med anledning av skr. 2003/04:119 Särskilda regler under en övergångsperiod för arbetstagare från nya medlemsstater enligt anslutningsfördraget

Motion 2003/04:Sf42 av Lars Ohly m.fl. (v)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag på samlade generella insatser som syftar till att säkerställa tryggheten för alla arbetstagare på arbetsmarknaden vid fri rörlighet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inte införa särskilda regler under en övergångsperiod för arbetstagare från EU:s nya medlemsstater enligt anslutningsfördraget.

Inledning

Den 1 maj 2004 kommer EU att utvidgas med tio nya medlemsländer: Polen, Estland, Lettland, Litauen, Ungern, Slovenien, Slovakien, Tjeckien, Cypern och Malta. Anslutningen innebär att dessa länder från och med den 1 maj 2004 tillhör Europeiska unionen och den gemensamma arbetsmarknaden. De nya förutsättningar som Sverige står inför, i och med att människor från ett ökat antal medlemsstater härmed åtnjuter rättigheter som unionsmedborgare, ställer än högre krav än tidigare på regeringen att tillsammans med arbetsmarknadens parter säkerställa att arbetsmarknadens villkor, regler och lagar följs och stärks. Detta historiska sammanhang understryker behovet av åtgärder som syftar till att förbättra reglerna på arbetsmarknaden så att invandrad arbetskraft inte utnyttjas till lägre löner och sämre villkor. Detta behov följer dock inte av någon ny problematik. Det går inte att utesluta att problemen förvärras, men då i första hand till följd av fri rörlighet för tjänster och företags fria etableringsrätt vilket inte kan regleras via övergångsregler.

När EU:s utvidgning stod för dörren aviserade regeringen med tydlighet att nya medlemmar skulle behandlas på samma sätt som gamla och att inga övergångsregler som diskriminerar EU-länderna i Baltikum, Öst- och Centraleuropa skulle komma i fråga. Regeringen har sedan dess gjort en helomvändning och presenterat sitt förslag till övergångsregler i skrivelse 2003/04:119.

Skrivelsen

Regeringen föreslår i skrivelsen att arbetstillstånd skall krävas under en övergångsperiod på minst 2 och högst 7 år för att arbetstagare från de nya medlemsstaterna skall få arbeta i Sverige. Arbetstagare från Cypern och Malta är enligt förslaget undantagna. Arbetstillståndet skall sökas i hem- eller bosättningslandet eller vid svensk ambassad. För att arbetstillstånd skall beviljas krävs enligt förslaget att den sökande kan visa upp ett erbjudande om anställning med viss varaktighet enligt kollektivavtalsenlig lön. Vidare skall det enligt förslaget röra sig om heltidsanställning eller åtminstone ett arbete det går att försörja sig på. Tillståndet skall begränsas till visst yrke och viss arbetsgivare. Arbetstillstånd beviljas för som mest tolv månader eller för den eventuellt kortare tid som anställningen beräknas pågå. Efter tolv månaders oavbruten anställning skall de föreslagna särskilda reglerna inte vara tillämpliga utan arbetstagaren kan då åtnjuta fri rörlighet som övriga unionsmedborgare med fullt tillämpad gemenskapsrätt.

Regeringens bedömning är att dessa särskilda regler är en förutsättning för att EU:s utvidgning och integrationen mellan de nya och de gamla medlemsstaternas arbetsmarknad sker smidigt och utan störning på arbetsmarknaden. Ordningen för arbetstillstånd med krav på att arbetet i fråga skall kunna gå att försörja sig på är enligt regeringens mening nödvändigt för att minska risken för otillbörligt utnyttjande av det sociala välfärdssystemet.

Vänsterpartiets invändningar mot förslaget

Huvudorsaken till att regeringen, trots tidigare uttalanden i motsatt riktning, nu ändå föreslår övergångsregler för EU:s nya medlemsstater anges i skrivelsen vara att situationen i närområdet förändrats, dvs. att grannländerna inom EU har infört eller har för avsikt att införa övergångsregler. Detta anses medföra att fler människor från de nya medlemsstaterna förväntas söka sig till Sverige i större omfattning än vad som varit fallet om endast ett fåtal av de nya medlemsstaterna infört övergångsregler. Detta antagande, tillsammans med de ekonomiska skillnader och skillnader vad gäller ersättningsnivåerna i de sociala systemen mellan Sverige och de nya medlemsstaterna, ökar enligt regeringen risken för snedvriden konkurrens och lönedumpning. Avsikten med de av regeringen föreslagna övergångsreglerna sägs i skrivelsen vara att skydda arbetstagare från de nya medlemsstaterna från exploatering. Sverige behöver alltså enligt regeringen en övergångstid på minst två och högst sju år på sig att anpassa reglerna på arbetsmarknaden och i socialförsäkringssystemen till den nya situation som det innebär att Östeuropa nu införlivas i den europeiska unionens gemenskap.

