med anledning av skr. 2001/02:102 Utvecklingen inom den kommunala sektorn

Motion 2001/02:Fi48 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statens och kommunernas uppgifter vad gäller äldrevårdens utveckling.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statens och kommunernas uppgifter vad gäller tillgänglighetsreform för funktionshindrade.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de framtida principerna för statligt och kommunalt finansieringsansvar för skolväsendet.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skolan och folkhälsoarbetet, såvitt avser droginformation.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ansvarsfördelningen mellan stat och kommun såvitt gäller missbrukarvården.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utredningar beträffande kommunala aktiebolag.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statistik beträffande sjukvårdens produktivitetsutveckling.

8. Riksdagen beslutar om hur vinster av kommunal skatteplanering genom koncernbidrag mellan bolag skall neutraliseras när statsbidrag betalas ut.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Skatteutjämningsutredningen bör ges nya direktiv för grundlig reformering av inkomst- och kostnadsutjämningssystemet i enlighet med motionens riktlinjer.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Skatteutjämningsutredningen bör ges direktiv att utreda förutsättningar för och konsekvenser av att överföra utjämningssystemet i statlig finansiering.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om användningen av projektbidrag som byggsubventioner och bidrag till kommunalt miljöarbete.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om reform av kommunkontosystemet för att åstadkomma konkurrensneutralitet.

Resurser måste användas väl

Några av de verksamheter som utgör hörnstenar i den svenska välfärden finns inom ramen för kommunalt ansvar och kommunal finansiering. Även om situationen varierar kraftigt från kommun till kommun gäller att den genomsnittliga situationen i skolan och vården inte uppfyller de kvalitetskrav vi anser måste ställas.

Skolan når inte de resultat den har till uppgift att nå, och många slås ut från skolan och lämnar den med mycket svaga kunskaper.

Vårdköerna är för långa, och regeringen tvingas i skrivelsen på sidan 31 notera att köerna till planerade operationer har ... växt (under 1990-talet).

Även barn- och äldreomsorgen präglas i vissa kommuner av betydande problem. Köerna är i vissa fall växande även här, och barngrupper är på sina håll orimligt stora. Även inom äldrevården förekommer brister i kvaliteten

Men det är både resursernas storlek och hur resurserna används som avgör vad kvaliteten blir och vilken service enskilda människor får. Vi vänder oss mot det förenklade synsätt där endast ökningar av statsbidragen tycks vara det som räknas.

Den stora stridsfrågan på det kommunala området mellan oss liberaler och socialisterna gäller inte de totala resurserna i kommunsektorn utan hur dessa resurser används. Från Folkpartiets sida har vi genom åren lagt fram en rad förslag om hur den kommunala verksamheten kan effektiviseras så att medborgarna får mera valuta för skattepengarna. När Folkpartiet satt i regeringsställning i början av 1990-talet ökade också produktiviteten i sjukvården mycket kraftigt. Därefter har den sjunkit.

De senaste åren har skolans resurser ökat, men problemen har inte minskat. Det räcker inte med pengar. Också skolpolitiken måste läggas om. Motsvarande gäller vårdområdet.

Äldrevård med omsorgsgaranti

Prognoserna för befolkningens åldrande och de senaste årens utveckling på arbetsmarknaden ger tillsammans en oroande bild. Om inte äldrevården ser till att vara en arbetsplats där människor som vill satsa på kvalitet och god omvårdnad vill vara kvar, kan det gå riktigt illa.

Framtidens äldrevård måste kännetecknas av både valfrihet och god omvårdnad för de äldre som har svårt att klara sig själva. Den måste kännetecknas av både ansvar och stimulerande arbetsförhållanden för personalen. Äldrevården måste vara en arbetsplats som tar hänsyn till anställdas behov när det gäller att utforma scheman och förena verksamhetens krav med individuell flexibilitet med arbetstider och arbetsvillkor – samt möjlighet att välja mellan olika arbetsgivare, inte bara en enda kommunal sådan på varje ort.

