med anledning av skr. 2002/03:29 Johannesburg - FN:s värdstoppmöte om hållbar utveckling

Motion 2002/03:MJ11 av Gunnar Goude och Lotta N Hedström (mp)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om globalisering och en internationell miljödomstol.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om förändrade produktions- och konsumtionsmönster, behovet av mätbara mål och uppföljningar av användningen av naturresurser.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om privatisering av vatten.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om energi.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om hälsa.

2 Inledning

FN:s världstoppmöte i Johannesburg var en besvikelse för alla människor som värnar om miljö, utveckling och fattigdomsbekämpning. Regeringens och Vänsterpartiets skrivelse andas allmänt tyvärr samma trötta uppgivenhet som präglade både mötet och större delen av processen fram till mötet, inklusive det svenska arbetet och – med några undantag – regeringens politik på området över huvud taget. Skillnaden jämfört med Riomötet 10 år tidigare var påtaglig. Nu lades till exempel mindre fokus på de förändringar som måste göras i de rika länderna. En förklaring är att de rika länderna uppfyllt så lite av sina åtaganden sedan Rio. Långt borta är också tanken på the peace dividend, d v s att kalla krigets slut skulle möjliggöra en överföring av resurser från det militära området till satsningar som är mera angelägna ur ett framtida miljö-, freds- och utvecklingsperspektiv. De missade chanserna sedan Rio har väsentligt bidragit till ökad otrygghet, materiellt och i övrigt, för människor och länder på många håll i vår värld.

Regeringens och Vänsterpartiets skrivelse består mest av ett referat av vidtagna och planerade åtgärder. Den undviker att tydliggöra de problem och målkonflikter vi står inför på olika områden. Den innehåller inga förslag. Det underliggande budskapet riskerar att bli: Toppmötet förändrar ingenting i svensk politik.

Miljöpartiet nöjer sig i denna motion med ett kort övergripande resonemang om hållbar utveckling samt synpunkter på några få områden. Vi återkommer, i likhet med regeringen och Vänsterpartiet, med övriga synpunkter i andra sammanhang.

3 Övergripande

Att trygga sysselsättningen, balansera den demografiska utvecklingen, häva segregeringen i städerna, och att påskynda övergången från att använda ändliga till att använda förnybara naturresurser är stora utmaningar. Det är dock svårare att hitta lösningar på dessa problemområden vart och ett för sig än att göra det genom en sammanhållen strategi för en hållbar utveckling. Hållbarhetspolitik bygger på att sätta upp ett omgivande regelverk för att underlätta samverkan mellan ekonomiska marknadsaktörer, deltagande sociala samhällsmedborgare och ekosystem som förser oss med livsavgörande naturresurser och som sedan klarar av att göra om vårt avfall till framtida naturresurser.

Trenden att planetens inkomster (hållbar fotosyntesproduktion inklusive biologisk mångfald) minskar måste vändas. Användningen av icke förnybara naturresurser får inte vara större än att ekosystemen, inklusive atmosfären, kan ta emot alla dess restprodukter. Samhällets samlade ekologiska fotavtryck måste rätta in sig efter det tillgängliga, och idag tyvärr krympande, miljöutrymmet. Detta innebär att det krävs förändringar i försörjningssystemets alla tre steg: I steg ett måste vi få fram hållbara resurser effektivare, i steg två måste vi förädla resurserna effektivare, och i steg tre måste vi se till att de producerade varorna och tjänsterna på ett effektivt sätt slutligen används där de bäst gör nytta.

Ytterligare två samhällstrender (ekonomiska/sociologiska lagar), förutom miljö- och resursfrågan, kommer att påverka åtminstone västvärldens försörjningssystem de närmaste decennierna. För det första står hela västvärlden inför en demografisk utveckling som försvårar samhällsförsörjningen och inte minst den möjliga finansieringen av de funktioner som idag i Sverige mestadels sköts inom den offentliga sektorn, speciellt vård och omsorg. För det andra vänds konsumenternas efterfrågan när de blir allt äldre respektive allt rikare allt mer mot tjänster. Samtidigt är möjligheten att öka produktiviteten mycket mer begränsad för tjänster än för varor, då tjänster ofta innebär att man köper just någon annans tid. Att det dessutom antagligen kommer att krävas löneökningar i vård- och omsorgssektorn för att locka dit behövlig personal förvärrar ytterligare finansieringsproblemet.

