med anledning av skr. 2003/04:110 Demokratipolitik

Motion 2003/04:K24 av Gunnar Hökmark m.fl. (m)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om maktdelning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hoten mot demokratin.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skilda valdagar.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om respekten för och starkare grundlagsskydd för den kommunala självstyrelsen.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nyval i kommunerna.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om personval.

2 Regeringens skrivelse

I skrivelsen presenterar regeringen strategin för sin demokratipolitik. Bland annat görs bedömningen att politiken i fortsättningen bör omfatta såväl insatser för ett ökat och mer jämlikt medborgerligt deltagande som insatser för att främja de mänskliga rättigheterna.

För att uppnå detta presenterar regeringen sin långsiktiga demokratistrategi. Bland annat ställer den upp fyra mål i form av ökat valdeltagande, ökat antal förtroendevalda, ökat deltagande mellan valen samt mer jämlika möjligheter för deltagande. Därutöver presenteras allmänna åtgärder för att värna och fördjupa det demokratiska samhället.

Ökat valdeltagande: Det första målet för regeringens långsiktiga demokratiarbete är ett högt valdeltagande. De senaste åren har olika insatser genomförts för att öka valdeltagandet. Regeringen anför att de senaste årens insatser för att öka valdeltagandet visar på positiva resultat i form av förbättrade förutsättningar för väljarna i röstningsförfarandet samt genom ökad kunskap om olika metoder för demokratifrämjande arbete. Regeringen avser att fortsätta med långsiktiga insatser i kombination med punktinsatser inför valen. Ansvaret för ett högt valdeltagande delas mellan regeringen och andra aktörer, framför allt med de politiska partierna.

Ökat antal förtroendevalda: Regeringens andra mål är att fler människor skall inneha någon form av politiskt förtroendeuppdrag på kommunal nivå och att antalet personer som någon gång i livet har innehaft ett sådant förtroendeuppdrag skall öka. Ett första delmål är att antalet förtroendevalda i kommuner och landsting skall öka med 10 000 till år 2010. Enligt regeringen åvilar ansvaret för att uppnå målet om fler förtroendevalda på lokal nivå framför allt kommuner och landsting liksom de politiska partierna. Regeringen avser emellertid att kontinuerligt se över de förtroendevaldas villkor och att undanröja eventuella hinder samt öka kunskapen om varför vissa delar av befolkningen fortsätter att vara underrepresenterade.

Ökat deltagande mellan valen: Ytterligare ett mål är att förbättra möjligheterna att delta i och påverka den politiska processen och att andelen som deltar ökar. Genom olika åtgärder försöker kommuner och landsting främja ett medborgerligt deltagande mellan valen, t.ex. har medborgarförslag införts i många kommuner, men även andra former för inflytande måste utvecklas på såväl lokal som nationell nivå och EU-nivå. Exempel på föreslagna åtgärder är förbättrad insyn i finansieringen av politiska partier och personvalskampanjer, bättre tillgång till ändamålsenliga samlingslokaler samt tillsättandet av en särskild utredare med uppdrag att se över folkrörelsepolitiken.

Regeringen kommer t.ex., än mer än i dag, att betona vikten av ett deltagande mellan valen och av att se medborgerligt deltagande utifrån ett rättighetsperspektiv.

Mer jämlika möjligheter för deltagande: Det fjärde målet är att medborgarnas möjligheter att påverka den politiska processen skall bli mer jämlika. Regeringen avser därför att genomföra aktiva åtgärder för att undanröja hinder för inflytande för grupper som är underrepresenterade.

När det gäller politikens inriktning i fråga om medborgerligt deltagande ställer regeringen upp tre utgångspunkter: att stärka förutsättningarna, att undanröja hinder och att skapa möjligheter för ett ökat och mer jämlikt deltagande. Bland annat anförs att regeringen avser att synliggöra och motverka strukturella hinder för olika individers möjligheter till makt och inflytande. Regeringen avser också att vidta åtgärder för att motverka hot mot demokratin, t ex i form av hot mot förtroendevalda, men även andra åtgärder för att förbättra de förtroendevaldas villkor kommer att vidtas.