Äldrevården är i huvudsak ett kommunalt, inte ett statligt, ansvarsområde. Men staten och kommunerna bör samverka för att utveckla och kvalitetssäkra äldreomsorgen för framtiden. De närmaste åren bör staten med stimulansbidrag och utvecklingspengar främja utvecklingsarbetet. De statliga stimulansbidragen skall medverka till att omsorgsgaranti, individuell valfrihet mellan olika utförare (s k äldrepeng) samt kommunala äldreombudsmän införs på bred front i äldrevården.

En omsorgsgaranti bör vara ett system på kommunal nivå för kvalitetssäkring och stöd för personalen i att upprätthålla god vård. Omsorgsgarantin skall klart ange vad åtagandet är när det gäller rätt till bland annat värdigt omhändertagande, fungerande hemtjänst och färdtjänst, medicinsk kompetens i äldrevården, hjälpmedel i rätt tid, fungerande trygghetslarm med mera.

Omsorgsgarantin skall också innehålla en rätt att bo i eget rum för alla som inte vill dela rum i särskilt boende. Regeringen redovisar här i skr. 2001/02:102 att trots de förbättringar som skett sedan 90-talets första del är det fortfarande nästan 6 procent av alla boende i särskilda boendeformer för äldre som delar rum med någon annan än make eller maka. I många av dessa omkring 7 000 fall torde detta dubbelrumsboende inte vara frivilligt. Vad regeringens uppgifter ännu en gång ger vid handen är att påtvingat samboende fortfarande är en realitet i äldrevården. Så mycket mer olyckligt är då att regeringen nyligen, i en annan proposition, föreslagit regler för bostadstillägg som riskerar att för lång tid framåt bevara detta missförhållandet med påtvingat dubbelrumsboende för äldre i särskilt boende. I motionen 2001/02:SfU (fp) har framlagts förslag för att råda bot på detta missförhållande.

Tillgänglighetsreform för funktionshindrade

När det gäller funktionshindrade finns flera stora frågor som även berör de ekonomiska relationerna mellan stat och kommuner. De mest betydelsefulla reformbehoven är nu att återupprätta 90-talets handikappreform och att de närmaste åren genomföra en genomgripande tillgänglighetsreform, där ansvaret för åtgärderna ska ligga lokalt men där staten är pådrivande med stimulansbidrag och riktlinjer.

90-talets handikappreform, med rätten till personlig assistans, var en frihetsrevolution. Den visade hur en målmedveten prioritering kan lyfta fram det glömda Sveriges frågor ur glömskan, även i tider av svår ekonomisk motvind. Statens nettokostnad för att upphäva de inskränkningar som gjorts 1996 och senare beräknas till 300 miljoner per år. Det är viktigt att detta behov beaktas i budgetarbetet för 2003 och åren därefter.

Detsamma gäller den genomgripande tillgänglighetsreformen, där vi liksom tidigare förordar en engångssatsning på sammanlagt 5 miljarder kronor, fördelad över de närmaste åren. Kostnadsbedömningen är densamma som Boverket gjort. Denna satsning bör komma igång under 2003.

Statligt finansieringsansvar för skolan

När det gäller situationen i skolan ger regeringen i skrivelsen 2001/02:102 en ganska mörk bild, men förmår ändå inte riktigt inse lägets allvar.

På detta område bör en betydande förändring av ansvarsfördelningen mellan stat och kommun ske – när det gäller det ekonomiska ansvaret för skolan. Regeringen skriver att andelen elever som inte uppnått målen i grundskolan har ökat till 26 % och att andelen elever som inte får slutbetyg från gymnasiet har ökat till 21 %. Ser man på Skolverkets senaste jämförelsetal så är det ännu fler, hela 27 % av eleverna, som inte får slutbetyg. Bakom dessa siffror döljer sig förtvivlade elever. De har inte fått de kunskaper de har rätt till.

