med anledning av skr. 2001/02:83 En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna

Motion 2001/02:K79 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en värdekommission.

Etisk grund

För att ett samhälle ska kunna fungera behövs att invånarna omfattar vissa gemensamma värden. Varje civiliserat samhälle utgår från en sådan värdebas, en etik, som klargör hur man bör uppträda mot varandra. I alla samhällsbyggen har etik successivt kodifierats till lagar som medborgarna haft att rätta sig efter. Etiken har blivit till lagstiftning ungefär som upptrampade stigar blivit till allmänna vägar. Etiken bildar således ett sammanhang med politiken, och orsaken till att vi kristdemokrater betonar etikens grundläggande betydelse för politik är det faktum att etik är och fungerar som en närande jordmån för rätt och lagstiftning.

Begreppet rättvisa förekommer ofta i den politiska retoriken och kan fungera som ett exempel. Om rättvisa över huvud taget ska kunna skipas mellan medborgare eller mellan det offentliga och medborgarna, måste det ske utifrån en gemensam bas av värden. Traditionellt menas att rättvisa som dygd är en förmåga att erkänna och garantera andras rättigheter. Men allt tal om rättvisa är bara tomma ord inför planlösa beslut, om det inte finns en medvetenhet eller kunskap om vilka allmänt giltiga värden alla människor har rätt att förverkliga och har ansvar för att andra får förverkliga. Om stat, landsting/regioner och kommuner ska garantera att rättvisa skipas, måste politiker veta vilka värden det är som ska garanteras alla människor. Om barnen ska vara i centrum för politiken, måste politiker veta vilka grundläggande värden det är som ska garanteras barnen, till exempel liv, hälsa, kunskap, sanning, frihet, naturliga gemenskaper etc. Saknas denna kunskap om värden, blir orden om rättvisa och rättigheter innehållslösa. Politik utgår ifrån människosyn och värden. Det är viktigt att partierna tydligt redovisar vilken etik och vilka värden man utgår från.

Inga politiska beslut tas utan att människosyn och etik spelar en grundläggande roll. Lagstiftning är ett uttryck för samhällets etik, som i sin tur byggs upp av värden, rättigheter och normer. Värden kan identifieras genom att fråga efter det som är värdefullt för den enskilda människan, för alla människor och för samhället. Gemensamma eller allmänt giltiga värden är livet, människovärdet, kärlek, sanning, frihet, kunskap, den goda miljön etc. De är värden i sig. En rättighet innebär anspråk att få uppnå, uppleva eller realisera ett värde. Det handlar om rätten till ett meningsfullt liv, att bemötas med värdighet och respekt, uppleva kärlek, att få ta del av sanning, få tillägna sig kunskap och att få ta del av en ren miljö. En norm påtalar ett ansvar för värdena och rättigheterna till dem. Det kan gälla att respektera liv och andras människovärde, att visa kärlek, att hålla sig till sanning och hederlighet, tillägna sig kunskap och att värna miljön.

Hur byggs värdegrunden upp?

Det finns tre viktiga fundamentala och sammanhängande kriterier på demokratin. Människovärdet med de grundläggande fri- och rättigheterna, majoritetsstyre och hänsynen till minoriteter. Denna demokratisyn är värdegrundad. Demokratin är inte något teknokratiskt system för beslutsfattande. Ett styre där majoriteten kränker, hotar eller eliminerar minoriteter, eller där en majoritet tolererar sådant, är därför ingen demokrati.

Vi har idag en del oroande influenser som vill bortse från den grundläggande synen på människan. Därför är det viktigt att vårt fri- och rättighetstänkande är sammanhängande och tydligt och framför allt att vi tydligt och klart vågar argumentera för det.

Omtanke börjar hemma. Så skulle man kunna översätta ett bevingat engelskt uttryck. Det är i de nära relationerna som människovärdet och fri- och rättigheterna införlivas i vårt tänkande och i vår syn på medmänniskan och hela samhället. De första uppväxtåren är extra viktiga. Moderna kriminologer har upptäckt vad som sedan urminnes tider varit en levande kunskap hos föräldrar, nämligen att uppfostran faktiskt har betydelse. Föräldrarnas allra viktigaste uppgift utöver den kärleksfulla omtanken är att vidarebefordra ett värdetänkande, en värdesyn, en människosyn. Det är bekymmersamt och värt kritik att regeringen i sin nationella handlingsplan inte uppmärksammar den mest betydelsefulla delen i denna värdeöverföringsprocess, dvs. den tid då barnen är som mest mottagliga för värdegrunden. Föräldrarna, familjen, spelar huvudrollen i arbetet för att förstärka de mänskliga fri- och rättigheterna i det allmänna medvetandet.

Föräldrainsatsen är den mest fundamentala, men behöver kompletteras. Det omgivande samhället bör också medverka och stödja föräldrarna i deras arbete med värdeöverföringen. Förskola, skola och övriga samhälleliga institutioner bör ta ett stort ansvar på det området. Och även det civila samhället borde känna sitt ansvar. Det är ofrånkomligt att medierna har ett alldeles särskilt ansvar för värdeinternaliseringen.

Lagstiftaren har förstås ett ansvar bland annat genom att lagstiftningen fokuserar och argumenterar för värdefrågorna. Lagstiftningen är faktiskt också opinionsbildande, inte bara krasst inriktad på rättsliga grunder. De s k målsättningsstadgandena i 1 kap. 2 § regeringsformen är ett exempel på detta. Där talas det om respekt för människans lika värde och om frihet och värdighet, etc. Men paragrafen kan inte användas för rättsligt grundade krav i sig. Den pekar dock ut viktiga mål och påverkar därmed tilliten i samhället.

Lagstiftning

Regeringsformen tillförsäkrar med smärre undantag endast medborgarna fri- och rättigheter uppräknade i 2 kap 1 § regeringsformen i förhållande till det allmänna. De tillförsäkras däremot inte i förhållande till andra enskilda eller andra enskilda rättssubjekt (företag eller organisationer).

I denna del kan det inte anses råda full parallellitet mellan regeringsformen och Europakonventionen. Denna konvention kan antas ålägga konventionsstaterna viss skyldighet att genom lagstiftning trygga vissa fri- och rättigheter även mellan enskilda.

