med anledning av skr. 2001/02:129 Integrationspolitik för 2000-talet

Motion 2001/02:Sf33 av Ana Maria Narti och Elver Jonsson (fp)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av reformerad flyktingmottagning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skolans och utbildningens betydelse i integrationsarbetet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbete och företagande i integrationspolitiken.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att reformera AMS.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om invandrarkvinnornas situation.

2 Motivering

Debatten om integration och dess motsats – segregation – präglas sedan länge av en tudelning: å ena sidan råder enighet om högt ställda ambitioner och mål, å andra sidan visar verkligheten en rad dystra resultat.

Den svenska integrationspolitiken har sagts ha solidaritet och generositet som sina grundstenar, trots detta lever många invandrare i ett permanent utanförskap. Arbetslösheten bland invandrare är betydligt högre än bland svenskfödda, hälsosituationen och boendestandarden är generellt sett sämre och deltagandet i de allmänna valen är avsevärt lägre bland invandrarbefolkningen.

Regeringens skrivelse 2001/02:129 Integrationspolitik för 2000-talet skiljer sig inte från tidigare liknande produkter: ambitioner och målsättningar radas upp på nytt. På flera ställen påstås det att alla åtgärder genomförda av regeringen tillsammans med andra aktörer inom den offentliga sektorn inte kan ge märkbara resultat förrän efter många år. (I avsnittet 10.2 Integrationspolitikens fortsatta inriktning på s. 121 hävdar man bestämt att fyra år med Storstadssatsningen är en alldeles för kort tid för att nå väntade positiva effekter trots sambandet mellan denna satsning och tidigare sådana kraftigt subventionerade åtgärder som t.ex. Blommanpengarna.) En annan förklaring till att satsningarnas effekter uteblir är enligt skrivelsen att den tidigare invandrarpolitiken har haft en felaktig inriktning då den tydligt talade om invandrare som en särskild grupp och på så sätt beskrev samhället som delat i två, splittrat mellan vi och de.

Från ett liberalt perspektiv är dessa argument föga övertygande. Regeringens skrivelse bygger på antagandet att den avgörande rollen i samhällslivet spelas av regeringen och den offentliga sektorn.

Folkpartiet liberalerna tror inte att segregationen är så påtagligt och smärtsamt närvarande i Sverige därför att en rad välgörande regeringsbeslut inte har fått verka tillräckligt länge. Vi tror inte heller att ändringen av namnet på det politiska området – från invandrarpolitik till integrationspolitik – automatiskt vänder utvecklingen från segregation till integration. Vi är tvärtom övertygade om att segregationen är en följd av invandrargruppers utanförskap och maktlöshet. En integrationspolitik som skall ha förutsättningar att lyckas måste öppna vägen för den enskilda människans initiativ och handling. Den måste ge invandrare chansen att själva ta makten över sina egna liv och utnyttja den. Det har i dag samlats en gedigen kunskap om misslyckandena med den centralt styrda och hierarkiska socialdemokratiska integrationspolitiken, vilket inte på allvar berörs i skrivelsen. Regeringens skrivelse tycks glömma att andra undersökningar genomförda av andra granskningsgrupper – Riksdagens revisorer och Stadskontoret – också landar i hård kritik riktad mot i första hand AMS, arbetsförmedlingarna och kommunerna.

Med andra ord: att det i dag har samlats en gedigen kunskap om misslyckandena med den centralt styrda och hierarkiska socialdemokratiska integrationspolitiken tycks inte spela någon roll för regeringen. I stället för att söka nya arbetsmetoder och nya samarbetspartner – och då framför allt bland minoriteternas egna fristående grupper som står mycket närmare sina egna medlemmar än de svenska myndigheterna – fortsätter regeringen att dela ut uppdrag och stora belopp till AMS och kommunerna.  

För att lyckas vända segregationen till integration anser vi att man måste överge den storskaliga centrala planeringen och de uppifrån kommenderade åtgärderna. I Folkpartiets nya program Du ska bestämma! slås fast att invandrare måste få makten över sina liv.

