerliga regeringen hade denna utgångspunkt. Steg för steg har den socialdemokratiska regeringen urholkat denna reform. Sammantaget går uppemot 45 miljarder kronor årligen via stat, kommuner och landsting till olika former av stöd till funktionshindrade och arbetshandikappade. Det delade ansvaret för dessa stöd medför att satsningarna inte alltid är samordnade. För många människor som är i behov av stöd leder splittringen dessutom till att man måste ha kontakt med många tjänstemän på många olika myndigheter; kommunen, försäkringskassan, arbetsförmedlingen och landstinget bara för att nämna några.

Funktionshindrade kan i minst lika hög grad som andra människor själva bedöma vilka insatser som bäst tillgodoser deras behov. Stödet till funktionshindrade bör därför vara mycket flexibelt och ge utrymme för individuella lösningar. Bl.a. föreslår vi införandet av en hjälpmedelsgaranti. En hjälpmedelsgaranti skulle öka valfriheten för den enskilde och därutöver främja utbudet av olika former av hjälpmedel. I dagsläget finns inte en marknad för hjälpmedel, eftersom landstinget ofta är den enda köparen. En avmonopolisering av hjälpmedelsverksamheten och införandet av en hjälpmedelsgaranti skulle stimulera utvecklingen av fler, bättre och billigare hjälpmedel, samtidigt som det skulle påskynda introduktionen av dessa på marknaden.

Regeringen har tillsatt en kommitté som skall utreda frågan om en kommunal utjämning för kostnader avseende LSS i ett längre tidsperspektiv. Vi moderater har föreslagit att det ekonomiska ansvaret för hela assistansersättningen bör återgå till staten. Vi anser vidare att schabloniseringen av ersättningen skall slopas och att reglerna kring ersättningen i princip skall återgå till vad som gällde före den 1 september 1997 samt att rätten till personlig assistans under skoltid och vid vistelse på dagcenter etc. skall återinföras. Vi anser dessutom att frågan om en mer flexibel utformning av rätten till personlig assistans skall utredas. I den mån det behövs ytterligare åtgärder för att utjämna kommunernas kostnader för insatser inom handikappområdet bör dessa utformas så att den enskilde garanteras ett stort utrymme av valfrihet vad gäller insatsernas utformning och inriktning, och inte bara vara hänvisad till insatser som erbjuds i den kommun han/hon är bosatt.

8 Skola och barnomsorg

För att skapa bättre förutsättningar för skolan att nå sina mål har vi tidigare i olika motioner redovisat de åtgärder och förändringar som vi anser vara nödvändiga. Våra förslag är:

• införande av en nationell skolpeng,

• att utvärdering av skolan skall vara en angelägenhet även för ett nationellt kvalitetsinstitut,

• likvärdiga villkor att starta och driva skolor,

• fokusering på resultat av skolans arbete och elevernas prestationer.

Alla åtgärder är nödvändiga för att skolan skall ges möjlighet att nå de högt ställda önskemålen.

8.1 Förskola och barnomsorg

Införandet av maxtaxa från och med 2002 innebär som regeringen mycket riktigt konstaterar att ett avgiftstak infördes inom skolbarnomsorgen och förskoleverksamheten. Det regeringen samtidigt låter bli att kommentera är den allmänna uppfattningen att reformen är underfinansierad. Något som bl.a. Svenska Kommunförbundet gör gällande. Maxtaxans införande innebär samtidigt att offentlig barnomsorg gynnas. Många av de alternativa driftformerna inom barnomsorgen med egna avgiftssystem och mycket eget arbete har missgynnats.

I skrivelsen redovisar regeringen att avgiftskonstruktionerna i kommunerna för barnomsorgen skiljer sig mycket åt och att många kommuner har använt sig av avgiftskonstruktioner i syfte att effektivisera verksamheten. Regeringen konstaterar att man försökt styra barnens närvaro till vissa tider och minimera den totala omsorgstiden. I och med införandet av maxtaxeförslaget begränsas eller minskar möjligheten att påverka t.ex. barnens vistelsetid. Effekten av maxtaxan har redan blivit att barnens vistelsetid ökat och kvaliteten i barnomsorgen har påverkats negativt. Tidningarna runt om i landet innehåller nästan dagligen artiklar med detta budskap från oroliga föräldrar.