Enligt vår mening vore det värdefullt att utreda om även fri- och rättigheter mellan enskilda borde grundlagsfästas och inte som nu i huvudsak vara inriktade på förhållandet mellan den enskilde och det allmänna. En sådan grundlagsfäst rätt skulle stärka Sverige som rättsstat. Kristdemokraterna har väckt denna fråga i särskild motion.

Grundlagarna, framförallt regeringsformen, utgör den grundläggande rättsnormen. Därför är det centralt att denna rättsnorm är djupt förankrad i den kulturtradition som i sina grunddrag omfattas av svenska folket.

Den nuvarande författningen utgår i hög grad från ett rättspositivistiskt betraktelsesätt, där rätten definieras operationellt, det vill säga rätt är det som lagstiftarna kallar rätt. Rätten ingår som ett undersystem i ett samhälle, där de grundläggande värdena – etiken – utgör ett sammanhållande band. Rättsnormen ska därför ta sin utgångspunkt i det som är etiskt godtagbart. Den bör alltså förankras i den svenska och västerländska kulturtraditionen. Även detta har varit föremål för motionskrav från Kristdemokraterna.

Värdekommission

Inget samhälle kan fungera utan tillit. Det goda samhället är byggt på att det finns en tillit. Tillit uppstår inte av sig själv. Den grundas i värden. Sociala relationer bygger på ömsesidighet. Denna ömsesidighet fungerar inte utan att vi redan som små fått inplanterat de goda värdena. Även de ledande kriminologerna har kommit till insikt om att uppfostran faktiskt har betydelse. Värdeöverföringen och träningen i att kontrollera sina impulser är helt centrala för att kunna leva ett bra liv i relation med andra människor.

Varje dialog, varje diskussion blir till en meningslöshet, om det inte hos de diskuterande finns ett gemensamt etiskt minimum, en gemensam uppsättning värden och värderingar: ett fundament för dialogen. Och det är ju just de frågeställningarna, den analysen, som är de försummade i svensk allmänpolitisk debatt. Inget samhälle kan bestå utan ett grundläggande etiskt minimum. Men om vi inte bryr oss om att utkristallisera och diskutera och förklara detta minimum är risken uppenbar att det faller i glömska och ersätts av ett moraliskt gungfly.

Det sätt på vilket vi upplever och tolkar världen beror i mycket hög grad på det slags idéer som fyller våra sinnen, skrev filosofen E F Schumacher för ett trettiotal år sedan. Att föra en debatt om dessa idéer borde därför vara centralt i allt samhällsengagemang.

De politiska partierna är förstås inte de mest centrala signalgivarna när det gäller överförande av värden och värderingar. Familjen är givetvis, som nämnts, den viktigaste. Skola, medier, vänner och kamrater kompletterar denna uppgift. Lagstiftaren deltar förstås också – det torde vara påvisat att lagstiftning är normerande, åtminstone i viss utsträckning.

Men även inom politikens domäner finns det behov av ett samtal, debatt, kring de grundläggande mänskliga värdena. Och självfallet är det oerhört centralt att de politiska beslut som fattas av riksdag, landsting/regioner och kommuner är grundade på ett accepterat värdemönster. Politiska beslut måste bygga på en realistisk bild av människan. Människosynen är avgörande.

För Kristdemokraterna har frågan om människosynen alltid varit den centrala i det politiska arbetet. Kulturtraditionen påverkar självfallet värde- och normsystemet i ett samhälle. Sverige finns inom vad man kallar den västerländska kulturkretsen, som präglats starkt av kristet och humanistiskt tänkande. Den värdebas som skapats inom denna tradition utgör en god grund för uppbyggandet av en människovärdig miljö; det vi kallar ett gott samhälle.

Mycket av vår samtid karaktäriseras av osäkerhet, ibland förvirring, ett sökande efter vad som är meningen. Vi tror att det är viktigt att även politikerna möter dessa behov på ett naturligt sätt.

Tidigare har vi kristdemokrater pekat på det norska exemplet med en värdekommission. Vårt förslag har väckt kritik på flera håll. Man skall inte skriva folk på näsan ställningstagande i etiska frågor. Men det har heller inte varit syftet med en värdekommission. Till det politiska ledarskapet hör också möjligheten att starta en diskussion och att försöka leda den in på meningsfulla områden även om politiker i dessa sammanhang skall akta sig för att komma med facit. Vi kan peka på att regeringen och de politiska partierna i andra sammanhang varit angelägna om att bidra till att debatt skapas kring andra frågor.

Maktutredningen och Demokratiutredningen var t.ex. så uppbyggda att ett av syftena med dem vara att stimulera debatten kring respektive frågeområde. Nu arbetar EU 2004-kommittén med ett uppdrag av den karaktären. Kommittén skall utan att själv ta ställning bidra till att stimulera debatten kring Europeiska unionen och dess framtid. Själva angreppssättet att stimulera debatt – vilket en värdekommission borde ha till huvuduppgift – är alltså inte främmande för svensk tradition.

Den norska värdekommissionen hade följande uppdrag:

Huvudmålet är att bidra till en bred värdemässig och samhällsetisk mobilisering för att stärka positiva gemenskapsvärden och ansvar för miljön och samhällsgemenskapen. Det är viktigt att motverka likgiltighet och främja personligt ansvar, deltagande och demokrati.

Den skall bidra till att skapa större insikt om värdefrågor och etiska problemställningar på ett sådant sätt att våra liv som enskilda, vår kultur och samhällsutveckling och vårt förhållande till naturen i större grad kan präglas av insiktsfulla värdeval.

Den skall bidra till kunskap om den värdemässiga utvecklingen i samtidskulturen, bland annat de institutionskulturer vi är del av och våra individuella värdeuppfattningar.

Den skall analysera den värdepåverkan som sker genom olika kanaler i samhället. Denna, delvis okända, påverkan skall värderas i förhållande till den kända uppfostran som sker.

Den skall identifiera aktuella värdemässiga och samhällsetiska utmaningar man står inför och diskutera möjliga svar på dem. Den skall uppmana och stimulera offentliga myndigheter och relevanta delar av de civila samhället till debatt och deltagande.

Den bör bidra till diskussionen om vad som är de offentliga myndigheternas uppgift och vad den enskilde, familjen, det civila samhällets institutioner och näringslivet har ansvaret för.

Den skall uppmana och utmana till etisk reflektion och handling, inte bara genom utredningar utan genom ett brett spektrum av aktiviteter, som exemplifierar, aktualiserar och konkretiserar värdefrågor.

