med anledning av skr. 2003/04:102 Utvecklingen inom den kommunala sektorn

Motion 2003/04:Fi33 av Mikael Odenberg m.fl. (m)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunal självstyrelse.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunal näringsverksamhet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avveckling av konkurrenssnedvridande kommunal verksamhet.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av reformer på kort och lång sikt av de ekonomiska relationerna mellan staten och kommuner och landsting.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det kommunala utjämningssystemet.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skapa goda förutsättningar för effektiviseringar i kommunerna.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om riktade bidrag, t.ex. sysselsättningsstöd, till kommunerna.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om balanskravet för kommunerna och om finansieringsprincipen.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en striktare tillämpning av lagen om offentlig upphandling, och ökad affärsmässighet.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunala bostadsbolag.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nationella pengsystem.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om valfrihet och alternativ.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nationell finansiering av sjukvården och ökad valfrihet för patienterna.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om patientgaranti.

2 Kommunal självstyrelse

Det framgår av 1 kap. 1 § regeringsformen ... att den svenska folkstyrelsen förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. Det är framför allt via den kommunala demokratin som medborgarna utövar sina demokratiska möjligheter. Kommunen är den politiska nivå som ligger invånarna närmast och som de har störst möjlighet att direkt påverka.

Självstyrelse för kommunerna är mycket en fråga om uppgifts- och ansvarsfördelning mellan invånare, kommun och stat. För Moderaterna är den kommunala självstyrelsen viktig och måste både värnas och utvecklas samtidigt som medborgarna ges större möjligheter till valfrihet och ökade möjligheter att bestämma själva.

Vi anser att det inte finns någon konflikt mellan ökat personligt ansvar, ökad valfrihet och kommunalt självstyre. Ändå sätts dessa principer ofta i motsatsställning till varandra. Vi har bland annat föreslagit att staten skall överta finansieringen av skolan via en nationell skolpeng som följer eleven till den skola han/hon har valt. Kommunerna skall därefter vara en utbildningsanordnare bland andra. Att låta pengarna följa individerna innebär en radikal decentralisering.

Tyvärr driver regeringen en politik i vilken man medvetet struntar i den kommunala självstyrelsen och i stället betonar ökad statlig styrning. Det tar sig uttryck i att en majoritet av riksdagen inskränker den kommunala självstyrelsen genom beslut som syftar till att förhindra att borgerliga politiska majoriteter i kommuner och landsting skall kunna genomföra sin politik.

Regeringen tycks eftersträva att kommunerna blir rena verkställighetsorgan åt staten. Det är ett förhållningssätt som successivt urholkar den kommunala demokratin och det meningsfulla i att ta ansvar för det gemensamma på kommunal nivå.

Regeringens inställning till lokalt självbestämmande illustreras tydligt av dess agerande med anledning av Heby kommuns begäran om länsbyte. Trots att Heby efter en folkomröstning begärt att få tillhöra Uppsala län i stället för Västmanlands län, och trots att riksdagen beslutat att så skall ske, så vägrar regeringen att verkställa beslutet.

Vi ser nu en utveckling där alltfler människor i samhället upplever att de inte har tillräckliga möjligheter att påverka det politiska beslutsfattandet. Målet måste vara att individen och familjen får mer makt och genom ökad valfrihet kan bestämma mer över sin vardag. På de områden som vi gemensamt skall samordna bör det ske så nära medborgarna som möjligt. För att besluten skall få största möjliga legitimitet bör medborgarna uppleva att de kan delta i de politiska skeendena och processerna som leder fram till beslut. En utveckling där allt färre känner engagemang i det demokratiska arbetet kan brytas om den kommunala självstyrelsen stärks. Mot bakgrund av regeringens agerande framstår det som angeläget att den kommunala självstyrelsen förstärks i grundlagen.

Samtidigt är det dock viktigt att kommunerna inte ägnar sig åt verksamhet som ligger utanför den kommunala kompetensen. Detta gäller i synnerhet när kommuner ägnar sig åt näringsverksamhet. Det finns en rad exempel på hur kommuner, i strid med kommunallagens bestämmelser, bedriver näringsverksamhet i konkurrens med privata näringsidkare. Genom att använda skattebetalarnas pengar för att subventionera den egna verksamheten snedvrider kommunerna konkurrensen. Vi anser att förbudet mot kommunal näringsverksamhet skall upprätthållas betydligt striktare än i dag. Den kommunala självstyrelsen skall vara stark, men begränsad till de områden som faller inom den kommunala kompetensen. Konkurrenssnedvridande kommunal verksamhet måste avvecklas.

