med anledning av skr. 2001/02:115 EU:s framtidsfrågor

Motion 2001/02:K88 av Yvonne Ruwaida (mp)

1 Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 18

2 Förslag till riksdagsbeslut 19

3 Motivering 20

3.1 Inledning 20

3.2 EU-konventet kräver en bred demokratisk förankring i Sverige 21

3.3 EU:s försvarspolitik 21

3.4 Fördragsförändringar och folkomröstningar 22

3.5 Fördragsfäst utträdesmöjlighet 22

3.6 Förslagsrätten och kommissionen 22

3.7 Förslagsrätt och utvärdering 22

3.8 Fördragsprocessen 23

3.9 Ny fördragsändring år 2004 23

3.10 Utvidgningen 24

2 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att EU-konventet kräver en bred demokratisk förankring i Sverige.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att EU-konventets förslag skall skickas ut på en mycket bred remissomgång till folkrörelser, organisationer, kommuner och regioner, både i medlemsländer och i ansökarländer.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om Miljöpartiets syn på EU-konventets utveckling av EU:s försvarspolitik.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla EU-fördrag som innebär att mer makt förs över från nationell nivå till EU-nivå principiellt skall underställas medborgarna i en folkomröstning.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en utträdesparagraf, dvs. fördragsfästa vad som skall hända om ett land vill lämna EU-samarbetet.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avskaffa EG-kommissionens ensamrätt att lägga fram förslag till förmån för förslagsrätt för de nationella parlamenten och EU-parlamentet.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kommissionen skall avskaffas och ersättas med ett rent administrativt organ.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla av EU beslutade regler och lagar som berör Sverige efter en tid skall tas upp i riksdagen för att få de praktiska konsekvenserna belysta och att riksdagen bör ha möjlighet att göra efter- och omprövningar av redan fattade beslut och lämna förändringsförslag till EU.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inför nästa fördragsändring tillsätta en oberoende utredning.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om solidaritet med kandidatländerna i samband med EU:s utvidgning.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en djupgående reform av EU:s jordbrukspolitik.

3 Motivering

3.1 Inledning

Vid EU-toppmötet i Nice i december 2000 enades EU:s stats- och regeringschefer om nya regler för samarbetet i Europeiska unionen. Det s.k. Nicefördraget ska bl.a. anpassa EU:s institutioner för en kommande utvidgning med upp till tolv nya medlemsländer. Innan Nicefördraget kan börja gälla ska det godkännas i EU-ländernas nationella parlament. Sveriges riksdag godkände Nicefördraget den 6 december 2001. I Nice enades också EU:s stats- och regeringschefer om att inleda en debatt om EU:s framtid. Sverige och nästa ordförandeland Belgien fick då i uppdrag att tillsammans med kommissionen och Europaparlamentet lansera en bred diskussion om hur EU ska utvecklas i framtiden. Enligt Nicefördraget ska företrädare för kandidatländerna, de nationella parlamenten, allmänheten, universiteten och andra intressegrupper involveras i den diskussionen. Synpunkterna som framkommer ska beaktas i den regeringskonferens som sammankallas 2004 för att ännu en gång se över EU:s fördrag.

EU:s stats- och regeringschefer antog vid sitt toppmöte i Laeken (Belgien) i december 2001 de riktlinjer som ska ligga till grund för de kommande årens debatt om EU:s framtid och nästa omskrivning av EU:s grundfördrag. Laekendeklarationen om EU:s framtid innehåller en rad långa och ledande frågor om bland annat direktval av EU-kommissionens ordförande och om utvecklandet av en mer konsekvent försvarspolitik. Det blir nu upp till en rådgivande församling, ett konvent, att föra framtidsdiskussionen vidare. Konventet består av representanter såväl för medlemsstaternas regeringar och parlamentet som för EU-parlamentet och EU-kommissionen. Sammanlagt är det över hundra ledamöter. Deras arbete leds av ett särskilt presidium med sammanlagt elva deltagare.

