med anledning av skr. 2001/02:173 En samlad naturvårdspolitik

Motion 2001/02:MJ29 av Elver Jonsson (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att tillsynsmyndigheter bör få i uppdrag att snabbt se över organisationen för att kunna kontrollera fastställda vattendomars efterlevnad.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att det samlade analysprogrammet i skrivelse 173 intensifieras så att avsedd kvalitet i miljö och naturvårdspolitiken kan förverkligas.

Motivering

I regeringens skrivelse till riksdagen om naturvårdspolitiken finner man intressanta resonemang som kan beskrivas som en allmän färdriktning. Aktuella utgångspunkter och omvärldsanalyser finns med. Skrivelsen uppmärksammar och inkluderar såväl natur som kulturmiljö med utgångspunkt i naturvårdspolitiken. Det talas om att utveckla samverkan mellan olika sektorer, och det ska också kopplas till förebyggande folkhälsoarbete.

I detta skjuts (!) in såväl jakt som fiske och professionell verksamhet samt friluftsliv och de sportsliga disciplinerna. Integrations- och jämställdhetsarbete är vidare utpekat som ett område att utgå ifrån. Alltifrån folkbildning till forskning finns med.

Detta är i allt väsentligt bra, men omfånget gör att spetsen i de många förslagen blir nog så trubbig och intetsägande. Mycket kan ses som en analysrapport där åtgärdsdelen kvarstår att sjösättas.

Vattenivåerna viktiga

Att vattenytorna hålls på en väl avvägd nivå är en oerhört angelägen fråga. Brister i myndigheternas kontroll har vissa gånger fått ödesdigra följder. Ett slående exempel är då höstregnen förvandlade delar av Gävleborgs och Västernorrlands län till väglösa områden. Förödelsen i Vämland och Västra Götalands län då främst landskapet Dalsland kostade enskilda, företag och det allmänna stora summor. Det är ingen tvekan om att det brustit i statsmaktens kontroll att upprätthålla tidigare vattendomar.

Detta fick stora, nästintill katastrofala, följder på många håll. Vem minns inte de raserade vägarna utmed Indalsälven eller Voxnadalens stränder, för att inte tala om vad som hände då norskt fjällvatten störtade ned i Glafsfjorden. Raserade delar av Dalslands kanalsystem höjde Vänerns vattenyta till nivåer som dränkte stora jordbruksområden.

Det är uppenbart att tillåtna vattennivåer inte har bevakats och kontrollerats tillräckligt. Den tid som har gått sedan dess har inte inneburit att man kraftfullt har tagit itu med sådana frågor, och det innebär att regeringen har avhållit sig från att lägga så kallade skarpa förslag som skulle ge garantier mot överraskande vattenflöden. Men också i mindre utsatta områden som kring våra insjöar är kontrollen uppenbart bristfällig. Olika kraftverk har till synes haft intresse av att låta vattennivåernas svängningar bli större än vad vattendomarna har tillåtit. Länsstyrelser på olika håll har förklarat att den bristande kontrollen beror på penningbrist och/eller organisatorisk svaghet. Därför är det viktigt att riksdagen för regeringen påpekar att det bör ske en uppryckning när det gäller kontroll och tillsyn så att större eller mindre naturkatastrofer kan hejdas.

Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Stockholm den 3 april 2002

Elver Jonsson (fp)