3 Kommunernas ekonomi

3.1 Ytterligare ett missat mål

Riksdagen har, som regeringen påminner om i skrivelsen, godkänt ett mål för politikområdet Allmänna bidrag till kommuner. Detta mål är att skapa goda och likvärdiga förutsättningar för kommuner och landsting att uppnå de nationella målen inom olika verksamhetsområden.

Det är tydligt att vi kan lägga även detta mål till raden av regeringens missade mål. Kommuner och landsting har inte goda förutsättningar att klara målen för sina olika verksamheter. Trots besparingar och de största kommunalskattehöjningarna på 25 år gick landets kommuner och landsting med ett samlat underskott på en miljard (före extraordinära poster) under förra året. Detta är visserligen en förbättring i förhållande till 2002, men förbättringen förklaras uteslutande av tillfälliga faktorer. Finansnettot bidrog med en resultatförbättring om ca 5 miljarder kronor, till stor del beroende på börsuppgången under 2003. Skattehöjningar ökade intäkterna med 8,5 miljarder kronor. Av regeringens skrivelse framgår att utan dessa hade resultatet försämrats med 7 miljarder kronor istället för att förbättras med 6 miljarder kronor. Det var 115 kommuner och 12 landsting som inte klarade balanskravet.

4 Läget är allvarligt i kommunerna

Det finns anledning att vara bekymrad över utvecklingen i Sveriges kommuner och landsting. Problemen är både kort- och långsiktiga. Kommun- och landstingssektorerna uppnår sammantagna ett svagt positivt nettosparande, enligt både Finansdepartementet och Konjunkturinstitutet (KI), i år och nästa år, men detta uppnås främst genom stora skattehöjningar och ökade statsbidrag. De kommunala skatterna höjdes under förra året med i genomsnitt 65 öre, vilket var den största höjningen på 25 år, och i år med ytterligare 34 öre. De stora kommunalskattehöjningarna har bidragit till den svaga konjunkturutvecklingen och dessutom till högre strukturell arbetslöshet.1, 2

Trots de stora skattehöjningarna utvecklas intäkterna svagt i både kommuner och landsting. Detta är en följd av svag BNP- och sysselsättningsutveckling. I många kommuner och landsting föreligger en risk för ytterligare betydande underskott. I flera av Sveriges kommuner och landsting har medborgarna fått uppleva sämre service, trots höjd skatt. Detta gäller inte minst i Stockholmsområdet, där ekonomin i flera kommuner och i Stockholms läns landsting är i obalans, till stor del på grund av det kommunala skatteutjämningssystemet. Det bidrag Stockholms läns landsting betalat till utjämningssystemet har mellan 1998 och 2003 ökat från 1,1 miljard kronor till 5,4 miljarder kronor. Bidraget från kommunerna i regionen har under samma period ökat från strax under 4 miljarder kronor till över 10 miljarder kronor.3

Den indragning om 2,6 miljarder kronor för innevarande år som regeringen föreslår i tilläggsbudgeten slår också hårt mot kommunsektorn. Indragningen motiveras med en omräkning av pensionsomläggningens effekter på kommunernas skatteintäkter, och sker således enligt regeringens mening i enlighet med finansieringsprincipen. Detta får icke desto mindre allvarliga effekter på kommunernas ekonomi. De drabbas under innevarande budgetår av en minskning av de kommunala intäkterna på i storleksordningen 300 kronor per kommuninvånare.

Givet det trängda ekonomiska läge som många kommuner befinner sig i, kommer det att vara svårt att vidta åtgärder för att minska utgifterna som får effekt under innevarande år och som är tillräckliga för att möta balanskravet. Detta gäller i synnerhet som kommunsektorn redan drabbats av att skatteintäkterna understiger skatteprognoserna. Resultatet riskerar bli att kommunerna tvingas till ytterligare skattehöjningar under nästa år. Moderaterna har därför sagt nej till regeringens retroaktiva indragning av bidrag från kommunerna.

Vi finner det utomordentligt egendomligt att regeringen använder bidragen till kommunsektorn som buffert för att klara utgiftstaken i statsbudgeten. Det naturliga vore att göra tvärtom, dvs. att staten söker dämpa svängningar i kommunernas intäkter genom att strama åt bidragen i högkonjunktur och vara mer generös i lågkonjunktur. Vi moderater föreslog just en sådan politik med stramare bidrag till kommunsektorn under högkonjunkturåren för att undvika en för snabb konsumtionsökning när skatteintäkterna till kommunerna då ökade kraftigt. Vi föreslog även för 2004 ett något lägre bidrag än regeringen. Vårt alternativ hade givit kommunerna en säkrare planeringsram än den metod regeringen nu använder, dvs. att under löpande budgetår dra in pengar.