I spetsen finns en ordförandetrojka bestående av tre politiska fördettingar, samtliga män, med en genomsnittsålder på 66 år. Ordförande blir den förre franske presidenten Valéry Giscard dEstaing. Vid hans sida, som vice ordförande, rivalen till posten som ordförande, Italiens förre premiärminister Guiliano Amato. Dessutom tillkom ytterligare en vice ordförande, Belgiens förre premiärminister Jean-Luc Dehane. Redan dessa tre namn indikerar en tydlig politisk viljeinriktning, som kommer att sätta sina spår i konventets arbete.

Den 1 mars 2002 började konventet med sitt arbete. Det får ett år på sig att lämna fram förslag på hur EU kan utvecklas vidare. Konventet har rätt att lägga konkreta förslag, men bara om alla dess medlemmar är överens. Om de inte kan nå konsensus ska konventet lägga fram flera olika förslag inom samma områden. När konventet sagt sitt tar EU-ledarna vid och fattar de verkliga besluten med de vanliga motsättningarna och den vanliga kohandeln. Deras arbete ska påbörjas i december 2003.

3.2 EU-konventet kräver en bred demokratisk förankring i Sverige

Miljöpartiet välkomnar konventmodellen för reformering av EU:s grundfördrag, men anser att debatten måste bli bredare. Olika modeller för EU:s framtid måste också presenteras innan beslut i regeringskonferensen tas. Majoritets- och minoritetsuppfattningar måste bli redovisade så att de som kritiserar EU:s federalistiska utveckling får komma fram. Ett annat mycket viktigt krav är att konventets förslag skickas ut på en mycket bred remissomgång till folkrörelser, organisationer, kommuner och regioner, både i medlemsländer och i ansökarländer. Annars riskerar man att förlora den politiska legitimiteten och att vi om igen får bevittna en politisk process som inte är förankrad utan demokratiskt oacceptabel. Av samma skäl bör konventet ledas av mer representativa personer än tre äldre herrar från Centraleuropa.

Miljöpartiet anser att Laekendeklarationen är ett ytterligare ovälkommet steg mot Europas förenta stater. Vid mötet i belgiska Laeken enades EU-länderna om att ett konvent fram till 2003 ska ha tagit fram förslag till reformer av hur EU ska fungera i framtiden. Sedan får medlemsländerna fatta ett beslut. Konventet andas alltför mycket av överstatlighet.

Trion dEstaing–Amato–Dehane företräder alla en grundsyn på EU som tydligt skiljer sig från det mellanstatliga EU-light som Göran Persson och Tony Blair brukar förespråka. De tre sätter överstatligheten i centrum och vill i princip att EU ska förvandlas till en europeisk förbundsstat. Konventet ska föra sina diskussioner på grundval från presidiet. Konventet får diskutera i stort sett vad det vill, och kommer garanterat också att göra det. Ska kommissionens ordförande väljas direkt av EU-parlamentet? Vilken roll ska de nationella parlamenten ha i framtidens EU? Ska det finnas en kompetenskatalog som preciserar vilka politiska frågor EU ska ägna sig åt och vilka som bör ligga kvar på nationell eller regional nivå? Vad ska hända med jordbruksstödet i framtiden?

Sverige ska representeras av två ledamöter i EU-konventet, en socialdemokrat och en moderat. Enligt Miljöpartiets mening är det väldigt olyckligt att det svenska EU-motståndet inte har fått en röst på konventet. Det råder inget tvivel om att konventet ska driva på den överstatliga utvecklingen inom EU. Miljöpartiet är väldigt kritiskt mot denna utveckling.

3.3 EU:s försvarspolitik

EU:s stats- och regeringschefer tog i Laeken ännu ett formellt steg i riktning mot att skapa en gemensam EU-insatsstyrka. Belgien utrikesminister Louis Michel uttalade att styrkan ska vara operationell från den 1 januari 2002. Miljöpartiet ser det inte med blida ögon att EU-konventet ska utveckla en mer konsekvent försvarspolitik. Miljöpartiets ståndpunkt är att EU inte ska ha någon militär kapacitet. De neutrala länderna har en viktig roll att spela inom det gröna säkerhetsbegreppet. Deras oberoende av militära allianser ger dem en viktig roll när det gäller förhandlingar, information och aktivt konfliktförebyggande. Miljöpartiet anser det därför vara mycket viktigt att Sverige, Irland, Finland och Österrike kan och får stå utanför Nato, VEU och det militära samarbetet inom EU. Sverige bör nedrusta, och man bör kunna nedrusta radikalt i EU:s övriga medlemsländer också. Miljöpartiet förespråkar ett bredare säkerhetsbegrepp där även aspekter av ekonomisk, social, ekologisk, religiös, psykologisk och kulturell natur ingår.