3 Flyktingmottagandet

Vi vill också framhålla att det flyktingpolitiska regelverket försvårar flyktingarnas start i Sverige. Långa handläggningstider bidrar till att många flyktingar hamnar i en hopplös situation. Att under flera års tid behöva leva i ovisshet och vänta på ett beslut är enormt psykiskt påfrestande. När beslutet väl kommer kan den svåra tiden som väntan inneburit skapa stora svårigheter för den enskilde att gå vidare och bli delaktig i det svenska samhället. Därför måste kraftfulla åtgärder vidtas för att korta handläggningstiderna för asylärenden. Det bör även lagstiftas om handläggningstider. I ett nytt asylprövningssystem anser vi att Migrationsverket ska ha utrett ärendet och lämnat ansökan om avvisning till länsrätten inom tre månader. Länsrätten ska i sin tur sätta ut målet till förhandling inom sex veckor från den tidpunkt Migrationsverkets ansökan kommit in till domstolen. Då kan de flesta asylärenden vara avgjorda inom ett år.

Vidare är det även angeläget att möjliggöra asylansökan i hela Sverige. För närvarande är det inte möjligt att söka asyl norr om Solna. En asylsökande som kommer till norra Sverige och uppsöker Migrationsverkets kontor får inte ens lämna in en asylansökan utan hänvisas till att omgående resa till Migrationsverkets kontor i Solna. Enligt vår uppfattning är inte detta en acceptabel ordning. Rimligtvis borde det gå lika bra att ta emot asylansökningar och göra asylutredning på alla de orter där Migrationsverket har kontor. På så sätt skulle ärendebelastningen på Migrationsverkets asylenheter i storstadsregionerna minska och handläggningstiderna bli kortare. För övrigt är det välbekant att det i storstäderna är svårt att hitta bostäder åt asylsökande och nyanlända flyktingar. Det är viktigt att hela Sverige har möjlighet att ta emot flyktingar. Därmed minskar risken för segregation och integrationen av flyktingar kan förbättras.

4 En integrerande skola

En bra utbildning kan ge människor självförtroende och identitet. Men i dag riskerar skolan att bli ännu en segregerande del av det svenska samhället, där de redan missgynnade, eleverna med utländsk bakgrund, missgynnas på nytt. Den internationella rapporten Knowledge and Skills for Life, jämför vilka chanser barn med utländsk bakgrund får i olika länder. Där visar det sig att Sverige är sämre, inte bättre, än snittet i OECD, när det gäller att ge dessa elever en likvärdig utbildning. Elever som är första generationens invandrare lyckas betydligt bättre i de flesta andra OECD-länder än i Sverige. Problemet bekräftas i en intern promemoria som Skolverket upprättat, där det framgår att dubbelt så många elever med utländsk bakgrund misslyckas i de nationella proven som elever utan utländsk bakgrund.

Så illa har det alltså gått i den svenska skola som skulle vara till för alla. Men det går att komma till rätta med problemen om Sverige får en ny skolpolitik. Det är hög tid att skapa en skola som kan ge kunskaper till varje individ utifrån hans eller hennes behov och förutsättningar.

5 Hårdsatsa på läsning – tidigt!

Elever med utländsk bakgrund kan nästan aldrig få samma stimulans hemifrån i det svenska språket som andra elever. För att bli jämlik måste skolan kompensera för detta. Genom att prioritera läsning och skrivning redan från förskoleklassen kan barn med utländsk bakgrund komma lika långt i svenska som sina kamrater med helsvensk bakgrund. Läsning stärker fantasi och språkförståelse och utvecklar människans empatiska förmåga.

Ingen elev ska lämna grundskolan utan att kunna läsa och skriva. I dag börjar elever i gymnasieskolans individuella program om de inte har nått grundskolans mål i matematik och svenska. Men bara 16 % av eleverna där avslutar sin gymnasieutbildning. Insatserna måste komma mycket tidigare. Därför anser Folkpartiet att det individuella programmet ska avskaffas och resurserna i stället föras över till grundskolan. Lärarna måste noga följa alla elevers läs- och skrivutveckling. För elever som behöver det ska läs- och skrivträning tillåtas att prioriteras före allt annat.

6 Bryt boendesegregationen genom fritt val av skola

I skolan befästs den bostadssegregation som finns i Sverige i dag, främst i storstadsområdena. Så behöver det emellertid inte vara. Skolan kan bli ett aktivt verktyg i kampen mot segregation. En viktig förutsättning är att bostadssegregationens effekter kan brytas och elever från olika boendemiljöer integreras i en och samma skola. Detta kan åstadkommas genom att elever får större möjligheter att gå på en skola i ett annat område än där de bor. Närhetsprincipen måste överges. Det är orimligt att enbart barn som råkar bo i närheten kan komma in på en attraktiv skola.