Vi i Folkpartiet har dragit slutsatsen att kommunerna inte klarar av skolan. Vi var emot kommunaliseringen av skolan när denna genomfördes för drygt tio år sedan, och våra farhågor har dessvärre besannats. Utbildningen är inte likvärdig över landet. Skolverkets jämförelsetal visar att skillnaderna är stora mellan kommunerna.

Folkpartiet anser att staten måste stå för finansieringen av skolan, så att alla skolor ges lika möjligheter att klara av sitt uppdrag. En nationell skolpeng ska införas som innebär att en peng utbetalas till den skola som eleven väljer. Pengen ska variera utifrån elevens behov och skolans förutsättningar.

Mycket annat måste också genomföras för att skolorna och eleverna ska få bättre möjligheter. Bland det viktigaste vi kan göra för att få en bra kvalitet i skolan är att göra läraryrket attraktivt så att vi får behöriga lärare. Vi måste ge lärarna bättre möjligheter att utvecklas, t.ex. genom att bli mentorer för nya lärare eller genom att bli lektorer och därmed ge skolan forskningsanknytning. Lärarna måste också få bättre arbetsvillkor och ett rimligare uppdrag.

Elever ska kunna gå olika länge i grundskolan och läsa ett ämne så lång tid de behöver för att nå målen. Stödundervisningen måste stärkas. Speciallärarna måste komma tillbaka så att undervisning kan ske med starkt fokus på enskilda elever.

Behovet av att bättre utvärdera skolans verksamheten är stort, inte minst för att föräldrar skall kunna ställa krav på skolan om man inte lyckas nå uppsatta mål. 20 av 25 europeiska länder sätter betyg tidigare än Sverige gör. Folkpartiet föreslår betyg från årskurs sex för att eleverna tidigare ska få besked om hur de ligger till och hinna få det stöd de behöver.

Vi behöver också en ny gymnasieskola. Det individuella programmet i gymnasieskolan används i dag för att hjälpa elever som inte har klarat grundskolans mål i svenska, engelska och matematik. Eleverna får ofta repetera grundskolan i t ex svenska och matte, medan de läser gymnasiekurser i andra ämnen. Men det är klart att det är svårt att klara andra ämnen om man inte förstår språket i läroböckerna. Bara 16 % av eleverna på det individuella programmet klarar av en gymnasiekompetens. Därför borde det individuella programmet avskaffas. I stället ska resurserna föras över till grundskolan så att man tidigare kan göra insatser med speciallärare och fler undervisningstimmar. Det är både billigare och mänskligare att lära en elev läsa tidigt i grundskolan än att göra det i gymnasiet.

Gymnasieeleverna måste kunna välja mellan mer studieinriktad utbildning och mer yrkesinriktad. Folkpartiet anser att även yrkesinriktade elever ska kunna få en fullgod gymnasieutbildning även om den inte leder till högskolebehörighet. Alla ska ha rätt att läsa in högskolekompetens som vuxna. Det måste också utvecklas ett lärlingssystem där eleven kan tillbringa halva utbildningstiden på en arbetsplats. Utbildningen ska avslutas med en lärlingsexamen.

Förvärrade drogproblem

Drogmissbruket och alkoholkonsumtionen tilltar. I dag är det betydligt lättare för unga att få tag i narkotika än vad fallet var för fem tio år sedan. Därför är det oroväckande när alltfler barn inte längre får någon information om alkohol och narkotika. CAN:s drogvaneundersökningar bland elever i årskurs 6 tyder på att fyra av tio inte fått någon undervisning alls och på att en fjärdedel fått väldigt lite information. CAN:s undersökningar har också visat att andelen elever som får information om droger i skolan sjunkit kraftigt sedan början av 80-talet. Detta kan bidra till en förvärrad situation även inom den kommunala sektorn under kommande år.

Den här utvecklingen måste vändas. Varje elev har rätt att gå i en drogfri skola.

Samtliga elever i mellanstadiet måste få droginformation. Men också andra ålderskategorier bör komma i fråga för informationsinsatser. Alla skolor bör åläggas att införa en drogpolicy i syfte att upptäcka och åtgärda narkotikamissbruk – i samarbete med föräldrar, socialtjänst och polis.

