med anledning av skr. 2001/02:188 Utbildning för kunskap och jämlikhet - regeringens utvecklingsplan för kvalitetsarbetet i förskola, skola och vuxenutbildning

Motion 2001/02:Ub27 av Beatrice Ask m.fl. (m)

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut 14

2 Skolpolitik vid vägs ände 14

3 Kunskap växer i frihet 15

3.1 Mångfald och rätten att välja 15

4 Grundskolan skall ge en stabil grund att stå på 16

5 Statens ansvar för skolans kvalitet 16

6 Strategiska områden 19

6.1 Gymnasieskola 2004 19

6.2 Ökat samarbete mellan skolor och näringsliv 21

6.3 Elever i behov av särskilt stöd 21

6.4 Integration värd namnet 22

6.5 Lärarrekrytering 23

1 Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka kvaliteten i den svenska skolan.

2 Skolpolitik vid vägs ände

I skrivelsen Utbildning för kunskap och jämlikhet (2001/02:188) presenterar regeringen sin utvecklingsplan för de kommande årens arbete inom förskola, skola och vuxenutbildning. Enligt regeringen är temat för skrivelsen att utbildningskvaliteten skall stärkas. Man menar sig också betona allas rätt till kunskap och bildning.

För oss moderater är alla barn och ungdomars rätt till en god utbildning utgångspunkten. Enligt skollagen skall barn och ungdomar ha lika tillgång till utbildning i det offentliga skolväsendet. Utbildningen skall vara likvärdig, varhelst den anordnas i landet. Men dessa viktiga principer uppfylls inte av sig själva. Rapporterna om brister i den svenska skolan visar att dagens skolpolitik inte erbjuder vad som utlovas. Tvärtom går utvecklingen i flera avseenden åt fel håll. Otaliga är de elever, föräldrar, lärare och andra som utifrån sina erfarenheter påtalat brister och problem både i skolans verksamhet och när det gäller resultaten. Det är dags att lyssna på dem.

Socialdemokraterna har få förslag på åtgärder eller insatser för att göra skolan bättre. Skrivelsen är ett uttryck för detta. Under våren 2002 lämnade regeringen för övrigt en (1) proposition som rörde skolan utöver budgetförslaget. Mot bakgrund av de många olika svårigheter som finns i skolan är denna handfallenhet anmärkningsvärd. Grundskolan är obligatorisk för alla barn, och det är ytterst regeringen som måste ta ansvar för att verksamheten når de nationella målen och i övrigt följer de riktlinjer som dragits upp.

Verkligheten visar att fler och fler elever lämnar den obligatoriska skolan utan de kunskaper utbildningen borde ha gett. Andelen elever som går ut grundskolan utan betyg i ett eller flera ämnen har ökat till 25,7 procent 2001, från 24,3 procent 2000, 22,7 procent år 1999 och 20,4 procent 1998. (Skolverket, Jämförelsetal för huvudmän 2002)

Men det är inte bara när det gäller kunskapsmålen problemen har förvärrats. Många barn och ungdomar mår dåligt i skolan. Var tredje elev uppgav år 2000 att de var stressade. 14 procent av eleverna uppger att mobbning är ett problem på deras skola. 4 procent upplevde sig mobbade. 1997 var motsvarande siffra 2 procent. (Skolverket, Attityder till skolan 2000)

Regeringen har haft uppenbara problem med att få den statliga tillsynen och utvärderingen att fungera. Kritiken har kommit från många olika håll. Det är föga trovärdigt att en extra satsning på Skolverket och en ny kampanjmyndighet, vilket föreslås i skrivelsen, skulle lösa problemen.