Den norska värdekommissionen har avslutat sitt arbete. Den höll över 600 öppna möten, 130 kommuner gav synpunkter, många skolor och frivilliga organisationer var engagerade i diskussionen. Utan tvivel skapade kommissionens arbete en bred debatt i Norge, bredare än något annat tidigare statligt initiativ.

För en svensk värdekommission går det utmärkt att använda sig av det grundläggande upplägg som den norska värdekommissionen har haft. Där finns en mängd spännande ansatser som kan användas för att belysa etikens/värdebasens betydelse för olika samhällsområden. Det finns t ex anledning att fokusera på följande frågeställningar:

• vilka är de grundläggande värdena för ett gott samhälle och vilka är inspirationsgivarna för dessa

• hur vi tillägnar oss etiken/värdena

• familjens, skolans, rättssystemets, mediernas och övriga signalgivares betydelse som värde- och normöverförare

• hur rättssystemet och rättstänkande byggs upp utifrån den gemensamma värdebasen

• samhällsekonomins beroende av en fungerande etik i form av tillit och förtroende och ekonomins drivkrafter

• familjens betydelse för ett gemenskapstänkande

• värdebasens betydelse för uppbyggande av företags- och organisationskulturer

• värdebasens utveckling och betydelse i ett informationssamhälle jämfört med jordbruks- och industrisamhällena

• värdebasens utveckling och betydelse i ett samhälle som får allt större etnisk mångfald.

Sverige bör i syfte att bredda och entusiasmera den etiska diskussionen med sikte på samhällets fundament och därmed de mänskliga fri- och rättigheterna tillsätta en värdekommission. Detta bör ges regeringen tillkänna.

I det följande kommenteras några områden som utöver regeringens förslag är väsentliga i det fortsatta arbetet för de mänskliga fri- och rättigheterna.

Ett oberoende domstolsväsende

Vi delar regeringens uppfattning om självständiga, oberoende och opartiska domstolar som en central uppgift att upprätthålla de mänskliga rätigheterna i en demokrati. Regeringen avser att ge en särskild utredare i uppdrag att kartlägga på vilket sätt de svenska domstolarna hanterar 2 kap i regeringsformen och Europakonventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna. En kartläggning är emellertid inte en tillräcklig åtgärd. I en särskild motion har Kristdemokraterna krävt en bredare utredning kring fri- och rättigheterna.

I planbeskrivningen tar regeringen upp frågan om lagprövningsrätten. Konstitutionsutskottet har genom ett tillkännagivande till regeringen krävt en utredning om lagprövningsrätten. Regeringen uppehåller sig i skrivelsen mycket kring de negativa aspekterna på utvidgad lagprövningsrätt och en eventuell författningsdomstol. KU:s tillkännagivande redovisas inte i sin totalitet. KU gjorde följande formulering i sitt ställningstagande i betänkande 2000/01:KU11:

Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att regeringen bör ges i uppdrag att låta utreda frågor om skyldigheten enligt 11 kap. 14 § regeringsformen för domstolar eller andra offentliga organ att i vissa fall inte tillämpa en föreskrift och om undantaget från denna skyldighet, det s.k. uppenbarhetsrekvisitet. Uppenbarhetsrekvisitet bör belysas, inte minst med hänsyn till att Europakonventionen införlivats med svensk rätt och att Sverige anslutit sig till EU. Utredningen bör omfatta frågan på vilket sätt en förstärkt lagprövning bör kunna utövas. Detta bör t.ex. kunna innefatta överväganden kring Lagrådets ställning och frågan om behovet av en speciell författningsdomstol eller om prövning bör ske inom det vanliga domstolsväsendet. Det är angeläget att utredningen belyser möjligheterna att även fortsättningsvis garantera domstolsväsendets självständighet och undvika politisering av domstolarna.

Regeringen anger inte på vilket sätt den avser att fullfölja riksdagens tillkännagivande, men vi förutsätter att regeringen utför den beställningen riksdagen gjort. En viktig uppgift för den kommande författningsdomstolen vore att pröva påstådda kränkningar av de mänskliga fri- och rättigheterna, vilka är fastslagna i grundlagen och i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Domstolarnas oberoende har berörts i en tidigare motion från Kristdemokraterna. Vi vill se en utredning kring Domstolsverkets roll med syfte att åstadkomma ett system i likhet med det danska, där domstolsorganisationen underställs riksdagen.

Främjandeombudsmännen

Kristdemokraterna menar att en sammanslagning av de olika främjandeombudsmännen HomO, DO, JämO, HO, BO kan ha flera fördelar. Det är inte alltid enkelt för medborgaren att veta vilken ombudsman som ansvarar för vilka områden. För medborgaren är det lättare att kunna vända sig till en myndighet: rättighetsombudsmannen. Riksdagen har, bl.a. genom initiativ från Kristdemokraterna, tillkännagett för regeringen behovet av en sådan utredning. Det är därför bra att regeringen aviserar en tilläggsdirektiv avseende en generell diskrimineringslagstiftning vilken även skall omfatta den föreslagna översynen av ombudsmännen.

Ideella organisationer och allmänna samlingslokaler

I Sverige finns en lång tradition av ideellt engagemang. Det ideella arbetet har sin huvuduppgift i att skapa gemenskap, helhet och struktur i människors liv. Men utöver det finns det uppgifter för den ideella sektorn i gränszonen mellan privat och offentlig sektor. Folkrörelser och frivilliga organisationer fungerar ofta som samhällets känselspröt. De hittar orättvisorna, upptäcker kantigheterna, kartlägger nya områden och antar nya utmaningar. De kompletterar också den offentliga verksamheten. Ökade möjligheter till engagemang från den ideella sektorn kan bidra till att höja kvalitén i det offentliga serviceutbudet.

Under perioden 1991–1994 inleddes i Regeringskansliet ett arbete för utveckling av den ideella sektorn. Olika forsknings- och utredningsprojekt initierades och en beredning för utveckling av den ideella sektorn tillsattes. I samband med detta infördes ett nytt anslag för stöd till detta utvecklingsarbete. Den socialdemokratiska regering som tillträdde 1994 ändrade inriktning på detta arbete och avvecklade också det anslag som var kopplat till utvecklingsarbetet. Efter några år av relativ stiltje i denna fråga har regeringen nu dragit igång ett arbete för att stärka utvecklingen av den sociala ekonomin som ofta används synonymt med den ideella eller tredje sektorn och som alltså handlar om de delar av samhället och ekonomin som faller utanför såväl den privata som den offentliga sektorn och där föreningar, folkrörelser och liknande sammanslutningar är centrala aktörer. Regeringen har i budgetproposition för 2002 informerat om att en arbetsgrupp kommer att tillsättas på detta område inom departementen. Vi anser att det är en självklarhet att det i en sådan arbetsgrupp även engageras representanter från den ideella sektorn, vilket regeringen inte nämner över huvud taget.