Kommunalt vanvårdad missbrukarvård

Trycket på behandlingshemmen för barn och ungdomar med missbruksproblem har ökat – och missbrukarvården har blivit sämre.

Men alla unga med allvarliga drogproblem skall kunna få en plats på ett behandlingshem. Det är viktigt att tillräckligt med platser skapas så att framför allt unga med drogproblem kan få hjälp. Kommunerna måste köpa det antal platser som krävs. Det är en kortsiktig och oklok politik att snåla på kostnaderna om de pengar som används kan hindra att unga fastnar i en livslång drog- och brottskarriär. Bilden är likartad vad gäller alkoholistvården – samt tvångsvården för narkomaner som i dag har endast en tredjedel av de platser den hade för tio år sedan. Samtidigt har andelen ungdomar som testat narkotika ökat under samma period. I dag är situationen så allvarlig att det ofta helt enkelt inte finns vårdplatser ens till den narkoman som är mest välmotiverad att sluta med sitt narkotikabruk.

Även frivilligvården har minskat. Den är 75 % av vad den var för tio år sedan. Det är i dag svårt för narkomaner att få tillgång till vård även om de är motiverade att sluta med drogerna.

Samtidigt har antalet tunga narkomaner (sprutnarkomaner och de som brukar t.ex. hasch eller kokain dagligen) ökat från omkring 19 000 för tio år sedan till 26 000 i dag. Narkomanvården var kanske det område som upplevde de kraftigaste besparingarna under 1990-talet, vilket lett till en katastrofal situation. Samtidigt som missbruket har ökat, har man skurit ned på vårdinsatserna. Till stor del har denna besparing skett genom att man erbjuder missbrukare öppenvård i olika former. Det är inget fel på öppenvård i sig, den är många gånger en adekvat och fungerande insats. Men alltför ofta har den kommit att sättas in i fall där öppenvård inte är en adekvat insats. Kommunerna erbjuder öppenvård eftersom det är avsevärt billigare men ändå gör att man – fast endast på papperet – kan följa lagstiftningen.

Det är uppenbart att regeringens skrivelse 2001/02:102 ger en alltför glättad bild av situationen då det gäller missbrukarvården. Det ekonomiska ansvaret för denna bör dock alltjämt ligga hos kommunerna. Då staten ansvarar för narkotikapolitiken med dess inslag av tvång, bör staten emellertid ta ett visst ekonomiskt ansvar och då när det gäller tvångsvården. Kommunernas och statens ansvar för missbruksvården bör regleras så att kommunerna tvingas redovisa de åtgärder som vidtagits för var och en av de missbrukare som kan bli aktuella för tvångsvård. Efter en sådan avstämning av att kommunen följt alla socialtjänstlagens bestämmelser, bör staten garantera de huvudsakliga kostnaderna för tvångsvården. Folkpartiet lade fram förslag om detta då en proposition om narkotikafrågor behandlades tidigare under detta riksmöte.

Nationell vårdgaranti och finansiell samverkan för snabbare vård

En nationell vårdgaranti bör införas från och med 1 januari 2003.

I detta sammanhang är det också mycket viktigt att en finansiell samordning mellan försäkringskassa och bland annat sjukvård införs enligt den modell som med stor framgång prövades 1993–97. Detta har helt nyligen utförligt behandlats i motionen Krisplan mot ohälsa (2001/2002:Sf 34, fp nr 1004), som väcktes den 25 april 2002 enligt riksdagsordningen 3:15, med anledning av inträffad händelse av större vikt.

Den nationella vårdgarantin skall innebära att alla har en uttalad rätt att få vård inom senast tre månader efter det att behovet fastslagits. Klarar inte det egna landstinget av att ge vård i tid så har patienten rätt att på hemlandstingets bekostnad få sin vård utförd i ett annat landsting eller hos en annan vårdgivare. Den nationella vårdgarantin skall omfatta alla medicinskt motiverade behandlingar. Om detta finns ett gemensamt förslag från oss och Moderaterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet.

