med anledning av skr. 2002/03:140 Jämt och ständigt - Regeringens jämställdhetspolitik med handlingsplan för mandatperioden

Motion 2003/04:A1 av Anders G Högmark m.fl. (m)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kritiken mot regeringens handlingsplan.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om våra mål med jämställdhetspolitiken.

2 Inledning

Jämt och ständigt – regeringens jämställdhetspolitik med handlingsplan för mandatperioden är en skrivelse som visar att stora brister finns i det jämställdhetsarbete som regeringen driver.

I skrivelsen lämnar regeringen en redovisning av hur jämställdhetspolitiken har utvecklats sedan 1999. Redovisningen omfattar insatser inom de flesta politikområdena, samt det internationella jämställdhetsarbetet. I handlingsplanen redovisas huvuddragen i det fortsatta jämställdhetsarbetet, politikområde för politikområde.

Regeringen anger även fem fokusområden som kommer att lyftas fram i den kommande jämställdhetspolitiken. Dessa områden är:

• representation; jämn fördelning av makt och inflytande,

• lika lön för lika och likvärdigt arbete,

• mäns våld mot kvinnor, prostitution och handel med kvinnor för sexuella ändamål,

• män och jämställdhet, samt

• sexualiseringen av det offentliga rummet.

Handlingsplanen diskuterar åtgärder för i stort sett alla politikområden, och den omfattande texten tycks beskriva ett omfattande arbete. Men trots att handlingsplanen kan verka ambitiös vid första ögonkastet kommer den i dagsläget på många områden att vara verkningslös. Det är ytterst oklart vilka åtgärder regeringen ämnar vidta, och hur man konkret tänker närma sig de problem som iakttagits.

Handlingsplanen kommer enligt regeringen att utvecklas och preciseras, vilket är välbehövligt. Planen är onödigt detaljerad och spänner över många områden samtidigt som den är oklar. Det som ser bra ut på ytan ger inte jämställdhet i praktiken. Det är dags att regeringen börjar arbeta med jämställdhetspolitikens grunder och slutar att polera ytan.

3 En handlingsplan utan handlingskraft

Vår kritik av skrivelsen består sammanfattningsvis i att den är onödigt detaljerad samtidigt som den i realiteten inte leder till någonting. Skrivelsen är ointressant. De vitala delarna, förslagen på vad som kan lösa problemen, saknas i stor utsträckning. Ofta är det oklart vilka åtgärder som regeringen tänker vidta. I de fall en åtgärd föreslås är tidsplan och metoder inte beskrivna. Regeringen inleder med en korrekt problembeskrivning om informella strukturer och en segregerad arbetsmarknad. Men konkreta lösningar saknas, vilket är oroande. Samtidigt är även regeringens tidigare försök att förändra maktstrukturen missriktade. Lösningen är inte, vilket vi sett prov på tidigare, en ännu starkare offentlig sektor och särlagstiftning för kvinnor.

Inledningsvis tycks regeringen reflektera över det gångna arbetet vilket ger intryck av öppenhet för en viss självkritik. Det är förtroendeingivande att regeringen påtalar brister i det arbete som bedrivits:

i alltför liten mån har arbetet varit inriktat på att påverka de informella strukturer som skapar och upprätthåller den ojämna maktfördelningen mellan könen.

Begreppet pappamånad får innebörden att det är just de månaderna som bör tillhöra pappan, dvs. enbart en liten del av den totala tiden. De politiska reformerna bemöts av ett genussystem och kan rent av stärka föreställningarna om fundamentala skillnader mellan kvinnor och män.

Men dessa reflektioner lämnas därhän. Ingen hänsyn tas i handlingsplanen. Regeringen hävdar endast att en utredning skall tillsättas om föräldraförsäkringen.

Frånvaron av konkretion och precision går som en röd tråd genom skrivelsen. Ett par axplock kan belysa hur den på ytan detaljerade skrivelsen faller sönder vid en närmare läsning.

Vid en framtida förstärkt utvärdering av olika skatteregler kommer jämställdhetsfrågorna att uppmärksammas.

Regeringen överväger förslag som syftar till att inom polisväsendet öka kunskapen om kvinnors respektive mäns olika villkor i samhället.

För att ytterligare markera vikten av dessa frågor kommer regeringen att överväga tydligare formuleringar i framtida styrdokument till myndigheterna och i den fortlöpande myndighetsdialogen.

Regeringen följer noga de insatser som genomförs inom åklagarväsendet.

Regeringen kommer att vara mer aktiv i arbetet med att öka andelen kvinnor utbildningsinsatserna kommer att intensifieras under de kommande åren.

Samma otydlighet finns på de flesta områden. Uppgifter saknas om hur situationen ser ut i dagsläget, när de planerade åtgärderna kommer att ske samt hur arbetet kommer att bedrivas.