Det är också viktigt att regeringen fullföljer sina intentioner om att tillsätta en särskild utredare med uppgift att utreda och analysera frågor rörande allmänna samlingslokaler.

Flyktingfrågor

Förvarstagande

Idag kan en asylsökande tas i förvar om identiteten är oklar och behöver utredas, om det finns annat skäl som motiveras utifrån prövningen av rätten att stanna i Sverige eller det finns en risk att utlänningen håller sig undan inför utresan. Även personer som till Utlänningsnämnden överklagat ett avvisningsbeslut kan tas i förvar. Undantaget från dessa regler är att barn endast i undantagsfall tas i förvar och aldrig ensamt.

För att frihetsberöva någon i mer än två veckor krävs synnerliga skäl. Vid risk för att den asylsökande kommer att hålla sig undan kan denne frihetsberövas i upp till två månader. Någon permission får den som frihetsberövats inte. Det sistnämnda motiveras genom att man hänvisar till att frihetsberövandet gäller under en begränsad period.

Kristdemokraternas utgångspunkt är att förvarstagande endast skall ske i undantagsfall och att det måste finnas en tidsbegränsning. Såväl Amnesty International som UNHCR är av samma uppfattning. Idag kan ett förvarsbeslut, som är två månader långt, förlängas genom ett överklagande till länsrätten. Detta kan göras i princip hur många gånger som helst. Därför finns det i realiteten inte någon begränsning av förvarstagandetiden. Den asylsökande får heller inget besked om hur länge han kommer att frihetsberövas. Vid omprövningen eller överklagandet behöver myndigheterna endast ange ett antagande om att personen ifråga kommer att hålla sig gömd inför utvisningen. Enligt utsago från frivilligorganisationer brukar inga omständigheter eller bevis anföras som styrker påståendet. Detta är, enligt vår mening, helt oacceptabelt.

Kristdemokraterna förordar att även alternativa former till förvarstagning bör utredas och prövas. Särskilt viktigt är detta för den grupp asylsökande som har blivit torterade. Många psykologer menar att det för denna grupp upplevs som att utsättas för ytterligare tortyr när de stängs in.

Vi anser vidare att kvinnor skall erbjudas förvar avskilt från män. Barn skall, enligt vår uppfattning, tas i förvar i yttersta undantagsfall och då endast i några timmar. Barnet bör istället placeras hos en jourfamilj eller något liknande.

Utredning och beslut om uppehållstillstånd

Myndigheternas behandling av ansökan om uppehållstillstånd drar ofta ut på tiden. Migrationsverket har nyligen sänkt sin ambitionsnivå för handläggning av asylansökan från 6 till 10 månader. Genomsnittstiden för ett asylärende är nu 345 dagar. Denna handläggningstid är helt orimlig. Kristdemokraterna accepterar inte att Migrationsverket sänker sin ambitionsnivå till 10 månader och att man trots resurstillskottet ändå inte säger sig kunna följa ens den 6 månader långa handläggningstiden enligt regleringsbrevet. Vi finner det samtidigt minst sagt anmärkningsvärt att regeringen låter detta ske utan några invändningar.

Idag läggs stora pengar på långa förläggningstider och sjukvård. Inte minst gäller det vård för att ta hand om depressioner och annan psykisk ohälsa som drabbar de asylsökande bland annat på grund av långa väntetider. Från psykiatrin hörs ofta protester över ett myndighetsförfarande som drabbar människor som redan haft svåra upplevelser. Om resurserna istället sattes in i ett tidigt skede av processen skulle handläggningstiderna bli kortare. Snabbare handläggning innebär även att resurser som idag till stor del läggs på sjukvård och boende skulle kunna frigöras och i sin tur kunna läggas på en snabbare handläggning. Det skulle minska en psykiskt pressande väntan, vilket i sin tur kan leda till färre självmordsförsök, som även ökar bland asylsökande barn, och lätta på trycket för den psykiatriska vården. Kristdemokraterna har i sitt budgetförslag anslagit ytterligare medel för att handläggningstiderna skall kunna förkortas.

Tolk

Tillgången på auktoriserade tolkar är varierande beroende på vilket språk tolkningen gäller och var i Sverige man bor. Men ett krav måste vara att myndigheter och institutioner i första hand efterfrågar auktoriserade tolkar. Enligt en rapport från Integrationsverket använder sig svenska myndigheter av icke-auktoriserade tolkar eller anlitar invandrares anhöriga som tolkar i 90 procent av fallen. Vid 9 procent av alla tolkuppdrag använder kommunerna barn som tolkar – i skola och förskola gäller det 22 procent av alla uppdrag. Detta är helt oacceptabelt. Rättssäkerheten hotas och känslig information kan komma i fel händer och skada den asylsökande. Den asylsökande måste kunna lita på tolkens kunnighet och integritet. Därför skall barn inte fungera som tolkar.

Till asylsökande kvinnor som varit utsatta för sexuella övergrepp eller som på grund av det våld de utsatts för är rädda för män, skall det utses kvinnliga offentliga biträden och tolkar. Det är även viktigt när barn skall förhöras att de kan få en tolk av samma kön. Företrädesvis skall det vara tolkar som är vana vid barn och barnens sätt att uttrycka sig.

Ta professionellas uttalande på större allvar

Flyktingars och asylsökandes hälsoproblem, fysiska såväl som psykiska, måste uppmärksammas mer och i ett tidigare skede än vad som idag är fallet. I de fall det är en psykolog eller en kurator inblandad, så måste man ta en större hänsyn till deras intyg, utlåtande m.m. Idag finns det en tendens hos Migrationsverket och Utlänningsnämnden att underskatta sådana uttalanden.