Vi moderater har även ifrågasatt införandet av maxtaxa eftersom den ensidigt gynnar dem som efterfrågar samhälleligt finansierad barnomsorg. Det hade, enligt vår mening, varit bättre med en bredare reform som hade haft inriktningen att ge alla barnfamiljer ökade möjligheter att välja kommunal barnomsorg, andra former av barnomsorg eller att själva söka sina lösningar.

8.2 Grundskola

Det finns all anledning att känna oro inför utvecklingen i grundskolan. Men att enbart känna oro räcker inte. Det är nödvändigt med en serie reformer i syfte att lyfta grundskolans resultat.

Andelen elever i grundskolan som inte uppnått målen i ett eller flera ämnen har ökat från 24,3 procent våren 2000 till 25,7 procent våren 2001.

Regeringen framhåller samtidigt att Sverige, enligt Pisa-undersökningen, hävdar sig väl i jämförelse med andra nationer. Det är korrekt att Sverige ligger över OECD:s genomsnitt i läsförståelse, matematik och naturvetenskapligt kunnande. Enligt vår mening är resultaten i denna del bra, men de är inte tillräckligt bra. Sverige måste ha högre ställda mål än att ligga på ett genomsnitt.

Regeringen väljer att förbigå med tystnad att Sverige hamnar på 26:e plats av 31 när det gäller ordning och reda i skolan. Vi anser att det är mycket illavarslande att elevernas arbetsmiljö som det är fråga om visar på ett så dåligt resultat.

30 procent av kommunerna har inte upprättat kvalitetsredovisning för år 2000 enligt Skolverket. Av de 207 kvalitetsredovisningarna för år 2000 var det bara 67 procent som svarade upp mot förordningens krav. Det betraktar vi som ett underkännande av kommunernas kvalitetsredovisningar.

En liten andel av alla elever i grundskolan går i friskola, närmare bestämt 4,9 procent. Av den debatt som förts kan man lätt tro att andelen skulle vara större. Att så inte är fallet beror på det motstånd som finns på många håll mot att friskolor etablerar sig. Inte minst regeringen har gett många prov på en sådan inställning. Det är dessutom oomtvistat att motståndet är stort i många kommuner såväl bland politiskt förtroendevalda som bland tjänstemän mot att alltfler friskolor etablerar sig. Erfarenheterna av friskoleutvecklingen är genomgående goda. Inte minst det faktum att när en friskola etablerar sig i en kommun där det inte funnits någon friskola tidigare, har man kunnat konstatera att den kommunala skolan påverkats positivt. Det borde leda till att utvecklingen mot fler friskolor skall stimuleras och inte motarbetas som i dag.

I skollagen redovisas att likvärdiga villkor skall gälla för skolan i Sverige. Samtidigt är det allmänt bekant att kostnaderna för grundskolan varierar kraftigt mellan enskilda kommuner. Kommunernas genomsnittskostnader varierar från 43 600 till 77 600 kronor. Till en del kan kostnadsvariationerna förklaras men inte i deras helhet. Skillnaderna beror bland annat på vilka investeringar som gjorts, sociala faktorer, åldersstrukturer, geografiska faktorer, kostnadsskillnader mellan storstad och småstad etc. Enligt vår mening finns också orsakerna att söka bland annat i vilka prioriteringar som gjorts, fastighetsbolag på obestånd, höga administrativa kostnader och dåligt kommunalpolitiskt ledarskap, politisk detaljstyrning, brist på upphandling samt dålig ekonomi i kommunerna.

8.3 Gymnasieskola

Situationen när det gäller gymnasieskolan ger även den anledning till oro. Cirka 20 procent av eleverna lämnade gymnasieskolan våren 2001 utan slutbetyg. Av de elever som fick slutbetyg från gymnasieskolan hade 84,6 procent grundläggande behörighet för universitets- och högskolestudier.

Det individuella programmet är i dag det tredje största ”programmet”, vilket är oroande och visar att skolan inte klarar av en viktig del av sin uppgift. Ett av problemen är den teoretisering som skett av gymnasieskolan i och med att målet är att alla elever skall ha högskolebehörighet. Det utestänger många elever med ”praktisk” begåvning samtidigt som det likriktar utvecklingen i gymnasieskolan.