3 Kunskap växer i frihet

Alla barn har rätt till en likvärdig utbildning av hög kvalitet. Målen för grundskolan är sådana att alla elever skall kunna nå de kunskaper och färdigheter målen motsvarar. Så är det inte idag. Tusentals och åter tusentals elever misslyckas eller hinner inte tillgodogöra sig utbildningen under den tid som står till förfogande. Skolan är alltför tidsstyrd och enhetlig. Den romantiska bild som regeringen ger av den gemensamma skolan säger inget om den vånda, de svårigheter och det misslyckande som dessa elever utsätts för.

Vår bestämda uppfattning är att varje elev skall kunna nå målen för grundskolan. Det kräver större öppenhet för nya lösningar, modeller och pedagogiker. Det kräver att den enskilde eleven med sina speciella förutsättningar, intressen och behov respekteras och att hans eller hennes arbete i skolan värderas så högt att det följs upp, utvärderas och får ligga till grund för elevens fortsatta arbete.

Gemenskap förutsätter att alla elever respekteras. En skola som inte erkänner att elever är olika och behöver olika stöd och stimulans blir en utslagningsskola, där bara de starkaste klarar sig. Hänsyn till elever som individer handlar om respekt för människan och en seriös vilja att ge var och en den bästa utbildningen. Det är bara partier som inte bryr sig om varje enskild elev som kan ifrågasätta uppföljning, tester och betyg. Om den enskilde inte spelar någon roll, gör det inget att en del misslyckas. För oss moderater, som räknar med och tror på varje elevs förmåga, är slutsatsen den omvända. Skolan skall och måste bry sig om varje barns utveckling under hela skoltiden, och skolans insatser måste kunna varieras så att de passar varje barns speciella situation och utgångspunkt. Så tror vi att alla elever kan nå de gemensamma målen.

3.1 Mångfald och rätten att välja

Rätten att välja skola är viktig för skolväsendets utveckling. Fler fristående skolor har på kort tid inneburit flera alternativ och nytänkande inom utbildningsområdet. Socialdemokraterna har motvilligt tvingats acceptera alternativ till de offentliga skolorna, men återkommer ständigt med förslag för att hindra eller försvåra för dessa skolor.

Socialdemokraterna vill att det kommunala inflytandet över friskolors etablering skall öka. Men till grund för tillstånd att bedriva skolverksamhet är utbildningens kvalitet det viktiga. Regeringens skrivelse präglas av den socialdemokratiska misstron mot andra alternativ än offentligt drivna skolor, men innehåller få konkreta förslag.

Vi vill att en genomgripande frigörelse och förnyelse av den svenska skolan genomförs. De bästa erfarenheterna från friskolorna skall kunna förverkligas vid alla skolor. Därför förordar vi införandet av en nationell skolpeng, där staten garanterar ekonomiska resurser per elev direkt till vald skola, oavsett huvudman. Därutöver finns skäl att ytterligare se över regelverk med mera i syfte att tillförsäkra fristående skolor och kommunala skolor likvärdiga villkor.

4 Grundskolan skall ge en stabil grund att stå på

Grundskolan är obligatorisk för alla. Fokus måste sättas på att alla i grundskolan får de kunskaper de behöver för framtiden. De fyra borgerliga partierna har presenterat Kvalitetsprogram för grundskolan med rader av konkreta förslag för att lyfta resultaten.

Vi är övertygade om att ett genomförande av dessa relativt snabbt kommer att lösa många av de problem som diskuteras i skoldebatten och avser att förelägga riksdagen de konkreta förslagen. Inte minst gäller detta en rad förslag som handlar om bättre uppföljning och utvärdering av varje elevs kunskaper.

Regeringens bedömningar i skrivelsen vad gäller bättre information i elevens studieutveckling i grundskolan visar att Socialdemokraterna mycket motvilligt tar i frågorna. Skolornas skyldighet att informera elever och föräldrar om elevens studieutveckling skall göras tydligare. Samtidigt betonas att information inte får ha karaktären av betyg eller vara formaliserad eller standardiserad. Dessutom skall informationen stödja elevens kunskapsutveckling, men inte användas för att bedöma den. Med så många anvisningar om allt man inte får göra är risken stor att lärare avstår från skriftlig information. För övrigt är det en mycket märklig inställning att skolorna inte får bedöma vad eleven kan eller hur det står till med elevens kunskaper. Hur skall man kunna lägga upp en stödjande plan om man inte vet vad eleven kan?