3 Våra utgångspunkter

Demokratin är det civiliserade samhällets sätt att avgöra angelägenheter utanför den enskildes personliga rådighet. Principerna för demokratin läggs i Sverige fast i grundlagarna.

För Moderata samlingspartiet är friheten, i form av varje människas rätt till sina egna livsval och till sin egen framtid, utgångspunkten också för övervägandena om demokratin och handhavandet av de gemensamma angelägenheterna.

Politiken har en viktig uppgift att garantera friheten. Men den skall också stödja där den enskildes kraft inte förmår och den lilla världens gemenskap inte finns att tillgå. Och den skall svara för sådant som ligger utanför de personliga beslutens räckvidd. Det goda fria samhället strävar inte efter att göra politiken stor. Däremot skall politiken stå stark där dess uppgifter är oumbärliga. Staten skall stå stark men begränsad.

Demokratin är politikens ramverk. Demokratins grundregel är att det är flertalet som skall ha det avgörande inflytandet. Men inte fullt ut och i varje fråga. Tilltron till friheten gör att de som är fler måste visa respekt också för dem som är färre. Sker inte detta glider demokratins tanke om det breda deltagandet in i förtryck av de oliktänkande. Demokratin prövas ofta i hur man ser på minoritetens rättigheter.

Människor deltar i skötseln av de gemensamma angelägenheterna efter egen bedömning. Det gäller också deltagande i demokratins val. Hur varje människa bedömer sitt eget engagemang är ingen mätare på demokratins vitalitet. Också att avstå kan vara en medveten demokratisk handling. Det är en ytlig demokratisyn att se deltagandet som en mätare på demokratins förankring.

Det som avgör demokratins livskraft och vitalitet är friheten och mångfalden, öppenheten för idéer och opinionsbildning, förutsättningarna för maktväxling och medborgarnas kontroll över det gemensamma beslutsfattandet. Alltför många politiska system har präglats av medborgarnas deltagande under villkor som har försummat dessa värden.

Det är en fördel om de demokratiska besluten fattas nära dem som besluten angår. Det ger bättre förutsättningar att ta hänsyn till särskilda omständigheter, samtidigt som det är lättare för alla som berörs att komma till tals. En fungerande demokrati måste ha legitimitet hos medborgarna.

För Moderata samlingspartiet är mångfald också en del av demokratin. Mångfald som möjliggör för enskilda människor att göra sina egna, unika val i det vardagliga livet. För oss är yttrandefriheten och förekomsten av fria och oberoende medier det kanske främsta exemplet på mångfald.

Mångfald kan också kännetecknas av olika former av maktdelning. Vi vill öka maktdelningen inom parlamentarismens ram. För att öka inslagen av horisontell maktdelning, d.v.s. ökad maktbalans mellan de demokratiska institutionerna på samma nivå, föreslår vi en förbättrad normkontroll i form av domstolars och andra offentliga organs rätt och skyldighet att pröva om normer på olika nivåer är förenliga med överordnade regler. Det sker lättast genom att uppenbarhetsrekvisitet i RF 11.14 tas bort. Bestämmelsen om uppenbarhetsrekvisitet stadgar att domstolar och andra offentliga organ inte får tillämpa en föreskrift om denna står i strid med bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning, dock måste felet vara uppenbart.

Till följd av den rättsmiljö som Sverige numer är en del av har uppenbarhetsrekvisitet förlorat en del i betydelse. EG-rätten har företräde framför svensk lagstiftning utan att det finns något krav på uppenbar motstridighet.

Vi vill alltså ge domstolarna större möjligheter att kontrollera lagstiftningens förenlighet med grundlagen. Högsta domstolen skulle i så fall vara den högsta instans som prövar sådana mål som en form av författningsdomstol. Ett alternativ till detta är att pröva frågan om en självständig författningsdomstol som enbart har sådana uppgifter.

