med anledning av skr. 2003/04:101 Årsredovisning för staten 2003

Motion 2003/04:Fi30 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen begär att regeringen utreder möjligheterna att för statsfinansernas del skapa liknande mått som balanstalet i pensionssystemet för att mäta åtaganden mot framtida finansieringsmöjligheter.

2. Riksdagen begär att regeringen snarast lägger fram förslag om en redovisning av statsbudgeten i kostnads-intäkts–termer.

3. Riksdagen begär att regeringen utformar årsredovisningen för staten så att extraordinära kostnader och intäkter kan urskiljas.

4. Riksdagen begär att regeringen utformar årsredovisningen för staten så att skillnaderna mellan resultaträkningen och statens finansiella sparande kan urskiljas.

Motiv för en årsredovisning för staten

Staten är inget företag. En avgörande skillnad är att ett företag självt måste tjäna ihop sina intäkter, basen för sin verksamhet. Staten kan däremot uttaxera ökade pålagor på medborgarna om inte verksamheten går så som man tänkt sig. En jämförelse mellan statens redovisning och ett företags blir därför delvis missvisande. Men en redovisning av det slag som statens årsredovisning är tänkt att ge kan dock förmedla ett antal viktiga informationer för dem som finansierar det hela, skattebetalarna. När det nu finns en årsredovisning för staten bör naturligtvis regeringen ta den, och den information den ger om statens finanser, på allvar.

Den viktiga observationen i årsredovisningen är försvagningen av statens ekonomiska bas. Försvagningen visar sig i årets resultat. Den trendmässiga försämringen är tydlig och borde tidigare ha varnat regeringen för vad som skulle komma, se diagram 1.

Diagram 1. Nettoresultatet för staten

Miljarder kronor

Källa: Statens årsredovisning 2003

Tendensen är tydlig och borde ha utgjort en varning sedan länge.

För att en resultaträkning ska ge information om verksamhetens utvecklingstendenser bör den vara uppställd så att den visar resultatet exklusive resultatpåverkande extraordinära händelser. Statens årsredovisning fyller inte detta enkla krav. Den ger inte heller underlag för en sådan redovisning.

En schablonmässig korrigering kan göras genom att eliminera de extraordinära överföringarna från AP-fonderna som gjorts som en följd av pensionsreformen, och som ska kompensera statsbudgeten för överföringen av exempelvis förtidspensionerna från ålderspensionssystemet till statsbudgeten. Med en sådan korrigering framstår de senaste fem årens resultaträkning som betydligt svagare än den bild som årsredovisningen nu ger.

Diagram 2. Nettoresultatet för staten korrigerat för vissa engångs-

överföringar

Miljarder kronor

Källor: Statens årsredovisning 2003 och ESV

Det är inte minst genom dessa överföringar som främst åren 1999–2001 kom att framstå som bättre än den underliggande utvecklingen motiverade. Till detta kommer att det kvarstående överskottet inte är särskilt stabilt med tanke på att det påverkats av en särskilt god vinstnivå i näringslivet under ett par år. Variationerna i intäkternas förändring är större än i kostnadernas.

Det finns också andra indikationer på en försämring av det underliggande resultatet. Som framgår av följande tablå dämpades försämringen i fjolårets resultat av utdelningar från dotterbolag och finansiella poster medan resultatet av verksamheten försämrades betydligt kraftigare.

Förändring 2002–2003, mdr:

Netto av intäkter–kostnader  -62,3

Resultat från dotterbolag  

och finansiellt netto   22,5

Årets resultat   -39,7

Den varning som fjolårets negativa resultat ger motiverar frågan om hur den närmaste framtiden kan komma att se ut. Alla de indikationer som finns ifråga om utvecklingen av budgetsaldo och statligt finansiellt sparande tyder på att 2004 kommer att bli ett ännu sämre år för statens finanser än 2003. Det finns tillräckligt mycket av oroande tecken även för 2005, i form av bl.a. regeringens egna och Konjunkturinstitutets prognoser, för att man kan anta att 2005 inte innebär någon egentlig förbättring, om inte konjunkturen förstärks kraftigt. Det finns således anledning att tro att fjolårets dåliga resultat kommer att fortsätta. Folkpartiet har poängterat att mål för statens finanser bör ställas upp. Det mål vi formulerat, att statens finanser bör vara i balans över en konjunkturcykel, kan inte utan vidare översättas till resultat i resultaträkningen. Det är troligt att det kräver ett kontinuerligt överskott i statens resultaträkning. Politiken bör således snarast läggas om i syfte att nå ett sådant överskott.

Jämförelser mellan statsbudgeten och årsredovisningen försvåras av att den förra är kassamässig, den senare bokföringsmässig. Förutom svårigheter att jämföra innebär statsbudgetens kassamässighet att regeringen kan använda enkla knep som att förskjuta betalningar över årsskiften för att inte bryta genom utgiftstaket även om detta inte förändrar den ekonomiska situationen i grunden. Planerna på att redovisa även statsbudgeten i kostnads–intäkts-termer bör därför snarast realiseras.

