med anledning av skr. 2002/03:126 Fortsatt reformering av tingsrättsorganisationen

Motion 2002/03:Ju20 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen begär att regeringen avbryter det pågående s.k. reformarbetet av tingsrättsorganisationen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avvakta fortsatt omorganisation inom domstolsväsendet tills ytterligare konsekvensanalyser genomförts av hittills genomförda nedläggningar.

Motivering

Regeringen presenterar i skrivelsen 2002/03:126 hur reformarbetet i domstolarna har utvecklats och vilka organisatoriska förändringar av tingsrättsorganisationen som planeras. I handlingsplanen och i uppföljningen av handlingsplanen redogör regeringen för målsättningen med den s.k. reformeringen, vilken är att bibehålla tillgängligheten, skapa möjligheter för en stärkt beredningsorganisation, säkerställa möjligheterna för att rekrytera personal, skapa förutsättningar för återkommande kompetensutveckling, öka möjligheterna till specialisering och förbättra den geografiska samordningen med rättsväsendets övriga myndigheter.

Kristdemokraterna har motsatt sig regeringens reformarbete som i praktiken hittills inneburit att 37 tingsrätter försvunnit och ett stort antal tingsrätter hotas av nedläggning. Domstolsverket har föreslagit regeringen ytterligare förändringar och kommer, med regeringens goda minne, att fortsätta slakten av domstolsorganisationen.

Tidigare var regeringens skäl för tingsrättsnedläggningarna av ekonomiskt slag, men när dessa skäl inte längre höll har kvalitetsmässiga skäl i stället åberopats. Ingen har emellertid kunnat påvisa att de mindre domstolarnas verksamhet vare sig hållit eller håller en sämre kvalitet än de större. Tvärtom visar t.o.m. Domstolsverkets egen statistik att mindre tingsrätter både har kortare omloppstider och lägre kostnader. Det är också en villfarelse att den marginella ökningen av antalet domare vid en sammanslagning medför att man uppnår en högre grad av specialisering. Ett annat skäl regeringen anger för sammanslagningarna är en stärkt beredningsorganisation och att man skulle ha möjlighet att anställa beredningsjurister i domstolarna. Enligt Riksrevisionsverket visar granskningen att det även inom ramen för en liten tingsrätt är möjligt att stärka beredningsorganisationen. Riksrevisionsverket framhåller dessutom att ledningens inställning och vilja när det gäller att förändra arbetssätt och organisation är en betydelsefull faktor för att kunna stärka beredningsorganisationen.

Regeringens politik – en utarmning av rättsväsendet

Bakgrund

Den tingsrättsorganisation som inrättades 1971 har fungerat väl. Domstolskommittén som hade i uppgift att minska landets 97 tingsrätter till 43 stycken mötte så starkt motstånd ute i landet att regeringen fick dra tillbaka kommitténs direktiv. I stället påbörjade regeringen besparingsaktioner mot tingsrätterna, och i synnerhet de mindre tingsrätterna har varit utsatta för stora besparingsbeting. Det finns exempel på tingsrätter som varit tvungna att spara 25 procent under åren 1996–1998. Till detta kom beslutet om att inskrivningsmyndigheterna skulle koncentreras till ett fåtal tingsrätter med budget- och personalnedskärningar som följd. Denna utveckling ledde till att framför allt de mindre tingsrätterna med en neddragen personalstyrka blev mycket sårbara. Oro och osäkerhet bredde ut sig bland befolkning på orten men även bland domstolspersonalen och eventuella sökanden till arbeten på orten. De mindre tingsrätterna har svälts ut av Domstolsverket och när man då till sist får beskedet att tingsrätten skall läggas ner, förväntas man sprattla och kämpa för sin överlevnad. Den domstol som inte längre orkar detta omtalas i skrivelsen som en remissinstans som inte motsätter sig den fortsatta nedläggningen. Det är uppenbart att den så kallade domstolsreformen bygger på en politisk ovilja att behålla de mindre och medelstora tingsrätterna.

Utvärderingen av de genomförda förändringarna av tingsrättsorganisationen

Regeringen hänvisar i sin skrivelse till den särskilda utredare som tillsattes av regeringen på initiativ av justitieutskottet. Regeringen beslutade den 30 maj 2002 att ge en särskild utredare uppdraget att göra en utvärdering av förändringar av tingsrättsorganisationen som genomförts åren 1999–2001. Utredaren skulle bedöma hur de genomförda förändringarna förhåller sig till de mål som regeringen ställt upp för arbetet med att reformera tingsrättsorganisationen. Mål som exempelvis att reformarbetet skall bedrivas med utgångspunkt från de krav som medborgarna har rätt att ställa på snabbhet, kvalitet och service och med beaktande av domstolarnas särskilda roll, att dömande verksamhet skall finnas nära medborgarna och bedrivas i hela landet osv. Den särskilda utredaren började arbeta den 12 september 2002. Experter förordnades fr.o.m. den 5 november tillika med en referensgrupp av politiska företrädare. Utredningen redovisade sitt uppdrag den 31 januari 2003.