7 Skapa magnetskolor

Det måste inte vara så att skolor i utsatta områden är mindre attraktiva än andra. Grund- och gymnasieskolor i utsatta bostadsområden bör profileras och genomgå en särskild kvalitetssatsning. Varje skola ska ha stor frihet att forma sin speciella inriktning utifrån lokala förutsättningar och lärarnas intressen och kompetens. Då får dels de barn som bor i området en extra bra skola, dels kan elever som bor i andra områden söka sig dit. Det är alltså ytterligare ett sätt att minska boendesegregationens effekter.

Om ytterstadsskolorna får möjlighet att konkurrera med en attraktiv utbildningsprofil kan de för första gången på allvar ta upp kampen med innerstadsskolorna. Ett alternativ som har prövats av Folkpartiet i Stockholms stad är att kombinera profilering av skolor med betygsintagning till gymnasieskolorna. Resultatet är att antalet utlandsfödda elever har ökat något i de fyra populäraste innerstadsskolorna. 1999 hade 14 procent av eleverna utländsk bakgrund medan det år 2001 var 16 procent. På dessa gymnasieskolors naturvetenskapliga program har andelen elever från förorten ökat från 19 procent till 48 procent. På det samhällsvetenskapliga programmet har andelen förortselever ökat från 11 till 37 procent.

8 Bättre stöd till elever med särskilda behov

Ungdomar som lämnar skolan utan tillräckliga baskunskaper är ofta dömda på förhand. Elever som behöver det ska få extra hjälp och träning tidigt. Helt centralt är att elever i behov av stöd får tillgång till utbildade speciallärare, men så är det inte i dag. Statistik från Skolverket visar att antalet tjänstgörande speciallärare/specialpedagoger sjunkit kraftigt under 1990-talet, från drygt 10 000 till drygt 7 000.

Folkpartiet anser att en utbildning av speciallärare måste starta omedelbart. I dag finns en specialpedagogutbildning, men specialpedagoger arbetar också med väldigt mycket annat än det direkta stödet till enskilda elever. Det behövs också specialpedagoger som gör bedömningar, undervisar andra lärare osv. men vi måste få in fler speciallärare i skolan som arbetar direkt med eleverna.

Folkpartiet vill att riktmärket ska vara att barn ska börja skolan vid sex års ålder. Den sexårsverksamhet som i dag förekommer i skolans regi är ett stort steg i rätt riktning med det finns anledning att ta steget fullt ut. I dag går inte alla barn i pedagogisk verksamhet före skolan, och det missgynnar inte minst barn med utländsk bakgrund. Om skolstarten äger rum tidigare, kan fler barn utnyttja den ålder då inlärningen går som lättast. Det går också att ännu tidigare fånga upp de barn som behöver särskilt stöd.

9 Svenskundervisning med mer flexibilitet och mångfald

De som kan och vill lära sig svenska snabbt måste ges möjlighet att studera i egen takt. Att behärska skrivspråket är extra viktigt för människor som arbetar inom olika kunskapsyrken. Särskilda träningsprogram med betoning på skrivspråk och yrkesspråk bör utformas. För invandrare med tillfälliga arbeten eller praktik på någon arbetsplats bör det finnas möjlighet till deltidsstudier med anknytning till det egna arbetet.

En av de största utmaningarna för integrationspolitiken är att bryta bidragsberoendet. Huvudprincipen bör vara att inga människor ska leva på bidrag någon längre tid. De medel man får för sitt uppehälle bör motsvaras av en arbetsinsats av något slag. Rätten att ställa krav på motprestation av personer som får socialbidrag finns redan i dag. Det är viktigt att i sammanhanget påpeka att det alltid måste göras en individuell bedömning.

10 Arbete – nyckeln till integration

Att ha ett arbete är av avgörande betydelse för att nå makt över sin vardag. Att kunna försörja sig själv och sina nära med eget arbete ger självrespekt och en kontroll över den egna livssituationen. Arbetet ger inte bara försörjning, det ger ett kontaktnät, ett sammanhang och en identitet. Därför bör arbetsmarknadspolitiken reformeras.

Det viktigaste för att bryta den långvarigt arbetslöses vanmakt är att öppna för hennes/hans praktiska möjligheter att själv ta initiativ, handla och ta ansvar. Vår ambition är att alla arbetslösa själva skall få bestämma om de vill vara anställda eller företagare.

Arbetslösa skall med hjälp av en omställningspeng kunna välja mellan flera arbetsfömedlingar, bemanningsföretag och utbildningsföretag när de vill eller måste starta om i arbetslivet. För personer som utförsäkrats från a-kassan skall en jobbgaranti gälla. Den bör upphandlas av privata företag eller olika organisationer som ordnar bemanningspooler med arbetsträning och personaluthyrning. Syftet skall vara att så många som möjligt, så snabbt som möjligt, skall få jobb på den ordinarie arbetsmarknaden. En viktig princip är jobb i stället för bidrag.

