med anledning av skr. 2001/02:186 Ett barnrättsperspektiv i internationellt utvecklingssamarbete

Motion 2001/02:U9 av Jan Erik Ågren m.fl. (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen måste ställa krav på statsledningars agerande i kampen mot hiv/aids.

Inledning

Det är inte svårt att glädjas över alla de åtgärder som vidtagits för att skydda barnen i världen. Flera principiella framsteg har gjorts på en rad områden. Bland annat har barnadödligheten minskat och alltfler barn får utbildning. Fler har tillgång till rent vatten och på vissa håll i världen har undernäringen och hungern minskats. Det är viktigt att vi ser även de positiva tecknen. Det går att åstadkomma förändring. Men det är dessvärre ej heller svårt att känna stor oro för det enorma antal barn som far illa. Hundratals miljoner barn i utvecklingsländerna går hungriga, säger regeringens skrivelse. Mer än hundra miljoner barn får ingen utbildning, en miljard människor saknar rent vatten, mer än en halv miljon barn har dött av hiv/aids och mer än 12 miljoner har blivit föräldralösa på grund av aids. Cirka 250 miljoner barn tvingas arbeta för att överhuvudtaget överleva. 120 av 140 miljoner funktionshindrade barn lever i utvecklingsländer. Först på senare år har den mycket omfattande och ökande sexuella exploateringen av barn uppmärksammats på allvar. Flera tiotals miljoner barn har tvingats in i barnprostitution, barnpornografi och slaveri.

Politik i ord och politik i sak

Kampen för en bättre tillvaro för världens barn har bara börjat och det går för långsamt. Det har gått snart 12 år sedan 1990 års barntoppmöte. De positiva resultaten är för små och för få. Det viktigaste nu är att omsätta alla ambitioner, idéer och konventioner i praktisk handling. Därför är det bekymmersamt att denna skrivelse blivit försenad och därmed inte kommer att behandlas under mandatperioden såsom var tänkt. Vi kristdemokrater är också kritiska mot att regeringens strategi för att integrera kampen mot människohandel genom Sveriges utvecklingssamarbete inte blev en del i denna skrivelse. Denna skrivelse karakteriserades på förhand som en framåtblickande presentation. Hur är detta möjligt utan en fastställd och inkluderad strategi? Det sägs i skrivelsen att denna strategi skall vara färdigställd under första halvåret 2002. Det vill säga – nu!

Vi kristdemokrater noterar att regeringen å ena sidan ofta talar om att skydda barn och vikten av att följa FN:s konventioner till barns förmån, men å andra sidan kommer att låta Sverige frånträda Europakonventionen om internationella adoptioner samt kringgå Haagkonventionen, genom att driva fram att homosexuella ska kunna prövas som adoptionsföräldrar – trots att sakkunniga och adoptionsorganisationer avrådit från detsamma.

Sexuell exploatering av barn

När det gäller åtgärder för att förhindra sexuell exploatering av barn, så noterar vi kristdemokrater än en gång regeringens oförmåga att ta till sig kritiken rörande situationen i Sverige. Det kan vara på sin plats att sopa rent även framför egen dörr. Barn lider även i vårt land. Genom ECPAT:s (End Child Prostitution, Child Pornography and Trafficking in Children for Sexual Purposes) försorg har vi fått veta att situationen är långt ifrån tillfredsställande även i Sverige.

I skrivelsens avsnitt om barn utsatta för sexuell exploatering görs viktiga prioriteringar. Men det hade varit på sin plats med tydligare skrivningar med mer konkreta förslag till åtgärder. Dessutom saknas i den aktuella skrivelsen och som redan nämnts den svenska strategin som påstås bli klar under första halvåret av 2002.

Barn och hiv/aids

Cirka en halv miljon barn dog i aids 1999, och år 2010 beräknas 40 miljoner barn vara föräldralösa på grund av att deras föräldrar dött i aids. Idag finns cirka 12 miljoner av totalt cirka 13–14 miljoner föräldralösa barn i världen i Afrika söder om Sahara.

Vi delar helt uppfattningen att politiskt ledarskap är avgörande för framgångar i arbetet med att förebygga hiv och mildra konsekvenserna av aids. Därför får Sverige aldrig backa från att framföra tydlig kritik av politiskt ledarskap som motarbetar eller allvarligt försvårar arbete och åtgärder för att förebygga hiv/aids. Den svenska regeringen måste ställa höga krav på statsledningar som väljer att inte samarbeta i kampen mot hiv/aids. Den enorma ökningen av våldtäkter av barn i en del afrikanska länder förklarades till stor del med myter om att man kan undgå att smittas av hiv och insjukna i aids genom att ha samlag med oskulder, vanligtvis barn. Denna myt leder till att barn smittas av hiv/aids och att våldtäkter är ett omfattande problem. Världens politiska ledare måste ta ansvar och erkänna epidemins funktionssätt, spridningsvägar, konsekvenser och hur problemet ska angripas. I dag leder okunskapen till fruktansvärda kränkningar av människovärdet.

Vi delar också uppfattningen om vikten av att betona jämställdhetsperspektivet i arbetet mot hiv/aids. Liksom barn betraktas kvinnor inte sällan som en ägodel i många av de värst hiv/aids-drabbade delarna av världen. Kvinnorna har inte makt över sin egen kropp, och deras rättigheter i jämförelse med mannens är i det närmaste obefintliga. Det är vanligtvis männen som blir infekterade av hiv och för smittan vidare. Kvinnorna förväntas ställa upp på männens önskemål och för sedan smittan vidare till barnen vid födseln eller genom exempelvis amning.

Elanders Gotab, Stockholm 2002

Stockholm den 13 juni 2002
Jan Erik Ågren (kd)
Rosita Runegrund (kd)	Fanny Rizell (kd)
Margareta Viklund (kd)	Holger Gustafsson (kd)
Ulf Björklund (kd)	Ingvar Svensson (kd)
Inger Strömbom (kd)	Erling Wälivaara (kd)
Mats Odell (kd)	Åke Carnerö (kd)
Jan Orrenius (kd)