Kommunernas problem är i betydande utsträckning en följd av regeringens politik. Inte minst har dagens kommunala skatteutjämning flera olyckliga egenskaper. Utjämningen av inkomster är i det närmaste fullständig, dvs. en kommuns skatteintäkter ökar knappast alls när kommunens invånare får högre inkomster. Det innebär att kommunernas drivkrafter att främja ett gott näringslivsklimat eller att genomföra andra åtgärder som ökar sysselsättningen minskar. Eftersom systemet bygger på överföringar mellan olika kommuner skapas i stället starka motsättningar mellan landets regioner.

Dagens utjämningssystem tenderar också till att bidra till skattehöjningar i de kommuner som är nettobetalare i systemet, medan kommuner som är nettomottagare av bidrag inte sänker skatten i motsvarande grad. Även på detta vis är systemet tillväxthämmande. Enligt Internationella valutafonden, IMF, är skälet till detta att höjd skatt i en kommun leder till att skattebasen blir mindre, eftersom en skattehöjning dämpar sysselsättningen. I frånvaro av ett skatteutjämningssystem skulle kommunen därigenom vara tvungen att ta hänsyn till att kommunens intäkter ökar mindre än ökningen av skattesatsen. En sådan hänsyn kan förväntas hålla tillbaka skattehöjningar. Utjämningssystemet kompenserar däremot fullt ut för skattebasförändringar, vilket gör att detta återhållande motiv försvinner.4 Utjämningssystemet är en viktig förklaring till de mycket stora kommunala skattehöjningar som skett under de två senaste åren, vilket är en orsak till den svaga BNP- och sysselsättningstillväxten.

Det är dessutom svårt att fly från misstanken att regeringen medvetet utformat systemet så att socialdemokratiskt styrda kommuner skall gynnas och moderatstyrda kommuner skall missgynnas. År 2002 betalade moderatstyrda kommuner totalt 8,4 miljarder kronor i avgifter till det inom kommunala skatteutjämningssystemet medan socialdemokratiskt styrda kommuner fick 5,6 miljarder kronor i bidrag inom ramen för systemet. Det innebär att invånarna i moderata kommuner i genomsnitt betalade 3 300 kronor till andra kommuner, medan invånare i socialdemokratiskt styrda kommuner fick drygt 1 000 kronor från invånare i andra kommuner. Självfallet kan detta delvis bero på att många av de moderatstyrda kommunerna har god skattekraft medan många s-kommuner har låg skattekraft, men volymen på överföringarna är ändå anmärkningsvärd.

Samtidigt som det kommunala skatteutjämningssystemet i praktiken berövat kommunerna varje möjlighet att förbättra den kommunala ekonomin, genom att stimulera en tillväxt av skattebasen, har olika statliga reformer genomförts som inneburit nya förpliktelser för kommunerna. Det gäller t.ex. maxtaxorna inom barn- och äldreomsorgerna, LSS m.m. Dessa reformer har inneburit nya kostnader för kommunerna som staten inte fullt ut finansierat. De olika riktade bidragen, i form av sysselsättningsstöd som syftar till att öka antalet anställda i kommunerna, har dessutom drivit upp kostnaderna i kommunerna.

Regeringen bär med andra ord en stor del av skulden för att ett flertal kommuner i år inte kommer att uppfylla balanskravet och för att flera kommuner sannolikt inte heller nästa år kommer att klara detta krav. Genom att genomföra reformer, utan att följa finansieringsprincipen, och samtidigt bakbinda kommunerna genom detaljerade regleringar och det kommunala skatteutjämningssystemet, har kommunerna berövats en betydande del av kontrollen över sin egen ekonomi. Moderaterna anser att balanskravet bör finnas kvar, men att staten skall följa finansieringsprincipen fullt ut.

Regeringen vill nu införa ett nytt system som ersätter det nuvarande systemet för kommunal inkomstutjämning. I stället för det hittillsvarande systemet där kommuner med en skattekraft över rikssnittet betalar en avgift och kommuner med en skattekraft under rikssnittet får ett bidrag vill regeringen införa ett system där staten garanterar kommunerna intäkter på en viss nivå, som baseras på 115 procent av medelskattekraften för kommuner och 110 procent för landsting. Dessutom föreslås smärre förändringar av kostnadsutjämningssystemet.