De få rader som finns om betygen säger att betygen ger ofullständig information om elevens väg mot målen. Så är det. Likväl är det enligt vår mening helt nödvändigt att ge besked om resultatet. Socialdemokraterna anser också att betygen ger torftig information till eleverna och föräldrarna. Men man föreslår inga förbättringar för att ändra på det. Betygen skall dock få vara kvar från årskurs 8.

5 Statens ansvar för skolans kvalitet

Ett decentraliserat skolväsende med många olika skolor, rätt och möjlighet för elever och föräldrar att välja skola och stor frihet för skolornas professionella att utforma utbildningen har de bästa förutsättningarna att nå högt ställda mål. För den enskilde eleven, föräldrarna och lärarna är det viktigt att den enskildes kunskapsutveckling kontinuerligt följs upp, utvärderas och redovisas under hela skoltiden. Staten har ansvar för att tillförsäkra eleverna detta.

En likvärdig skola av hög kvalitet över hela landet är ett nationellt mål. Hur skolorna lever upp till målen måste staten följa upp. Utvärdering är, förutom att sätta upp nationella mål för skolorna, ett viktigt statligt ansvar. En rad rapporter visar att det behövs förändringar om staten skall leva upp till sitt ansvar för skolan.

Till stöd för skolornas eget utvärderingsarbete behövs nationella prov. De ger också möjligheter till jämförelser och kvalitetssäkring av utbildningens kvalitet i hela landet. Att vissa prov genomförs i alla skolor är därför centralt. De brister i deltagande i de nationella proven som funnits måste rättas till.

Vi förordar att elevernas läs-, skriv- och räknefärdigheter prövas vid ett första tillfälle i årskurs 3. Resultatet skall ligga till grund för bedömning av vilka stödinsatser som behövs. Vi överväger att koppla en rätt för elever att få extra stöd när det gäller de grundläggande färdigheterna till detta prov. Att elever som inte efter tre år i skolan löst koderna när det gäller läsa, skriva och räkna får specialpedagogisk hjälp och uppmuntran borde vara en självklarhet, eftersom erfarenheten visar att svårigheter med detta skapar problem för skolarbetet generellt under resterande skoltid.

Skälen för att ge betyg, satta efter nationella kriterier är många. Vi anser att nationella betyg skall ges vid ett första tillfälle i årskurs 6. Stegen i betygsskalan måste bli fler för att fungera som pedagogiskt verktyg. Fler betygssteg gör att betygen upplevs som mer rättvisa. Dessutom kan fler motiveras för skolarbetet när avståndet till ett bättre betyg inte är så långt. Elever som inte når målen för att få betyg skall få en genomarbetad motivering av hur skolan bedömer elevens kunskaper och vilka insatser som krävs av eleven, skolan och hemmet för att nå målen.

Det finns ett betydande ansvar lokalt när det gäller att utvärdera skolverksamhetens resultat och kvalitet. Kommunerna och fristående skolhuvudmän löser uppgiften på många olika vis. På många håll är bristerna när det gäller resultatuppföljning och kvalitetssäkring påtagliga. Trots det anser vi att det inte är rimligt att nationellt diktera hur den lokala uppföljningen skall utformas.

Däremot måste staten bättre än hittills ta sitt ansvar för såväl tillsyn av och utvärdering av skolverksamheten. Ett brett engagemang för skolan ökar behovet av information om skolornas resultat och verksamhet. Riksdagens revisorer resp. Riksrevisionsverket, RRV, har påtalat flera brister när det gäller Skolverkets arbete med uppföljning, utvärdering och främjande av grundskolans utveckling.