4 Sverige 2004

Sverige år 2004 är ett av den fria världens mest politiserade länder. Den offentliga verksamheten omfattar väl över 50 procent av den samlade ekonomin. Regleringen av människors liv också utanför den egentliga ekonomin är omfattande. Enskilda människors egna val har härigenom i exceptionellt stor utsträckning kommit att överföras till beslut fattade av andra.

Samtidigt som detta skett har misstron mot de politiska besluten ökat. Det är knappast förvånande med tanke på människors allt bättre förutsättningar att ta livsödena i egna händer, men det ökar kraven på de politiska beslutens kvalitet. Misstron förstärks av den offentliga maktens oförmåga att sköta sina åtaganden på ett kvalitativt fullgott sätt. Aktiva politiker föredrar dessutom inte sällan själva att arbeta i en aktionsgrupp framför att agera i den egna politiska församlingen.

I dessa hänseenden har Sverige i dag allvarliga problem. De handlar emellertid inte först och främst om demokratins arbetsformer utan om det starkt politiserade samhällets uppenbara begränsningar. Skall demokratin kunna engagera är det inte i första hand utanverket som behöver förändras. Vad som behövs är en ny syn på politikens roll och uppgift.

En viktig del av demokratin handlar om möjligheten att utkräva ansvar för de beslut som fattas. Det kräver klarhet om var makten befinner sig och tydliga möjligheter att korrigera när något går fel. I vårt land är det svårt att ställa de ansvariga till svars och det är inte alltid uppenbart vem som bär ansvaret för ett visst beslut.

Det är alltså av vikt att ansvarsförhållanden inte blandas samman. Det måste klart framstå för väljarna vem det är som bär det egentliga ansvaret.

I Sverige är begränsningarna av den centrala makten få. Därför är skyddet för andra politiska nivåer gentemot den centrala statens påbud svagt. Bristen på maktdelning mellan det politiska och rättsliga och mellan det centrala och lokala gör risken för godtycke i maktutövningen stor.

5 Hoten mot demokratin

Ett mycket allvarligt demokratiproblem som regeringen överhuvudtaget inte berör i skrivelsen är demokratins förankring och respekten för dess grundläggande värden i det svenska samhället.

Vi kan i dag i det svenska samhället se hur stora grupper med våld försöker kränka mötesfrihet och den fria debatten. Utövningen av våld idylliseras och heroiseras samtidigt som föraktet för andras idéer och ursprung har legitimerats inom dessa grupper. Hur den offentliga makten bemöter de aktivister som tar till utomparlamentariska metoder och kränker andra människors demokratiska rättigheter för att få gehör för sina åsikter har en avgörande betydelse för respekten för demokratin.

Den demokratisyn som många av dessa grupper har är ett mycket allvarligt problem som regeringen i skrivelsen väljer att hantera genom att resonera kring hur man skall få grupper som är underrepresenterade i de politiska församlingarna att känna sig hörda, i stället för att presentera förslag till åtgärder för att få dessa aktivister att respektera de demokratiska spelreglerna. Regeringen koncentrerar i stället det fortsatta demokratiarbetet på s.k. mätbara mål som att öka valdeltagandet och antalet medborgare som innehaft ett förtroendeuppdrag.

Genom att på detta vis se mellan fingrarna med ett uppenbart trots mot demokratins spelregler och våld mot andra människor bidrar regeringen inte till att upprätthålla den gräns som respekten för demokratin ställer. Demokratins fiender måste bemötas med tydlighet och konsekvens, både genom rättsstatens institutioner och genom opinionsbildning. Kriminalitet och förakt för andras uppfattning och människovärde får aldrig ursäktas med att det är uttryck för ett engagemang som inte kommer till tals inom ramen för de politiska församlingarna.

Politiskt våld skall varken som idé eller som metod accepteras. Att bekämpa detta hot mot demokratin är inte att undertrycka ungdomars eller någon annans politiska engagemang. Rättsstaten och demokratin skall inte ge den typen av engagemang spelrum eller legitimitet.

