med anledning av skr. 2002/03:140 Jämt och ständigt - Regeringens jämställdhetspolitik med handlingsplan för mandatperioden

Motion 2003/04:A4 av Tina Acketoft m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utgångspunkten för jämställdhetsarbetet skall vara att öka kvinnors makt och inflytande.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om brister i regeringens handlingsplan rörande de grundläggande orsakerna till kvinnors sämre villkor.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om makt och ägande.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ny arbetstidslagstiftning.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att konkurrensutsätta den offentliga sektorn.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en radikal plan för att undanröja orsakerna till löneskillnaderna mellan kvinnor och män.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvinnors företagande.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om jämställdhetsbonus.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om våld mot kvinnor.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om integrationspolitiken.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bekämpande av människohandel för sexuella ändamål.

Inledning

Liberalismen ser först och främst till individen. Feminism handlar till stor del om att se till strukturer. Den liberala feminismen är att se de strukturer som skapar männens överordning och kvinnors underordning, och vilja förändra så att individerna kan forma sitt liv oberoende av kön. Våra grundkriterier är valfrihet och ökad egenmakt. Den liberala jämställdhetsutmaningen består i att se till att kvinnor får ökad makt över sina egna liv. Jämställdhet handlar naturligtvis om både kvinnor och män, att människor skall kunna forma sina liv oavsett könstillhörighet. Men skall vi i grunden kunna förändra dagens könsrollssamhälle måste vi våga se verkligheten som den är. På de flesta av livets områden har kvinnor mindre makt och möjligheter än vad män har. Männen å sin sida är också fångna i den tvångströja som könsrollerna skapar. Både kvinnor och män har allt att vinna på ett jämställt samhälle. Makt i vardagen, i arbetslivet, över hushållsekonomin såväl som i samhället i stort. Liberala feminister vill att mer makt skall gå till kvinnan själv, inte till staten och samhällsapparaten.

Under Bengt Westerbergs tid som jämställdhetsminister 92–94 genomfördes en lång rad jämställdhetsreformer och arbetsprocesser startades. I propositionen Delad makt – Delat ansvar lades en ny grund för det fortsatta jämställdhetsarbetet. Kvinnomaktutredningen tillsattes med uppgift att kartlägga och analysera kvinnors och mäns olika villkor vad gäller makt och inflytande på livets alla områden. För att kunna göra något åt problem måste man först känna till dem, ha kunskap. Kvinnomaktutredningen visade tydligt på de ojämställda villkoren vad gäller pengar, löner, kapital, arbetstid och inflytande över arbetet. Kort sagt, kvinnor har mindre makt än män på de allra flesta av livets arenor.

I Kvinnomaktutredningens slutbetänkande från 1998 konstaterades att Sverige inte bara är ojämställt när det gäller arbetslivet utan även när det gäller familjelivet. Fast några år gått sedan dess är denna problembeskrivning i allra högsta grad relevant. I dagens Sverige har kvinnor fortsatt huvudansvar för hem och familj, begränsad makt över det egna arbetslivet, lägre lön i förhållande till sina manliga kollegor, och få kvinnor sitter på chefsposter. Sverige må vara världens mest jämställda land, men Sverige är inte ett jämställt land. Vi är heller inte på alla punkter bäst i klassen. I Frankrike t.ex. finns det mer än dubbelt så många kvinnor på chefspositioner jämfört med Sverige. De orättvisa löneskillnaderna har slutat krympa. Det delade föräldraansvaret går oändligt långsamt framåt. En viktig anledning är att Socialdemokraterna som styrt detta land – med få avbrott för borgerliga regeringar – inte inser att det behövs såväl en djupare samhällsanalys för att finna källan till ojämställdheten som nytänkande och förändringar i synen på hur kvinnor skall få mer makt över sin vardag och över hur de osakliga löneskillnaderna mellan könen skall bekämpas. Vid en genomläsning av regeringens kartläggning av vad den åstadkommit under perioden 1999–2002 konstaterar vi att Nätt och jämt varit ett mera rättvisande namn på skrivelsen.