I praktiken innebär förändringarna av inkomstutjämningen en återgång till det som gällde innan det nuvarande systemet infördes. Det föreslagna systemet är i sin tekniska utformning något mindre anstötligt än det nuvarande, eftersom de direkt kommunala bidragen i inkomstutjämningen försvinner och ersätts med statliga bidrag. Regeringen har därigenom tagit till sig delar av den kritik som bl.a. Moderaterna riktat mot systemet, och i något större utsträckning gjort utjämningen till en statlig angelägenhet.

De flesta av de huvudsakliga invändningarna kvarstår dock. De stora marginaleffekterna i systemet finns kvar, och därigenom de perversa incitamentseffekterna, för att låna IMF:s uttryckssätt5. Fortfarande straffas kommuner som har god tillväxt. Fortfarande är kommunernas finanser starkt konjunkturkänsliga. Fortfarande är systemet krångligt och svårgenomträngligt. Det är särskilt egendomligt att regeringen inte förmår att genomföra en mer gedigen reform, som råder bot på de tillväxtskadliga egenskaperna i systemet eftersom man satsar stora belopp på kommunsektorn.

I stället för att utnyttja dessa budgetmedel för att minska de tillväxtskadliga effekterna av skatteutjämningssystemet väljer regeringen att införa ytterligare riktade kostnadsdrivande bidrag till kommunerna, som riskerar att förvärra det ekonomiska läget i kommunerna. Vi motsätter oss riktade bidrag till kommunerna.

Att reformera de ekonomiska relationerna mellan stat och kommuner är särskilt angeläget mot bakgrund av de utmaningar som kommunerna står inför på längre sikt. Långtidsutredningen6 pekar på att den demografiska utvecklingen kommer att leda till att efterfrågan på vård och omsorg kan beräknas växa betydligt, samtidigt som arbetsutbudet utvecklas svagt. Sammantaget innebär det att efterfrågan på kommunala tjänster kan förväntas växa i betydligt snabbare takt än intäkterna, samtidigt som utrymmet för produktivitetshöjningar i den offentliga tjänsteproduktionen är begränsat. I Kommunförbundets långtidsutredning7 beräknas i basscenariot kommunalskatten bli 40 kronor år 2015, 50 kronor vid mitten av seklet och uppåt 70 kronor vid slutet av seklet. Statsministern räknar med att skattesatserna i kommunerna kan behöva uppgå till ca 37 procent år 2025.8

Denna typ av prognoser över behovet av framtida skatter är uppenbart orimliga eftersom nyckeln till att klara välfärdsutmaningen är att höja arbetskraftsutbudet. Höjd skatt ökar skattekilarna och kommer därigenom att ytterligare försämra möjligheterna att klara god vård, omsorg och skola i framtiden. Vi ser redan hur de senaste två årens kommunalskattehöjningar skadat samhällsekonomin. Höga skatter är inte en del i lösningen utan en del av problemen för kommunerna. Vägen framåt kan inte gå över höjda kommunalskatter.

5 På sikt krävs genomgripande systemförändringar

Moderaternas ekonomiska politik innehåller en rad insatser för att öka arbetsutbudet. Detta är av central betydelse för att lösa kommunernas problem, både på kort och på lång sikt. Det krävs dock ytterligare insatser, som är direkt riktade mot kommunerna.

För att kunna möta de långsiktiga utmaningarna inom vården, skolan och omsorgen, och för att lösa de omedelbara problemen i ett stort antal kommuner, krävs att de ekonomiska relationerna mellan staten och kommunerna reformeras. Ett grundläggande problem är att kommunerna har små möjligheter att styra sin egen budget. Genom skatteutjämningssystemet och införandet av maxtaxor har staten i praktiken tagit bort kommunernas beslutanderätt över intäkterna. Genom att kommunerna åläggs en rad nya uppgifter och genom statliga detaljregleringar har kommunerna dessutom fråntagits kontrollen över en betydande del av sina totala utgifter.

Moderat politik syftar till att föra över beslutanderätten till enskilda människor i så stor utsträckning som möjligt. Vårt övergripande mål är att minska politikernas makt och öka människornas självbestämmande. På flera områden vill vi att detta skall ske genom införandet av s.k. pengsystem, där finansieringen är gemensam och nationell, men där valet av utförare – kommunen eller någon annan – ligger hos den enskilde individen.