Oklarhet råder även gällande de åtgärder som regeringen vidtagit sedan 1999, men regeringen själv beskriver arbetet som omfattande. Det är beklämmande att regeringen säger att det inte alltid finns tillgång till verktyg att mäta resultatet. Det allra mest grundläggande i allt jämställdhetsarbete är att ha tillgång till mätverktyg. Konkreta mätbara mål måste sättas, annars kan allt arbete vara lönlöst. Redovisningen sägs vara mer inriktad på aktiviteter, vilket egentligen innebär att regeringen inte har någon vetskap om vad som åtgärderna lett till, om de överhuvudtaget haft någon effekt.

Insikten att vissa åtgärder riskerar att förstärka föreställningarna om skillnader mellan män och kvinnor tas i synnerhet inte till vara när det gäller kvotering. Kvoteringsåtgärderna har mycket riktigt lett till att Sverige på ytan är ett av världens mest jämställda länder i fråga om representation i olika församlingar. Regeringen meddelar att strävan efter en jämn könsfördelning kommer att fortsätta. Målet är att hälften av de nyutnämnda myndighetscheferna ska vara kvinnor och hälften män. Regeringens hållning visar en felaktig syn på jämställdhetsbegreppet. När jämställdhet ses som en jämn könsfördelning tappas den egentliga innebörden i jämställdhetsbegreppet: att alla individer ska ges likvärdiga möjligheter. Jämställdhet innebär att ingen individ av något kön diskrimineras. Målet med jämställdhetspolitiken borde vara ett arbete för att motverka diskriminering. Insikt finns dock om att en kvalitativ analys också måste göras i församlingar med balanserad könsfördelning. Men faktum att jämn könsfördelning inte behöver leda till jämställdhet tycks inte bekomma regeringen när den berömmer sig för att ha uppnått en bra statistisk könsfördelning.

Med detta dock inte sagt att könsfördelning är irrelevant. En jämn könsbalans som uppkommit på naturlig väg är en indikator som visar på att män och kvinnor förmodligen ges likvärdiga möjligheter. Statistiken är ett av de bästa instrument vi har för att påvisa om en sortering efter kön pågår. En sned könsfördelning visar förmodligen att diskriminering pågår. Med kvotering skapas en konstlad könsbalans, som på ytan kan verka jämställd. Men egentligen finns ingen vetskap om män och kvinnor ges likvärdiga möjligheter inom organisationen. Att lika många män och kvinnor ges plats i en församling genom utsatta kvoter är ingen garanti för att de väl där ges samma möjligheter. Men att kvoteringen leder till att jämställdhetsbegreppet missuppfattas som en jämn könsfördelning i stället för frånvaro av diskriminering är inte åtgärdens enda nackdel. Att vidta en åtgärd som kvotering innebär att synen på män och kvinnor som tillhörande var sitt könskollektiv förstärks. Då cementeras uppfattningar om könsroller och om fundamentala skillnader mellan män och kvinnor. Målet borde ju i stället vara att ifrågasätta dessa attityder. Kvotering är ett steg bort från strävan att se människan först och att könstillhörigheten ska vara irrelevant.

Kvotering sägs vara bra för att bryta rollföreställningar och skapa förebilder. Men regeringen bör fråga sig om det enda sättet att skapa förebilder är att ge vissa personer förtur på grund av kön?

Att regeringen sticker huvudet i sanden i fråga om det egna arbetets misslyckande är ett återkommande fenomen. Den könssegregerade arbetsmarknaden är ett problem erkänner regeringen, men att detta till stor del beror på den offentliga sektorn nämns inte. De interna problem som påtalas lämnas helt därhän, vilket ger intryck av att regeringen inte anser att dessa är av så allvarlig art. Både riksrevisionen och arbetsgruppen för metodutveckling i jämställdhetsarbetet inom Regeringskansliet framlägger dock allvarlig kritik gällande jämställdhetsarbetet. Det vore därför i allra högsta grad intressant att veta vad man tänker göra åt löneskillnaderna inom Regeringskansliet.

Saknas gör även en diskussion om vad det är som gör att jämställdhetslagen inte tycks fungera. Regeringen erkänner att lagen tycks vara verkningslös och hävdar att den därför måste skärpas. Men ingenting sägs här om utvärdering och ifrågasättande av själva arbetsmarknadsdomstolen, den instans som tillämpar lagen. Jämställdhetslagen kommer alltid att vara tandlös när den tillämpas av parterna själva. Trots att omkring hälften av ärendena avslutas på grund av att diskriminering inte har kunnat bevisas, diskuterar regeringen inte arbetsmarknadsdomstolen. Anmälningar om diskriminering av gravida sägs ha ökat markant. Uppgift om utfallet av anmälningarna saknas dock.

Regeringen har på många sätt misslyckats med att uppnå en verklig jämställdhet. Vårt mål är ett samhälle där alla individer ges likvärdiga möjligheter att förverkliga sina livsprojekt. Ett samhälle där individen sätts i centrum och där könstillhörighet är sekundärt.

4 Våra mål med jämställdhetspolitiken

Regeringens jämställdhetspolitik har ännu i dag inte lyckats skapa en möjlighet för vare sig kvinnor eller män att välja livsriktning oavsett kön. Varje varelse som föds till kvinna måste fortfarande förhålla sig till kulturellt betingade könsroller.