Respekten för demokratin ställer krav på det politiska ledarskapet. Demokratins och frihetens ideal är liksom respekten för mänskliga fri- och rättigheter odelbara värden.

När Sverige i kontakt med regimer som förvägrar sina medborgare demokrati och frihet, underlåter att reagera och ställa krav på demokrati och mänskliga fri- och rättigheter bidrar man indirekt till att legitimera övergrepp på demokratin. Demokratin kan inte värnas i vårt land gentemot de grupper som inte respekterar den om vi inte hävdar dess värden mot de länder och politiska rörelser som i andra länder visar att de inte respekterar den.

Om man inte drar en gräns mot antisemitism eller förakt för andra människors värde i andra länder kan man heller inte med full kraft och trovärdighet dra denna gräns för demokrati och mänskliga rättigheter här hemma. Den framväxande antisemitism som vi ser i dag i olika grupper i det svenska samhället är illavarslande och ställer krav på konsekvens.

6 Vår syn på regeringens demokratisatsning

Vi ifrågasätter regeringens långsiktiga strategi. En slutsats är att regeringens demokratisyn är ytlig och snäv. Den fokuserar endast på frågor om valdeltagande och andel förtroendevalda.

Socialdemokraterna uppfattar sällan koncentrationen av mycket makt till de politiska organen som problematisk. Tvärtom har det ofta hetat att samhället blir bättre ju fler beslut som fattas under demokratisk kontroll. Det är en socialistisk grundhållning som står i strid med idén om varje människas rätt till frihet.

Denna ideologiska tilltro till den politiska maktens förtjänster kompletteras hos socialdemokraterna med en mera diffus, men ändå uppenbar, känsla för makten som sådan.

Av båda dessa skäl möts idéer om kontroll av politiken och den offentliga maktutövningen med misstro. Sådan kontroll begränsar onekligen den totala dominansen för politiken och gör den omotiverade makten svårare att utöva, vilket är dess syfte.

Socialdemokraternas snäva demokratisyn återspeglades både i Demokratiutredningen och i Kommundemokratiutredningen, som hade ett begränsat perspektiv i förhållande till de mer grundläggande problem som det svenska samhället och den svenska demokratin brottas med. Demokratiutredningen innehöll dock ansatser till en diskussion som skulle ha kunnat resultera i angelägna förbättringar samt ett antal konkreta förslag som också var bra. I proposition 2000/02:80 Demokrati för det nya seklet underkändes emellertid nästan helt Demokratiutredningens förslag. Propositionen var från alla tänkbara utgångspunkter en stor besvikelse.

Regeringen koncentrerade sina förslag på ett försök att bryta det nedåtgående valdeltagandet. Regeringen har dock inte ens lyckats presentera en hållbar analys om varför människor vänder ryggen åt flera av demokratins arbetsformer som grund för sina förslag. Regeringen verkar t.ex. inte heller ha föresvävats av tanken på att protesten kan vara en demokratihandling som är starkare än själva valdeltagandet.

De förslag som presenterades i propositionen var, i likhet med den strategi som presenteras i skrivelsen, dessutom ytliga. De stora utmaningarna lämnades därhän.

Förslagen i skrivelsen om regeringens fortsatta demokratisatsning är således fattiga. Skrivelsen är ytterligare ett exempel på den trend som kan ses i regeringsförslagen att angelägna förslag till förbättringar byts ut mot allmänt tal, storslagna målsättningar och småförslag. Det är tydliga tecken på en regering som inte längre verkar ha några nya idéer att erbjuda, men som gärna vill ha den makt som det just nu snarast framstår som demokratiskt angeläget att söka begränsa.

Skrivelsen koncentreras på fel frågor. Den svenska folkstyrelsen måste enligt vår mening vitaliseras efter andra linjer. Det är ett långsiktigt arbete som måste ta sin början i åtgärder för att stärka enskilda människors möjligheter att bestämma själva över sin egen vardag. Utan en sådan ansats kommer alla demokratireformer att bli otillräckliga eller t.o.m. verkningslösa.