Regeringen fokuserar på symptomen i stället för på orsakerna

Det blir tydligt efter att ha läst regeringens skrivelse Jämt och ständigt (2002/03:140), att Socialdemokraterna benhårt håller fast vid ett gammalt strukturtänkande och inte tycks inse att vi inte kan strukturellt belysa problem genom att plåstra om symptomen. Vi måste göra upp med patriarkala synsätt på hur makt, pengar och stat skall förhålla sig till varandra och till både kvinnor och män. Jämställdheten är inte ett färdigt samhällsresultat som skall uppnås utan handlar om att skapa lika villkor för kvinnor och män att själva forma sina liv.

Viktiga fokusområden på jämställdhetsområdet

I skrivelsen Jämt och ständigt lyfter regeringen fram fem stycken fokusområden som särskilt skall lyftas under mandatperioden. Dessa är:

• representation; jämn fördelning av makt och inflytande,

• lika lön för lika arbete,

• mäns våld mot kvinnor, prostitution och handel med kvinnor för sexuella ändamål,

• män och jämställdhet,

• sexualisering av det offentliga rummet.

Vi vill i denna motion i korthet kommentera några av dessa områden. Vi återkommer i vår jämställdhetspolitiska motion som vi presenterar under allmänna motionstiden med mer djupgående förslag på hur vi vill driva det fortsatta jämställdhetsarbetet.

Jämn fördelning av makt och inflytande – på alla nivåer

Det är riktigt som regeringen skriver i sin skrivelse att Sverige har nått långt vad gäller andelen kvinnor i direktvalda politiska organ, på såväl kommunal, regional som nationell nivå. Situationen är mer dyster vad gäller jämställdheten i näringslivet. Få kvinnor sitter på toppositioner inom näringslivet och finns representerade i styrelser och kommittéer för statliga bolag. Inom högskola och universitet vittnar kvinnliga doktorander om att de upplever sig diskriminerade och inte betraktade som jämställda med manliga kollegor. Så långt är vi överens med regeringen om problembilden. Vad är då orsak, och hur förändrar vi verkligheten?

Jämställdhet handlar om makt. Kvinnor har generellt sett mindre makt och inflytande över sitt arbetsliv liksom män generellt sett har mindre inflytande över familjelivet. Vi anser att det i skrivelsen helt saknas ett resonemang kring hur vanliga kvinnor skall få ökad makt över sina liv. Jämn makt och inflytande handlar inte enbart om att få fler kvinnor på toppositioner. Om regeringen menar allvar med att det skall vara en jämn fördelning av makt och inflytande mellan könen måste kvinnors vardagliga situation belysas. Det handlar om att få vanliga kvinnor att känna att de har möjlighet att bestämma mer över sin vardag och sitt arbetsliv. Män behöver i sin tur få större insikt om vilket arbete som krävs för att få vardagslivet att gå ihop, för att på så sätt förstå att det måste gå att förena att vara pappa med ett arbete precis som det måste gå att vara mamma och samtidigt göra karriär.

Regeringens ensidiga fokus på kvinnorepresentation på de högsta positionerna tycks sprungna mer ur en önskan om statistiska resultat än vilja att förändra de grundläggande villkoren inom näringslivet. Då blir hot om kvotering uppifrån/utifrån en logisk slutsats. Vi vill inte på något sätt förneka att detta hot uppenbarligen satt fart på en hel del nomineringsprocesser, i någon mån har det säkert bidragit till att man inom vissa kretsar och företag även börjat tänka till på de mera grundläggande frågorna – hur värderar vi kompetens, är vi tillräckligt vidsynta för att kunna ta vara på kompetens av olika slag, hur ser villkoren på de något lägre nivåerna inom företaget ut för kvinnor osv.

Detta anser vi måste vara det huvudsakliga ämnet för förändringsprocesserna. Syftet med att nå en jämnare könsmässig representation i företagens ledning är inte att få en jämn och bra statistik. Det är att förändra arbetslivet så att det fungerar för alla människor och att förändra näringslivets (såväl som den offentliga sektorns) funktionssätt för att maximera effektivitet, produktivitet och därmed samhällsnytta och välstånd.