Av skrivelsen framgår att Socialdemokraterna vill förstärka Skolverkets arbete med kvalitetskontroll genom en förstärkt utbildningsinspektion. Ambitionen sägs vara att den skall fördubblas i omfattning så att varje skolhuvudman och i princip alla skolor kan inspekteras regelbundet. Samtidigt vill man bilda en ny skolutvecklingsmyndighet för skolutvecklingsfrämjande arbete. Genom denna skall man inspirera framförallt de mindre kommunerna.

Vi tror inte på denna lösning. Det behövs en ny, mer självständig myndighet som kan bygga upp och ta ansvar för skolverksamhetens kvalitetsuppföljning. En sådan myndighet måste i sina direktiv ges ett tydligt ansvar och större självständighet visavi regeringskansli och departement än vad Skolverket har. Dessutom anser vi att ett kvalitetsinstitut uteslutande skall ha dessa uppgifter, vilket lett oss till att Skolverket i bantad form behövs för andra myndighetsuppgifter som måste hanteras.

Den skolutvecklingsmyndighet som skolministern föreslår avvisas. De fristående skolorna, med betydligt mindre resurser än också små kommuner, visar att skolutveckling är möjlig utan särskilda statliga insatser. Kommunerna är dessutom redan i dag väl förtrogna med att själva skapa samarbete med andra kommuner, organisationer etc. Vi tror att en statlig myndighet av detta slag snarast kommer att motverka en mer mångfacetterad skolutveckling. Risken är stor att den nya myndigheten blir ett nytt SÖ som med statliga kampanjer och liknande undergräver ökad mognad i att ta det lokala ansvaret för skolverksamheten.

Vårt förslag är att kvalitetsinstitutet skall komplettera den uppföljning och utvärdering som måste bedrivas vid varje skola, lokalt av berörda huvudmän och även i någon mån av Skolverket. Det skall ha en självständig ställning och svara för mer kvalificerad kvalitetsbedömning av skolväsendet som helhet och av de enskilda skolornas verksamhet.

Institutet skall självt formulera sitt program för kvalitetsutvärdering av skolan. En verksamhetsplan som offentliggörs förslagsvis vart tredje år skall upprättas. Staten kan dock efterfråga och beställa oberoende utvärderingar från institutet, men uppdragen får inte ges en sådan omfattning att den egeninitierade kvalitetsprövningen eftersätts. Alla rapporter skall vara offentliga, och det bör ligga i institutets ansvar att aktivt informera om analyser och slutsatser.

En särskild fråga gäller återkommande och kontinuerlig utvärdering av varje skolenhet. Vi anser att varje skola med jämna mellanrum måste granskas vad gäller undervisningskvalitet och resultat. En bedömning av varje skolas kvaliteter borde ske minst vart tredje år. Detta är viktigt inte minst för elever och föräldrar som till stöd för ett aktivt val av skola behöver kunskaper om skolornas verksamhet och kvalitet. Men också för de enskilda skolorna är bättre kunskaper betydelsefulla. Inte minst skolledare behöver bättre feedback på hur skolan utvecklas och jämförelser med andra skolor. Vi tror att en utvecklad kvalitetsgranskning positivt kan bidraga till detta.

Det nya institutet bör ha en liten, fast organisation. Tanken är att i projekten engagera erfarna lärare, Sveriges främsta skolforskare, företrädare för kvalitetsmätningar osv. för relevanta studier. Internationella kontakter och samarbete vad avser utvärdering över nationsgränserna skall vara en naturlig del av institutets arbete.

Den flexibla formen innebär att kvalitetsinstitutet bidrar till att ta vara på kompetensen bland lärare samtidigt som det ger erfarna lärare nya karriärmöjligheter och kopplingar till universitet och högskolor. Utvärderingar av pedagogik, organisation och verksamhet är en del av arbetet, mer ämnesspecifik uppföljning den andra. När det gäller frågor om hur väl undervisningen svarar mot nya kunskaper och utvecklingen i olika ämnen förutsätter vi att expertis från berörda branscher involveras.