Valdeltagandet: Ett högt valdeltagande är givetvis eftersträvansvärt, men att som regeringen helt fokusera på insatser för att öka valdeltagandet är något märkligt. Den demokratiska processen består av mer än deltagande i de allmänna valen. Vi vill i detta sammanhang understryka att trots regeringens insatser för att öka valdeltagandet kunde vi se en fortsatt sjunkande trend i de allmänna valen 2002. De resurserna borde kunna användas mer effektivt på andra insatser.

Antalet förtroendevalda: Regeringens uppfattning att det skulle vara särskilt oroande att antalet förtroendeuppdrag minskar är fel. Vi ifrågasätter regeringens föreställning att politiken automatiskt blir bättre om man ökar antalet politiker. Det finns redan ett antal exempel på politiska organ som i stort sett saknar beslutsbefogenheter, vilket i sin tur leder till minskat engagemang och förtroende för politiken.

De s.k. stopplagarna som är avsedda att hindra kommunala beslut som inte stämmer överens med socialdemokraternas uppfattning om hur vissa frågor skall hanteras har urholkat betydelsen av kommunala förtroendeuppdrag.

De s.k. rättighetslagarna som ålägger kommunerna ett antal uppgifter att sköta utan att de kompenseras ekonomiskt är andra exempel på hur förtroendet för politiken urholkas när ansvarsförhållandena blir oklara och de som bär ansvaret gentemot medborgarna inte kan påverka besluten.

När en högre maktnivå urholkar värdet av kommunalt förtroendevaldas politiska arbete påverkar det självfallet människors engagemang och vilja att ta på sig förtroendeuppdrag. Det är noterbart att regeringen i sin skrivelse överhuvudtaget inte analyserar på vilket sätt regeringens egen politik påverkar bilden av förtroendemannauppdragets betydelse och värdet av den enskildes engagemang. Regeringen bär själv ett stort ansvar för människors bristande vilja att ta ansvar som förtroendevalda.

Till skillnad från regeringen anser vi att en begränsad politisk sektor kan stärka demokratin genom att politikerrollen då tydliggörs. I linje med detta anser vi att antalet riksdagsledamöter skall minskas samt att landstingen skall avskaffas som politisk nivå.

Deltagandet mellan valen: Regeringen anser att stat, kommuner och landsting samt de politiska partierna och föreningslivet har en stor uppgift att verka för deltagandet mellan valen. Vi anser för vår del att skilda valdagar för kommunal- och riksdagsval, och därmed en möjlighet för den enskilde medborgaren att ta ansvar för en valhandling och inte bara delta i en process som styrs av andra, skulle innebära ett reellt ökat deltagande mellan riksdagsvalen. Inte minst om möjligheten att genomföra kommunala nyval infördes. Det skulle även förbättra möjligheterna till ansvarsutkrävande samt leda till ökat intresse för lokala frågor.

Mer jämlika möjligheter för deltagande: Regeringen aviserar att det finns behov av fortsatta åtgärder i syfte att göra medborgarnas möjligheter att påverka den politiska processen mer jämlika, bl.a. genom att undanröja hinder för inflytande. Vi vill understryka att det inte är statens uppgift att tala om för de politiska partierna hur representativa deras företrädare är för befolkningen samt erinra om att vi i Sverige har en fri nomineringsrätt. Självfallet ligger det i partiernas intresse att ha så representativa listor i valen som möjligt, men deras sammansättningar skall inte styras av statliga direktiv.

7 Vårt alternativ

I vår partimotion En frihetens författning förespråkar vi en samlad och omfattande översyn av regeringsformen i syfte att öka den enskildes makt. För att åstadkomma detta föreslår vi bl.a. att det införs en tydligare gränsdragning mellan offentlig maktutövning och enskildas rättigheter, att maktdelningen ökas på olika sätt – såväl horisontellt som vertikalt – samt ett antal förändringar av genomförandet av val och formerna för regeringsbildning. De förändringar vi föreslår bör ingå i den kommande grundlagsutredningen.