I sammanhanget bör noteras att de politiska verktygen är mångfacetterade men inte helt utbytbara. Visst kan opinionsbildning vara väl så viktig men samtidigt bör politiken inte försumma att analysera vilka villkor som man politiskt konkret kan förändra, hur rollfördelningen ser ut. Sålunda har kvinnor i lägre karriär klämts som osten mellan brödskivorna av ett näringsliv som säger att staten måste införa vita hushållstjänster till överkomligt pris men inte vill se sina egna glastak och en statsmakt som säger att näringslivet måste välja flera kvinnor till VD, trots att många kvinnor inte klarar vägen dit bland annat beroende på att möjligheten att kombinera en sådan karriär med ansvar för barn och hem tidsmässigt inte går ihop.

Ett exempel – i mängden – på hur regeringens handlingsplan går omvägar och tenderar till klåfingrighet i stället för att se till hur de grundläggande samhällsstrukturerna skall förändras är övervägandet om jämställdhetsklausuler i lagen om offentlig upphandling. Regeringen skriver i stycket Den offentliga upphandlingen s. 16 att regeringen efter utvärdering av användandet av antidiskrimineringsklausuler i myndigheters upphandling, överväger att vidta åtgärder som rör offentlig upphandling i syfte att stärka jämställdheten. Offentlig upphandling handlar i första hand om att köpa in varor och tjänster på ett så kostnadseffektivt sätt som möjligt. Vi tror att det finns en risk att lagen om offentlig upphandling urvattnas om alla övriga tänkbara och önskvärda mål skall vägas in. Finns det för många parametrar att ta hänsyn till riskerar det att bli godtyckligt hur man skall prioritera i det enskilda fallet. Är målen många riskerar det att öppna för godtycke. Enligt den svenska jämställdhetslagen är det redan idag förbjudet att diskriminera kvinnor. Vill vi utvidga jämställdhetskraven skall jämställdhetslagen skärpas.

Ekonomisk makt

Pengar är makt. Regeringen berör inte frågan om kvinnor, ägande och kapital. Kanske därför att ekonomisk makt sällan associeras med kvinnor. Det är intressant att konstatera att regeringen väljer att väja för detta. I Kvinnomaktutredningens slutbetänkande förs ett långt resonemang om begreppet ekonomisk makt. Där konstaterar man att begreppet ekonomisk makt i bemärkelsen makt över och kvinnor sällan kopplas samman. Detta förmodligen därför att makt att råda över sig själv inte varit förbehållet kvinnorna. Begränsas begreppet ekonomisk makt till att gälla makthavare i det privata näringslivet saknar kvinnor ekonomisk makt. Uppenbarligen är de socialistiska glasögonen kvar på jämställdhetsnäsan, jämställdhet vad gäller pengar och ägande är inte en fråga för regeringen.

Jämställd skattepolitik

Ett annat exempel på att regeringen är mera angelägen att göra sin handlingsplan lång än bra är det man tar upp kring skattefrågor. Trots att man säger sig vilja införa ett jämställdhetsperspektiv i skattepolitiken tar man i grunden inte alls upp skattefrågorna ur ett genusperspektiv. Varför sambeskattas kvinnor och män för förmögenhet 2003? Inkomster och kapital bör betraktas individuellt även ur skattehänseende. Att sambeskattningen inte bara är ett kollektivistiskt synsätt på familjen utan även kraftigt missgynnar kvinnor av andra skäl torde stå glasklart för vem som helst som ser den ojämställda fördelningen av ägande.

Inte heller förefaller regeringen beredd att göra upp med de förlegade könsroller och könsmönster som gjort det inte bara möjligt utan självklart att skatterabattera traditionellt manligt hemarbete, såsom reparationer men inte kvinnligt, såsom underhåll. Detta är några exempel på konkret omtänkande som vi menar skulle falla ut ur användade av ett genusperspektiv på beskattningen.