Vårdgarantin ska innebära

• att kontakt garanteras med vårdcentral/primärvården den dag kontakten tas

• besök hos distrikts- eller husläkare senast inom fem dagar efter att kontakten tagits (då vårdgarantin är fullt genomförd inom 48 timmar)

• besök hos annan specialist inom två månader

• behandling inom tre månader efter att beslut om sådan fattats

• att patienten när det egna sjukhuset inte kan ge vård i tid skall erbjudas vård efter eget val inom det egna landstinget, i ett annat landsting eller hos en annan vårdgivare. Det åligger hemlandstinget att se till att patienträttigheten uppfylls

• att patienten vid inställd operation eller behandling av andra skäl än medicinska skall kunna kompenseras ekonomiskt, vilket bör belasta den ansvariga klinikens egen budget.

Patientens valfrihet skall inte vara bunden till det egna sjukhusets möjligheter att ge vård i tid. Valfriheten skall omfatta hela landet och får inte begränsas till ett geografiskt eller administrativt område.

Vi vill därför att patienten skall ha rätt till

• fritt val av distriktssköterska, läkare, sjukgymnast, barnmorska och arbetsterapeut

• fritt val av vårdcentral, sjukhus eller motsvarande

• second opinion (förnyad oberoende medicinsk bedömning).

För särskilda statliga bidrag till landstingen i samband med införandet av den nationella vårdgarantin har vi i motion med anledning av prop. 2001/02:100 beräknat 1 miljard, med tre fjärdedelar av kostnaden under 2003 och återstoden under 2004.

Sjukvårdens produktivitet

Frågan om vårdgaranti har stor betydelse inte bara för landstingen utan också för statens kostnader för sjukpenning. Att skjuta vårdinsatser på framtiden minskar möjligheterna till goda behandlingsresultat och ökar kostnaderna. Det ger ett försämrat hälsoläge, med extra läkarbesök under väntetiden och mer omfattande och därmed dyrare behandlingar än nödvändigt.

Vårdköernas största kostnader syns inte i landstingens ekonomi. Det däremot handlar om det pris som enskilda människor tvingas betala i form av sänkt livskvalitet, sjukskrivning med försämrad privatekonomi och risk för att halka efter i utvecklingen på arbetet. Staten tvingas betala för sjukskrivningar, rehabilitering och förtidspensioneringar. Kommunerna tvingas betala för hem- och färdtjänst, och företag tvingas betala för produktionsbortfall och dubbelanställningar. Här finns ett viktigt samband med produktivitetsutvecklingen inom sjuvården.

Systematiska studier tyder på att från 1960-talet började svensk sjukvård visa tecken på fallande produktivitet. Enligt beräkningar från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) sjönk produktiviteten 1960–1980 med i genomsnitt 3 % per år. Den negativa trenden fortsatte under 1980–1990 med en 0,8-procentig produktivitetsförsämring per år.

Under 1980-talet växte dessutom vårdens finansieringsproblem. Utvecklingen avspeglades i allt längre vårdköer. Socialdemokraterna stod handfallna, och deras enda lösning på problemet var att föreslå en rikskö – inte att skapa de förutsättningar för landstingen som kunde ha gjort det möjligt att förbättra produktiviteten och öka tillgängligheten.

Det var mot den bakgrunden som den icke-socialistiska regeringen 1991–1994 införde en vårdgaranti för de vanligaste och mest omfattande diagnoserna. Köerna kortades snabbt. Enligt Landstingsförbundet ökade produktiviteten i landstingens hälso- och sjukvård under denna period med så mycket som 14 %, medan den de tre första socialdemokratiska åren därefter var i det närmaste oförändrad (sammanlagt + 0,5 %)!