Det finns ett antal sammanhängande politikområden och framtidsfrågor som måste analyseras och lösas utifrån ett helhetsperspektiv för att en hållbar utveckling ska möjliggöras. Det rör hur man kan få alla människor och landsändar (världsändar) delaktiga i processen, dvs sysselsättnings-, regional-, integrations-, social- och globaliserings/fattigdomspolitiska frågor. Det rör hur ett försörjningssystem naturvetenskapligt och ekonomiskt ska kunna byggas utifrån långsiktiga hållbarhetsprinciper, dvs naturresurs-, energi-, kommunikations-, plan och bygg-, miljömåls- och miljörätts-, miljöekonomiska och handelspolitiska frågor. Inte minst gäller detta de ekonomiska spelreglerna som styr de flesta av oss både i yrkeslivet och som privatpersoner.

4 Globalisering

Regeringen och Vänsterpartiet skriver att det måste finnas en ömsesidigt stödjande relation mellan WTO:s regelverk och de multilaterala konventionerna på miljöområdet och det sociala området. Detta är en alltför defensiv hållning. Den undviker den centrala frågan om vad som händer i händelse av konflikt. Vi riskerar en situation där det är handelssystemet som har tolkningsföreträde, vilket är oacceptabelt. Miljöpartiet anser att det måste tydliggöras att multilaterala konventioner på miljöområdet och det sociala området tas in i WTO:s regelverk och ges status som handelsundantag.

Men argumentationen måste föras längre än så. Många områden regleras ju inte av multilaterala konventioner på miljöområdet och det sociala området. Internationella miljööverenskommelser måste utvecklas och utvidgas. Miljöpartiet anser att en internationell miljödomstol bör inrättas.

Ökad handel förstärker den ekonomiska utvecklingen, oavsett den är hållbar eller inte. Om miljöregler är eftersatta på nationell nivå i vissa länder så att en ekonomisk utveckling ökar miljöbelastningen kan en ökad handel förstärka denna tendens. Man behöver se över de paragrafer i världshandelsorganisationens regelverk och andra handelsrättsliga överenskommelser som beskriver hur olika länder vid behov ska kunna skydda sina ekologiskt ansvarstagande industrier från s.k. dumping. Att vissa länder skaffar sig kostnadsfördelar genom att inte ta ansvar för en hållbar utveckling utgör ett hållbarhetshinder, något som i längden bör anses allvarligare än ett handelshinder. Att komma till rätta med miljödumping är viktigt dels för den globala miljöns skull, dels och i synnerhet för de berörda (dumpande) ländernas egen skull. De undergräver sin egen lokala ekologiska situation, vilket på sikt föröder den lokala ekonomin. En slutsats kan vara att handel inte bör öka fortare än den ekonomiska utvecklingen anpassas till de ekologiska förutsättningarna.

5 Förändrade produktions- och konsumtionsmönster

Miljöpartiet har i annat sammanhang pekat på behovet av att precisera begreppet hållbar utveckling. I boken Our Ecological Footprint skriver författarna M. Wackernagel och W. Rees följande: Confusion about the meaning of sustainablility and why it matters has slowed progress towards achieving it. This confusion is not completely innocent but sometimes reflects the deliberate blurring of issues and conflicts of interest, as well as genuine fears. Vi delar uppfattningen att det är oerhört väsentligt att vara tydlig med vad som ingår i begreppet hållbar utveckling.

Inom Regeringskansliet har Finans- och Näringsdepartementen försökt på ett föredömligt sätt att precisera begreppet, även om de därmed tydliggör att deras syn avviker kraftigt från exempelvis Miljöpartiets. Så skriver t ex Näringsdepartementet i en rapport att med hållbar utveckling avses att värdet av samhällets samlade kapital per person, vilket består av realkapital, humankapital samt miljö- och naturkapital, inte minskar över tiden (Ds 2001:63, Svensk basindustri – konkurrenskraft och hållbar utveckling, s 11). Rapporten anger att denna definition i sin tur är hämtad från Långtidsutredningen (SOU 2000:7), utarbetad inom Finansdepartementet. I utredningen slås mycket riktigt fast att för att begreppet hållbar utveckling skall vara användbart i praktiken bör begreppets innebörd klargöras.