Skenande sjukskrivningtal måste kopplas till maktdiskussionen

De skenande sjukskrivningstalen berörs kort i stycket om Kvinnors sysselsättningsgrad s.171. Trots det förefaller inte regeringen se sambandet mellan för små möjligheter att påverka sin vardag och ökade sjukskrivningstal. Enligt statistik från Riksförsäkringsverket visar det sig att problemet med stressrelaterad ohälsa framför allt drabbar kvinnor och personal inom den offentliga sektorn. Idag utgör kvinnorna en majoritet av det antal som varit sjukskrivna i mer än en månad. Enligt de senaste uppdaterade månadssiffrorna från Riksförsäkringsverket från juni 2003 var 64 procent av de långtidssjukskrivna kvinnor och 36 procent män. Kvinnorna utgör alltså en klar majoritet av det totala antalet sjukskrivna. Stress, press och utbrändhet föds ur en känsla av att ha för stort ansvar och för lite makt att påverka.

Ökad egenmakt i arbetslivet

För oss liberaler är en viktig strategi för att stävja den negativa stressen att stärka de enskilda arbetstagarnas ställning på arbetsmarknaden. Vi anser därför att den enskildes makt över arbetstiden måste stärkas. Detta är mycket viktigt för att kunna hantera överbelastning utan att drabbas av negativ stress. Problemställningen är som så ofta dubbel. Kvinnor, som ofta har huvudansvaret för hemmafronten, skulle behöva en mer flexibel arbetssituation men har i stället den mera stelbenta arbetsorganisationen och de fasta arbetstiderna medan män oftare har ett större inflytande över arbetssituationen.

Folkpartiet vill ha en ny arbetstidslagstiftning som ger större möjligheter att bestämma själv över arbetstidens längd och förläggning. Detta skulle betyda mindre stress för många. Folkpartiet har i flera år arbetat hårt för en arbetstidsreform som ger större frihet för den enskilde att påverka sin arbetstid. Vi vill att den femte semesterveckan, inarbetad semester och eventuella ytterligare lediga dagar som kan komma skall kunna läggas i en timbank som får tas ut som t.ex. kortare veckoarbetstid, en ledig dag när man behöver eller i pengar.

Köp fri tid

De flesta av oss vill satsa på både barn och jobb. Men efter dagens slut så finns ostrukna tvättberg och kladdiga köksgolv. Om det fanns möjlighet att köpa hushållstjänster till överkomligt pris skulle det minska stressen för många. Folkpartiet vill därför sänka skatten på hushållsnära tjänster så att det vita timpriset sänks. Vi har länge slagits för detta. Det är uppenbart att det finns behov av hjälp eftersom svart hemhjälp förekommer. Ett viktigt argument för att göra hushållsnära tjänster vita är att de som arbetar inom dagens svarta tjänstesektor inte har någon anställningstrygghet och inte får några pensioner den dag de går i pension. Men regeringen visar inga tecken på att vilja möjliggöra för stressade barnfamiljer att få en liten fristad i en annars så pressad och stressad tillvaro. Även här är likhetstanken överordnad, viktigare än att i praktiken göra det möjligt med lika villkor för kvinnor och män är att alla sköter städningen själva.

Lika lön för lika och likvärdigt arbete

Vad gäller lönefrågan så hänvisar regeringen i skrivelsen till att en handlingsplan skall presenteras under mandatperioden. Men Sveriges kvinnor har inte råd att vänta. Kvinnor tjänar i genomsnitt 82 procent av vad män gör. De orättvisa lönerna står still. I Sverige är ungefär 30 procent av arbetskraften anställd i offentlig sektor. De flesta är kvinnor. Inom vården är 90 procent av all personal kvinnor. Dessa kvinnor ser till att välfärden fungerar, men de får långt ifrån den lön de förtjänar. Bruttolönegapet mellan könen har inte blivit mindre under de tio senaste åren. I Sverige och Norge har gapet vidgats något, medan det blivit mindre i Finland och på Island. Om vi på allvar skall kunna göra upp med orättvisa löner och könssegregationen på svensk arbetsmarknad måste två centrala förändringar ske. Det behövs, för det första, fler kvinnor på ledande befattningar, för det andra en allmän press uppåt på lönerna inom de kvinnodominerade yrkena inom skola, vård och omsorg.