Tyvärr får många invandrare inte jobb inom sitt yrke. I stället hänvisas de till yrken inom andra områden där utbildningskraven är mycket lägre. Arbetsförmedlingar och arbetsgivare bör gemensamt ta itu med dessa problem och genom exempelvis informationskampanjer förmå fler att anställa invandrare.

För att möjliggöra för fler invandrare att få arbete krävs en strategi för jobb genom företagande. I många invandrargrupper är företagandet högre än bland svenskar. Vi liberaler tror inte att invandrares företagsamhet kan ökas genom selektiva åtgärder såsom skattefria zoner, specialinriktade pengar i invandrartäta områden. Det måste i stället till generella åtgärder som är lika över hela Sverige för att få fler jobb och företag. Om vi lyckas skapa ett företagarvänligare klimat skulle vi kunna omforma många invandrartäta områden från utanförskapszoner till tillväxtzoner. Möjligheten att bli sin egen och försöka förverkliga en affärsidé är avgörande för växtkraften i vårt samhälle. Mindre krångel och lägre skatter är viktiga delar i ett bättre företagsklimat för invandrarföretagen som för företagsamheten i stort.

Den offentliga sektorn och det privata näringslivet behöver engagera sig i aktiva försök att t.ex. samverka med nya arbetsgrupper bildade i invandrarmiljöer, alla behöver lära sig köpa kunskap och olika tjänster från invandrarorganisationer och invandrarföretag.

11 Reformera AMS

Folkpartiet anser att AMS har ett alltför detaljerat regelverk som inte gett de lokala arbetsförmedlingskontoren, platsförmedlarna och de arbetslösa tillräcklig frihet och flexibilitet. Vi föreslår att Arbetsmarknadsstyrelsen AMS reformeras från grunden. Det som blir kvar på central nivå blir en förhållandevis liten organisation för rena myndighetsuppgifter och tillsyn. Delar av servicefunktionen i arbetsmarknadspolitiken, som jobbförmedling och yrkesutbildning, kan till stor del genomföras av andra aktörer som utbildningsföretag, komvux, folkhögskolor etc. En sådan förändring måste genomföras på ett sätt som inte äventyrar den sociala dimensionen av arbetsmarknadspolitiken. En av de viktigaste liberaliseringar som genomfördes under 1990-talet var avskaffandet av förbudet mot privat arbetsförmedling. Det öppnade Sverige för privata bemanningsföretag, vilket haft en rad positiva effekter. Bemanningsföretagen har bl.a. bidragit till att arbetslösheten minskat, tillväxten ökat och segregationen minskat.

12 Förbättra situationen för invandrarkvinnor

Många invandrarkvinnor lever i dag ett isolerat liv jämfört med andra kvinnor i Sverige, och har många gånger svårt att komma in på arbetsmarknaden såväl som i andra samhälleliga gemenskaper då de inte behärskar det svenska språket. Utan svenskkunskaper blir kvinnan ofta helt utlämnad åt sin man eller andra släktingar. Därför måste möjligheterna för invandrarkvinnor att lära sig svenska förbättras. En lösning, som visat mycket goda resultat, är att kombinera svenskundervisning för barn med mammagrupper.

Vi liberaler känner ett stort ansvar för att slå fast att alla människor i Sverige måste respektera svenska lagar. I krocken mellan religion eller tradition och svensk lagstiftning måste lagarna som beslutats i demokratisk ordning och de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna respekteras – av alla. Kvinnoförtryck kan aldrig legitimeras av kultur, då det snarare är ett symptom på brist på kultur. Vi vill understryka att invandrarkvinnornas situation inte kan förbättras genom enbart selektiva åtgärder utan att det krävs att t.ex. polis och rättsväsende får relevant utbildning kring invandrarkvinnors situation och att kvinnorna får kunskap om sina rättigheter.

Kvinnor med rötter i en annan kultur slits oftare än kvinnor födda i Sverige mellan olika syn på familjen och könsrollerna. Under senare tid har tragiska mord på invandrarflickor som gått sin egen väg i livet fått stor uppmärksamhet. De är även misslyckanden för det svenska rättssamhället.

Även i vårt land lever kvinnor som av sin familj hindras att bestämma över sitt liv när det gäller de mest grundläggande frågor – om hur hon ska leva och med vem hon ska leva och dela sin vardag med. Det handlar om familjer med invandrarbakgrund som inte tillåter döttrar att vara med svenska vänner eller skaffa sig svenska pojkvänner. Det handlar också om att unga flickor, under 18 år, gifts bort mer eller mindre mot sin vilja, med svenska myndigheters goda minne.