När det gäller att åstadkomma en tydligare gränsdragning mellan offentlig maktutövning och den enskildes rättigheter föreslår vi bl.a. en stärkt lagprövningsrätt, avskaffande av uppenbarhetsrekvisitet och att frågan om inrättandet av en författningsdomstol bör utredas samt hur skyddet för äganderätten, den negativa föreningsfriheten och andra individuella fri- och rättigheter kan stärkas. Detsamma gäller domstolarnas konstitutionella ställning.

I fråga om möjligheterna att öka maktdelningen föreslår vi att skyddet för den kommunala självstyrelsen stärks liksom riksdagens roll i förhållande till regeringen bl.a. när det gäller EU-frågor.

När det gäller val och regeringsbildning innefattar motionen förslag i frågan om skilda valdagar, personvalssystemet, folkomröstningsinstitutet, småpartispärren samt formerna för regeringsbildning.

7.1 Att bestämma själv

Vår utgångspunkt är att om något behöver göras och det kan göras lika bra eller bättre av någon annan än det offentliga, då skall det inte heller göras av stat och kommun. Beslut skall heller inte fattas längre från medborgarna än nödvändigt. Vi anser att tiden nu är mogen att göra en samlad prövning av vilka uppgifter staten och kommunerna överhuvudtaget behöver ta ansvar för. Våra förslag för att förnya demokratin skall ses i ett sådant sammanhang. Mer frihet att bestämma själv är en drivkraft också för ett vitalare folkstyre.

Vi anser att inslagen av vertikal maktdelning skall öka. Vertikal maktdelning illustreras främst av en stark kommunal självstyrelse. Folkomröstningar och det svenska systemet med självständiga myndigheter är andra exempel. Som ett led i en ökad vertikal maktdelning vill vi ge den kommunala självstyrelsen ett starkare skydd i grundlagen. En bättre lagprövningsrätt är ett skydd också för den kommunala självstyrelsen.

7.2 Skilda valdagar

Som vi anför ovan vill vi betona vikten av att medborgarnas engagemang kanaliseras, både genom valhandlingen men också under mandatperioderna, samt möjligheten att utkräva ansvar. Av stor betydelse är därför att medborgarna kan utläsa vem som är ansvarig för olika beslut.

Sedan 1970 har Sverige gemensam valdag för kommunal- och riksdagsval. Under den tid som gått sedan denna ordning infördes har kommunernas ställning och uppgifter förändrats väsentligt. Kommunerna ansvarar bl.a. för skötseln av skolan, socialtjänsten, barnomsorgen, hemsjukvården, natur- och stadsmiljön, väsentliga delar av infrastrukturen m.m. Närmare 50 procent av hela den offentliga sektorn tas i anspråk av kommuner och landsting. En stor del av befolkningen betalar ingen eller bara en begränsad inkomstskatt till staten. I gengäld betalar de betydande belopp i landstings- och kommunalskatt.

Vi vill skilja på de olika valen. Ett viktigt skäl för detta är att det härigenom kommer att anordnas allmänna val med tätare mellanrum än i dag. Erfarenheterna av de fyraåriga mandatperioderna är i allt väsentligt positiva, men med den reservationen att avståndet mellan valen blivit väl långt. Med skilda valdagar för kommunal- och riksdagsval skulle viktiga kommunala frågeställningar få samma möjligheter som rikspolitiken att tydliggöras och debatteras. Skilda valdagar skulle också vara ett sätt att upprätthålla medborgarnas intresse och engagemang mellan riksdagsvalen.

Praktiskt kan en reform utformas på olika sätt. En möjlighet är att val till riksdag och kommun varvas med två års mellanrum. En annan möjlighet är att hålla val i en fjärdedel av landets kommuner varje år. En tredje möjlighet, som stundtals nämns, är att låta kommunerna själva bestämma när val skall hållas och tillämpa rullande mandatperioder med upplösningsrätt.

