med anledning av skr. 2001/02:120 2002 års redogörelse för företag med statligt ägande

Motion 2001/02:N65 av Inger Strömbom m.fl. (kd)

1 Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 1

2 Förslag till riksdagsbeslut 2

3 Skrivelsen 2

4 Ägarutövningen 2

4.1 Skilda styrformer 3

4.2 Styrelsesammansättningen 3

5 Kristdemokraternas syn på statligt eller privat ägande 4

6 De statliga företagen och lagen 4

7 Etisk policy behövs 4

8 Incitamentsprogram 5

9 Utförsäljning av företag 5

2 

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om statligt och privat ägande.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om ägarutövningen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om styrelsesammansättningen.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om ansvaret och laglydigheten.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om etisk policy.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om utförsäljning av statliga företag.

3 Skrivelsen

Kompetens, öppenhet och tydlighet bör vara en ledstjärna för regeringens ägarförvaltning och också prägla den årliga redogörelsen för företag med statligt ägande. 2002 års skrivelse har tillförts ytterligare information jämfört med föregående år.

Uppdelningen av företagen i två grupper, företag som verkar under marknadsmässiga villkor och företag som har särskilda samhällsintressen, ökar tydligheten liksom de kvartalsrapporter som utges från och med år 2002.

Skrivelsen visar tydligt att det fortfarande finns mer att göra för att uppfylla ambitionen att staten ska vara en professionell ägare. Ökat fokus på kärnverksamheten och en optimering av kapitalstrukturen är grundläggande principer för framgång oavsett ägarstruktur.

4 Ägarutövningen

Enligt skrivelsen sker ägarförvaltningen i huvudsak inom särskilda ägarenheter på Närings- och Finansdepartementen. Övriga tretton företag förvaltas av Social-, Kultur-, Miljö-, Utrikes-, Justitie- samt Utbildningsdepartementen. Beslut som gäller större strategiska förändringar i företagens verksamhet, större förvärv, frågor om kapitalstruktur, utdelningspolicy, fusioner, avyttringar eller andra beslut som innebär att företagens riskprofil eller balansräkning ändras avsevärt skall beredas av Finansdepartementets budgetavdelning.

4.1 Skilda styrformer

Riksdagens utredningstjänst har på uppdrag av NUR, Näringsutskottets uppföljningsgrupp, gjort en analys av hur departementen utövar sitt ägande. Finansdepartementets ägarutövning sker med utgångspunkt i ägardirektiv och riktlinjer medan Näringsdepartementet har valt att inte använda ägardirektiv.

Den modell för ägarstyrning som Näringsdepartementet använder sig av bygger på ett aktivt ägande. Vid Näringsdepartementets enhet för statligt ägande finns en ansvarig förvaltare för respektive bolag. Förvaltaren är i de flesta fall ledamot i styrelsen. Förvaltaren samarbetar med en analytiker inom enheten i utvärderingsarbetet. Det innebär att bolagen följs på nära håll och att ägarens förväntningar fortlöpande kommuniceras till bolagen. Vidare krävs en kontinuerlig dialog med bolagen om de frågor i verksamheten som kräver ett ställningstagande på ägarnivå.

Näringsdepartementet har således en stor insyn och goda möjligheter att påverka styrningen av företagen. Kristdemokraterna finner det därför synnerligen anmärkningsvärt att näringsministern vid ett flertal tillfällen i riksdagen hävdat att ansvaret för det som sker i de statliga bolagen ligger hos respektive styrelse när det enligt regeringens egen skrivelse ligger hos Regeringskansliet och honom som ansvarig minister.

Finansdepartementets bolags- och fastighetsenhet använder sig av ägardirektiv och riktlinjer för styrningen av de statligt ägda bolag departementet ansvarar för. Dessa direktiv överlämnas till styrelsens ledamöter och bolagets verkställande ledning på bolagsstämman. Finansdepartementet tillsätter styrelserna och i varje styrelse finns en anställd från Finansdepartementet, ibland någon från bolags- och fastighetsavdelningen. Tjänstemän från denna enhet är dock aldrig ordförande. Även rutinerna för tillkomst av statliga ägardirektiv kan variera mellan departementen.

Kristdemokraterna anser att Regeringskansliets ägarförvaltning av de statliga företagen bör samordnas så att ägarkompetensen utnyttjas maximalt. Det är inte effektivt att ägarförvaltningen är spridd till åtta departement.

Värdemaximering är det uttalade gemensamma målet för de företag som verkar under marknadsmässiga villkor och de bör föras samman till en enhet. För företag som har särskilda samhällsintressen gäller andra villkor, men även dessa kan föras samman till en gemensam enhet med andra mål än vinstmaximering.

4.2 Styrelsesammansättningen

Ett delmål för regeringen är att andelen kvinnor i bolagsstyrelser skall vara minst 40 procent år 2003. Kristdemokraterna anser att regeringen på ett helt annat sätt än hittills bör sträva efter att bredda kompetensen i de statliga företagens styrelser. Fler kvinnor är en självklarhet, men kompetens finns inte bara hos svenska kvinnor och män. Personer från andra länder med erfarenheter från verksamheter utanför Sverige bör också i ökad utsträckning komma i fråga vid styrelsetillsättningar.

5 Kristdemokraternas syn på statligt eller privat ägande

Statens roll i samhällsekonomin ska vara att sätta ramar och övervaka spelreglerna på marknaden, ansvara för samhällsplanering och infrastruktur samt att skapa förutsättningar för långsiktig tillväxt.