Man tar också upp en invändning mot den definition som angetts ovan: Detta förutsätter att olika typer av kapital (naturkapital, realkapital samt humankapital) kan ersätta varandra. Finansdepartementet, till skillnad från Miljöpartiet, finner dock inte denna invändning avgörande och avfärdar invändningen. Utredningen hänvisar i stället till en föreställning om effektiva marknader, vilken den själv finner orealistisk, och lyfter sedan fram behovet av mer rättvisande priser. Utredningen vill inte ens att dess definition ska förenas med bivillkor som anger att värdet eller volymen av natur- eller miljöresurser inte får minska under en viss kritisk nivå.

Utredningen redogör på ett förtjänstfullt sätt för en annan syn på hållbar utveckling, vilken betonar bibehållandet av enskilda kapitalsorter, t ex miljö- och naturresurser. Som utredningen påpekar är ett argument för denna tolkning att substitution mellan kapitalsorter inte är möjlig i alla situationer. Det råder dessutom stor osäkerhet om effekterna av ytterligare belastning på miljön ... (s 139–140). Även om Finans- och Näringsdepartementen har en ohållbar definition på hållbar utveckling har den ändå den förtjänsten att den är tydlig. Man kan anta att den får konsekvenser för den förda politiken. Den går att diskutera, att kritisera eller försvara, att ansluta sig till eller ta avstånd ifrån.

Tyvärr kan man inte säga detsamma om regeringens föreliggande skrivelse. Det går inte ens att utläsa om skrivelsen ansluter sig till Finans/Närings-departementets syn eller ej, eller om departementens syn är förenlig med skrivelsen eller ej. Eftersom det inte klart framgår att synen inte är oförenlig med skrivelsen får läsaren anta att den är det, vilket rimligtvis Finans- och Näringsdepartementen kommer att göra fortsättningsvis, med medföljande negativa konsekvenser för den förda politiken. Miljöpartiet anser att begreppet hållbar utveckling måste ges en tydligare innebörd.

Det behövs också tydliga, mätbara, övergripande och långsiktiga mål. Resurseffektivitetsutredningen (SOU 2001:2) argumenterar för etappmål i form av maximigränser i absoluta tal för resursuttag eller utsläpp på regional eller global nivå (beroende på miljöproblemens karaktär). Det hittills mest långtgående försöket att formulera sådana mål har gjorts av miljöorganisationen Friends of the Earth Europe (i Sverige Miljöförbundet Jordens Vänner) i termer av rättvist miljöutrymme. Ett villkor för ett uthålligt samhälle enligt detta synsätt är ett samhälle vars resursförbrukning håller sig inom landets rättvisa andel av miljöutrymmet. Miljöpartiet anser att regeringen bör ge i uppdrag åt Naturvårdsverket och Statistiska centralbyrån att i samråd med andra formulera mål för Sverige i sådana termer. Myndigheterna bör också ges i uppdrag att fortsätta utvecklandet av indikatorer för att kunna fortlöpande mäta användningen av miljöutrymmet i olika avseenden. Rapporter om resursanvändningen kan lämpligen tas fram vartannat år.

6 Vatten

Rent vatten, vårt viktigaste livsmedel, är redan idag en bristvara på många håll i världen. Enligt FN saknar redan idag en miljard människor tillgång till rent dricksvatten. Redan idag dör upp till 15 000 människor varje dag på grund av vattenbrist eller förorenat vatten. Beräkningar visar att 3 miljarder människor eller två tredjedelar kommer att bo i områden med vattenbrist år 2025.

Om nuvarande trend håller i sig kommer efterfrågan på rent vatten om 25 år ha ökat med 56 procent mer än vad som finns tillgängligt. Orsakerna till att de användbara vattenresurserna minskar dramatiskt är bland annat ineffektiv användning, utsläpp av orenat avloppsvatten och ökat befolkningstryck. Därmed ökar också risken för konflikter om vattenresurserna och vattenfrågan betraktas redan på många håll som en del av säkerhetspolitiken.