Fördelen med att i utvärderingsarbetet anlita expertis från olika håll är att kunnandet vidgas, skolverksamhetens koppling till forskning och utveckling förbättras samtidigt som ett vetenskapligt förhållningssätt till såväl ämnen som pedagogik säkras. Vi tror också att en fördel med en mer rörlig och flexibel organisation är att den snabbare kan vinna respekt för sitt arbete än mer traditionella lösningar. Tilltron till politiker och skolmyndigheter ute i skolorna är, som flera utredningar visat, begränsad.

Värdet av från staten oberoende utvärderingar, liksom initiativ för skolutveckling, är stort. Vi konstaterar att det behövs mer av det i Sverige. Riksdag och regering kan dock inte besluta om sådana verksamheter, utan de måste växa fram på andra grunder. Utvecklingen med fler självständiga skolor och aktörer inom utbildningens område ger goda förutsättningar för initiativ på detta område. I den utsträckning politiska beslut kan underlätta att sådana helt fristående verksamheter kan starta och verka kommer vi att vara positiva.

6 Strategiska områden

6.1 Gymnasieskola 2004

Utvecklingen av gymnasieskolan är en fråga som har hanterats mycket märkligt av regeringen. Först beslutade regeringen att förlänga Gymnasiekommitténs utredningstid. Samtidigt fick den nya frågor och problemställningar att utreda. Förseningen är beklaglig. Väljarna borde få veta var de olika partierna står när det gäller gymnasieskolans framtid före valet. Men när nu utredningen fick förlängt mandat borde den fått avsluta sitt arbete enligt den nya tidsplanen. I stället, när utredningen sopat undan alla de stora frågorna från den politiska scenen, väljer regeringen att bestämma sig för att ändra intagningskraven och viktiga principer för gymnasieskolans utformning.

Uppenbart är att gymnasieskolan brottas med många problem. De flesta börjar gymnasiet, men många hoppar av eller misslyckas med sina studier. Samtidigt är de krav på utbildning som ställs för vidare studier och arbete höga. I realiteten är utbildning motsvarande gymnasienivån nödvändig för alla.

Orsakerna till att elever misslyckas är flera. Många elever saknar tillräckliga förkunskaper för att bli antagna vid ett nationellt program. De hamnar inom det individuella programmet, vars syfte är att ge elever möjlighet att skaffa sig förkunskaper för studier på ett nationellt program. Andra börjar på ett nationellt program men klarar inte studietakten, varför antalet studerande på det individuella programmet vid läsårets slut är betydligt högre än vid läsårets början. Det individuella programmet har blivit en uppsamlingsplats för grundskolans misslyckande. Det var aldrig avsikten och så borde det inte vara.

Skolverket har föreslagit slopande av de särskilda antagningskraven till gymnasieskolans nationella program. Regeringen vågar inte föreslå detta bokstavligen. I stället vill man avskaffa det individuella programmet, vilket i praktiken är samma sak. Genom att lägga ner IV-programmet försvinner inte problemen, de flyttas bara.

Problemen borde lösas i redan grundskolan. För de elever där det ändå inte varit möjligt krävs särskilda insatser. Att som regeringen förutsätta att de inom ramen för övriga studieprogram på gymnasiet skall kunna få det stöd och den komplettering de behöver är naivt eller cyniskt, men bottnar i Socialdemokraternas oförmåga att lösa grundskolans problem. Att spä på den kravlöshet som alltför länge präglat det svenska skolsystemet är dock ett ovanligt dåligt sätt att stärka utbildningens kvalitet och säkra gedigna kunskaper till alla elever.