Framtidens kommuner i Moderaternas vision är något helt annat än dagens kommuner. Å ena sidan har kommunernas uppgifter delvis förändrats eftersom beslutanderätten flyttats till medborgarna och finansieringen förstatligats för en stor del av det som i dag är kommunala uppgifter, t.ex. skolan, barnomsorgen och äldreomsorgen. Å andra sidan skall kommunerna åtnjuta genuint kommunalt självstyre över de verksamheter och ansvarsområden som är kvar i kommunal regi. Kommunernas främsta uppgift är inte längre att verkställa statens beställningar av nya välfärdstjänster utan att utifrån medborgarnas val och önskemål forma den verksamhet som är av genuint lokalt intresse. I en sådan miljö kan kommunerna också i viss mån konkurrera med varandra. Medborgarna har olika värderingar, önskemål och preferenser. Kommuner skall då inbördes kunna konkurrera om invånarnas val genom att erbjuda olika form av service och kvalitet. Olika inslag av avgiftsfinansiering och skattenivåer är andra viktiga inslag i konkurrensen om befolkningen.

6 De allvarligaste systemfelen måste åtgärdas nu

De omedelbara problem som orsakas av otydligheten i ansvarsfördelningen mellan stat och kommun och av det kommunala skatteutjämningssystemet måste dock åtgärdas snarast. Dessa förändringar kan inte vänta på de ytterligare reformer som Moderaterna vill genomföra.

Moderaterna anser att relationerna mellan staten och kommunerna måste bygga på vissa grundprinciper. För det första har staten ett ansvar för att landets alla kommuner och landsting ges rimliga förutsättningar att klara sina åligganden. För det andra måste de ekonomiska relationerna mellan staten och kommunerna utformas så att incitament skapas för kommunerna att bidra till ökad ekonomisk tillväxt, främja effektivitet och stimulera till ökad valfrihet för medborgarna. För det tredje måste ansvarsförhållandena mellan staten och kommunerna vara tydliga. Staten skall betala för det staten beslutar om. Detta kräver en större tydlighet än vad som är fallet med det nuvarande kommunala utjämningssystemet.

Inom ramen för den tillväxtarbetsgrupp som Moderaternas partistyrelse tillsatt behandlas de ekonomiska relationerna mellan stat och kommun. Vi kommer att återkomma med ett detaljerat förslag till hur det nuvarande kommunala skatteutjämningssystemet kan ersättas med ett system som svarar upp emot de principer som beskrivits ovan.

Det är också möjligt att snabbt genomföra reformer som gör det möjligt för kommunerna att effektivisera verksamheten. Även detta är av betydelse på både kort och lång sikt. Om det skall vara möjligt att hantera framtidens utmaningar krävs att många olika lösningar prövas. Kommunerna bör uppmanas och stimuleras att använda entreprenader, upphandlingar, pengsystem och andra alternativa driftsformer. Stora effektiviseringar, som frigör resurser till kommunernas verksamhet eller till kommunalskattesänkningar, är möjliga genom en effektivare upphandling. Vi vill därför strama upp tillämpningen av lagen om offentlig upphandling (LOU) och göra kommunernas upphandling mer affärsmässig. Vi tar bestämt avstånd från stopplagar och andra statliga inskränkningar av kommunernas och landstingens möjligheter att pröva alternativa sätt att lösa sina uppgifter.

Ett tydligt exempel på hur staten hindrar kommunerna att i enlighet med hur medborgarna röstat i kommunalvalet utforma politiken på bästa sätt är hindren för att sälja ut kommunala bostadsbolag. Det riktigt absurda med denna lag är att människor i samma situation riskerar att behandlas radikalt olika. Eftersom ett visst antal allmännyttiga fastigheter måste finnas kvar inom ett visst område kan följden bli att de hyresfastigheter som är snabbast att ombilda sig till bostadsrätter får göra det, men att hyresgästerna i den fastighet i samma område som kommer sist förhindras att själva äga sin bostad. Vi anser att statliga begränsningar av kommunernas möjligheter att avveckla ägandet i sina bostadsbolag måste avskaffas.

Vi vill också ge kommuner och landsting möjlighet att tillföra resurser till vården och omsorgen genom viss ökad användning av avgiftsfinansiering. Det är avgörande att beslut om att höja avgifter, inom de ramar som staten slår fast, ligger hos kommuner och landsting, och att de ökade resurser som på så vis tillförs kommun- och landstingssektorn inte dras in till staten.

7 Hälso- och sjukvård

Svensk sjukvård lider av många allvarliga problem. Bland dessa kan nämnas patientens svaga ställning och bristen på valfrihet. Den befintliga infrastrukturen är underutnyttjad och produktiviteten är låg, speciellt inom den öppna vården. Anslagsfinansiering, som är vanlig när det gäller vårdcentraler, premierar inte hög produktivitet, snarare tvärtom. Inom den slutna vården finns stora skillnader i effektivitet mellan sjukhus. Bristerna återspeglas i vårdköer som sträcker sig över månader och år.

Samtidigt känner de professionella grupperna ett ökande utanförskap. Det råder brist på kompetent ledarskap och rekryteringsläget är problematiskt. Personal behöver nyanställas, men alltför få finns tillgängliga.

