med anledning av skr. 2001/02:173 En samlad naturvårdspolitik

Motion 2001/02:MJ32 av Göte Jonsson m.fl. (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om målkonflikter.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunala naturvårdsprogram.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda planeringsprocessen.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inga inskränkningar i ägande- och brukanderätten skall ske utan att ersättning utgår.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om frivilliga stiftelser.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunalt ägande.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om allemansrätten.

Motivering

Skrivelsen innehåller en beskrivning av regeringens naturvårdspolitik. Det mesta är känt sedan tidigare. En och annan nyhet finns dock och i ett par fall har regeringen i sin skrivelse även gått Moderaterna till mötes.

Målkonflikter

Regeringen trycker i sin skrivelse på vikten av fysisk planering. Vid översiktsplaneringen bör, enligt regeringen, naturvårdens intressen redovisas. Vi ser ett problem i att regeringens olika departement trycker på att hänsyn skall tas till just deras område, medan det saknas en helhetssyn. Vi efterlyser en diskussion om målkonflikter, prioriteringar och avvägningar såväl mellan naturvårdsmålen som mot andra samhällsmål och inte minst mellan samhällsmålen och den enskildes rätt.

Bostäder och infrastruktur

Förslagen som läggs fram ökar svårigheterna på orter och inom sektorer där landet redan har stora problem. I dag har exempelvis många tätorter brist på bostäder och vägnäten är i många fall underdimensionerade. För att åtgärda bostadsbristen måste det vara möjligt att bygga nya bostäder och för att minska trafikproblemen måste det vara möjligt att bygga fler vägar. Med fler bostäder och fler och bättre vägar följer också fler skolor, vårdplatser och parkeringsplatser. Ett ökat trafikbuller och ökad andel hårdgjord yta är i många fall ofrånkomligt om man vill kunna utveckla och expandera tätorter.

Vi anser att städer och tätorter skall kunna utvecklas och utvidgas om det är vad medborgarna efterfrågar. Det måste tas stora hänsyn till medborgarnas önskemål om det kan göras utan större ingrepp i våra miljömål. Regeringens skrivelse En samlad naturvårdspolitik har ett snävt perspektiv. Förslag som på ett så omfattande och ingripande sätt reglerar kommunernas ansvarsområden och medborgarnas levnadsmiljö måste ha sin utgångspunkt i ett bredare perspektiv. Målkonflikter, medborgarhänsyn, samhällsplanering och prioriteringar mellan olika mål och intressen måste vägas mot naturvården.

Vindkraft

Kommunerna uttrycker och motiverar sin viljeinriktning i översiktsplaner. Detta medför att målkonflikterna kommer upp till ytan. Naturvård, friluftsliv, miljövård och frihet från buller ställs mot lokalisering av exempelvis vindkraftverk.

Många frågor står fortfarande obesvarade kring uppförandet av vindkraftverk. Att påstå att vindkraft i alla hänseenden skulle vara en miljövänlig och oändlig energikälla och att den som regel inte medför skador på mark och vatten är att starkt förenkla de problem som finns kring lokaliseringen av verken. Därför är det angeläget att ta fram ett vetenskapligt underlag över vindkraftens påverkan på människor, natur och djurliv. Forskning som skall belysa svenska förhållanden för uppförande av vindkraft är ett krav.

Såväl i kustlandskapen i Sverige som på Öland och Gotland och i fjällområdena är diskussionerna omfattande. Regeringens planeringsmål för vindkraft bör enligt Energipropositionen fastställas till en årlig produktionskapacitet på 10 TWh år 2015. Detta gör att frågan om lokalisering av vindkraft (i dag knappa 0,5 TWh) kommer än mer i fokus. I sin iver att visa att de uppställda målen är rimliga och relevanta, förbiser regeringen det faktum att etablering många gånger skall ske i landskap och närmiljöer där stora grupper människor lever och verkar, eller har sina rekreationsområden. I bedömningar av s.k. havsbaserad vindkraft undantas inte lokaliseringar närmare land än tre kilometer. En mycket stor vindkraftsutbyggnad kan alltså omvandla människors livsmiljöer från naturlandskap till industrilandskap. Inte minst kan detta bli följden i Bohuslän med sin unika inre skärgård med trånga sund och ytterskärgården med öppna horisonter. Många ansökningar avseende Bohusläns kust hanteras nu dels av länsstyrelsen, dels av regeringen.

Ett flertal etableringsansökningar berör mycket stora delar av Sveriges nära kustområden, exempelvis i Norrbotten, Gävlebukten, Skåne, Halland och Bohuslän. Ett annat exempel är också alla de ansökningar om att uppföra vindkraftverk på och omkring Öland, varav merparten i Mörbylånga kommun. Var och en kan förstå att de boende i området reagerar och frågar sig hur miljö, djur och natur kommer att klara en så stor anhopning av vindkraftverk som ansökningarna gäller.

Strandskydd

Målkonflikten blir också tydlig när det gäller strandskyddet. Strandskyddet utgör i många fall ett hinder mot expansion och planering av bostadsområden. Strandnära bebyggelse kan vara ett fördelaktigt konkurrensmedel för vissa glesbygdskommuner med dåligt befolkningsunderlag. I områden med långa sjö- och kuststräckor skulle nya, attraktiva bostadsområden kunna byggas. Möjligheterna att bättre utnyttja strandnära områden för bebyggelse måste därför öka.

Utgångspunkten för lagstiftningen skall vara den motsatta mot i dag. Vi anser att det skall finnas en generell rätt att bygga på mark nära stränder och vattendrag. En kommun skall dock kunna begränsa denna rätt, men endast där det kan motiveras med hänsyn till känsligt djur- och växtliv eller för att garantera allmänhetens tillgång till bad- och friluftsliv. Detta skall då ske genom antagande av detaljplan. Då ges de bästa förutsättningarna för en god sammanvägning av olika intressen.