Vi anser att det är viktigt att eleverna vet vad som krävs för att tillgodogöra sig vidare utbildning efter grundskolan. Eleverna har också rätt att få sina kunskaper bedömda. De som ännu inte har tillräckliga förkunskaper måste ges möjligheter att inhämta sådana, men att låta ungdomar gå vidare från grundskolan och hoppas att gymnasieskolan skall göra underverk är att göra alla inblandade en otjänst.

Det finns projekt i vissa skolor där elever får en programgaranti, vilket innebär att elever får stöd och skrivs in på IV-programmet, men går integrerat med en klass på nationellt program. När de fått behörighet slussas de direkt över till det nationella programmet. Det är en bra lösning för vissa, andra elever behöver utbildning i andra former. Regeringen visar att den inte inser detta. Vi förordar utrymme för stor flexibilitet och frimodighet också i gymnasieskolan, men anser att särskild behörighet för de utbildningsvägar som förbereder högskolestudier måste finnas även i framtiden.

Vi vill också se förändringar som ger elever större möjligheter att själva ta ansvar för sin utbildning. Förbudet mot betygskomplettering under gymnasietiden för elever som inte fått betyget Godkänd måste rivas upp. Det är orimligt att elever av taktiska skäl tvingas maska, alternativt redan från början inrikta sig på kompletteringar inom komvux.

Elevernas rätt att välja gymnasieskola måste öka. Ungdomar i gymnasieåldern kan göra egna bedömningar av skolor och klarar av längre resvägar än små barn, och de måste få sina önskemål respekterade.

Det fria skolvalet säkerställs bäst genom införandet av en skolpeng för alla.

I avvaktan på att en skolpeng kan införas för gymnasieskolan bör möjligheterna att välja gymnasieskola garanteras på annat sätt. Därutöver bör reglerna för specialutformade program och rätten att välja sådana också utanför hemkommunen vidgas. Skolverket skall godkänna fristående gymnasieutbildningar på grundval av utbildningens kvalitet. Godkända gymnasieutbildningar skall ha rätt till stöd från elevernas hemkommuner.

Sedan flera år väntar vi på ett av regeringen utlovat förslag om en modern gymnasieexamen. Vi anser att en gymnasieexamen skall pröva den enskilde elevens kunskaper och färdigheter i former som arbetas fram av gymnasieskolor, högskolor och universitet respektive berörda branscher i samverkan. En internationellt gångbar examen förutsätter prövning av elevernas kunskaper i flera ämnen, vilket bara delvis kan ske i form av rapportskrivande.

Gymnasieexamen (teoretisk inriktning) skall förutsätta kunskaper och förmåga som alla elever med gediget studiearbete skall ha rimliga möjligheter att kunna nå.

En obligatorisk gymnasieexamination kan bidra till bättre studieresultat, och nationella och rättvisa kunskapsjämförelser. De gymnasieelever som inte når Godkänd i examensprövningen skall ges möjligheter att pröva igen.

6.2 Ökat samarbete mellan skolor och näringsliv

Skolan måste öppna sig mer för samarbete och kontakter med andra verksamheter och inte minst arbetslivet. Många gymnasieutbildningar skulle bli bättre om samverkan mellan utbildning och företag fungerade. Regeringens tankar om detta landar i en utveckling av den arbetsplatsförlagda utbildningen, APU, till lärande i arbetslivet, LIA. Det är säkert viktigt. Dessutom vill man inrätta en yrkesutbildningsdelegation.

Men en modern och verklighetsanpassad utbildning åstadkoms inte genom delegationer. Det krävs konkret samverkan i det dagliga arbetet och frimodighet för olika samverkansformer.

Vi vill ta bort hindren för undervisning på entreprenad. Den förra borgerliga regeringen öppnade för detta när det gäller framförallt yrkesämnen. Erfarenheterna, som bl.a. dokumenterats av Skolverket, är positiva, även om skolorna inte i så stor omfattning prövat möjligheten. I framtiden bör undervisning i alla ämnen kunna läggas ut på entreprenad, när det främjar undervisningens kvalitet.