Stärkt rättssäkerhet i utlänningsärenden

Artikel 3 i FN:s konvention mot tortyr förbjuder en stat att sända en person till ett land där han eller hon riskerar att utsättas för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Sverige har åtagit sig att följa konventionen men är trots detta det land som har flest fällande domar hos FN:s kommitté mot tortyr. En granskning av 6 500 fall under en treårsperiod visar att skillnader i antalet avslag varierar kraftigt beroende på vem som vid tillfället är ordförande. Det är bl.a. mot bakgrund av detta uppenbart att rättssäkerheten för asylsökande är helt undermålig. Kristdemokraterna har tidigare försökt verka för att utlänningsnämnden skall läggas ner och i olika motioner samt i Kommittén om ny instans- och processordning i utlänningsärenden (NIPU) förordat en ny instansordning för utlänningsärenden. Även om betänkandet från NIPU överlämnades redan 1999 har regeringen inte återkommit med en proposition. Förra året fattade dock riksdagen ett beslut om att Utlänningsnämnden skall läggas ner och att utlänningsärenden istället skall prövas av förvaltningsdomstolar. Vi förutsätter att regeringen fullföljer riksdagens beslut.

Skyddsbehövande

Personer som enligt utlänningslagen inte definieras som flyktingar men ändå är skyddsbehövande kan få uppehållstillstånd i Sverige. Skyddsbehövande är enligt 3 kap. 3 § tredje stycket utlänningslagen t.ex. en person som på grund av sitt kön eller homosexualitet känner välgrundad fruktan för förföljelse i sitt hemland. Stark kritik har riktats mot invandringsmyndigheternas tillämpning av denna lag samt att kompetensen och beslutsunderlaget är bristfälligt. Kristdemokraterna har i tidigare motioner påpekat att en översyn måste göras av tillämpningen av lagen. Vi välkomnar således det uppdrag regeringen har gett till myndigheterna att bl.a. se över praxis i frågan. I samband med detta är det dock viktigt att kompetensen vid invandringsmyndigheterna och beslutsunderlaget om situationen i hemländerna för homosexuella och/eller kvinnor genast ses över.

Humanitära skäl

Enligt utlänningslagen kan uppehållstillstånd ges till utlänning som av humanitära skäl bör få bosätta sig i Sverige. Det kan vara fråga om sådana humanitära skäl som hänförs till den sökandes personliga förhållanden t.ex. sjukdom, psykiskt eller fysiskt handikapp. Uppehållstillstånd kan också ges när förhållandena i hemlandet är sådana att det vore inhumant att tvinga utlänningen att återvända dit. Enligt många kritiska röster har bedömningen av vad som är humanitära skäl blivit alltmer restriktiv. Många gånger anses inte allvarliga sjukdomar, eller som t.ex. i kosovo- och bosnienflyktingarnas fall såväl psykiska trauman, avsaknad av vård och bostad i hemlandet som risk för konflikter, ha varit tillräckligt för att behandlas som humanitära skäl. Mot bakgrund av detta anser Kristdemokraterna att tillämpningen av utlänningslagens 2 kap. 4 § första stycket 5 bör ses över och att man redogör för vad som i huvudsak kan anses vara humanitära skäl.

Verkställighetshinder

I de fall verkställighet av utvisningen inte kan ske med anledning av att ursprungslandet inte tar emot sin medborgare måste det, enligt vår mening, finnas en mer rimlig tidsgräns då uppehållstillstånd skall ges. Det är inhumant att, som det ser ut idag, låta människor som inte kan utvisas leva i osäkerhet år efter år. Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett reviderat förslag på tidsgräns när det gäller verkställighetshinder i utvisningsärenden.

Våld mot kvinnor

Det är helt oacceptabelt att kvinnor skall behöva leva med risken att utsättas för våld och övergrepp. Genom betänkande 1998/99: JuU3 beslutades om en ändring av fridskränkningslagen. Det är uppenbart att dessa förändringar inte var tillräckliga. Kristdemokraterna hävdade i enlighet med Lagrådets yttrande att lagen om fridskränkningsbrott ger stora tolkningssvårigheter. Det är otillfredsställande att riksdagsmajoriteten stiftar lagar som innehåller uppenbara brister och som inte blir det stöd för misshandlade kvinnor som krävs. Från 1 oktober 1998 till 31 december 1999 polisanmäldes drygt 1 000 kvinnofridsbrott. Endast 10 procent av de anmälda brotten har gått till åtal. Detta visar på behovet av en tydlig lagstiftning. Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett skärpt lagförslag.

Varje år anmäler 20 000 svenska kvinnor en man för misshandel. Endast var femte anmälan leder till åtal. Polis, åklagare, socialtjänst och hälso- och sjukvården brister fortfarande i rutiner och hantering av ärendena. Samarbetet mellan myndigheterna behöver fördjupas och handläggningen bli effektivare. Hela rättsapparaten måste arbeta snabbare. Polisens minskade resurser innebär ett urholkande av rättssäkerheten, och därför anslår Kristdemokraterna betydligt mer resurser till rättsväsendet i sitt budgetförslag.

Välutbildade poliser med kunskaper om orsakerna till våldsbrott och om hur våldet påverkar offret kan positivt bidra till kvinnans fortsatta agerande och hennes möjligheter att bli av med det ständiga hotet om misshandel, innan det är för sent. Både polis och åklagare kan fortfarande göra mycket mer i arbetet med att bekämpa våld mot kvinnor. Den redovisning av en inventering i 11 av 21 polismyndigheter som Rikspolisstyrelsen tidigare har överlämnat till regeringen visar bl.a. att alltför stort ansvar läggs på den enskilda polisen. Videokamera används endast i vissa polisdistrikt. Detta är en bra metod för att säkra bevis under förutsättning att kvinnan inte motsätter sig att bli filmad. Vikten av att dokumentera misshandelsskador kan inte nog understrykas. Kristdemokraterna anser att videofilmning för att dokumentera misshandel bör användas i alla polisdistrikt.

Droger ligger bakom mycket våldet mot kvinnor. Två tredjedelar av våldsbrotten mot kvinnor begås inomhus av en för kvinnan tidigare bekant person. Flera misshandelsfall sker nattetid när krogarna stänger. Det svenska dryckesmönstret innebär generellt att storkonsumtionstillfället är förlagt till veckoslut och helgdagar. Detta bör uppmärksammas av regeringen i det kommande arbetet.