Även om åldersgränsen för att gifta sig i Sverige är 18 år kan länsstyrelsen ge dispens för den som är fyllda 15 år. Att äktenskap över huvud taget kan ingås av personer under 18 år är tveksamt i förhållande till både Europakonventionen om mänskliga fri- och rättigheter och FN:s barnkonvention. Folkpartiet har i riksdagen arbetat för att åldersgränsen ska vara 18 år för alla som ingår äktenskap i Sverige. En majoritet av riksdagens lagutskott ställde sig i februari 2002 bakom förslaget och vi ser fram emot att en ny lag träder i kraft så snart som möjligt.

13 Integrationsverket

Integrationsverkets främsta roll ska vara att agera medlare och förmedlare av kunskap och kontakter i integrationsarbetet. Planer och program ska utformas och genomföras av målgrupperna själva. Verket bör stimulera och stödja denna verksamhet och skapa flera mötesplatser för att stimulera nerifrån kommande initiativ. I stället för meningslösa satsningar på ta-hand-om-politik, via Storstadssatsning och AMS, bör mer medel satsas på invandrarnas egna aktioner.

14 Invandrarnas egna organisationer

En ny folkrörelse håller på att växa sig stark framför våra ögon – det är en stor händelse: en ny folkrörelse startas inte varje år, inte ens varje årtionde. De invandrade kvinnornas folkrörelse kan förändra samhället. Brist på kommunikation och medeltida mentalitet botas inte på några månader, kvinnornas nya grupper kan åstadkomma enorma förbättringar om de får en chans att arbeta målmedvetet och under långa perioder. Men dessa kvinnoorganisationer lever från bidrag till bidrag, från anslag till anslag, och har en mycket svår ekonomisk nivå. Ur fattigdom och desperation växer aggressivitet – intoleranta och oacceptabla förslag om förbud mot slöja och mot religiösa skolor har kommit från vissa grupper och de hotar att sätta i gång konflikter bland delar av invandrarbefolkningen. Också i detta fall visas det att vi måste skrota det gamla systemet med bidrag och anslag, som mycket snålt och för korta perioder delas till alla möjliga föreningar helt utan hänsyn till arbetets inriktning och kvalitet. Förslagen i regeringens skrivelse tar bara ett litet steg i rätt riktning. Politiker och tjänstemän måste föra en konkret diskussion med olika grupper, betrakta de mest aktiva grupperna som entreprenörer och skriva avtal med dem som lägger fram bra förslag och når ut till många.

15 Decentralisera integrationsarbetet

Det som vi kallar för integrationspolitik måste en gång för alla gå över från vackra ord till praktisk handling och från centrala satsningar via den offentliga sektorn till en politik byggd på människornas egna handlingar och på ökad egen makt. Att inte betrakta olika invandrargrupper enbart som offer för segregation och intolerans, att i dessa grupper se vitala enheter i kampen mot intolerans och segregation, att bidra till att dessa grupper tar makt över sina liv och själva med kraft försvarar sina intressen är avgörande.

Invandrarna skall själva få välja studier – en studiecheck skall göra det möjligt. De nya invånarna skall ha möjlighet att själva bekämpa arbetslösheten inom den egna gruppen – genom betydligt bättre villkor för småföretagare, skattelättnader och förenklingar av arbetslivets regelverk, men också genom aktivitetscentrum drivna på entreprenad av de arbetslösa själva. De skall, i mycket större utsträckning än hittills, få delta i skollivet. Ett betydligt starkare engagemang i kunskapsutvecklingen i alla skolor och stöd till fria skolor, inte minst minoriteternas egna fria skolor, stimulerar föräldrarnas och elevernas medverkan till en positiv utveckling. De skall få uppmuntran och stöd för att arbeta med frågor angående den egna kulturen och det egna språkets ställning i det nya hemlandet. En decentralisering av antidiskrimineringens politik är livsviktig: nya arenor behöver öppnas för de människor som i dag drabbas av diskriminering. Deras delaktighet i samhällslivet kan inte kommenderas fram uppifrån: de behöver ha både ekonomiska och organisatoriska möjligheter att stå för sina intressen och förverkliga egna förslag och planer.

Elanders Gotab, Stockholm 2002

Stockholm den 4 april 2002
Ana Maria Narti (fp)	Elver Jonsson (fp)