9 Nyanlända invandrare, integration och storstadspolitik

Avsnitt 9 i regeringens skrivelse berör bl.a. integrationspolitiken och vidtagna åtgärder i anslutning härtill.

Vi vill i anslutning till detta avsnitt understryka att den negativa segregation som präglar kanske framför allt storstäderna är allvarlig. Det handlar om en sammanfallande ekonomisk, social, demografisk och etnisk segregation. För att lösa problemen med segregation, maktlöshet och utanförskap är det nödvändigt att dels bryta bidragsberoendet, dels skapa mer konkurrens, öppenhet och flexibilitet i samhällsekonomin och dels skapa förutsättningar för trygga liv i miljöer utan brottslighet och med fungerande sociala nätverk. Problemen med den negativa segregationen beror till stor del på bristande delaktighet. Genom att behövas, att ha möjlighet att arbeta, starta och driva företag och ta ansvar för sig och sin familj är det också möjligt att känna samhällelig delaktighet. Lösningen är däremot inte riktade bidrag till invandrartäta områden. Sådana ”satsningar” tenderar att ytterligare öka bidragsberoendet och därmed segregationen. Regeringens s.k. storstadssatsning är därför fel väg och vi har avvisat den.

Språket är avgörande och en av hörnpelarna för samhällsaktivitet och sociala relationer. I stället för dagens Svenskundervisning för invandrare (sfi) bör ett checksystem införas. Genom ett sådant system ges individen makt och möjlighet att, utifrån sina egna behov, hitta en utbildning som passar.

Sverige måste bättre ta till vara kunskaper och utbildning som invandrade personer har med sig. Nya vägar måste prövas. Till exempel har nätverk av s.k. multikulturella högteknologiska inkubatorer givit goda resultat utomlands. Valfriheten måste öka i kombination med en resursöverföring direkt riktad mot utsatta grupper genom en individuell kompetensutvecklingspeng. På så vis kan individen själv efterfråga de tjänster som han eller hon anser sig behöva.

Den nuvarande politiken, där människor görs till klienter har misslyckats. Om ambitionen är att åstadkomma verklig solidaritet bör också de som har det sämst ställt ges möjligheten att åter ta makten över sina liv. Om vi låter alla människor som kan och vill arbeta få möjligheter till en egen försörjning, kommer vi också att ha betydligt större förutsättningar att visa stor solidaritet med de människor som av olika skäl misslyckas. Endast genom en god tillväxt där fler har jobb och kan försörja sig kan samhället ta ett riktigt solidariskt ansvar. Dessa riktlinjer måste prägla också åtgärder som syftar till att lösa problemen för nyanlända invandrare.

Stockholm den 2 maj 2002
Gunnar Hökmark (m)
Lennart Hedquist (m)	Anna Åkerhielm (m)
Gunnar Axén (m)	Carl-Axel Johansson (m)
Catharina Hagen (m)	Per Bill (m)
Carl Erik Hedlund (m)	Margit Gennser (m)

Bilaga 1

Kommuner med relativ växande skattekraft 2002, 1 procentenhet eller mer
	Rel skattekraftstillväxt	Ny relativ skattekraft	Antal inv 01-nov-00	Antal inv 01-nov-01	Extra tillv kr per inv ca	Summa extra tillväxt som konfiskeras (i Mkr)
Danderyd	7,2	188,2	29 801	29 804	1 923	49,7
Sollentuna	5,4	134,2	58 068	58 321	1 445	84,2
Lidingö	4,6	162,4	40 643	40 871	1 216	49,7
Sundbyberg	4	119,9	33 759	34 000	1 063	36,1
Täby	3,3	153,3	60 386	60 358	866	52,3
Stockholm	2,7	125,2	750 677	755 305	709	535,5
Nacka	2,6	129,9	74 970	75 820	681	51,6
Salem	2,6	112,2	13 770	13 880	684	9,5
Ekerö	2,4	121,2	22 254	22 613	629	14,2
Lomma	2,3	122,4	18 041	18 122	602	10,9
Solna	2,3	123,1	56 725	57 087	602	34,4
Tyresö	2,1	116,3	38 936	39 334	549	21,6
Värmdö	1,9	108,1	31 153	31 976	497	15,9
Aneby	1,9	81,7	6 701	6 700	499	3,9
Habo	1,8	102,4	9 590	9 493	471	4,5
Nykvarn	1,8	107,4	8 034	8 082	470	3,8
Upplands-Väsby	1,8	115,2	37 533	37 524	470	64,6
Arjeplog	1,6	94	3 387	3 329	418	1,4
Vallentuna	1,5	108,5	25 126	25 560	391	10
Huddinge	1,4	108,1	84 266	85 606	364	31,2
Torsås	1,4	80,4	7 482	7 376	366	2,7
Uppsala	1,3	101,2	189 447	191 043	338	64,6
Ydre	1,3	80,6	4 138	4 038	339	4,8
Österåker	1,3	114	34 303	35 003	338	11,8
Strömstad	1,2	84,3	11 084	11 216	313	3,5
Arboga	1,1	94,9	13 905	13 622	266	3,9
Härryda	1,1	112	30 213	30 466	285	8,7
Alingsås	1	95,2	35 127	35 209	260	9,1
Haninge	1	102,4	70 267	70 267	259	18,2
			1 799 786,00	1 812 025		1 212,3