Vad gör företagsledningen?

Regeringen visar i årsredovisningen på att regeringspolitiken på ett antal viktiga områden inte når de uppsatta målen. Målet för det totala offentliga sparandet, 2 procent av BNP i genomsnitt över en konjunkturcykel, kommer inte att nås. Utgiftstaket för staten kommer att hållas enbart genom diverse betalningsförskjutningar, omdefinitioner m.m. Inte heller uppnås målet för sysselsättningen och regeringen ligger inte i närheten av att nå målen för ohälsa, arbetslöshet och socialbidragsberoende. Dessa tydliga tecken borde leda till en omprövning av politiken. Det är befogat att fråga sig vad företagsledningen, regeringen gör. Beklagligtvis är det inte bolagsstämma förrän i september 2006.

Balansräkning, åtaganden och balansmått

Av balansräkningen framgår att statsskulden minskat under de senaste 5 åren. Statens nettoförmögenhet är negativ men denna negativa post har minskat under samma tid. Det som dock inte framgår tydligt är att i praktiken hela denna förbättring beror av överföringen från AP-fonderna. Någon motsvarande redovisning av vilket åtagande detta samtidigt innebar har ej gjorts. Dessutom, under fjolåret vände den positiva utvecklingen, både statsskulden och nettoförmögenheten försämrades. Vi anser att politiken bör få en sådan inriktning att statsskulden minskar både i absoluta tal och som andel av BNP.

Det behövs olika mått och steg för att så snabbt som möjligt få ett grepp om vart statens finanser är på väg. En sådan åtgärd vore att ha en reell möjlighet att uppskatta storleken av statens åtaganden. I årsredovisningen finns visserligen en översikt över statens åtaganden i form av utställda garantier, vilket i sig är bra men inte tillräckligt. Det behövs mått som fångar upp åtaganden som görs i den löpande politiska processen. Ett sådant exempel är sjukskrivningarna och förtidspensionerna. Ökningarna av kostnaderna har pågått en längre tid utan att regeringen egentligen reagerat, utom möjligen i viss mån under senare tid. Det framgår av årsredovisningen och vårpropositionen hur kostnaderna för detta utgiftsområde sedan 1997 ökat med 45 miljarder eller nästan 60 procent. Denna explosion, tydligen helt utom kontroll, har medfört att andra utgifter trängts undan för att utgiftstaket skulle kunna hållas.

Denna ökning har varit fullt synlig och därmed fullt möjlig att angripa. Men den har också lagt grunden för ett annat åtagande som staten ikläder sig och som inte alls framgår lika tydligt. Problemet med det höga antalet långtidssjukskrivna löses genom att de förs över i sjukersättning, dvs förtidspension, som har lägre ersättningsnivå men som låser fast människor utanför arbetsmarknaden för praktiskt taget hela deras återstående tid i arbetande ålder. Dessa förtidspensioneringar innebär därmed ett stort åtagande för staten, dessa människor ska ju varje år ha sin ersättning fram till pensionen. Denna skuldökning, detta åtagande för staten, uppgick under 2002 till ca 40 miljarder enligt Riksförsäkringsverket (RFV). Under 2003 är detta åtagande än större. Enligt RFV:s årsredovisning för 2003 ökade denna skuld med inte mindre än 142 miljarder. Av detta oerhört stora nya åtagande finns i statens årsredovisning inte ett spår.

I statens årsredovisning saknas således, som vi framhöll i motion under fjolåret, ett mått på de åtaganden som staten gör genom olika beslut. Vi vill än en gång peka på att en sådan mekanism finns i det nya pensionssystemet. Där finns ett balanstal som mäter relationen mellan åtaganden och tillgångar. När detta balanstal går utanför vissa gränser utlöser det automatiska mekanismer inom systemet som antingen begränsar eller, i gynnsamma fall, ökar pensionssystemets utgifter.

Någon exakt parallell kan inte göras, statsfinanserna kan inte förses med samma automatiska funktioner. Men ett balanstal av liknande karaktär som inom pensionssystemet kan ge tydliga varningssignaler. Detta kräver inte bara kalkyler över vilka långsiktiga åtaganden som ett utgiftsbeslut innebär utan även över den långsiktiga stabiliteten i intäkterna, dvs skatterna. Detta är självfallet ingen lätt uppgift men det är samtidigt angeläget att när långsiktiga åtaganden görs dessa kan ställas mot de långsiktiga möjligheterna att finansiera dem. Åtaganden vad gäller förtidspensionerna är ett tydligt exempel. Därför bör regeringen få i uppdrag att utreda möjligheterna att utveckla mått liknande balanstalet i pensionssystemet för att kunna beräkna de långsiktiga åtagandenas kostnader och möjligheterna att finansiera dessa.

Stockholm den 5 maj 2004
Karin Pilsäter (fp)
Christer Nylander (fp)	Gunnar Nordmark (fp)
Bo Könberg (fp)	Marita Aronson (fp)
Lars Leijonborg (fp)