I en prognos från Landstingsförbundet har man antagit att utvecklingen de därpå följande 12–13 åren skulle bli 0,5 % per år. Om denna prognos överensstämmer med utvecklingen i verkligheten skulle den sammanlagda förbättringen under femtonårsperioden 1994–2009 bli mindre än hälften av vad som åstadkoms under treårsperioden 1991–94.

Förändringar i sjukdoms- och behandlingspanoramat de senaste åren har tyvärr ökat svårigheterna att göra korrekta jämförelser av hur produktiviteten utvecklas. Med hänvisning till detta har man efter 1997 upphört med officiella produktivitetsberäkningar, men enligt uppgift har produktiviteten – tvärtemot vad prognosen visar – sjunkit efter 1997 om samma mätmetod fortsatt att tillämpas.

Det är inte tillfredsställande att en för patienter och offentliga finanser så betydelsefull fråga som sjukvårdens produktivitet lämnas utanför arbetet med statistik och utvärdering. De metodproblem som vållas av förändringar i både sjukdomsmönster och medicinsk teknik borde man försöka övervinna, i stället för att ta dem till förevändning för att låta riksdag och andra ansvariga möja sig med ett bristfälligt underlag för de politiska bedömningarna. Regeringen bör tillsammans med Landstingsförbundet verka för att produktivitetsutvecklingen i vården från 1998 och framåt blir bättre belyst. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Maskerade byggsubventioner

I Folkpartiets motion med anledning av motsvarande skrivelse från regeringen våren 2001 (motion 2000/01:Fi 37 av Karin Pilsäter och Staffan Werme, fp) riktades kritik mot att staten under senare år försökt styra kommunernas miljöarbete genom ansökningsbara, specialdestinerade bidrag, såsom de lokala investeringsprogrammen. Erfarenheten av dessa är inte god. De har på många håll använts till varierande projekt, ibland av mycket tveksamt värde för miljö- och naturvården. De lokala investeringsprogrammen är ett exempel på metoder som inte ger medborgarna valuta för skattepengarna utan snarare syftar till att ge uppmärksamhet åt berörda statsråd eller möjligen att ge intryck av en handlingskraft som saknas. I många fall utgör detta slags projekt också ett underkännande av tilltron till förmågan hos såväl lokala politiker som andra lokala aktörer att skapa varaktiga och för dem önskvärda förändringar.

I den nämnda fp-motionen pekades på risken att regeringen även i fortsättningen skulle komma att konstruera projektbidrag, med syfte snarare att väcka uppmärksamhet än att uppnå handfasta politiska mål för miljöarbetet. I regeringens proposition 2001/02:100 har just ett sådant förslag lagts fram. Regeringen tänker sig att de lokala investeringsprogrammen ska upphävas och ersättas av något som kallas klimatinvesteringsprogram.

Det föreslagna anslaget är, trots att det bytt namn, alldeles för diffust. Det utgör i likhet med de tidigare lokala investeringsprogrammen till stor del bara en ny form av maskerade byggsubventioner som påverkar de ekonomiska förhållandena mellan stat och kommuner. Att regeringen inte förmår presentera mer effektiva åtgärder för att stimulera det lokala miljöarbetet är beklagligt.

Ett reformerat utjämningssystem

Människor ska ha samma möjligheter till grundläggande kommunalt finansierad service oavsett var de bor. Därför är ett system för utjämning av de kommunalekonomiska förutsättningarna både rimligt och nödvändigt.

I bred enighet har riksdagen slagit fast att utjämningssystemet ska medverka till att kommuner och landsting ges likvärdiga ekonomiska förutsättningar att bedriva sin kärnverksamhet. Det har också slagits fast att kostnadsutjämningen inte skall kompensera för skillnader i servicenivå, kvalitet, avgiftssättning och effektivitet samt att kostnadsutjämningen skall baseras på mätbara och för kommuner och landsting opåverkbara faktorer som mäter strukturella kostnadsskillnader.