Över många länder i syd sköljer en privatiseringsvåg som innebär att stora internationella företag köper upp vattentillgångar. De mänskliga rättigheterna hotas när priser för vatten rasar i höjden. Ska vatten bli dyrare än maten? Ska vatten vara till salu? Här stöter sig ett mänskligt basbehov med företagens vinstintressen. Det framgår inte av skrivelsen hur regeringen och Vänsterpartiet ser på frågan om vattens privatisering. Miljöpartiet anser att tillgång till rent vatten är en mänsklig rättighet och inte ska bli mål för privatisering. Sverige bör i det fortsatta internationella samarbetet å det starkaste engagera sig mot internationella påtryckningar för en privatisering av vattentillgångarna i världens länder.

7 Energi

Skrivelsen nämner över huvud taget inte kärnkraftsavvecklingen. Däremot skrivs att målet för energipolitiken är att på kort och lång sikt trygga tillgången på el och annan energi på med omvärlden konkurrenskraftiga villkor. Detta är i och för sig en korrekt beskrivning av den politik som regeringen och Vänsterpartiet tillsammans med Centerpartiet för på området. Men Miljöpartiet vill understryka att detta är en otillräcklig utgångspunkt för energipolitiken och att det måste klargöras för marknadens aktörer att svensk kärnkraft ska avvecklas inom en överskådlig tid.

8 Hälsa

Regeringen och Vänsterpartiet väljer i skrivelsen att ge en tillrättalagd bild – en fasad av inventeringar och strategier – som döljer behövliga verklighetsskildringar på hälsoområdet. Några av de problem som vi brottas med i Sverige på ohälsoområdet är följande.

Gruppen hemlösa som ibland även har missbruksproblematik och psykiska problem är en närmast stigmatiserad grupp i vårt samhälle och har påfallande dålig hälsa, och dessvärre har lika påfallande svårt att få vård. Försök som pågår med hälsomottagning, fotvård och tandvård har nyligen initierats och visar på att behovet är enormt.

Barn och ungdomar lyfts fram som strategiskt viktiga målgrupper i folkhälsoarbetet eftersom tidiga levnadsvanor ofta inverkar på resten av livet. I detta sammanhang bör man säga att forskare i Sverige pekar på den påtagligt stora andel barn som lever i hushåll som har socialbidrag eller ekonomiskt knappa resurser. En stor andel lever så under en längre tid, och en del under hela sin uppväxt. Detta är en allvarlig och vedertagen riskfaktor för att utveckla dålig hälsa, psykisk och fysisk, börja missbruka, ägna sig åt kriminalitet etc. Det mått på fattigdom som EU och Finansdepartementet använder sig av innefattar hushåll som ligger under hälften av medianinkomsten i ett land. Detta är ett mått som dåligt infångar de verkliga förhållandena för enskilda i Sverige. Dessa klyftor har bland annat att göra med en integrationspolitik som fungerar dåligt. Klyftorna måste minskas i Sverige liksom i det globala samfundet i stort.

När det gäller flickor i familjer med starkt patriarkala värderingar som uppmärksammats har det nyligen konstaterats att de pengar som satsats på direkta insatser, flickjourer etc dåligt kommit till användning. Området behöver utvecklas mer.

Mäns övergrepp och våld mot kvinnor får också hälsokonsekvenser. Arbetet går långsamt, och en del av problematiken är att myndighetspersoner fortfarande har en aningslös inställning och indirekt ger kvinnor skulden. Den alldeles särskilt utsatta grupp som befinner sig i Sverige som sexslavar genom trafficking behöver särskilt lyftas fram.

Vi i Miljöpartiet vänder oss också mot beskrivningen under ett mänskligare arbetsliv i Sverige. Det är under detta avsnitt ohälsoproblematiken beskrivs. Detta hade behövt lyftas fram betydligt kraftfullare. De skenande ohälsotalen har nu nått sådana nivåer att välfärdsinsatser i övrigt hotas. Vi står inför en stor utmaning när det gäller att hitta ett sätt att ta i tu med problematiken. Dess omfång ser vi i Miljöpartiet som tecken på en livsstil som inte är hållbar. Åtgärder kan därför inte bara rikta sig mot arbetslivet utan behöver inrymma en helhetssyn.

Livsstilsproblematik såsom risken för ökad elallergi, den ökade allergin över huvud taget, ätstörningar och dåliga matvanor hade behövt beskrivas särskilt med tanke på den inverkan det har på hälsan.

Elanders Gotab, Stockholm 2003

Stockholm den 5 februari 2003
Gunnar Goude (mp)	Lotta N Hedström (mp)