Gammalt strukturtänkande styr synen på löneskillnader

Regeringen skriver i stycket Lika lön för lika och likvärdigt arbete s. 10 att den viktigaste anledningen till de ojämna löneskillnaderna med hänsyn tagen till hela arbetsmarknaden är segregationen på arbetsmarknaden. Sverige har också fått kritik från FN-organet CEDAW för att ha en för könssegregerad arbetsmarknad. Regeringen har rätt i så måtto att traditionella kvinnliga yrken är låglöneyrken medan många traditionella manliga yrken är högstatusyrken och därmed också höglöneyrken. Manliga lågstatusyrken har likafullt högre löner än kvinnors motsvarigheter.

Orsakerna till den könssegregerade arbetsmarknaden är enligt vårt förmenande flera. En av anledningarna till att män tjänar mer än kvinnor är att de genom att vara verksamma i den privata sektorn har fler arbetsgivare att välja mellan. Det beror också på att det finns en lönesammanpressning i kvinnoyrkena, att många kvinnoyrken är lågstatusyrken samt att den offentliga sektorn bjuder på små möjligheter att göra karriär. Därför är det oerhört viktigt att staten, kommuner och landsting blir avsevärt anständigare som arbetsgivare.

Utifrån ett liberalt perspektiv är det helt avgörande för kvinnornas lönesättning och arbetsmarknad att bryta den socialdemokratiska dogmatik och den fackliga retorik som utgör en bromskloss i det praktiska konkreta jämställdhetsarbetet. Det har visserligen blivit lite bättre. Genom konkurrens mellan arbetsgivarna kan lönenivåerna inom de kvinnodominerade yrkena höjas. Detta kan illustreras till exempel med sjuksköterskornas situation. När kommuner och landsting började anlita bemanningsföretag började lönenivåerna stiga, tack vare att landstingens monopol som arbetsgivare bröts.

Vi delar regeringens uppfattning om att jämställdhetslagen är ett viktigt verktyg i det generella arbetet med att utjämna löneskillnaderna mellan könen och den kan även behövas ses över. Lönediskriminering är förbjuden och skall kunna prövas i domstol. Till skillnad från regeringen anser Folkpartiet att rättegångar i diskrimineringstvister bör handläggas av allmänna domstolar istället för den partsammansatta Arbetsdomstolen (AD). Parterna, fack och arbetsgivare har ett stort ansvar för den rådande lönesituationen, och därmed ett gemensamt intresse att försvara de avtal som resulterat i de ojämställda lönerna.

Lönebildningsfrågan i stort kan dock fortfarande inte lösas genom ännu mera lagstiftning. De orättvisa löneskillnaderna, den låga värderingen av många kvinnors yrken, den sammanpressade lönestrukturen och de många deltidslönerna måste bekämpas med andra metoder. Det är vår uppfattning att alltför ensidigt fokus på lönediskriminering under det senaste decenniet är en av orsakerna till att löneskillnaderna i hög utsträckning cementerats. Alltför lite kraft har ägnats åt de stora frågorna kring lönebildning och arbetsvillkor, alltför många har satt ett fåfängt och missriktat hopp till att lagstiftningen skall kunna svara på frågan vad en rättvis lön är.

Folkpartiet har lagt fram ett fempunktsprogram för kamp mot orättvisa löner:

• avmonopolisering av yrkesområden där de flesta kvinnor är verksamma – vård, skola och omsorg,

• storsatsning på fler småföretag och särskilda åtgärder för att främja kvinnligt företagande,

• sänkt skatt på hushållsnära tjänster,

• stimulera fler pappor att ta föräldraledighet bl.a. genom att införa en jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen,

• för över lönediskrimineringsmålen från arbetsdomstolen till vanlig domstol.