När staten agerar såväl domare som spelare på marknaden uppstår en rad problem. Särskilt kan nämnas risk för konkurrenssnedvridning, risk för icke optimala investeringsbeslut samt svårigheter att tillföra kapital till företag som behöver kapital för expansion. En renodling av statens roll bör bl.a. ske genom en successiv utförsäljning av statliga företag.

Kristdemokraterna anser att statligt ägande bör avvecklas på marknader där privata företag konkurrerar eller skulle kunna konkurrera och där inte sociala eller hälsomässiga restriktioner motiverar ett offentligt ägande.

En privatisering av statliga företag leder bl.a. till en renodling av statens roll som normgivare, stärkande av de privatiserade företagen, spridning av intresset för sparande i aktier till nya grupper och breddning av riskkapitalmarknaden samt tillskott av statsinkomster som kan användas till andra, mer angelägna ändamål.

6 De statliga företagen och lagen

En lång rad av de statliga företagen har under de senaste åren fått utstå kritik för sitt agerande. Flera statliga bolag bryr sig inte om att följa Lagen om offentlig upphandling, LOU. Staten är den ägare som varit mest förekommande hos Konkurrensverket både som anmäld och som fälld.

Detta väcker med rätta frågan om statens lämplighet som företagsägare. Vissa statliga företag anser sig uppenbarligen inte skyldiga att följa de lagar som ägaren, staten, har stiftat och ägaren är passiv och låter det ske. Kristdemokraterna anser att det i ägaransvaret ligger en skyldighet att tydligt markera vilka förhållningssätt som skall råda.

7 Etisk policy behövs

De statliga företagens agerande väcker också frågan om dessa företags etiska förhållningssätt. De stora svenska privata företagen har för länge sedan insett behovet av att utveckla etiska och sociala principer för verksamheten och ställer också krav på underleverantörerna. De har insett att det handlar om företagets överlevnad och att det inte längre räcker med att företaget har en miljö- och jämställdhetspolicy. Även Stockholmsbörsen har visat att man gör etiska avvägningar.

Om inte en etisk policy finns i vart och ett av de statliga företagen bör regeringen visa ansvar genom att snarast kräva en sådan. Varje företags etiska policy bör sedan redovisas i årsberättelsen. I regeringens årliga redogörelse för statligt ägda företag bör även anges om företaget har en etisk policy på samma sätt som man idag nämner miljöarbete, mångfald och jämställdhet.

8 Incitamentsprogram

Regeringens riktlinjer för incitamentsprogram för anställda i bolag som är helägda av staten anses bidra till att stimulera alla i bolaget att arbeta för de övergripande verksamhetsmål som ställts upp för bolaget. Incitamentsprogram är vanligt förekommande i det privata näringslivet. Programmen kan dock ifrågasättas ur den aspekten att man i vissa statliga bolag till stor del lever av att tillhandahålla lokaler och tjänster till andra statliga företag och myndigheter som inte lever på den konkurrensutsatta marknaden. Det blir en rundgång av statliga medel och effekten kan liknas vid det gamla talesättet: Den enes bröd, den andres död. Incitamentsprogram bör därför användas med försiktighet.

9 Utförsäljning av företag

Det finns många skäl för en försäljning av statens aktier, dels för att renodla statens roll, dels för att sprida ägandet. Ett spritt ägande och sund konkurrens i en väl fungerande ekonomi skapar trovärdighet och får även riskkapitalmarknaden att fungera. Ett omfattande privat sparande i aktier är en av de viktigaste förutsättningarna för att nya företag ska kunna bildas och nya jobb skapas. Ett tredje skäl för privatisering av det statliga ägandet är att det förbättrar förutsättningarna för de företag som det handlar om. Oklara roller gör att offentligt ägda företag lätt blir verktyg för politiska ambitioner vilket på lång sikt drabbar tillväxten och skapandet av nya jobb i Sverige. En ägarspridning ger företaget behövligt kapital för framtida investeringar, något som inte bör finansieras ur statsbudgeten. Försäljningen ska ske till marknadsmässiga priser och i den takt som är möjligt bl.a. med tanke på andra introduktioner på aktiemarknaden.

Alla företag bör dock inte säljas. Staten ska inte avhända sig inflytandet över och ansvaret för t.ex. Systembolaget.

Utifrån ett kristdemokratiskt synsätt finns det anledning att gå vidare med att minska det statliga ägandet av företag, i princip enligt det program som antogs av riksdagen hösten 1991. Utöver dessa bör ytterligare företag bli föremål för försäljning. Till de företag som snabbt kan säljas hör bl.a. Civitas Holding AB med dotterbolaget Vasakronan AB och delägandet i fastighetsbolaget Celtica AB, resterande delar av Telia AB, Nordea – där riksdagen redan 1991 bemyndigade regeringen att sälja statens aktier.

Stockholm den 13 juni 2002
Inger Strömbom (kd)
Mats Odell (kd)	Stefan Attefall (kd)
Harald Bergström (kd)	Sven Brus (kd)
Rose-Marie Frebran (kd)	Göran Hägglund (kd)
Magnus Jacobsson (kd)	Per Landgren (kd)
Kenneth Lantz (kd)	Maria Larsson (kd)
Mikael Oscarsson (kd)	Désirée Pethrus Engström (kd)
Rosita Runegrund (kd)