6.3 Elever i behov av särskilt stöd

Skolan skall vara en professionell pedagogisk institution. Särskild kompetens att arbeta med elevers olika inlärningsprofiler måste finnas i en modern skolverksamhet. Tyvärr är det inte så idag. Många elever får inte det stöd de behöver. En studie gjord av docent Bengt Persson vid Göteborgs universitet på uppdrag av Skolverket visar att var femte elev som behöver extra stöd inte får den hjälpen, vilket är förfärande. Så får det inte vara i den svenska skolan.

Skolverket har också rapporterat om brister i det specialpedagogiska arbetet, och majoriteten av de lärare som arbetar som speciallärare respektive specialpedagoger i både grund- och gymnasieskolan går snart i pension. Att regeringen inte agerat för att ta tag i problemen är anmärkningsvärt.

Frågan om elever med behov av stöd har många aspekter. Dels handlar det om att tillförsäkra att elever får stöd, dels om att ha tillgång till specialutbildade lärare m.fl. inom en rad olika specialområden. En tredje aspekt handlar om hur verksamheten generellt skall bli mer välinformerad om hur olika typer av inlärningssvårigheter kan hanteras eller var vägledning för sådant arbete finns att få.

När det gäller rätten till stöd är det uppenbart att det finns mer att göra. Den förra borgerliga regeringen kopplade nationella prov det femte året till en rätt för elever som inte nått målen att få hjälp. Tyvärr ändrade Socialdemokraterna förutsättningarna så fort de fått makten. Nu ser vi resultatet. Vi anser att det behövs tydliga regler för att säkra uppföljning av varje elevs kunskaper och regler om rätt till hjälp när det behövs.

Vi menar att det också behövs en mer modern syn på specialinriktade insatser. Socialdemokraternas negativa inställning till specialinsatser utifrån elevers skiftande behov har varit ett hinder för att utveckla specialpedagogiken. Men inlärning är en komplicerad sak och svårigheter måste kunna mötas med rätt hjälp. Det räcker inte med fler vuxna som skall försöka hålla ordning. Många barn är stökiga därför att skolarbetet inte fungerar för dem. Därför måste vi ha plats för olika lösningar i skolan så att varje elev kan få en riktigt bra utbildning.

Specialundervisning eller annat stöd kan omfatta allt från några timmar till elevens hela skoltid. Behovet av stöd kan hos många elever vara tillfälligt, och skolans generella undervisning eller miljö kan antingen eliminera behovet eller framkalla det. Det finns ett stort behov av att kommunerna konsekvent följer och utvärderar utvecklingen inom detta område. Dessvärre är det vanligt att stödinsatser alltför ofta vare sig planeras eller följs upp utifrån den enskilde elevens perspektiv.

Det får aldrig krävas medicinsk diagnos för att ett barn i behov av särskilt stöd skall få stöd och hjälp, vilket förekommer i vissa kommuner. Många elever med koncentrationssvårigheter och andra inlärningsproblem kan inom ramen för skolan ändå få den hjälp han/hon behöver om det finns väl utbildade lärare och tillgång till specialistkompetens.

6.4 Integration värd namnet

Alltfler barn växer upp i flerspråkiga familjer. Det gäller både barn och ungdomar som invandrat till Sverige och många infödda där en eller båda föräldrarna invandrat eller har invandrarbakgrund. Sverige tillhör de länder som är sämst inom OECD på att se till att elever med utländsk bakgrund når gedigna kunskaper i skolan. Endast hälften av de elever som kommit till Sverige efter tio års ålder lämnade grundskolan med fullständiga betyg. De ges därmed sämre förutsättningar till vidare utbildning och ett framgångsrikt yrkesliv, samtidigt som kunskapsklyftorna skapar sociala orättvisor och spänningar.