Jag är kvinna och jag formas därför till en kvinnlig roll, till att ta en kvinnlig position. Denna roll, denna position är betydligt mer variationsrik än för hundra år sedan, men vetskapen om att jag är kvinna fortsätter att forma mig och mitt liv, fortsätter att bilda den tolkningsram utifrån vilken mina handlingar bedöms. Vi är fortfarande mer kvinnor än människor.

Nina Björks moderna klassiker Under det rosa täcket påvisar mycket tydligt att det är långt kvar till den dagen då varje individ är fri från förväntningarna att uppfylla den roll som han eller hon ska spela. Handlingar bedöms olika beroende på om det är en man eller kvinna som utför dem. Detta kan ingen kvotering i världen råda bot på. Det enda som kan bryta ner föreställningar om hur män och kvinnor förväntas bete sig är en långsiktig attitydförändring. Särlagstiftning skapar segregering och förstärker könsroller. Särlagstiftning är inte lösningen. Det enda sättet att komma fram till ett samhälle där män och kvinnor uppfattas som individer främst och där kön är irrelevant, är att alla behandlas lika inför lagen. Frihet ger jämställdhet.

5 Ekonomisk frihet

En fungerande jämställdhetspolitik förutsätter att både män och kvinnor är självständiga. Den kanske viktigaste formen av oberoende är att kunna leva på sin lön. Utan ekonomiskt oberoende kan vi inte uppnå ett jämställt samhälle. Med ekonomiskt oberoende menar vi oberoende från stat, make eller andra institutionella förhållanden som traditionellt sett beslutat över enskilda människors ekonomiska situation.

6 Personlig frihet

Dagens kvinnor vägrar att behöva göra ett val mellan karriär och familj. Deras strävan är riktig. Ingen yttre omständighet ska kunna begränsa individens livsprojekt. Föräldraskap och familjeliv måste gå att kombinera och fungera mycket bättre än vad det gör idag. Förändrade attityder och flexibla lösningar är vägen fram.

7 Frihet på arbetsmarknaden

Problem med diskriminering gentemot kvinnor förekommer både inom privat och offentlig sektor. Kvinnor tjänar mindre och har inte likvärdiga möjligheter. Men jämställdhetslagen har inte åstadkommit märkbara förändringar. Jämställdhetslagen kommer alltid att vara tandlös när den tillämpas av arbetsmarknadens parter. Det som behövs är en sammanhållen anti-diskrimineringslagstiftning.

Att kvinnor i stor utsträckning dessutom i och med sina yrken är hänvisade till den offentliga sektorn gör att de saknar tillgång till en fri arbetsmarknad. Den offentliga sektorn och bristen på alternativa arbetsgivare har blivit en kvinnofälla.

8 Frihet för familjen – en flexibel barnomsorg

Valfriheten är lika viktig i familjelivet som på arbetsmarknaden. Brist på mångfald och valfrihet gör att den svenska barnomsorgen inte svarar upp mot kraven som ställs i det moderna arbetslivet. I och med kunskapssamhällets framväxt blir behovet av valfrihet ännu större. När projektarbete som sköts hemifrån varvas med deltidsarbete i närheten eller när heltidsarbetet kräver låga resor ställs höga krav på en flexibel barnomsorg. Det är än viktigare att kunna välja olika former av barnomsorg vid olika tider i livet. Det finns ingen entydig bästa lösning för alla föräldrar och barn. Men genom maxtaxan förlorar familjerna sin valfrihet, barn tvingas in på kommunala daghem.

9 Kvinnofrid

Den mest påtagliga ofriheten är rädslan och våldet. Varje år polisanmäler drygt 20 000 kvinnor i Sverige att de blivit misshandlade. De allra flesta fallen av övergrepp sker i hemmet och av kvinnans man, sambo eller pojkvän. Var tionde dag dödas en kvinna av en man som står henne nära. Vi anser att kvinnors trygghet går att öka. Kvinnor skall känna sig trygga i hemmen, på arbetsplatsen och ute på gator och torg. Gärningsmän skall omhändertas och lagföras och utsatta kvinnor skall ges hjälp och stöd.

10 En kulturell förändring

Alla människors lika värde är grunden för ett demokratiskt samhälle. Det är hos oss som synen på våra medmänniskor grundas. Oavsett vad den bristande synen på kvinnor beror på så måste det klargöras att detta inte är acceptabelt. När kvinnor förolämpas, diskrimineras, inte ges inflytande eller stympas och misshandlas måste samhället reagera. Den straffrättsliga lagstiftningen är ett medel att tillförsäkra alla människor, kvinnor som män, en rätt till frihet och frid. Den öppna diskussionen om etik och moral är lika viktig. På så sätt kan vi få den långsiktiga attitydförändring som kommer att ge varje människa möjlighet att forma sitt eget liv.

Se vidare våra konkreta förslag i kommittémotionen En verklig jämställdhet.

Stockholm den 17 september 2003
Anders G Högmark (m)
Patrik Norinder (m)	Henrik Westman (m)
Tobias Billström (m)	Anna Lindgren (m)
Carl-Axel Johansson (m)