Vi vill också införa en rätt till nyval i kommunerna. En upplösningsrätt innebär en förstärkning av demokratin eftersom medborgarna då kan få en annan regering om opinionsläget skulle ändras under pågående mandatperiod.

7.3  Bättre möjligheter att påverka och utkräva ansvar

Att bli vald till ett politiskt uppdrag innebär en skyldighet att företräda enskilda människor på områden där var och en själv inte kan fatta de nödvändiga besluten. Det politiska arbetets karaktär av personligt förtroendeuppdrag har dock tunnats ut allteftersom politikens omfattning har byggts ut och blivit mer byråkratiserad, bland annat genom att ärenden delegeras till tjänstemän i allt större utsträckning. Det är en farlig utveckling. Politiken måste återigen göras till en större personlig angelägenhet. På samma sätt som en förstärkning av den lokala politiken bidrar till att föra politiken närmare dem som berörs skulle ett mera renodlat personvalssystem också göra det. Ett tydligare personval ger även bättre möjligheter till ansvarsutkrävande.

Tanken bakom införandet av personvalsinslaget var att väljarna i större utsträckning än tidigare skulle kunna påverka ordningen bland kandidaterna. Personvalet har emellertid inte fått något verkligt genomslag. En orsak till detta är de relativt höga spärrnivåerna om man skall bli vald på detta sätt.

Vi anser att det är angeläget att pröva hur en förstärkning av personvalsinslaget kan ske. En möjlighet som kan genomföras inom ramen för nuvarande system är att sänka spärrgränserna för personval vid riksdagsval från 8 till 5 procent. Det finns ingenting som motiverar att man bibehåller en högre spärrgräns i riksdagsvalet än i kommunal- och landstingsvalen.

Personvalsinslaget i valsystemet kan emellertid förstärkas mer än så. Om spärrarna tas bort helt ökar väljarnas inflytande över vem som väljs. Det har också visat sig att valkretsarnas storlek har fått stor betydelse för effekten av personvalsinslaget, särskilt i de större valkretsarna. Personvalet har fått större genomslag i mindre valkretsar än i större. En del av lösningen på problemen med personvalets dåliga genomslag vore därför att reformera valkretsindelningen och införa mindre valkretsar.

De valda företrädarna skall ha ett klart och tydligt samband med sina väljare. Av det skälet vill vi stärka personvalsinslaget och det ansvar som den enskilde förtroendevalda har gentemot sina väljare och sin valkrets. Vi är beredda att pröva olika lösningar för hur detta skall uppnås. Det är viktigt att diskutera hur valsystemet skall utformas för att ge på en gång ett tydligt personvalsinslag, tydliga ansvarsförhållanden och möjligheter för väljarna att genom sitt utslag få regeringsskiften till stånd.

7.4 Medborgerligt engagemang mellan valen

Som angetts ovan är det av stor vikt av att ta tillvara medborgarnas engagemang mellan valen. De lösningar som förespråkas av regeringen är dock ingen lösning. Vi anser att nya vägar till inflytande bör prövas.

Ett ökat direkt medborgarinflytande kan uppfattas stå i motsatsförhållande till det representativa politiska systemet. Ansvarsförhållandena kan bli mindre tydliga. Vi menar dock att ökade möjligheter att hålla t.ex. kommunala folkomröstningar är ett led i en ökad vertikal maktdelning. Denna vinst uppväger enligt vår mening de eventuella nackdelarna.

De politiska ungdomsförbunden är kanaler för information till ungdomar om vikten av det demokratiska arbetet. Ett problem i detta sammanhang är svårigheten för de politiska ungdomsförbunden att få informera i skolorna om sin verksamhet. Vi menar att politisk verksamhet i skolorna bör främjas – inte motarbetas.

Stockholm den 1 april 2004
Gunnar Hökmark (m)
Henrik S Järrel (m)	Nils Fredrik Aurelius (m)
Hillevi Engström (m)	Cecilia Magnusson (m)
Bertil Kjellberg (m)	Göran Lennmarker (m)