Kvinnors företagande

Regeringen talar sig i skrivelsen varm för att fler kvinnor skall ges möjlighet att starta eget företag. I stycket Satsningar på kvinnors företagande s. 69 säger sig regeringen vilja avsätta 42 miljoner kronor för att befrämja kvinnligt företagande. Men 42 miljoner kronor tar inte bort de verkliga orsakerna till att kvinnligt företagande är så lågt i Sverige. En av de viktigaste orsakerna till att färre kvinnor än män startar företag är att det sedan lång tid tillbaka funnits ett kraftigt motstånd hos framför allt socialdemokrater och vänsterpartister till att tillåta privata alternativ inom de yrkesområden, framför allt vård och skola, där kvinnor generellt har erfarenhet, kunskap och kompetens.

Folkpartiet har sedan länge slagits för att fler måste få chansen att starta och driva företag. Det skulle också ge fler kvinnor möjlighet att fungera som chefer och ledare och skapa en sund konkurrens om en arbetskraft som ofta både har god utbildning och stor erfarenhet. Ett annan viktig orsak till att nyföretagandet generellt sett är lågt i Sverige är att de regler som genomsyrar företagandet kännetecknas av krångel. Regeringen har tillsatt flera grupper och utredningar i syfte att förenkla företagarreglerna utan att något hänt.

Delat ansvar för hem och familj

Ambitionen att skapa ett mer föräldravänligt arbetsliv handlar i mångt och mycket om möjligheterna till delat ansvar för familj och barn. Att förändra villkoren på arbetsmarknaden till ett mer föräldravänligt arbetsliv är ett ansvar för både arbetsgivare och arbetstagare men också för staten. De socialistiska feministerna pläderar för att politikerna skall ha makten och möjligheterna att bestämma över de resurser som kvinnor och män behöver för att kombinera jobb och barn.

Folkpartiet delar självfallet regeringens syn på att det är mycket angeläget att fler pappor tar ut föräldraledighet. Att få fler pappor att ta ut sin föräldraledighet är en svår nöt att knäcka; allt kan inte – och bör inte – lösas genom lagar. Folkpartiet vill liksom regeringen höja taket i föräldraförsäkringen när det statsfinansiella läget tillåter. Utöver höjningar i taket föreslår regeringen inga andra förslag i skrivelsen. Vi liberaler har ett annat instrument som vi tror kan vara mycket verkningsfullt, nämligen införandet av en s.k. jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen. Den innebär att varje månad som tas ut i föräldraledighet, och som motsvaras av en månad den andra föräldern tar ut ger 90 procent i ersättning i stället för 80. Detta skulle säkerligen ha en mycket positiv effekt på antalet pappor som vill ta ut föräldraledighet.

Våld mot kvinnor

Våld mot kvinnor är ett ytterst allvarligt brott. Enligt statistik från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har det de senaste åren gjorts i genomsnitt ca 20.000 anmälningar om misshandel mot kvinnor per år. Samhället måste ingripa med sitt oreserverade stöd till kvinnan och i förekommande fall också till barnen.

Folkpartiet liberalerna har sedan länge förespråkat att alla kommuner skall ta fram en handlingsplan för hur våldsutsatta kvinnor skall hjälpas. Kommunerna måste kunna bistå med skyddat boende i större omfattning, och våldsutsatta kvinnor skall få möjlighet till social förtur gällande boende i hela landet. Vid utfärdat besöksförbud är det viktigt att polisen har väl utarbetade och effektiva rutiner så att kvinnan på bästa sätt kan skyddas och få den hjälp hon behöver. Det är angeläget att poliser och åklagare samverkar vid utredningar om överträdelser av besöksförbud. Det är också av yttersta vikt att kunskaper om och förståelse av problematiken kring våld mot kvinnor förbättras och att attityderna förändras inom hela rättsväsendet samt hos de sociala myndigheterna och inom sjukvården, något som regeringen påpekar i skrivelsen.

Regeringen refererar i skrivelsen till propositionen Ytterligare åtgärder för att motverka våld i nära relationer (prop. 2002/03:197), där bl.a. förändringar i besöksförbudslagen föreslogs. Vi liberaler tycker dock inte att regeringens förslag var tillräckliga. Vi anser bl.a. att det bör införas en försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll av män som inte kan förmås respektera ett utfärdat besöksförbud.