Det finns allvarliga samordningsproblem. Samhällets resurser för sjukvård, sjukersättning, sjukpenning och läkemedel finns i olika påsar; ingen aktör tar helhetsansvaret för sjukdomsrelaterade kostnader. Det finns svaga länkar i vårdkedjan, vilket beror på att de olika huvudmännen har svårt att samordna sina verksamheter. Det förebyggande arbetet fungerar dåligt, vilket leder till onödiga vårdkostnader och mänskligt lidande.

Vi vill att sjukvården finansieras nationellt och att patienterna får utökad valfrihet. Allt fler uppgifter skall tas över av självständiga vårdgivare. Ekonomiska mekanismer som underlättar övergången till en ny sjukvårdsmodell bör introduceras. Sjukvården bör präglas av kostnadskontroll, valfrihet och integrerat patientansvar. En kombination som kan tyckas svårförenlig. Vi menar dock att det är fullt möjligt att balansera ekvationen så att alla dessa tre mål uppnås. Patienternas valfrihet kan ses som en självklar rättighet, men även som ett ekonomiskt styrmedel, i stället för att betraktas som ett problem. Valfriheten kan användas som instrument för att stimulera såväl landsting som enskilda vårdgivare.

Inom den slutna vården vill vi införa en patientgaranti. Innebörden är att vårdgivare inom slutenvården endast skall få betalt när och om de faktiskt behandlar patienter. Det kommer att leda till högre produktivitet, speciellt i landsting som inte tidigare har använt moderna ekonomiska styrmedel. I dag är effektivitetsskillnaderna mellan landstingen oacceptabelt stora, vilket framgår av en kostnadsjämförelse för slutenvården som Landstingsförbundet har publicerat (se figur).

Den öppna vården bör utformas så att behovet av politisk styrning tonas ned och självständiga vårdgivare bör ha huvudrollen för att leverera en väl fungerande vård för alla medborgare. Patienternas valfrihet är ett värde och bör utnyttjas som medel för att sporra vårdproducenterna till allt bättre resultat. Men vårdproducenterna bör samtidigt ha ekonomiska incitament för att ta ett helhetsansvar för den verksamhet som bedrivs inom den öppna vården/närsjukvården.

8 Socialtjänst

Mot regeringens politik med omhändertagande och bidragsberoende ställer vi en politik för arbete, framtidstro och egenmakt:

• Var och en som så önskar skall kunna få ett arbete.

• Resultatet av arbete skall trygga den egna försörjningen i stället för att försvinna i en rundgång av skatter och bidrag.

• Förutsättningar och stimulans skall finnas så att man genom utbildning kan förbättra sin situation.

• Socialpolitiken kan koncentreras på dem som behöver den bäst.

• Socialpolitiken skall anpassas för att trygga barnens uppväxt och framtid.

Detta kan dock inte åstadkommas genom en politik inriktad på konstlade åtgärder. I stället krävs en politik som tar sig an de verkliga problemen och orkar genomföra de skattesänkningar, avregleringar och systemomläggningar som måste vidtas för att ökad sysselsättning skall bli verklighet och inte bara ett abstrakt mål.

Framgång på dessa områden innebär att många av dem som i dag sitter fast i bidragsfällan befrias. Uppgivenhet kan bytas mot framtidstro och trygghet, dvs. den verkliga trygghet som bara den som själv råder över sitt liv kan känna.

Men framgång på dessa områden möjliggör också att socialtjänstens fokus hamnar på dem som behöver mer omfattande hjälp. Insatserna för dessa människor kan då ske snabbare, med större generositet och väl anpassade till de individuella förutsättningarna.

Barn med problem bör ges stöd i samverkan med familjen när detta är möjligt. Ibland räcker inte det, utan det krävs andra åtgärder. Vi anvisar fler förslag för att ge familjerna en möjlighet att kunna finnas kvar som en enhet, men när det inte räcker till måste också andra åtgärder finnas.

Socionomer bör legitimeras, precis som personal inom vården. Detta skulle vara en kvalitetssäkring för de medborgare som söker hjälp eller som känner sig utsatta från socialtjänstens sida. Såväl myndighetsutövning som psykosocialt behandlingsarbete kräver stor kunskap och kompetens. Att vara den som både skall dömas och hjälpa kräver extra mycket, och familjer som riskerar omhändertagna barn eller liknande situationer har rätt till kvalificerade tjänstemän.