Bilaga 2

Kommuner med växande skattekraft 2002, samtliga
	antal inv	antal inv	ökad rel	ny	extra	konfiskerat	i kr
Kommun	2000	2001	skattekraft	skattekr	underlagsökn	belopp (ca i kr)	per inv
Alingsås	35 127	35 209	1,0	95,2	48 854 478	9 138 474	260
Alvesta	18 950	18 905	0,2	89,4	5201 158	972 903	51
Aneby	6 701	6 700	1,9	81,7	17 886 327	3 345 727	499
Arboga	13 905	13 622	1,1	94,9	20 827 454	3 895 879	286
Arjeplog	3 387	3 329	1,6	94	7 442 225	1 392 105	418
Bjurholm	2 705	2 653	0,5	81,6	1 831 731	342 635	129
Bollebygd	7 890	7 887	0,9	99,6	9 839 446	1 840 518	233
Botkyrka	73 018	73 950	0,2	90,9	20 349 475	3 806 471	51
Boxholm	5 344	5 309	0,5	87,4	3 667 984	686 115	129
Bräcke	7 610	7 414	0,6	84,2	6 149 318	1 150 261	155
Danderyd	29 801	29 804	7,2	188,2	306 342 358	57 302 870	1 923
Ekerö	22 254	22 613	2,4	121,2	76 056 069	14 226 668	629
Essunga	5 834	5 815	0,3	81,3	2 405 464	449 954	77
Falköping	31 033	30 907	0,1	87,8	4 246 636	794 354	26
Gislaved	30 423	30 205	0,8	96,1	33 445 144	6 256 081	207
Gnesta	9 755	9 751	0,9	93,2	12 163 482	2 275 240	233
Gnosjö	10 267	10 216	0,9	98,8	12 747 435	2 384 471	233
Grästorp	5 916	5 899	0,1	85,7	810 766	151 658	26
Göteborg	466 676	470 787	0,4	102,2	259 489 875	48 538 879	103
Habo	9 590	9 493	1,8	93,4	23 912 524	4 472 957	471
Haninge	69 501	70 267	1,0	102,4	97 449 383	18 228 394	259
Huddinge	84 266	85 606	1,4	108,1	166 676 036	31 177 586	364
Hylte	10 494	10 486	0,1	87,5	1 441 470	269 634	26
Håbo	17 443	17 557	0,5	112	12 105 161	2 264 331	129
Härryda	30 213	30 466	1,1	108,3	46 472 591	8 692 930	285
Höör	13 976	14 068	0,4	84,7	7 761 386	1 451 806	103
Karlskrona	60 566	60 702	0,4	95,1	33 484 071	6 263 363	103
Kumla	18 955	18 923	0,2	98,1	5 209 698	974 500	51
Kungsbacka	65 008	65 842	0,9	109	82 053 485	15 348 515	233
Lidingö	40 643	40 871	4,6	162,4	265 705 355	49 701 515	1 216