Brottsoffer kan erbjudas livvaktsskydd. Det är en åtgärd som många gånger upplevs som integritetskränkande. Det vore rimligare att gärningsmannen får sin frihet beskuren. Lagen om besöksförbud är ett viktigt skydd för kvinnor som hotas, förföljs eller trakasseras. De män som överträder besöksförbudet bör förses med elektronisk fotboja, eller på annat sätt få sin frihet inskränkt. Straffsatserna för män som överträder besöksförbudet bör skärpas.

Alltför många män som förgriper sig på kvinnor får aldrig någon dom för de brott de begår. Ett hinder idag är de bristfälliga rättsintygen. Skall någon kunna dömas krävs att det finns bevis. Rättsintygen är ett sätt att säkra bevis. Knappt en tredjedel av rättsintygen är användbara. Resten är av för dålig kvalitet. Då kravet på objektivitet styr åklagarens arbete framstår betydelsen av att kunna säkra bevis som avgörande. I början av läkarutbildningen ingår ett avsnitt om rättsintygen. Det finns skäl att repetera detta när studenten har nått en högre medicinsk utbildningsnivå och har en reell möjlighet att kunna göra en bedömning av misshandelsskador, som kan vara svårtolkade.

Vid Rikskvinnocentrum, RKC bedrivs forskning om sexualiserat våld. Där finns ett unikt material samlat om kvinnor som utsatts för våld. Ett flertal kvinnor kan följas under sjukhusvård och rättsprocess. Resurser bör ges för undersöka rättsintygens betydelse för utfallen i domstol.

En kvinna som utsatts för misshandel eller våldtäkt, upplever ofta en mycket svår psykisk press under en eventuell rättegång. Detta resulterar ofta i att hon inte orkar fullfölja denna utan i stället tar tillbaka sin anmälan. Kvinnor behöver därför stöd i sin utsatta situation. Kvinnan bör ges tillgång till juridiskt biträde under hela förundersökningen och rättegången. Kvinnan skall också erbjudas professionell psykolog- eller kuratorshjälp för att bearbeta sina ofta traumatiska upplevelser.

Samhället måste tydligt markera att våld mot kvinnor är ett allvarligt brott. Mannen som misshandlat eller våldtagit kvinnan måste under strafftiden få behandling, psykoterapi/gruppterapi, så att misshandeln eller våldtäkten inte upprepas.

Det finns idag cirka 150 kvinnojourer i Sverige. 126 av dem är anslutna till ROKS, Riksorganisationen för Kvinnojourer och resterande till Sveriges Kvinnojourers Riksförbund. Bägge dessa organisationer har del av statligt stöd. Kvinnojourerna är en fantastisk resurs för alla de kvinnor som tar sin tillflykt dit när hot och våld blir övermäktigt och då hemmet inte längre är en trygg plats. Kvinnojourerna fungerar olika och drivs i huvudsak genom ideellt arbete. Den ideella insatsen där syster möter medsyster är av stor betydelse men de små ekonomiska resurserna gör att verksamheten på mindre orter kan vara svår att hålla igång. Ungefär hälften av landets kommuner ger bidrag till sin lokala kvinnojour, vilket möjliggör för den att ha anställd personal. Storleken på stödet varierar från kommun till kommun och många har på senare år dragit ner på sina bidrag eller tagit bort det helt. Många av landets kvinnojourer har svårt att finansiera sin verksamheten. Finansieringsfrågorna bör beaktas i det kommande arbetet.

Kvinnor som utsatts för upprepat våld av make/sambo och som söker skydd utanför hemmet skall ha rätt till polisskydd för att hämta sina och barnens personliga tillhörigheter i bostaden. Enligt nuvarande lag har mannen möjlighet att neka polisen tillträde till bostaden.

Trafficking

Den snabbt accelererande handeln med fattiga kvinnor och barn, idag allt oftare från Östeuropa till Västeuropas storstäder, måste betecknas som en sexualiserad slavhandel. Trafficking, som det kallas för, är en internationell handel för sexuellt utnyttjande i prostitution, bordellverksamhet och framställning av pornografi. Handeln anses omsätta 70 miljarder kronor årligen. En kartläggning genomförd av Kvinnoforum visar att antalet prostituerade kvinnor från Baltikum och Östeuropa har ökat markant i Norden. Rikskriminalen uppskattar att trafficking i Sverige under de senaste åren omfattat 400–600 kvinnor per år. Straffsatserna för den som döms är relativt lindriga jämfört med knarkhandeln.

Riksrevisionsverket har i en rapport granskat problemen med trafficking i Sverige. Verket påpekar att de reguljära färjeterminaler som har trafik från Polen, Estland och Litauen är observanta på denna typ av handel och ensamma unga kvinnor utfrågas om de har pengar och vem de skall besöka. Någon dokumentation görs dock inte och informationen går således inte vidare till andra gränskontroller. Kvinnorna kan sedan smugglas vidare via andra gränsövergångar. Vid till exempel Arlanda, Sturup och Landvetter är kontrollen av handel med kvinnor inte en prioriterad uppgift.

Ännu ett problem är att det saknas en brottsrubricering mot handel med kvinnor. RRV menar även att gränspolisen bör försöka få kvinnorna att frivilligt stanna i landet för att kunna vittna mot människosmugglarna. Regeringen bör genast återkomma med ett lagförslag om trafficking som tar hänsyn till ovannämnda problem. Sverige bör även ta initiativ till att EU agerar kraftfullt för att kunna ingripa mot brottsligorna.

Den smutsiga hanteringen med barnpornografi har motverkas genom innehavskriminalisering. Kristdemokraterna har länge kämpat för detta. Barn som utsätts för sexuella övergrepp, av det slag som produktion och spridning av barnpornografi innebär, skadas allvarligt. Sverige bör aktivt medverka även på den internationella arenan mot denna verksamhet.

Rasistiska organisationer

Kristdemokraterna anser, tvärt emot regeringen, att det vore till fördel att kriminalisera stöd till och deltagande i rasistiska och kriminella organisationer. Det är en åtgärd för att komma tillrätta med den grova kriminaliteten och bevara det demokratiska samhället. Den grova och organiserade brottsligheten ska mötas med en effektiv lagstiftning. Det har uppmärksammats i särskild motion.

Barnets rättigheter

LSS

Det är sedan tidigare känt att många kommuner brister i sin handläggning av LSS-ärenden. Detta är allvarligt med tanke på att LSS-insatser för många funktionshindrade innebär en avsevärt förbättrad livskvalitet.