Nödvändiga åtgärder på arbetsmarknaden

Vi har redan nu ett ytterst bekymmersamt läge på arbetsmarknaden. Exempel på lönedumpning och risk för att kollektivavtalen urholkas är akuta problem inte minst inom bygg-, transport- och tjänstesektorn. Dessa problem måste regeringen med all kraft hantera.

Vänsterpartiet menar att övergångsregler i form av förlängt arbetstillstånd till och med kan förvärra situationen på arbetsmarknaden. Tidsbestämda tillstånd kopplade till en särskild arbetsgivare riskerar att bli till en form av gästarbetarsystem. Arbetstagare och arbetsgivare tvingas in i ett gemensamt intresse av att hålla fackliga organisationer borta från arbetsplatserna eftersom avslöjade oegentligheter kan leda till att arbetstagaren måste lämna landet. Vidare kan krav på arbetstillstånd innebära att oseriösa arbetsgivare i ökad utsträckning missbrukar systemet med F-skattsedlar, för att kringgå reglerna. Situationen på arbetsmarknaden är av sådan karaktär att kraftfulla insatser snarast måste till för att säkra kollektivavtalens ställning. Det finns ingen tidsfrist. LO har belyst en rad problemområden där särskilda åtgärder är nödvändiga. Vänsterpartiet delar LO:s uppfattning och har i olika sammanhang ställt krav på att regeringen vidtar dessa åtgärder. Det handlar om

• att bemanningsföretag, som i vissa fall synes ha som målsättning att dumpa löner, bör bli föremål för auktorisation,

• att de oklara ansvarsförhållanden som i dag råder vid system med underentreprenörer behöver justeras genom att huvudentreprenören ges ansvar för underentreprenörens skatter och sociala avgifter,

• att det oseriösa användande av F-skattsedlar måste hanteras genom fördjupad kontroll och skärpta krav vid utfärdande,

• att informationsplikten till kollektivavtalsbunden facklig organisation måste förstärkas så att organisationen får rätt att ta del av sådan information som krävs för att övervaka att arbetsgivaren följer träffade kollektivavtal. Detta handlar om att stärka de fackliga organisationernas rätt att övervaka arbetsvillkoren. På alla arbetsplatser med kollektivavtal skall facket ha rätt att kontrollera löner och villkor, även för anställda som inte är med i facket, och

• att vetorätten mot en entreprenad enligt 39 § MBL måste skärpas.

Rörlighet över gränserna handlar om allt från väletablerade företagsledare och seriösa arbetstagare till kriminalitet i form av s.k. trafficking. Därför måste reglerna utformas utifrån ett tydligt klass- och könsperspektiv där reglerna syftar till att alla arbetstagare på arbetsmarknaden omfattas av ett skydd. Vänsterpartiet anser att utöver ovanstående åtgärder behövs ytterligare förstärkningar av de fackliga rättigheterna.

Med hänvisning till ovanstående föreslår vi att regeringen återkommer med förslag på samlade generella insatser som syftar till att säkerställa tryggheten för alla arbetstagare på arbetsmarknaden vid fri rörlighet. Detta bör riksdagen begära.

Ingen diskriminering av nya EU-medborgare

Krav på arbetstillstånd löser varken nuvarande eller kommande problem på arbetsmarknaden och det är enligt Vänsterpartiets mening högst olyckligt att den svenska regeringen nu ansluter sig till den skara etablerade medlemsstater som vill stänga dörren och inte tillerkänna människor från de nya medlemsstaterna samma rättigheter som alla de övriga. Det är också högst olyckligt att den svenska regeringen anser sig behöva två till sju år på sig för att möjliggöra för att medborgare från de nya medlemsstaterna inte skall diskrimineras i Sverige – för att en polack skall vara lika välkommen att söka arbete här som en portugis.