3.4 Fördragsförändringar och folkomröstningar

Det faktum att den irländska befolkningen röstade nej till Nicefördraget visar på det folkliga motstånd som finns mot den odemokratiska fördragsändringsprocessen inom EU. Miljöpartiet anser att alla EU-fördrag som innebär att mer makt förs över från nationell nivå till EU-nivå principiellt ska underställas medborgarna i en folkomröstning.

3.5 Fördragsfäst utträdesmöjlighet

En uppenbar brist inom EU är frågan om att fördragsfästa vad som ska hända om ett land vill lämna EU-samarbetet. Inte minst påkallar EU:s östutvidgning att utträdesfrågan utreds innan ett eventuellt skarpt läge uppkommer där ett land begär utträde ur unionen. Miljöpartiet anser att EU ska införa en utträdesparagraf, dvs. fördragsfästa vad som ska hända om ett land vill lämna EU-samarbetet.

3.6 Förslagsrätten och kommissionen

Sveriges ambition borde vara att kraftigt verka för att omvandla EU till att i högre grad vara ett mellanstatligt samarbete. Vi anser att EU-kommissionens ensamrätt att lägga fram förslag måste avskaffas till förmån för förslagsrätt från både de nationella parlamenten och EU-parlamentet. Kommissionen borde avskaffas och ersättas med ett rent administrativt organ.

3.7 Förslagsrätt och utvärdering

Återkopplingssystem måste införas, så att riksdagen inte bara yttrar sig inför förslag till beslut utan också får möjlighet att utvärdera effekterna av ett beslut. Det är lätt att finna exempel på EU-beslut som i efterhand visat sig ha mycket negativa konsekvenser och som inneburit direkta försämringar genom EU:s ingripande. Vi menar därför att alla av EU beslutade regler och lagar som berör Sverige efter en tid ska tas upp i riksdagen för att få de praktiska konsekvenserna belysta. Riksdagen bör också ha möjlighet att göra efter- och omprövningar av redan fattade beslut och lämna förändringsförslag till EU. Subsidiaritet är ingen statisk företeelse utan ett exempel på en princip vars tillämpning bygger på att man noggrant följer effekter och förändrade villkor i de olika medlemsländerna.

3.8 Fördragsprocessen

Här ett förslag till processordning för hur EU:s fördrag bör diskuteras fram:

• En utredning tillsätts bestående av oberoende representanter från alla europeiska länder (inte bara EU-länder), med uppgift att sammanställa ett stort antal skisser till ett lagomsamarbete för hela Europa. Skisserna beställs av t.ex. universitet, folkrörelser och enskilda.

• Sammanställningen skickas sedan på remiss till kommuner, regioner och folkrörelser i hela Europa, med en remisstid på förslagsvis två år.

• Slutredigeringen uppdras åt ett alleuropeiskt konvent.

• Därpå underställs slutförslaget samtliga länder, och varje europeisk stat och självstyrande region ska ha full frihet att, exempelvis genom folkomröstning, ansluta sig eller avstå.

3.9 Ny fördragsändring år 2004

Nicefördraget slår fast att nya förhandlingar om en EU-författning ska inledas år 2004. Syftet med denna förhandling är att förenkla och förtydliga EU-fördraget. Miljöpartiet är negativt till att ännu en förhandling ska inledas så snart. Då de förändringar som antogs vid Nicetoppmötet är tänkta att träda i kraft 2003 så hinner dessa knappt föras in förrän nya förändringar kommer. EU lider av växtvärk och hinner inte med alla snabba förändringar och ytterligare maktövertaganden som sker.