Regeringen bereder för närvarande förslag kring sanktionsavgifter i de fall kommuner dröjer med att verkställa domar som avser insatser enligt LSS. Det har visat sig vara ett vanligt tillvägagångssätt att kommuner väntar med att genomföra det LSS-stöd som domstolen fastställt. Kristdemokraterna anser att det finns anledning att skärpa kommunernas ansvar och handläggning på detta område.

Föräldrarnas rätt enligt konventioner

Enligt regeringens synsätt ska även barnomsorgen ses som en del av utbildningssystemet. FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter statuerar i artikel 26:3: Rätten att välja den undervisning, som skall ges åt barnen, tillkommer i främsta rummet deras föräldrar. Sverige bryter flagrant mot detta när det gäller barnomsorgen. Visserligen kan föräldrar i teorin välja vilken barnomsorg de vill, men i praktiken är föräldrarna utsatt för en politiskt motiverad stark ekonomisk styrning.

Barnäktenskap

Kristdemokraterna förutsätter att regeringen fullföljer riksdagens tillkännagivande med syftet att förbjuda barnäktenskap.

Barns rätt att höras

Barnombudsmannen har påpekat att man måste se barnen som individer med egna rättigheter. Ett barns berättelse och upplevelser är lika viktiga som en vuxens och kan tillföra nya och intressanta uppgifter vid handläggningen av en asylansökan. Kristdemokraterna delar denna uppfattning.

Utlänningslagens 11 kap 1 § Utredning om barn m.m. lyder: Vid bedömningen av frågor om tillstånd enligt denna lag skall det, om det inte är olämpligt, klarläggas vad barn som berörs av ett beslut i ärendet har att anföra och det skall tas den hänsyn till det anförda som barnets ålder och mognad motiverar. Lagtexten är tvingande i den meningen att den anger ordet skall. Det är därför anmärkningsvärt när Migrationsverket ändå inte hör barn som uttryckligen framfört önskemål om detsamma. Enligt FN:s barnkonvention skall konventionsstaterna tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. För detta ändamål skall barnet särskilt beredas möjlighet att höras.

Ensamma flyktingbarn

Under senare delen av 1990-talet har antalet ensamma flyktingbarn som kommit till Europa och sökt politisk asyl ökat. Under 1990-talet kom 3 000–4 000 barn till Sverige. Bara under förra året sökte omkring 240 ensamma barn asyl. Tyvärr har mottagandet i Sverige inte varit anpassat till deras behov. Många av barnen riskerar att fara illa i asylprocessen. Omhändertagandet av de ensamkommande barnen måste förbättras och utgå från barnets bästa.

Äldres rättigheter

En sammanhållen äldrepolitik får inte endast handla om vård och omsorg. Det friska åldrandet, de äldre som en resurs att ta till vara och ett väl fungerande samspel mellan generationerna är viktiga beståndsdelar för att bygga det samhälle som erbjuder full delaktighet åt alla. I detta avseende har det svenska samhället stora brister idag. En förhärskande ungdomskultur riskerar att skapa klyftor mellan generationerna. Många äldre upplever att deras livserfarenhet och kunskaper inte tas till vara och därmed inte kommer samhället och nya generationer till godo. Den kristdemokratiska idépolitiken betonar alla människors lika och unika värde och med dessa värderingar kommer generationsklyftorna att överbryggas så att varje människas unika livserfarenhet blir en tillgång i samhället.

På arbetslivets område är diskrimineringen av äldre påtaglig. Den faktiska pensionsåldern, som inte alltid inträtt efter individens eget val, är idag ca 59 år. Äldre personer har stora svårigheter att komma tillbaka till arbetslivet efter perioder av långtidssjukskrivning eller arbetslöshet. Dessa svårigheter visar sig oftast redan efter 50-årsåldern. Äldre är därmed en starkt diskriminerad grupp på arbetsmarknaden. Aktuell forskning visar att ålder inte är en faktor som avgör människors kapacitet i arbetslivet. Äldres breda erfarenhet och förvärvade kompetens gör dem i själva verket till skickliga och konkurrenskraftiga yrkesutövare.

Den äldre arbetskraften behövs i själva verket mer än någonsin i det svenska samhället när andelen yrkesverksamma minskar och pensionärer och studerande ökar. Den hotande arbetskraftsbristen riskerar att hämma tillväxten och bli en påfrestning på våra välfärdssystem. EU-kommissionen har också varnat för brist på arbetskraft om Europa behåller nuvarande takt på pensionsavgångar.

För att möjliggöra för de äldre som så önskar att stanna kvar längre på arbetsmarknaden krävs förändringar i lagar och regelverk men också en attitydförändring i det offentliga samhället och i företagsvärlden. De nuvarande diskrimineringslagarna bör utökas till att omfatta förbud mot diskriminering av äldre. Inom flera EU-länder finns redan idag förbud mot åldersdiskriminering.

Äldre personer drabbas av diskriminering också vid behov av vård. Den svenska vården präglas av köer till en rad behandlingar och detta förhållande drabbar speciellt den äldre befolkningen negativt. Sedan mitten av 80-talet har antalet vårdplatser mer än halverats och denna drastiska neddragning har inte skett på grund av minskade vårdbehov bland de äldre. Äldre utestängs idag ofta från tillgång till akut sjukhusvård eller klinikplatser av medicinska eller kirurgiska skäl. Bristen på vårdplatser tvingar i många fall landstingen att föra över äldre svårt sjuka till den kommunala omsorgen som saknar tillräckliga vårdresurser. Denna diskriminering av äldre är ett allvarligt avsteg från den nationella handlingsplan för äldrepolitiken som riksdagen enigt ställt sig bakom.

Om de äldre skall kunna utgöra en resurs på samhällslivet olika områden och känna sig trygga att deras vård- och omsorgsbehov kan tillgodoses förutsätter detta att varje form av diskriminering undanröjs. När äldre i Sverige idag utsätts för allmän diskriminering sker detta utan möjlighet till prövning i en besvärsinstans.

En äldreombudsman – inom ramen för en bredare rättighetsombudsman – bör övervägas för att verka för förbättring av de äldres förhållanden samt även ta initiativ till egna utredningar och lämna förslag till åtgärder. Detta kan övervägas i samband med den utredning som ser över de s.k. främjandeombudsmännen.

