med anledning av skr. 2001/02:120 2002 års redogörelse för företag med statligt ägande

Motion 2001/02:N67 av Eva Flyborg m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en systematisk försäljning av de statligt ägda företagen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att statligt ägda företag snedvrider konkurrensen på marknaden.

Staten – Sveriges största företagsägare

Staten är en av landets största företagsägare. Den statliga bolagssfären uppgår till 62 bolag/koncerner, dotterbolagen ej inräknade, enligt regeringens skrivelse. Den sammanlagda nettoomsättningen uppgick till ca 294 miljarder kronor. Motiven för det statliga ägandet är mycket grumliga och har ofta historisk – sedan länge överspelad – bakgrund.

I industrialismens barndom ansågs det t.ex. viktigt att staten hade kontroll över nationella resurser som skog och gruvor. Statligt ägande och statligt monopol inom kommunikationssektorn, som järnvägen och teletrafiken, motiverades av att det saknades förutsättningar för fler företag på marknaden, dvs det ansågs föreligga s.k. naturliga monopol. Den tekniska utvecklingen, som t.ex. den moderna informationstekniken, har dock medfört att begreppet alltmer saknar relevans. Flera statliga, kommunala och privata monopol har brytits upp och utsatts för ökad konkurrens i något av produktions- eller distributionsleden. Det gäller bland annat telemarknaden, elmarknaden, posten, flyget och järnvägen.

I bästa fall äger staten bolag för att se till att vissa offentliga åtaganden blir uppfyllda. Förekomsten av ett sådant åtagande är dock inte i sig, som en del tycks tro, ett tillräckligt skäl för att motivera statligt ägande av bolag. Staten har flera andra verktyg, ofta betydligt effektivare, till sitt förfogande.

Lagar kan användas för att se till att företag inom en viss bransch uppträder på ett önskat sätt. Ekonomiska styrmedel och koncessionsförfarande är andra lösningar som gör det möjligt att kombinera offentliga åtaganden med privat ägande.

I de fall det ändå framstår som önskvärt att det offentliga självt skall svara för produktionen är det inte heller på något sätt självklart att bolagsformen är den bästa. Tvärtom är myndighets- och stiftelseformen ofta att föredra.

Bakom det omfattande statliga bolagsägandet finns framförallt ideologiska motiv. Statligt ägda företag har varit, och är fortfarande, ett inslag i socialdemokratisk näringspolitik.

Folkpartiet liberalerna hyser den motsatta uppfattningen: statligt ägande är aldrig något självändamål. Det strider tvärtom mot grundläggande liberala principer. Statliga och kommunala bolag är ett hot mot demokratin och den fria konkurrensen. Politiker är ofta dåliga företagsledare och det offentliga bolagsägandet innebär ett omfattande slöseri med skattebetalarnas pengar.

Dags att sälja de statliga bolagen

Staten är en stor aktör i svenskt näringsliv. Företagen i den statliga företagssfären bedriver verksamhet av skiftande karaktär, vilket illustreras av ovanstående bildserie (se skrivelsen, vår kommentar). Verksamheterna spänner från skogsindustri till teater, från telekom till apotek. (Regeringens skrivelse 2000/01:120 2002 års redogörelse för företag med statligt ägande)

Detta citat från regeringens skrivelse visar med all tydlighet varför staten inte skall driva företag. Som vi kan se är det inom många näringsområden som företagen finns och det är inom områden som den privata sektorn minst lika bra kan klara av att driva företag inom.

Det finns många exempel på att statligt ägande snedvrider konkurrensen genom en öppen eller dold subvention och diskriminerande offentlig upphandling. Därigenom får privata företag sämre lönsamhet och expansionsmöjligheter och några tvingas lägga ner sin verksamhet. Politiskt subventionerade konkurrenter skapar också en extra osäkerhet för privata företag som för sin försörjning enbart är hänvisade till att tillfredsställa kundernas efterfrågan och som inte kan falla tillbaka på att tillfredsställa politiska önskemål. I stort sett samtliga statliga företag agerar dessutom på en marknad, där det redan idag finns privata företag som är konkurrenter.

En renodling av statens roll, där man inte agerar domare och spelare på samma gång, skapar förutsättningar för fler livskraftiga företag med fler aktiva och engagerade ägare. Ett mer spritt ägande av företagen ger ett större utrymme för tillväxtbefrämjande investeringar genom att företagens tillgång till kapitalmarknaden ökar.

En försäljning av de statliga företagen bör ske successivt i en takt som marknaden medger. Vissa bolag kan säljas omgående och utan några speciella riktlinjer. Andra vore det värdefullt att sälja till många små ägare. En tredje grupp av bolag måste först bli av med sitt monopol innan de kan säljas.

Folkpartiet har tidigare pekat ut följande företag som lämpliga för försäljning: hela det statliga innehavet i Telia, innehavet i Nordea AB (Nordbanken), Civitas Holding AB (bl.a. Vasakronan), V&S Vin & Sprit AB, Assi Domän AB, SBAB, Vattenfall, LKAB, SAS Gruppen, SJ AB, Apoteket AB, Luftfartsverket, Teracom AB. Regeringen har nu i sin skrivelse delat upp vilka företag som har marknadsmässiga krav och vilka som inte har det. Denna uppdelning borde kunna utgöra riktlinje för en utförsäljning av bolag.

Elanders Gotab, Stockholm 2002

Stockholm den 13 juni 2002
Eva Flyborg (fp)
Runar Patriksson (fp)	Yvonne Ångström (fp)