Alla nya förhandlingar om EU:s fördrag slutar med att ytterligare makt förs över från medlemsstaterna till EU. Nackdelen med detta är att de uppgifter som åläggs EU inte kan utföras på ett bra sätt. Ett exempel är biståndspolitiken. Medlemsländerna har här gett EU enorma penningsummor att fördela på bistånd i hela världen. Men EU klarar inte uppgiften, vilket bl.a. lett till enorma skandaler där pengar försvunnit (i EU-byråkraternas fickor) och andra oegentligheter. Dessa skandaler var för övrigt en av anledningarna till att förra EU-kommissionen avgick våren 1999 efter kraftig kritik från bland annat Revisionsrätten i EU och EU-parlamentet.

En förhandling om en författning på EU-nivå är ett avgörande steg i byggandet av en federal EU-stat. En sådan vill inte Miljöpartiet ha eftersom demokratin blir den stora förloraren. Att sedan fördragen är många och svårbegripliga, bl.a. då de är oklart skrivna och öppnar för tolkningstvister, kan vi bara beklaga. Vill man komma åt dessa problem är det bättre att föreslå förändringar och nya skrivningar av fördraget. Hittills är dock erfarenheten att i samtliga fall där man försökt förenkla nuvarande fördragstext har resultaten oftast blivit både att texten blir än mer oklar och svårbegriplig samt att än mer makt har överförts från medlemsstaterna till EU.

Fler och fler beslut i EU har blivit överstatliga, det vill säga att en enskild stat kan bli nedröstad i ministerrådet av de andra länderna. Detta innebär att förutsättningarna för att små stater, dit Sverige hör, ska kunna föra en någorlunda självständig politik kraftigt försämrats.

3.10 Utvidgningen

Miljöpartiet är mycket kritiskt till att utvidgningen används som ett argument för att ytterligare centralisera makten till EU och, inte minst, för att se till att de stora länderna i dagens EU ska förstärka sin makt.

Miljöpartiets uppfattning är att frågan om utvidgningen måste handla om solidaritet och respekt. Solidaritet i den meningen att vi alla måste skapa förutsättningar för att länder i före detta östblocket får hjälp att komma till rätta med den mänskliga misär många lever i, att bygga upp demokratin och att kraftigt minska miljöförstöringen. Respekt i den meningen att länderna i EU måste respektera de värden och förutsättningar de ansökande länderna har. Den utvidgning som EU nu bereder sig på anser vi inte främst handlar om solidaritet och respekt.

Bakgrunden är givetvis den att EU anser att de ansökande länderna ska finna sig i det EU som finns idag. Det finns enligt EU inget utrymme för att EU ska anpassa sig. Miljöpartiet kommer att arbeta för att stödja de länder som ansökt om medlemskap i EU genom att verka för att anslutningsvillkoren inte blir i form av lydstatsavtal. Vi kommer också arbeta för att anpassningskraven på de nya medlemsstaterna blir färre eftersom också EU måste anpassas till de nya länderna. Detta är enligt oss en viktig förutsättning.

EU-toppmötet i Nice, som skulle anpassa EU inför en utvidgning, misslyckades fullständigt med detta. Ett exempel är röstfördelningen i ministerrådet, där dagens stora EU-länder drev igenom att deras makt ska öka i samband med en utvidgning. Det är inte att skapa lika förutsättningar för alla inför utvidgningen.

Minst lika intressant är vad EU-toppmötet i Nice inte fattade beslut om. Till exempel fattade man inga som helst beslut om budgetfrågor. Dessa är avgörande för om en utvidgning ska komma till stånd. Idag krävs en reformering av EU:s jordbrukspolitik, vilken slukar nära halva EU:s budget.

Bäst vore naturligtvis, vilket Miljöpartiet kräver, att hela EU:s jordbrukspolitik genomgår en djupgående reform eftersom den är otidsenlig, byråkratisk och gynnar ett storskaligt miljö- och djurvidrigt jordbruk. Men detta krav verkar EU inte vara beredd att acceptera.

Miljöpartiets grunduppfattning är att de länder som i demokratisk ordning beslutar sig för att bli medlemmar i EU inte ska förhindras att bli det, men att Miljöpartiet inte aktivt ska verka för ett politiskt och geografiskt utökat EU. Detta ställningstagande, att inte verka för ett geografiskt utökat EU, har vi tagit då vi idag inte ser några tecken på att EU har för avsikt att decentralisera sin makt.

Elanders Gotab, Stockholm 2002

Stockholm den 28 mars 2002

Yvonne Ruwaida (mp)