Om man menar allvar med att skolan skall ge alla barn gedigna kunskaper måste problemen för många elever med icke svensk bakgrund tas på allvar. Regeringen vill ge den nya myndighet man vill inrätta i uppdrag att förbättra utbildningsvillkoren för elever i segregerade områden. Vår utgångspunkt är att skolorna bättre än hittills måste kunna anpassa undervisning och övrig skolverksamhet efter elevernas skiftande behov och förordar ökad frihet för skolans professionella att välja former för verksamheten. Vi anser att staten inte skall bestämma hur undervisningen för elever med utländsk bakgrund skall se ut. Däremot anser vi att en konsekvent uppföljning av varje elevs resultat är nödvändigt, inte minst för dessa elever. I de fyra borgerliga partiernas kvalitetsprogram för grundskolan finns en rad konkreta förslag som är viktiga för att ge elever med utländsk bakgrund bättre förutsättningar att nå skolans mål.

Flera av förslagen i det borgerliga kvalitetsprogrammet har bäring också på situationen för elever med utländsk bakgrund i gymnasieskolan. Inte minst möjligheterna till studiehandledning på förstaspråket i form av distansundervisning är värt att pröva. Erfarenheterna av läxhjälpsinsatser i invandrartäta skolor som är positiva visar vägen för detta också för elever som inte har tillgång till sådant stöd lokalt.

När det gäller gymnasieelever vill vi understryka värdet av rätten att välja gymnasieskola. Bostadssegregationen kombinerat med närhetsprinciper för antagning till gymnasiet hindrar ökad integration och social rörlighet.

6.5 Lärarrekrytering

För att göra läraryrket attraktivt och för att klara tillgången på duktiga lärare behövs ett nytt tänkande i den offentliga skolmiljön. Det behövs en bättre arbetsmiljö, stimulerande chefer och plats för idéer och kreativitet.

Lönefrågor är viktiga, men trivsel och möjlighet till utveckling, både inom kollegiet och gentemot eleverna, är nog så viktigt. Lärarstudenterna vet redan när de börjar utbildningen att lönerna inte är så höga. Det är brister i mottagningen och arbetsmiljön som gör att många lämnar läraryrket direkt eller i förtid.

Enligt en färsk rapport från Skolverket kommer det under de närmaste åren, 2001–2005, att behöva nyrekryteras cirka 70 000 lärare. Med nuvarande examinationsfrekvens kommer endast 41 000 lärare att bli färdiga inom den tiden. Inte ens, och här ligger en stor utmaning, om det går att locka tillbaka några av de cirka 28 000 behöriga lärarna som inte längre vill arbeta i skolor med undervisning, finns det tillräckligt många behöriga att rekrytera med dagens definitioner.

Det gäller alltså att ta vara på de lärare som finns, att ta hand om de nyutexaminerade, att finna nya vägar till kompetent personal, om lärarbehovet skall klaras.

Ett sådant sätt är att tillåta att undervisning läggs ut på entreprenad. Den snabba kunskapsutvecklingen och komplexiteten i skolans uppdrag innebär samtidigt ökade svårigheter att tillgodose kraven på ämneskompetens enbart bland de som genomgått lärarutbildning. Vi menar att reglerna för såväl kommunala skolor som fristående måste ge skolorna ökade möjligheter att använda specifik kompetens exempelvis genom undervisning på entreprenad. Det pedagogiska ledningsansvaret är dock alltid skolans.

Den nya lärarutbildningen måste följas upp och utvärderas.

Stockholm den 11 juni 2002
Beatrice Ask (m)
Tomas Högström (m)	Per Bill (m)
Catharina Elmsäter-Svärd (m)	Anders Sjölund (m)
Anita Sidén (m)	Lars Hjertén (m)
Hans Hjortzberg-Nordlund (m)	Sten Tolgfors (m)