Vänsterpartiets mening är att de begränsningar för medborgare från de nya medlemsstaterna som föreslås i skrivelsen skulle riskera att dela in EU i ett A-lag och ett B-lag. Utgångspunkten för utvidgningen av den europeiska unionen måste vara att de nya medlemsländerna omfattas av samma rättigheter och skyldigheter som övriga EU-länder. Den eventuella press på arbetsmarknaden och på det sociala välfärdssystemet som orsakas av att den europeiska unionen nu får tio nya medlemsstater löses inte genom övergångsregler – vare sig på kort eller på lång sikt.

Vidare anser Vänsterpartiet att de problem som kan förväntas följa av arbetskraftsinvandringen med anledning av östutvidgningen främst kommer att drabba de nya medlemsstaterna. Detta eftersom det i första hand är den välutbildade arbetskraften som kommer att lämna sina hemländer för att söka arbete här, vilket följaktligen också bidrar till att lösa bristen på arbetskraft i Sverige.

Regeringen anger i skrivelsen att Sverige behöver denna övergångstid för att anpassa de sociala välfärdssystemen till de nya förutsättningar som utvidgningen innebär. De åtgärder som berörs i skrivelsen är att se över möjligheten att begränsa rätten till bistånd bl.a. genom att skapa kvalifikationsregler för rätten till bistånd. Regeringen varnar i skrivelsen för att utvidgningen kommer att innebära ett överutnyttjande av socialförsäkringssystemen. De problem som regeringen hänvisar till i gällande regelverk är att en arbetstagare endast behöver ha anställning några få timmar i veckan och att det inte finns något försörjningskrav för att få uppehållstillstånd som arbetstagare.

Vänsterpartiet menar att det inte finns några skäl att skapa särskilda regler för människor från Tjeckien, Estland, Lettland, Litauen, Ungern, Polen, Slovenien och Slovakien baserat på antaganden om att människor från dessa länder i större utsträckning än från andra EU-länder avser att missbruka Sveriges sociala välfärdssystem. De övergångsregler som regeringen föreslår till följd av dessa farhågor diskriminerar människor från de nya medlemsstaterna och öppnar för ett gästarbetarsystem där utländsk arbetskraft från vissa länder inte har samma rättigheter som andra. Vänsterpartiets bestämda uppfattning är att arbetskraft från de nya medlemsländerna skall ha samma fria rörlighet som alla EU-medborgare och att alla som lever och arbetar i Sverige skall ha samma rättigheter och därmed samma tillgång till de sociala välfärdssystemen. Vänsterpartiet menar att den bild som målas upp av ökat missbruk av trygghetssystem just i och med östutvidgningen är felaktig. Det finns ingen anledning att misstänka att medborgare från just de nya medlemsstaterna skulle vara mer benägna att missbruka våra system än svenska eller andra EU-medborgare.

Det sociala välfärdssystemet är ett av våra redskap för att utjämna klass- och könsskillnader samt att fördela resurser över livet. Detta system är skapat för att ekonomiska resurser skall komma alla invånare till del som en rättighet – inte som välgörenhet. För kvinnor innebär det att de slipper vara ekonomiskt beroende av enskilda män. För arbetstagare leder systemet till en mildrad beroendeställning gentemot enskilda arbetsgivare. Det sociala välfärdssystemet utsätts i och med EU-samarbetet generellt inför en ökad press på harmonisering av socialpolitiken – inte genom öststatsutvidgningen. Vänsterpartiet vill i detta sammanhang betona vikten av att bevara den nationella beslutanderätten på det sociala området för att skydda det generella välfärdssystemet i Sverige.

Vänsterpartiet motsätter sig alltså diskriminering av medborgare i vissa nya EU-länder. De nya förutsättningar som Sverige står inför i och med att ett ökat antal medlemsstater skall åtnjuta rättigheter som unionsmedborgare och de risker för social dumpning och urholkning av arbetsrätt som den ökade arbetskraftsinvandringen möjligen kan innebära, ställer än högre krav än tidigare på regeringen att tillsammans med arbetsmarknadens parter noga kontrollera att arbetsmarknadens villkor, regler och lagar följs och stärks. Det ställer också än högre krav på att värna socialförsäkringssystemet och grunderna i den sociala välfärdsmodellen. Med hänvisning till ovanstående bör regeringen inte införa några särskilda regler under en övergångsperiod för arbetstagare från EU:s nya medlemsstater enligt anslutningsfördraget. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den 29 mars 2004
Lars Ohly (v)
Lars Bäckström (v)	Rossana Dinamarca (v)
Mats Einarsson (v)	Marie Engström (v)
Owe Hellberg (v)	Berit Jóhannesson (v)
Sten Lundström (v)	Alice Åström (v)
Ulla Hoffmann (v)