med anledning av skr. 2003/04:129 En svensk strategi för hållbar utveckling

Motion 2003/04:MJ64 av Gunnar Goude m.fl. (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av en väsentligt förbättrad integration av hållbar utveckling i alla politikområden.

Inledning

Regeringens skrivelse om strategin för en hållbar utveckling innehåller en översiktlig sammanställning över mål samt vidtagna och planerade åtgärder för ett mycket brett spektrum av politikområden, från integrationspolitiken till fiskeripolitiken, från kulturpolitiken till den makroekonomiska politiken. Många av områdena och åtgärderna omfattas av samarbete mellan regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Översiktligheten och bredden bidrar till att Miljöpartiet väljer att här inte närmare kommentera innehållet i skrivelsen. Vi återkommer i andra sammanhang, bl.a. i motioner med anledning av mer konkreta propositioner och skrivelser och i samband med den allmänna motionstiden. Vi vill även hänvisa till vår motion med anledning av den förra skrivelsen 2002 (motion 2001/02:MJ40).

Vi begränsar oss här till vissa övergripande kommentarer, ibland illustrerade av konkreta exempel.

Mål och praktik

Skrivelsen, som till stora delar har karaktären av en katalog över olika områden, skulle behöva en mer djuplodande analys av förutsättningarna för en hållbar utveckling utifrån en helhetssyn. Detta skulle i sin tur behöva kopplas till de olika berörda politikområdena. Målkonflikter borde mer tydligt lyftas fram och synliggöras. Luckorna i de nuvarande och planerade åtgärderna framgår endast mellan katalogens rader.

Till exempel berörs reformen av pensionssystemet på s. 97. Men i vilken utsträckning görs pensionsåtaganden som förutsätter en ekonomisk utveckling som försvårar uppnåendet av en hållbar förvaltning och användning av naturresurser? Denna typ av fråga lyser alltför ofta med sin frånvaro både i skrivelsen och i den politiska diskussionen. Regeringen skriver: Hållbar utveckling är ett övergripande mål för regeringens politik. Det innebär att alla politiska beslut skall utformas på ett sätt som beaktar de ekonomiska, sociala och miljömässiga konsekvenserna i ett längre tidsperspektiv (s. 7). På vilket sätt har reformen av pensionssystemet – som ju i sig är ett beslut med långsiktiga konsekvenser – gjort det?

Om regeringen säger sig beakta hållbar utveckling på ett sätt som den i praktiken inte gör, förvärrar det flera problem. Demokratin försvagas när det blir svårare att förstå den förda politiken. Begreppet hållbar utveckling urholkas och förlorar sitt värde. Och utvecklingen blir inte så bra som den borde.

Poängen här är inte att just pensionärer skall bära en större del av bördan för omställningen till ett hållbart samhälle, utan att behovet av t.ex. anpassningen av produktions- och konsumtionsmönster måste genomsyra den förda politiken i betydligt större utsträckning än idag. Med nuvarande produktionsmönster är våra konsumtionsmönster knappast ekologiskt hållbara. Det kan ifrågasättas om utvecklingen ens går i rätt riktning. Regeringens påstående att den främsta utmaningen för konsumentpolitiken är att vidga arbetet för miljömässigt hållbara konsumtionsmönster till att också omfatta ekonomisk och social hållbarhet (s. 115) ter sig mot den bakgrunden som något märklig.

Vision och utgångspunkter

Miljöpartiet finner mycket tilltalande i regeringens vision. En nyckelmening är att politikens mål skall vara solidaritet och rättvisa i alla länder, mellan länder och mellan generationer (s. 7). En bättre förvaltning av våra naturresurser är en förutsättning för detta.

Miljöpartiet delar också i grunden de tre utgångspunkterna för strategin: att det behövs internationellt samarbete, att hållbar utveckling måste integreras i alla politikområden och att ytterligare nationella insatser krävs för att värna resursbasen (s. 8). Grundproblemet är att hållbar utveckling i praktiken inte genomsyrar alla politikområden. Den faktiskt förda politiken tar alltför stor hänsyn till kortsiktiga ekonomiska intressen hos välorganiserade intressenter. Vi ser det på område efter område, som till exempel inom energipolitiken, skogspolitiken, transportpolitiken och handelspolitiken. Statens agerande är osammanhängande. Det gäller samtliga aspekter av hållbar utveckling. Ett exempel är de sociala konsekvenserna av handelspolitiken (inklusive EU-politiken). Ett annat är satsningen på 3 G-utbyggnaden där t.ex. ledningsrätt används på ett tvivelaktigt sätt utan hänsyn till försiktighetsprincipen och människors och forskares oro för hälsokonsekvenserna.

Miljöpartiet anser att det mest eftersatt är miljöhänsynen. Ett särskilt tydligt och aktuellt exempel är det statsägda energibolaget, vars ledning läxats upp av miljöministern, och som misslyckats med att komma överens med den av regeringen utsedda förhandlaren om den framtida energipolitiken.

Mot en bättre integration

Integrationen måste förbättras väsentligt. Det nyinrättade samordningskansliet för hållbar utveckling i Statsrådsberedningen är ett steg i rätt riktning. Men det kommer inte att räcka. Två centrala framgångsfaktorer är en starkare politisk vilja och en bättre förståelse för villkoren för en hållbar utveckling och vad en hållbar utveckling egentligen innebär.

Två begreppspar som används i den internationella diskussionen kan bidra till en bättre förståelse för t.ex. miljöaspekten av hållbar utveckling. Dessa är ekologi och rättvisa och det relaterade begreppsparet minskning och närmande (på engelska ecology och equity samt contraction och convergence).

Den bakomliggande tanken är följande. En förutsättning för att framtidens behov skall kunna tillgodoses är att dagens förbrukning av naturresurser håller sig inom de ekologiska ramarna. Alternativet innebär att den tillgängliga resursbasen för en större framtida befolkning är mindre.

En förutsättning för att behoven skall kunna tillgodoses i alla länder är en rättvis fördelning av resursförbrukningen. Alternativet är ökade konflikter inom och/eller mellan länder.

En anpassning till de ekologiska ramarna innebär att resursförbrukningen och miljöbelastningen måste minska. För att uppnå rättvisa måste resursförbrukningen och miljöbelastningen i olika delar av världen också närma sig varandras nivåer.

Dessa synsätt har utvecklats och uttryckts på olika sätt, t.ex. i samband med diskussion om ekologiskt fotavtryck, eller rättvist miljöutrymme. Diskussionen om faktor 10 går ut på att det går att radikalt minska den resursförbrukning som krävs för att åstadkomma en bestämd funktion, om detta blir målet för förändringen av produktionsmönstren och styrmedel anpassas därefter. Detta har också behandlats i Resurseffektivitetsutredningen (SOU 2001:2) som föreslog utvecklingen av nationella etappmål för maximigränser för resursförbrukning och utsläpp i absoluta tal, baserade på globala eller regionala hänsyn. Sådana mätbara mål skulle klart underlätta en integrering av miljöhänsyn i andra politikområden. Miljöpartiet anser därför att sådana mål skall tas fram. Ett första steg är att utöka Statistiska centralbyråns produktion av materialflödesstatistik för att på så sätt göra det möjligt att bedöma om Sveriges användning av naturresurser ökar eller minskar.

En fördjupad satsning i denna riktning ger bättre förutsättningar för en verklig integration av hållbar utveckling i olika politikområden.

Stockholm den 7 maj 2004
Gunnar Goude (mp)
Helena Hillar Rosenqvist (mp)	Mikael Johansson (mp)
Mikaela Valtersson (mp)