Våld mot kvinnor av svensk härkomst betraktas som ett justitieärende. Det politiska ansvaret rörande våld mot kvinnor med annan etnisk bakgrund ligger dock idag på integrationsministern. Det finns hedersrelaterat våld och det finns andra former av våld. Men våld är ändock alltid våld. Att bruka våld mot en kvinna är lika fel oavsett om den berörda kvinnan är från Haparanda eller Somalia. Det politiska arbetet med att bekämpa våld mot kvinnor bör därför alltid åligga justitieministern. Kvinnor är olika, oavsett etnisk tillhörighet och måste därför betraktas som individer. Att särskilja våldet mot invandrargrupper bidrar till att skapa gränser i samhället och ett dubbelt utanförskap.

Integrationspolitiken – ett politiskt havererat område

Segregation och utanförskap är kanske ett av de största politiska misslyckandena i modern svensk tid. Sverige är i många avseenden ett välmående land och borde därför också ha lyckats avsevärt bättre med sin integrationspolitik. Svensk invandrar- och integrationspolitik har sin grund i en förment välvilja som i verkligheten har fått motsatt effekt. Grundidén har varit att ge de nyanlända en god start i sitt nya land. I praktiken har ett kolossalt maskineri av byråkrater, projektledare och bidragsgivare försatt sina klienter i maktlöshet. Maktlöshet som leder till vanmakt, som leder till utanförskap. Invandrarkvinnor är i många avseenden de största förlorarna. Många av dem är helt avskurna från samhället genom att de saknar utbildning och jobb, vilket leder till dubbel maktlöshet. Det är givetvis bra att regeringen särskilt vill fortsätta arbetet med s k hedersrelaterat våld. Vi anser dock att jämställdhetsarbetet vad gäller integrationspolitiken måste ta sitt avstamp i de grundläggande villkoren för integration, nämligen jobb, utbildning och vardagsmakt.

Bekämpning av handel med kvinnor för sexuella ändamål

Varje år tvingas hundratusentals kvinnor och barn från fattiga områden runt om i världen in i prostitution och slavarbete. Det är nu hög tid att från politiskt håll ge handfasta verktyg för att förebygga och beivra människohandelsbrottet. Regeringen överväger att lägga ett förslag om en utvidgad kriminalisering. Från den 1 juli 2002 infördes i Sverige en särskild lag mot människohandel. Den nya lagen ger möjlighet att döma till straff på mellan två och tio år. Vi tycker det idag är för tidigt att ytterligare kräva en lagskärpning. Vi anser att dessa vidriga brott i första hand skall bekämpas genom upprättandet av en handlingsplan och genom ökade ekonomiska anslag till offren. Vi liberaler välkomnar därför att regeringen skall ta fram en handlingsplan, men vi ställer oss kritiska till att planen inte skall presenteras förrän 2006. Kravet på en handlingsplan framförde vi själva som en av tio punkter i en rapport om hur vi vill bekämpa människohandel för sexuella ändamål som presenterades våren 2003. Vi föreslog vidare öronmärkta statliga anslag, utbildning av rättsväsendet samt ett utökat bistånd till Östeuropa för att nämna några exempel.

Det är angeläget och bra att regeringen på allvar lyfter frågan om människohandel. Vad som saknas i regeringens skrivelse rörande detta område är en diskussion om hur vi hjälper och stöder de kvinnor som fallit offer för denna grymma handel och som påträffas i Sverige. Socialtjänstens uppdrag måste förtydligas till att ta ansvar för offren under utredningen eller tills permanent boende eller uppehälle är ordnat. Socialministern Lars Engqvist måste mycket tydligare än idag agera i denna fråga för att se till att berörda kvinnorna får den hjälp och det stöd som de självklart måste få.

Stockholm den 19 september 2003
Tina Acketoft (fp)
Erik Ullenhag (fp)	Mauricio Rojas (fp)
Cecilia Wikström (fp)	Birgitta Ohlsson (fp)
Karin Pilsäter (fp)