9 Barnomsorg, skola och vuxenutbildning

I förskolan har maxtaxan och rätten till barnomsorg för arbetslösa och föräldralediga inneburit ökade kostnader för kommunerna. Kostnaden per barn i förskolan var enligt skrivelsen 91 000 kronor 2002, vilket var en ökning i förhållande till året innan. Samtidigt har andelen personal med pedagogisk högskoleutbildning sjunkit under de senaste åren. Det finns alltså skäl att misstänka att reformerna både inneburit högre kostnader och lägre pedagogisk kvalitet i verksamheten.

I dag når vart fjärde barn inte grundskolans mål i ett eller flera ämnen. Mer än var tionde elev blir inte behörig till gymnasiet. Grundskolans problem blir också gymnasieskolans problem när elevernas förkunskaper brister. Högskolan blir sedan i sin tur lidande när elever kommer oförberedda från gymnasiet vilket leder till diskussioner om den högre utbildningens gymnasifiering.

Utvecklingen där regeringen flyttar skolpolitikens fokus från det ordinarie skolsystemet till reparativa åtgärder är tydlig. Det är tänkt att elever skall gå grundskola, därefter gymnasieskola och sedan universitet. I själva verket går många först grundskola utan att nå gymnasiebehörighet, sedan det individuella programmet, gymnasiet på kanske fyra år för att sedan gå direkt till Komvux. Därefter följer collegeår och andra förberedande studier, varefter högskolestudier kan inledas.

Att så många som drygt 10 procent av eleverna inte är behöriga till gymnasiet i dag visar att grundskolan inte klarar sin uppgift. Problemet löses inte genom att de elever som har bristfälliga kunskaper från grundskolan tvingas in i en utbildning de har begränsade förutsättningar att klara, utan genom att åtgärder sätts in tidigt i grundskolan. De elever som ännu inte har tillräckliga kunskaper och inte uppnått gymnasiebehörighet bör få möjlighet att gå vidare i sina studier. Formen för detta bör, som i dag, vara ett individuellt program.

Skolpolitiken måste lägga fokus på att ge varje del av skolan förutsättningar att lösa sina uppgifter, för att återupprätta Sverige som kunskapsnation. Det är uppenbart att dagens gymnasieskola inte fullt ut fungerar. Bara två tredjedelar av alla gymnasieelever fullgör gymnasiet inom den avsedda tiden, tre år. Bara tre av fyra elever fullgör gymnasiet ens inom fyra år. Det individuella programmet har växt från att vara ett undantagsprogram till det tredje största. Av de elever som börjar på det individuella programmet får högst var femte slutbetyg inom fyra år.

Det är normalt att elever går direkt från gymnasiet till Komvux – trots att man redan har avgångsbetyg. Statistik från SCB visar att hälften av de yngre komvuxeleverna kommer för att höja redan godkända betyg. Komvux har alltså förvandlats från en andra chans i livet för dem som inte klarat gymnasiet till en mer eller mindre ordinarie fortsättning på gymnasieskolan.

Gymnasieskolan är en frivillig vidareutbildning. För vissa är den högskoleförberedande och för andra yrkesförberedande, men för ingen skall den vara en förlängning av grundskolan.

Framtidens krav på bredare kompetenser förutsätter även krav på djup i kunskaperna. Gymnasieskolans uppdrag är inte i första hand att färdigutbilda eleverna, utan att bidra till personlig utveckling för ungdomar och göra dem redo för arbetslivet eller för studier på universitetsnivå. Gymnasieelever bör i än högre utsträckning än grundskoleelever själva kunna styra sin utbildning. I och med att det är en frivillig skolform är det rimligt att eleverna har mycket stort inflytande över hur deras utbildning skall se ut och var den skall bedrivas.

Såväl yrkesinriktade elever som starkt studiemotiverade elever måste kunna lyckas och utvecklas i gymnasiet. Det finns inget egenvärde i att alla utbildningar skall leda till universitetsstudier.

Regeringen står utan förslag för att skapa bra utbildningsalternativ för praktiskt intresserade elever. Teorikraven är lika för alla, oavsett studieinriktning, motivation eller intresse. Därför skall den som söker lärlingsutbildning nå samma teorimål som den som vill bli läkare. I retoriken motiveras detta med att alla elever skall nå grundläggande behörighet och kunna gå direkt från gymnasiet till universitet. Följden blir att många misslyckas och känner att kraven är fel ställda.

Syftet med moderat skolpolitik är att skapa förutsättningar för att varje individ, oavsett var han eller hon bor, oavsett bakgrund eller kön och oavsett vilken skola han eller hon väljer, skall kunna lägga en högkvalitativ kunskapsgrund för sitt livsprojekt.