Referensgruppen hade som uppdrag att tillföra synpunkter på reformeringen under tre sammanträdestillfällen. Referensgruppen hade ingen beslutsrätt eller möjlighet att reservera sig. Den särskilda utredaren hade ingen skyldighet att ta någon som helst hänsyn till vad referensgruppen ansåg. Kristdemokraternas representant i referensgruppen valde därför att hoppa av med hänvisning till att hon inte kunde sitta med i en utvärdering som skulle ta ett utvärderingsresultat på två års nedläggningar och dess konsekvenser till intäkt för att nedläggningarna kan fortgå utan några negativa konsekvenser. Direktiven för utredningen var alldeles för snäva och tog sikte på ett alldeles för kort tidsperspektiv. Enligt vår mening behövs en betydligt längre utvärderingsperiod innan man kan överblicka de verkliga konsekvenserna av nedläggningarna och sammanslagningarna av tingsrätterna.

Bakbunden opposition

Kristdemokraterna har hela tiden motsatt sig nedläggningarna och sammanslagningarna av tingsrätterna. Vi har gång på gång i motioner, interpellationer, debatter och artiklar angett att regeringens målsättning sannolikt är enbart en tingsrätt i varje län. Detta har regeringen och dess representanter i olika sammanhang nekat till. Idag ser vi resultatet i regeringens skrivelse.

Regeringen har med Domstolsverket som verktyg arbetat för att successivt lägga ner den ena tingsrätten efter den andra. Oppositionen har inte haft möjlighet att agera politiskt eller motsätta sig nedläggningarna eftersom frågan har avgjorts genom regeringsbeslut. På grund av att antalet tingsrätter och platsen för var en tingsrätt ska vara förlagd idag regleras i förordning och inte i lag, har regeringen kunnat avgöra en fråga som borde ha behandlats i riksdagen. Kristdemokraterna har hela tiden hävdat att alla frågor som rör domstolarnas framtid måste regleras i lag.

Samordning av vissa tingsrätter och länsrätter

Kristdemokraterna utesluter inte en förändring av tingsrättsorganisationen. Vi har länge föreslagit att åtgärder ska vidtas för att en samordning mellan länsrätter och tingsrätter kan bli möjlig, och vi välkomnar förslag i denna riktning. Även genom att lägga samman allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar kan administrativa rationaliseringar och en tydligare rättstillämpning uppnås. Körkortsmål kan t.ex. handläggas samtidigt som underliggande trafikbrott avgörs. Detsamma gäller ekobrott som skulle vinna mycket på att avgöras i samband med skattemålen.

Den övergripande målsättningen i det kommande reformarbetet med en ny domstolsorganisation ska vara ett livaktigt, kompetent och lokalt förankrat rättsliv. Detta gäller både för de allmänna domstolarna och för förvaltningsdomstolarna. Om enskilda tingsrätter är för små bör detta kunna lösas genom ändrad domkretsindelning samt en ändrad fördelning av mål mellan förvaltningsdomstolar och allmänna domstolar. De grundläggande principerna om förfarandet vid domstol, muntlighet, omedelbarhet och koncentration, ska givetvis bibehållas och respekteras. Om någonsin regionala aspekter har bäring gäller detta rättsväsendets utbredning över hela landet.

En domstolsorganisation med lokal förankring

Lokal förankring och ortens självkänsla

Kristdemokraterna är beredda att möta de krav som samhällsutvecklingen medför och det gäller givetvis också tingsrättsorganisationen. Samtidigt vill vi poängtera att en förändring inte kan göras utan att hänsyn tas till ett helhetsperspektiv; en nedlagd tingsrätt innebär att poliser, åklagare och advokater försvinner från orten. Tidigare har justitieutskottet vid ett flertal tillfällen gett uttryck för vad lokal förankring är. I Ds 1982:2 Domstolarna i framtiden, en idéskiss omnämns ortens självkänsla som ett tungt argument. Det är uppenbarligen så att tingsrätten utgör en viktig del i ortens självbild och är en källa till stolthet. Vidare är den synnerligen viktig för att bevara förtroendet för rättsväsendet. Vid en nedläggning av tingsrätterna riskerar även orterna att utarmas på kompetens och utvecklingskraft, vilket rimmar illa med regeringens övriga ambitioner rörande en levande landsbygd. Därför är det intressant att regeringen i skrivelsen själv anger argument såsom bevarandet av ortens självkänsla. Man anger också som skäl att andra aktörer inom rättsväsendet har centraliserats och flyttat till de större orterna och att det har varit positivt. Det har blåst en centralistisk vind genom svenskt rättsväsende med modell central administration och lokal verksamhet. Denna ideologi har i omgångar drabbat kronofogde-, polis- och åklagarmyndigheterna men har inte alltid haft positiva effekter. Till exempel har polisernas restider ökat. Det gäller inte enbart de poliser som reser till domstolen för att vittna utan även i hög grad de transporter som polisen får ta ansvar för till och från domstolarna. Detta har lett till att den polisbil som skulle finnas på orten är på resa många mil från de människor som behöver polisens närhet.