Folkpartiet har emellertid haft viktiga invändningar mot utformningen av detaljerna i systemet. På viktiga punkter har vi drivit och röstat för andra regler, vilket skulle ha givit ett annat utfall för de olika kommunerna och landstingen. Gemensamt för våra yrkanden har varit att de velat stimulera kommunerna att vidta egna åtgärder för att förbättra sin situation. En orimlig effekt av nuvarande system är exempelvis att kommuner förlorar på att det byggs nya bostäder och att människor flyttar till kommunen. De reglerna har bidragit till det låga bostadsbyggandet i landet.

Vår poäng är att även skatteutjämningssystemet ska vara tillväxtfrämjande. Vi är övertygade om att redan på ganska kort sikt skulle de flesta kommuner och landsting bli vinnare i vårt system. Om Folkpartiets yrkanden hade bifallits hade tillväxtkommuner och tillväxtregioner haft ett bättre ekonomiskt utfall än i dagens system. På sikt skulle människor i alla regioner bli vinnare.

Det gällande systemet för kostnads- och inkomstutjämning är oöverskådligt och innebär att slutresultatet för den enskilda kommunen ibland blir starkt beroende av hur en viss enskild faktor faller ut. Det är därför ingen slump att det pågår en ständig politisk kamp om de ingående faktorerna. Inkomstutjämningen med nuvarande konstruktion ger skenande, oförutsedda betalningsflöden.

Mot bakgrund av att de allvarliga effekter vi varnat för blivit en realitet är det dags att renodla systemet, alltså minska antalet ingående faktorer. Inkomst- och kostnadsutjämning bör ses samlat och inte som i dagens system separerat.

Folkpartiet liberalerna anser därför att det snarast möjligt måste tas fram ett nytt system, där utjämningen av såväl kostnader som inkomster grundas på strukturella faktorer. De viktigaste faktorerna bör enligt vår uppfattning vara demografin, glest boende och befolkningens socioekonomiska sammansättning. Systemet måste i hög grad ta hänsyn till den lokala kostnadsnivån, vilken ofta är en spegel av skattekraften. Ett sådant nytt system bör träda i kraft snarast. I likhet med tidigare systemomläggningar bör då staten vara beredd att tillföra ett införandebidrag så att ingen kommun drabbas av plötsliga inkomstbortfall i samband med reformeringen.

Folkpartiet har nu föreslagit att det finansiella ansvaret för skolan överförs från kommunerna till en nationell skolpeng. Detta förutsätter en skatteväxling mellan staten och primärkommunerna. I ett fortsatt utvecklingsarbete kring skatteutjämningssystemet bör ingå, som ett alternativ, att utjämningen i sin helhet sker via statens försorg. Det måste emellertid sägas att det alternativet förutsätter andra förändringar för att skapa ekonomiskt utrymme för staten, exempelvis ytterligare skatteväxlingar och/eller förändringar i statsbidragssystemet. Alternativet att systemet görs helstatligt motiveras av demokratiska skäl och bör diskuteras separerat från systemets utjämningsuppgifter.

Utjämningssystemets nuvarande konstruktion försvårar medborgarnas relation till den lokala politiken. Folkpartiet liberalernas förtroendemän påpekar ofta att det nuvarande systemet försvårar relationerna med väljarna och ger näring till politikerförakt. Det är omöjligt att förklara för dem som bor i kommuner med svag ekonomi varför de andra kommunernas företrädare så ofta protesterar mot systemet, samtidigt som det inte går att förklara inför invånare i kommuner med hög skattekraft varför tillväxtens kostnader inte tas med i beräkningarna och varför problem som segregation, arbetslöshet och stort antal socialbidrag inte lämnar särskilt djupa spår i utjämningssystemet.

De kommunala bolagens risker

Folkpartiets inställning till kommunala bolag är enkel och tydlig: Verksamhet som måste bedrivas i bolagsform ska inte vara kommunal.Verksamhet som måste vara kommunal ska inte bedrivas i bolagsform.

Bolagsformens användning inom kommunal förvaltning skapar problem inom flera områden. Bolagsformen är i sig sluten, med följden att politiska beslut fattas bakom styrelserummens slutna dörrar.