Det moderata alternativet bygger på fem övergripande mål: kunskap med kvalitet och relevans, mångfald och valfrihet; pedagogisk frihet för skolans ledare och lärare; flexibilitet och individuella kunskapsplaner; trygghet, respekt och arbetsro samt en gedigen lärarutbildning.

Skolans viktigaste uppgift är att ge eleverna möjlighet att nå de uppsatta kunskapsmålen. För att detta skall bli verklighet måste kvaliteten i undervisningen säkerställas vilket underlättas bland annat av att nationella kunskapsmål sätts upp. Skolan har två uppgifter när det gäller innehållet i utbildningen: dels att ge alla elever en bred allmänbildning som gör att de kan förstå och vara delaktiga i samhället, dels en individanpassad utbildning utifrån elevens intressen och fallenhet.

I en skola som styrs genom nationella kunskapsmål måste återkommande utvärderingar och ökad uppföljning få större betydelse. Det är inte rimligt att ha en målstyrd skola utan att samtidigt följa upp hur målen nås och av vilka. Mål utan uppföljning är ingen styrning alls. Moderaterna ser två kompletterande modeller för hur detta skall kunna ske. Den ena är ett ökat bruk av nationella prov som stämmer av elevernas kunskaper i ett visst ämne vid en viss tidpunkt. Den andra är ett ökat bruk av inlärningsscheman.

För att få en verklig valfrihet måste det finnas alternativ att välja mellan, och det måste finnas information om valfriheten och hur valet går till. Det långsiktiga målet är att alla elever skall ha minst två olika alternativ att välja mellan inom rimligt avstånd från hemmet. För de allra flesta elever i landet kommer alternativen att välja mellan att vara mångdubbelt fler.

För att varje elev skall kunna lägga sin individuella kunskapsgrund krävs större frihetsgrad för skolan att organisera och pedagogiskt utforma utbildningen. Målstyrning innebär att nationella kunskapsmål skall uppnås, däremot ges stor pedagogisk frihet i valet av väg för att nå målen. En följd av detta är att politisk detaljreglering i form av timplaner, riktade statsbidrag och liknande försvinner och att skolans ledare och lärare får större inflytande över undervisningen.

Varje elev skall ha en kunskapsplan som utgår ifrån de nationella kunskapsmålen där eleven kan välja att studera olika ämnen i olika takt. Skolan skall tillsammans med föräldrarna se till att eleven studerar i den omfattning att de uppsatta målen nås.

Skolans inre arbetsklimat utgör en viktig framgångsfaktor för lärande. Dålig ordning, sena ankomster, ovårdat språk, mobbning och brist på respekt i vid mening försvårar goda resultat i skolan. Inte minst elever med inlärningsproblem far illa av en sådan skolmiljö.

För att nå de övergripande målen behövs ytterligare verktyg än de som redan finns. De nya verktygen är

• nationell skolpeng

• tydlig ansvarsfördelning för vad de olika politiska nivåerna skall göra

• ny nationell lagstiftning och nya styrdokument samt

• ett nationellt kvalitetsinstitut.

På samma sätt som Socialdemokraterna sedan 1970-talet använde utbildningssystemet till att minska kunskapens betydelse, ta bort betyg och studentexamen måste moderaterna de närmaste tio åren vända utvecklingen till att kunskapsinhämtning åter blir skolans viktigaste mål. Den moderata skolpolitiken är ett alternativ till detta där kunskapsförmedling är skolans viktigaste uppdrag och individualisering är ett nyckelord.

Stockholm den 19 maj 2004
Mikael Odenberg (m)
Gunnar Axén (m)	Tomas Högström (m)
Ulf Sjösten (m)	Lennart Hedquist (m)
Anne-Marie Pålsson (m)	Lars Elinderson (m)

[1]	Prop. 2003/04:100.
[2]	Konjunkturinstitutet (2004), Konjunkturläget mars 2004.
[3]	Källa: SCB:s statistiska databaser.
[4]	Thakur, S., M. Keen, B. Horváth, V. Cerra (2003), Swedens Welfare State – Can the Bumblebee Keep Flying? IMF: Washington, D.C.
[5]	IMF skriver följande: The revenue sharing arrangement among local governments also put upward pressure on the size of government in the economy through their perverse incentive effects. IMF (May 15, 2003) Sweden – 2003 Article IV Consultation, Concluding Statement.
[6]	SOU 2004:19.
[7]	Kommunala framtider – en långtidsutredning om behov och resurser till år 2050. Svenska Kommunförbundet (november 2002).
[8]	Bratt, Peter (2004), Persson vill rädda den solidariska välfärden med höjda skatter. Dagens Nyheter 10/4 2004.