Kommuner med växande skattekraft 2002, samtliga
	antal inv	antal inv	ökad rel	ny	extra	konfiskerat	i kr
Kommun	2000	2001	skattekraft	skattekr	underlagsökn	belopp (ca i kr)	per inv
Linköping	133 221	133 903	0,4	101,5	73 867 640	13 817 311	103
Ljungby	27 062	27 041	0,1	92,1	3 716 943	695 273	26
Lomma	18 041	18 122	2,3	122,4	58 348 159	10 914 315	602
Lund	98 997	99 649	0,4	102,2	54 973 685	10 283 103	103
Markaryd	9 811	9 706	0,5	88,6	6 702 827	1 253 797	129
Mörbylånga	13 477	13 431	0,1	86,1	1 847 343	345 555	26
Nacka	74 970	75 820	2,6	129,9	276 132 609	51 651 985	681
Nykvarn	8 034	8 082	1,8	108,9	20 316 421	3 800 288	470
Partille	33 142	33 149	0,6	107,4	27 469 226	5 138 256	155
Robertsfors	7 333	7 282	0,1	81,2	1 000 615	187 170	26
Ronneby	28 625	28 576	0,2	91,3	7 862 236	1 470 671	51
Salem	13 770	13 880	2,6	112,2	50 751 270	9 493 279	684
Sigtuna	34 969	35 462	0,9	109,7	44 201 158	8 268 048	233
Sollentuna	58 068	58 321	5,4	134,2	450 472 482	84 263 130	1 445
Solna	56 725	57 087	2,3	123,1	183 767 620	34 374 652	602
Staffanstorp	19 833	19 944	0,5	106,7	13 752 348	2 572 445	129
Stockholm	750 677	755 305	2,7	125,2	2 862 601 503	535 463 924	709
Strängnäs	29 597	29 782	0,5	98,5	20 546 971	3 843 414	129
Strömstad	11 084	11 216	1,2	84,3	18 754 976	3 508 212	313
Sundbyberg	33 759	34 000	4,0	119,9	193 174 538	36 134 263	1 063
Svedala	17 913	17 902	0,3	100,7	7 398 134	1 383 858	77
Säter	11 293	11 179	0,2	88,8	3 076 486	575 472	51
Sävsjö	11 084	10 980	0,4	82,8	6 061 129	1 133 764	103
Sölvesborg	16 444	16 420	0,9	92,4	20 495 925	3 833 865	233
Torsås	7 482	7 376	1,4	80,4	14 437 460	2 700 599	366
Tranås	17 687	17 641	0,5	89	12 177 393	2 277 842	129
Trosa	10 218	10 346	0,6	105,7	8 571 554	1 603 352	155
Tyresö	38 936	39 334	2,1	116,3	115 523 019	21 609 158	549
Täby	60 386	60 358	3,3	153,3	279 578 071	52 296 476	866
Upplands-Bro	20 836	21 049	0,8	107	23 293 617	4 357 187	207
Upplands-Väsby	37 533	37 524	1,8	115,2	94 183 864	17 617 563	470
Uppsala	189 447	191 043	1,3	101,2	345 596 287	64 645 513	338

Kommuner med växande skattekraft 2002, samtliga
	antal inv	antal inv	ökad rel	ny	extra	konfiskerat	i kr
Kommun	2000	2001	skattekraft	skattekr	underlagsökn	belopp (ca i kr)	per inv
Uppvidinge	9 801	9 692	0,4	88,1	5 345 534	999 909	103
Vadstena	7 664	7 618	0,8	95	8 442 675	1 579 244	207
Vaggeryd	12 725	12 667	0,8	92,8	14 036 036	2 625 511	207
Vallentuna	25 126	25 560	1,5	108,5	53 388 528	9 986 591	391
Vellinge	30 579	30 828	0,8	121,3	34 083 752	6 375 536	207
Vetlanda	26 648	26 522	0,1	88,8	3 645 804	681 966	26
Vimmerby	15 742	15 642	0,6	86,9	12 978 749	2 427 740	155
Vårgårda	10 728	10 688	0,7	86	10 359 289	1 937 757	181
Värmdö	31 153	31 976	1,9	108,1	84 902 336	15 881 407	497
Ydre	4 138	4 038	1,3	80,6	7 322 013	1 369 619	339
Ängelholm	37 293	37 514	0,5	94,1	25 897 718	4 844 298	129
Österåker	34 303	35 003	1,3	114	63 207 755	11 823 327	338
Östra Göinge	14 244	14 130	0,2	88,6	3 887 395	727 157	51
		3 388 044