med anledning av skr. 2002/03:28 Migration och asylpolitik

Motion 2002/03:Sf3 av Ulla Hoffmann m.fl. (v)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillsättande av en särskild utredare.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om framläggande av en proposition grundad på Anhörigkommitténs betänkande.

Inledning

Regeringen ger i sin skrivelse (skr. 2002/03:28) Migration och asylpolitik en utomordentligt summarisk redovisning om utvecklingen på området i Sverige, i EU och i världen. Skrivelsen undviker både att ta upp och analysera problemen på området liksom att beröra den alarmerande flykting- och invandrarfientliga politik som bedrivs av alltfler regeringar i EU-kretsen. Ett av de allvarligaste uttrycken för denna utestängningspolitik riktad mot flyktingar är transportörsansvarsdirektivet som regeringen tyvärr accepterat. Regeringen uppvisar numera närmast en handlingsförlamning när det gäller lagstiftning på det asylrättsliga området om det inte gäller att implementera flyktingfientliga EU-direktiv. Nu har handlingsförlamningen även utsträckts till att inkludera nedläggningen av Utlänningsnämnden beslutad av en enhällig riksdag i november 2001.

Vänsterpartiet har i motioner under den allmänna motionstiden framfört sin övergripande syn på den flykting- och migrationspolitiska utvecklingen. I denna motion kommer endast ett par särskilda frågor att tas upp.

Flyktingstatus för personer som är förföljda på grund av kön eller sexuell läggning

Vänsterpartiet har i flera år i riksdagen motionerat om att förföljelse på grund av kön eller homosexualitet skall omfattas av flyktingbegreppet i 3 kap. 2 § utlänningslagen. Att som i dag placera förföljda kvinnor eller homosexuella i en särskild skyddskategori med förmåner som är sämre än vad som gäller för förföljda män utgör en faktisk diskriminering. Det betyder att Sverige bryter mot artikel 2 a i CEDAW-konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor.

Regeringen beslutade den 11 april 2002 att tillkalla en särskild utredare för att föreslå nödvändiga författningsändringar för att personer som känner en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning skall kunna betraktas som flyktingar enligt 1951 års Genèvekonvention.

Under hösten 2000 försäkrades från Regeringskansliet att orsaken till att utredningen ännu inte kommit igång var svårigheten att rekrytera en lämplig utredare. Vid riksdagens frågestund den 23 januari 2003 förklarade statsrådet Jan O Karlsson att beredningen av direktivförslaget om flyktingstatus snabbats upp högst avsevärt, varför Sverige borde förhålla sig passivt i fråga om att ändra utlänningslagen och avvakta arbetet inom EU.

Vänsterpartiet anser det vara högst olyckligt om regeringen nu låter den förlamning som utmärker allt EU-arbete med direktivförslag, som skulle stärka asylsökandes och immigranters rättsliga skydd, även spridas till vår nationella lagstiftning. När EU nu visat sig handlingsförlamat, utom när det gäller nya repressiva åtgärder för att bygga murarna runt Fästning Europa högre, är det ännu viktigare att gå före med positiva lagändringar på den nationella nivån och visa övriga EU-länder vägen. Regeringen bör erinra sig riksdagens beslut vid godkännandet av propositionen om ett svenskt EU-medlemskap att Sverige i EU skulle kraftfullt verka för en human och solidarisk flyktingpolitik. Regeringen bör omedelbart tillsätta den särskilda utredaren i enlighet med utredningsdirektivet 2002:49. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Anhöriginvandringen

Från den 1 januari 1997 skärptes de legala förutsättningarna drastiskt för familjeåterförening utöver kärnfamiljen. Det blev t.ex. i det närmaste omöjligt för gamla föräldrar till i Sverige bosatta vuxna barn att få förena sig med barnen i Sverige. Vänsterpartiet motsatte sig lagändringen i samband med att den genomfördes bl.a. med motiveringen att det i många fall skulle leda till humanitära tragedier. Röda korset kom redan 1998 med rapporten Rätten till familjeåterförening för anhöriga utanför kärnfamiljen efter 1 januari 1997. Rapportens innehåll ger en skakande bild av de systematiska humanitära katastrofer som 1997 års lagändring ledde till. Vänsterpartiets förutsägelser blev tyvärr både uppfyllda och överträffade.

Efter motioner från bl.a. Vänsterpartiet begärde riksdagen i en skrivelse till regeringen (bet. 1998/99:SfU5, rskr. 162) en skyndsam utvärdering av lagstiftningen om anhörigas rätt att invandra till Sverige. Kommittén avlämnade i februari 2002 delbetänkandet (SOU 2002:13) Vår anhöriginvandring. Kommittén slog bl.a. fast att lagändringarna:

fått vissa konsekvenser som inte kan anses acceptabla. Det har t.ex. blivit omotiverat svårt för en äldre förälder, som först en längre tid efter barnets bosättning i Sverige blivit sjuk eller på annat sätt beroende av barnet, att få uppehållstillstånd i Sverige.

Kommittén föreslog att kraven på hushållsgemenskap, beroende redan i hemlandet och snar ansökan skulle upphöra. I stället skulle krav på beroende och särskilda eller synnerliga skäl ställas. Kommittén föreslog också visst försörjningsansvar för anknytningspersonen, något som Vänsterpartiets ledamot i utredningen dock reserverade sig mot.

Nu har migrationsministerns statssekreterare, vid en konferens i Rättvik i början av januari 2003, meddelat att det inte kommer att läggas någon proposition till vårriksdagen om anhöriginvandringen. Regeringen tänker i stället vänta på att familjeåterföreningsdirektivet i EU antas. Detta är av flera orsaker en oerhört olycklig politik. Direktivförslaget har kört fast rejält och ingen vet när och om det kommer att antas. Varje ny version av direktivet har i förhållande till sin föregångare urvattnats ytterligare, och det är nu så innehållslöst att ett antagande blir en meningslös gest. Det är också en ren katastrof för de splittrade familjer och de vuxna barn som maktlösa tvingas åse hur deras åldriga föräldrar hjälplösa går under i hemlandet. Det är en cynism utan motstycke från den svenska regeringen. Regeringen bör under vårriksdagen lägga fram en proposition grundad på Anhörigkommitténs betänkande. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Stockholm den 4 februari 2003
Ulla Hoffmann (v)
Ingrid Burman (v)	Kalle Larsson (v)
Elina Linna (v)