Det allmännas ansvar för bostadsförsörjningen

Det åligger enligt regeringsformen det allmänna att trygga den enskildes rätt till bostad. I Sverige finns dock (frånsett rätten till specialanpassad bostad för äldre och funktionshindrade) ingen rätt till bostad ens för de mest utsatta individer. Varje persons rätt till bistånd prövas individuellt. Ett fungerande system med sociala förturer, sociala kontrakt och andra former av hjälp med att skaffa en bostad måste vara fundamentalt i socialtjänstlagens yttersta mening. Kristdemokraterna vill därför betona vikten av att socialtjänstlagen också i praktiken ska ge stöd för boende som en social rättighet.

I skrivelsen hänvisas till att regeringen föreslagit en ny lag om allmännyttiga bostadsföretag. Kristdemokraterna ifrågasätter starkt detta förslag, vilket är ett led i utvecklingen mot en alltmer statsstyrd bostadspolitik. Lagen är verkningslös och meningslös. Den kommer inte att förbättra kommunernas förutsättningar att ta ansvar för bostadsförsörjningen, utan enbart förstärka en rad obalanser på bostadsmarknaden. Även om allmännyttan fyller en viktig funktion, kan kommunerna inom ramen för det kommunala självstyret också utan eget kommunalt bostadsbolag ta sitt bostadsförsörjningsansvar, genom samverkan med privata fastighetsägare.

Hemlöshet

1998 tillsattes en parlamentarisk kommitté med uppgift att utreda den samlade problematiken kring hemlöshet. Kommitténs uppdrag löpte ut 31 december 2001. Kristdemokraterna har krävt att Kommittén för hemlösa ska få ett förlängt förordnande och att uppdraget då breddas till att också handla om missbrukarvård i samarbete med myndigheter och organisationer.

Segregation

Den mest kraftfulla åtgärden för att motverka segregation är att se till att alla bostadsområden har en blandad bebyggelse med flera olika upplåtelseformer. För detta behövs fler bostäder. Regeringen har inte lyckats stimulera det byggande av hyresrätter som krävs för en rörlig bostadsmarknad. Dessutom försvårar regeringen friköp av hyresrätter som skulle öka blandningen av upplåtelseformer och därmed människors inflytande över sitt boende. Det behövs en större andel bostadsrätter i många förorter. En viktig målsättning i integrationsarbetet är att alla ska bo i en trygg och attraktiv stadsdel. För att åstadkomma detta måste brottsförebyggande åtgärder uppmärksammas mer i stadsplaneringen. Även i skötseln och upprustningen av offentliga miljöer kan brott förebyggas. Kristdemokraterna anser att kommunerna bör upprätta en bebyggelseinriktad brottsförebyggande policy som framgår av översiktsplanen.

Livstidsstraffet

År 2000 finns fler livstidsdömda på svenska anstalter än någon gång tidigare under 1900-talet. Dessvärre tycks denna grupp växa i antal beroende dels på utdömda straff, dels på en restriktivare hållning i fråga om att bevilja nådeansökningar. Trycket från samhället att domstolarna ska döma till allt längre fängelsestraff har lett till att regeringen ändrat sin praxis att bevilja nåd.

Livstids fängelsestraff bygger på inställningen att en människa aldrig kan bli bättre. Kristdemokraterna tror inte att livstidsstraffet har större preventiv effekt än ett tidsbestämt straff. Fram till slutet av 80-talet beviljades den som var dömd till livstidstraff nåd efter cirka sex år, det vill säga att straffet tidsbestämdes. Livstidsstraffet omvandlades då till 14–16 år och den dömde släpptes villkorligt efter halva tiden. I praktiken innebar detta att livstidsstraffet motsvarade 7–8 år i fängelse. Nådepraxis idag innebär att ett livstidsstraff omvandlas till ett tidsbestämt straff på kring 20 år. En lagändring som får till följd att livstidsstraffet avskaffas skulle inte självklart innebära mildare påföljder. Däremot blir påföljden genom ett tidsbestämt straff förutsägbar och politiskt neutral. Den dömande makten hålls då isär från den verkställande. Det är inte regeringen utan domstol som ska bestämma straffet. I frågan om att avskaffa livstidsstraffet och införa tidsbestämda straff har Kristdemokraterna i andra sammanhang begärt en utredning.

Utbildning om mänskliga rättigheter

Det är glädjande för en kristdemokrat att se att regeringen nu anammat vad Kristdemokraterna länge arbetat för, en betoning av begreppet värdegrund. Dock anser Kristdemokraterna att värdegrunden måste betonas mer i skolorna än vad som görs idag.

Skolan bör tillsammans med föräldrarna föra samtal om vilka värderingar som är viktiga att föra vidare till nästa generation. Skolan kan stödja föräldrarna i att lära eleven att leva ett gott liv. Eleverna måste få träning i att utifrån människovärdesprincipen fundera över etiska dilemman för att på så sätt tränas till etisk reflexion i vardagen. Värdegrunden måste finnas mitt i skolans vardag, och kopplas till den egna situationen och det egna beteendet. Såväl samhälleliga företeelser som konflikter under raster och mobbningssituationer kan ge upphov till etiska samtal.

Skolans värdeförmedling måste ske i alla ämnen. Religionsämnet spelar dock en särskild roll för förmedling av vårt kristna kulturarv. För att kunna diskutera värdegrunden och etiska frågor men också för att kunna jämföra med och förstå andra kulturer och religioner är det viktigt att alla elever ges goda baskunskaper i det svenska kulturarvet, där kristendomen utgör en viktig kärna.

Det är angeläget att den nya lärarutbildningen ger blivande lärare goda möjligheter att arbeta aktivt med värdegrundsfrågor och etiska riktlinjer. I dag kan en blivande lärare passera genom hela lärarutbildningen utan att arbeta med begreppet värdegrund. Detta är oacceptabelt.

Kristdemokraterna tycker också att det är bra att regeringen har tagit till sig av våra idoga försök att få till stånd en antimobbningskampanj.

Stockholm den 18 februari 2002
Ingvar Svensson (kd)
Björn von der Esch (kd)	Ragnwi Marcelind (kd)
Ingemar Vänerlöv (kd)	Rolf Åbjörnsson (kd)
Kjell Eldensjö (kd)	Magda Ayoub (kd)
Maria Larsson (kd)	Inger Strömbom (kd)
Dan Kihlström (kd)	Amanda Agestav (kd)