Enskilt ägande

Det enskilda ägandet har varit starkt i Sverige. Utan att överdriva kan man påstå att de naturvärden som vi har är resultatet av ett ansvarsfullt enskilt ägande. En undersökning har exempelvis visat att den privata skogen är bättre skött än den statliga. Regeringen framhåller visserligen det privata ägandet i sin skrivelse, men de åtgärder som föreslås riskerar, i de flesta fall, att undergräva rätten att fritt bruka och äga sin mark.

Renodlad planeringsprocess

Vi tycker i princip att den lokala nivån, dvs. kommunerna, skall ha en stark ställning när det gäller den fysiska planeringen. Det är dock oklart vilka konsekvenserna skulle bli om man, som regeringen föreslår, ger kommunerna ett större ansvar för att planera in naturskyddet. Naturskyddet skulle då komma att ligga på tre händer: kommunens, länsstyrelsens och regeringens. Genom att överlåta på kommunerna att arbeta in naturvården i den fysiska planeringen kommer det även att bli stor osäkerhet kring den enskilda äganderätten och ersättningsfrågorna.

Vi vill se en planeringsprocess som är så tydlig som möjligt ur både tids- och rättssäkerhetsaspekt. Vi avstyrker därför förslaget om kommunala naturvårdsplaner och anser att naturvårdsplaneringen tills vidare bör fortsätta att vara länsstyrelsens ansvar. Givetvis bör länsstyrelsen samråda med kommunerna. Länsstyrelserna bör få tillräckliga resurser för att kunna uppnå rimliga handläggningstider.

Den egentliga orsaken till att vi nu avvisar regeringens förslag är framför allt tids- och rättssäkerhetsaspekterna. Vi anser att konsekvenserna av förslaget att överlåta naturvårdsplanering på kommunerna är för dåligt utredda ur dessa båda synvinklar. Av den anledningen förordar vi att en utredning får klargöra vilka konsekvenserna av regeringens förslag skulle bli.

Inga inskränkningar utan ersättning

Regeringen föreslår att kommunernas planeringsinsatser när det gäller naturskyddet skall utökas. För att uppnå miljökvalitetsmålet, En god bebyggd miljö, skall som delmål 1 senast 2010 fysisk planering och samhällsbyggande grundas på program och strategier för hur bl.a. grön- och vattenområden i tätorter och tätortsnära områden skall bevaras och utvecklas. Regeringen skriver också att den tätortsnära naturens ställning i förhållande till annan mark- och vattenanvändning bör stärkas. Vi förutsätter att med detta menas att naturens ställning skall stärkas i de kommunala översiktsplanerna. Eftersom översiktsplanen inte är ett juridiskt bindande institut kan detta medföra en stor rättsosäkerhet för enskilda markägare. Vi förordar en process som kan garantera att ersättning utgår för alla intrång i den privata äganderätten.

Frivilliga stiftelser

Regeringen anser det önskvärt att fler stiftelser för naturvård och friluftsliv bildas. För närvarande finns uppenbarligen sju landstingskommunala stiftelser för naturvård och friluftsliv. Därutöver finns i viss utsträckning landstingsfinansierade miljöfonder som utgör finansieringsmöjligheter för naturvårdsåtgärder. I motsats till regeringen anser vi det inte vara en landstingskommunal uppgift att finansiera naturvård. Landstingen skall sköta sjukvården.

Kommunalt ägande

Det finns ingen anledning att, som regeringen föreslår, kommunerna skall äga all tätortsnära mark. Som tidigare påpekats är offentligt ägande ingen garanti för att skog och mark sköts på ett naturvänligt sätt. Tvärtom finns det otaliga exempel på hur kommuner misskött sin mark. Den bästa garanten för att den tätortsnära skogen skall fortsätta att vara välskött och attraktiv för det rörliga friluftslivet är att den är privatägd.

Allemansrätten

Allemansrätten är ett värdefullt inslag i vår svenska kultur och har stor betydelse för människors rätt att vistas i skog och mark. När det gäller kommersiell verksamhet i naturen med åberopande av allemansrätten är förhållandena annorlunda. Sådan verksamhet kan medföra ett så stort intrång och en så stor skada att den inte ryms inom allemansrätten. För kommersiell verksamhet på privat mark skall inte endast länsstyrelsens prövning ske om huruvida den tänkta verksamheten skadar naturen, det skall även vara tydligt att markägarens tillstånd erfordras.

Områdesskydd

När det gäller områdesskyddet föreslår regeringen att arbetsformerna vid genomförande av områdesskydd bör utvecklas i riktning mot öppenhet och dialog samt god information tidigt i processen. Detta gäller framför allt gentemot sakägare. Vi tycker att det är positivt att regeringen nu påpekar att samråd först skall ske med markägare innan beslut som kanske inskränker markägarens rättigheter fattas.

Naturskyddsförrättning

Det är också positivt att regeringen nu föreslår en fast form för reglering av intrång. Enligt förslaget skall frågor om intrångsersättning och inlösen i samband med bildande av vissa typer av områdesskydd avgöras genom en lantmäteriförrättning. Vi biträder detta förslag som ett led i att stärka rättssäkerheten.

Elanders Gotab, Stockholm 2002

Stockholm den 3 april 2002
Göte Jonsson (m)
Ingvar Eriksson (m)	Carl G Nilsson (m)
Per-Samuel Nisser (m)	Lars Lindblad (m)
Catharina Elmsäter-Svärd (m)	Berit Adolfsson (m)
Inger René (m)	Anders G Högmark (m)
Patrik Norinder (m)