I skrivelsen anger regeringen att utredningens uppfattning är att arbetet med att skapa större och mindre sårbara tingsrätter bör fortsätta, även om de mål som regeringen ställt upp för de berörda sammanläggningarna hittills endast delvis har uppnåtts. Detta är ett oroväckande och avslöjande ställningstagande. Regeringen har för avsikt att ge upp sina egna målskrivningar. Ett exempel på ogenomtänkt glesbygdspolitik är sammanslagningen av tingsrätterna i Ljusdal och Hudiksvall. Nu har Bollnäs tingsrätt under en längre tid levt under press om nedläggning. Kristdemokraterna har i olika debatter ställt frågan till regeringen hur helhetsbedömningen görs då man fullständigt urholkar stora områden i inlandet genom att lägga ned tingsrätter. Det är helt uppenbart att medborgarperspektivet med tyngdpunkt på tillgänglighet samt lokal förankring värderas relativt lågt i regeringens domstolsreform. Vi anser att ett av de starkaste skälen till att inte lägga ned de mindre tingsrätterna är just att man vid nedläggningen förlorar den lokala förankringen. Ett levande tingshus påminner invånarna om rättssamhällets närvaro samt om befolkningens deltagande och insyn i rättsskipningen genom nämndemannauppdraget. Detta förstärker den sociala kontrollen och motverkar anonymitet i samhället.

Det är ett oavvisligt krav att en domstol har en egen identitet, detta utifrån domstolens särställning i det demokratiska rättssamhället. Det är tänkbart att domstolen kan ha förrättningar på andra ställen än huvudorten, vilket har varit fallet i Sverige i alla tider då man haft tingsställen utanför domstolens stationeringsort. Däremot är det inte lämpligt att ha kanslier på olika ställen eller att på annat sätt dela upp domstolen, t.ex. så att flera domstolar har en gemensam chef. Att domstolen har förrättningar utanför huvudorten är inte ett argument för att en mindre tingsrätt kan läggas ned.

Avstånd och restider

Ett annat viktigt argument mot nedläggningarna av tingsrätter är avstånden och de restider som de medför. Restiden i kombination med väntetider på allmänna kommunikationer riskerar leda till att människors vilja att inställa sig i tingsrätten kommer att minska. Det är olyckligt om viljan att vittna påverkas av avstånden. Att vara borta från arbetet hela dagar med förlorad arbetsinkomst innebär ökade kostnader, vilket även talar mot besparingsargumenten. Det är anmärkningsvärt att regeringen i sin skrivelse inte redogör för hur dess glesbygdspolitik ska utformas genom de förslag som den lägger fram i domstolsskrivelsen. Ingenstans talar man heller om de ökade kostnader som kommer att följa på reformeringsarbetet.

Vidare försvåras nämndemännens deltagande i rätten av de stora avstånden, vilket också Riksrevisionsverket påpekat i sin utredning. Nämndemännens närvaro i rättegången har haft och har stor betydelse, men att rekrytera nämndemän är redan idag ett svårt arbete. Hur ska nämndemännen i fortsättningen motiveras att ställa upp med långa resvägar, lågt arvode och dålig milersättning? En nämndeman och vittnen får idag 12 kronor per mil i reseersättning, vilket ska jämföras med domare och advokater som har rätt till 27 kronor per mil exklusive mervärdesskatt.

Media uttrycker också sin oro över att inte kunna bevaka olika brottmål. Ingen tidning har råd eller tid att skicka iväg en journalist över dagen för att bevaka rättegångar flera timmars resväg bort. Detta riskerar att omintetgöra dagens system där de lokala tidningarna förmedlar vad som händer i tingsrätten och hur domstolen tolkar lagstiftningen, vilket har betydelse för den lokala debatten och för det brottsförebyggande arbetet.

Mot bakgrund av det ovanstående vill vi betona ett helhetsperspektiv där den enskilde medborgaren sätts i centrum. Vi anser att framtiden kommer att ställa nya krav på närhet och lokal förankring för att garantera rättssäkerhet. Kristdemokraterna menar därför att omorganisationen inom domstolsväsendet måste avstanna och att inga nya förändringar görs förrän konsekvenser av de hittills genomförda nedläggningsprojekten kunnat avläsas.

Stockholm den 12 juni 2003
Ragnwi Marcelind (kd)
Peter Althin (kd)	Yvonne Andersson (kd)
Ingemar Vänerlöv (kd)	Ingvar Svensson (kd)
Tuve Skånberg (kd)