Politikernas uppgift är att vara medborgarnas företrädare. I bolaget finns en lagstadgad skyldighet för styrelseledamöterna att i alla frågor se till bolagets bästa. Även när kommunen har kontroll över hela aktiekapitalet och därmed är bolaget blir styrelseledamöternas roll att bevaka bolagets intressen. Skulle en konflikt föreligga mellan ett kommunalt allmänintresse och ett kommunalt bolags intresse, ska styrelsen besluta i enlighet med bolagets intresse.

1990-talets stora kriser inom olika kommunala bostadsbolag visar på den risk som finns med kommunal verksamhet som drivs på den privata marknaden. Kommunakutens arbete har i många fall direkt kunnat härledas till bekymmer inom kommunala bostadsbolag.

Varje kommun som bedriver verksamhet i bolagsform måste i beräkningen ta med att bolagets verksamhet kan komma att gå med förlust. Förlusten kan bli så stor att den påverkar bolagets fortlevnad. De senaste åren har visat på många exempel där dessa förluster direkt påverkat den övriga kommunala servicen. Barnomsorg, skola och äldreomsorg har fått mindre resurser för att bolagsunderskott måste täckas.

För medborgarna måste det te sig ganska obegripligt att offentliga kassor försöker lura varandra på pengar, när det i slutändan är samma skattebetalare som betalar. Men faktum är att kommuner i växande utsträckning skatteplanerar för att undandra staten skattemedel. Ett argument för verksamhet i bolagsform är ibland att det möjliggör transaktioner för att undvika att betala statsskatt. Metoden är att först bilda kommunala bolag och därefter låta dem ingå i en koncern. På det sättet kan exempelvis en vinst som uppstår i ett energibolag användas till att subventionera hyran för en kommunal sporthall. Vinsten i energibolaget skulle normalt ha beskattats.

Men genom koncernbildningen kan överskottet istället användas till andra kommunala ändamål. Sådant strider mot andan i de regler riksdagen fastställt för den kommunala verksamheten. Exempelvis får avgifterna för eldistribution bara motsvara självkostnaden. Att i denna räkna in en subvention till en sporthall är egentligen inte tillåtet. Men det kan vara svårt för en elkonsument att bevisa att energibolagets vinst är oskälig.

Det bör inte finnas skatteincitament att bilda kommunala bolag och koncerner. Vi anser att sådana vinster i princip bör neutraliseras när statsbidraget betalas ut. Det torde dessvärre vara förknippat med betydande juridisk-tekniska svårigheter att etablera system som helt neutraliserar effekten, eftersom den kommunala skatteplaneringen blivit omfattande. Riksdagen bör dock redan nu fatta beslut om att låta regeringen införa ett provisoriskt system redan från kommande årsskifte. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med ett permanent system.

Vidare är det angeläget att utreda möjligheterna att klara de kommunala uppgifterna utan användning av kommunala aktiebolag.

Finansieringsprincip och kommunkontosystem

Folkpartiet stöder den så kallade finansieringsprincipen, som innebär att då staten ger kommunerna nya åtaganden eller genomför skatteförändringar som undandrar kommunalskatt så ska detta fullt ut kompenseras, liksom förändringar i motsatt riktning.

Kommunkontosystemet (den s k Ludvikamomsen) behöver reformeras. Att en nu föreliggande proposition föreslår att metoden med invånarbaserad avgift ersätts med neddragning av statsbidraget gör i sak ingen skillnad i de brister som idag finns. Systemet behöver reformeras för att uppnå konkurrensneutralitet såväl mellan kommuner som mellan kommunalt finansierad verksamhet i privat resp. egen regi. Detta gäller särskilt beträffande de viktiga välfärdstjänsterna i sjukvård, äldreomsorg, förskola och skola.

Elanders Gotab, Stockholm 2002

Stockholm den 2 maj 2002
Karin Pilsäter (fp)
Lars Leijonborg (fp)	Bo Könberg (fp)