med anledning av skr. 2003/04:129 En svensk strategi för hållbar utveckling

Motion 2003/04:MJ65 av Catharina Elmsäter-Svärd m.fl. (m)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett program för snabb fattigdomsutrotning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inte inrätta ytterligare ett miljökvalitetsmål.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om äganderättens betydelse för ett hållbart utnyttjande av havsresursen.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Östersjön som fredat hav.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om giftfri miljö.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett styrmedel för att åtgärda problem inom energisektorn.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hållbara trygghetssystem.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om livsmedelsproduktionen.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om trygghet från brott.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konsekvenser av fria entréer på de statliga museerna.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nya åtgärder för ökad sysselsättning.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hållbar ekonomisk utveckling.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sänkt skatt på arbete.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett hållbart näringsliv.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om märkning av produkter.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regional utveckling.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skogspolitiken.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konkurrenskraften för svenskt jordbruk.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om målen för energipolitiken.

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stimulera användningen av befintlig effektiv energiteknik och introduktionen av ny.

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om s.k. frivilliga åtaganden mellan myndigheter och företag.

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lokala klimatinvesteringsprogram (KLIMP).

2 Inledning

Skrivelsen tar sin utgångspunkt i internationella överenskommelser till följd av FN:s världstoppmöte i Johannesburg och EU:s strategi för hållbar utveckling, den s.k. Lissabonprocessen.

Internationella överenskommelser ger stort utrymme för nationella tolkningar och för nationella prioriteringar. Detta visar också föreliggande skrivelse. Vissa förslag negligeras och andra lyfts fram. Utsläpp av koldioxid är ett sådant område där prioriteringar blir tydliga, särskilt vad gäller kärnkraftens fortsatta framtid.

3 Internationellt arbete för en hållbar utveckling

3.1 En internationellt överenskommen dagordning för hållbar utveckling

Världstoppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg 2002

Vår ståndpunkt, liksom regeringens, är att sätta människan i centrum för världens miljö.

Även FN:s Johannesburgsdeklaration genomsyras av ståndpunkten att sätta människan i centrum. Världstoppmötet handlade om hållbar utveckling. Med en sådan agenda fanns en risk att människan skulle framställas som en fiende gentemot andra organismer på vår jord. Men så blev det inte. Tvärtom lyftes människans specifika behov fram, och då framför allt den fattiga människans. Den bästa miljöpolitiken är den som för människor ur misär. Dels har det naturligtvis ett egenvärde att undgå fattigdom, dels finns det gott om tecken på att också den omgivande miljön gagnas av människor som lever i välstånd. Först i ett tillstånd av någorlunda rikedom uppstår möjligheten att kunna prioritera en god miljö.

4 Huvudfrågor i det fortsatta globala arbetet för hållbar utveckling

4.1 En rättvis och hållbar utveckling

De senaste decennierna visar att det är möjligt med en bred och snabb utveckling i huvuddelen av u-världen, trots tillfälliga bakslag och kriser. Ett flertal länder har gått från grav vanskötsel och djup misär till hastig utveckling på bara några år. Inget land är dömt att förbli i bottenlös fattigdom. Även en tidigare kraftigt vanstyrd ekonomi kan genom en målmedveten politikförändring få till stånd en positiv spiral bort från hunger till snabb ekonomisk tillväxt. Utveckling och välstånd leder till ökade möjligheter att såväl genom marknadsmässiga som genom politiska medel värna en hållbar utveckling.

Omvärlden är en bidragande faktor till den snabba utvecklingen i många u-länder. Handeln är av stor betydelse. Även utlandsinvesteringar är av stor vikt, inte minst för kunskapsöverföring. Det privata biståndet spelar en betydligt större roll än vad man tidigare har insett. Det offentliga biståndet har en mer marginell betydelse för u-länderna som helhet. Det spelar dock större roll för de fattigaste länderna. Det är fortsatt viktigt för kunskapsöverföring, särskilt när det gäller rättsstaten, miljöfrågor och annan kunskapsöverföring som inte är direkt marknadsrelaterad.

Det svenska statliga biståndet bör förutom stödet till de globala och europeiska utvecklingsansträngningarna fokusera på de länder där huvudproblemen finns, nämligen Afrikas låginkomstländer. Där är problemen störst och behovet av offentligt bistånd viktigt eftersom handel och investeringar inte är särskilt omfattande. Afrika plågas trots delvis ökad bräcklig demokratisering av krig, hunger och miljökatastrofer. Man kan ge många olika förklaringar till att Afrika befinner sig i den situation som i dag råder, men en viktig orsak har varit omvärldens bristande intresse.

Från moderat håll menar vi att det svenska biståndet här och nu framför allt måste inriktas på följande akuta huvudproblem:

• Krigen och konflikterna som plågar en betydande del av Afrika.

• Hiv/aids och andra allvarliga utbredda sjukdomar som förlamar utvecklingsansträngningarna.

• Den stora skuldbördan som ligger som ett ok över många länders ekonomier.

Tyvärr fokuserade regeringens proposition Gemensamt ansvar – Sveriges politik för utveckling (proposition 2002/03:122) som antogs i riksdagen 2003 inte på något av dessa områden. Behovet av betydligt större resurser för konflikthantering i Afrika föregicks i stort sett med tystnad. Inga förslag lades om att Sverige kraftigt måste öka sin kapacitet för detta. Något förslag om en internationell total skuldavskrivning för Afrikas låginkomstländer fanns inte. Attityden var och är att fortsätta den nuvarande hanteringsordningen. Hiv/aids och sjukdomskrisen i Afrika berördes förvisso, men det saknas mer konkreta förslag på hur vi från Sveriges sida på mest adekvata sätt skall vara med och bekämpa aids.

Det mest märkliga är dock att det inte har skett någon kritisk granskning av Sveriges 40-åriga biståndserfarenheter. På den dryga sida som handlade om erfarenheter att bygga på fanns det några meningar som fokuserar på problemen och övertron. Den smärtsamma slutsatsen, att en stor del av det svenska biståndet har gått till länder där befolkningen blivit fattigare, lyser med sin frånvaro.

5 Program för snabb fattigdomsutrotning

Vi menar att Sveriges bistånd måste inriktas på att lyfta de fattigaste ländernas levnadsvillkor. Därför vill vi se följande genomfört:

• Sverige skall ta initiativ till en total skuldavskrivning år 2005 för högt skuldsatta låginkomstländer, varav huvuddelen finns i Afrika. Den skall kombineras med fyra villkor: ej ny upplåning, ej leda till korruption och vanstyre, ej användas för krig och komma de fattiga till godo.

• Nystart i biståndsarbetet. Biståndssamarbetet de senaste trettio–fyrtio åren har inte varit så framgångsrikt i flera av Afrikas låginkomstländer. Mycket bistånd under lång tid har inte lett till snabba framsteg, ibland t.o.m. till tillbakagång. Därför behövs en nystart, för att snabbt bryta den onda cirkeln så att fattigdomsutrotningen kan påbörjas.

• Sverige måste fokusera på erfarenheter från länder som har lyckats med en snabb utveckling. Även en tidigare kraftigt vanstyrd ekonomi kan, genom en målmedveten politikförändring, få till stånd en utveckling bort från hunger till snabb ekonomisk tillväxt, en konsekvent kompetensuppbyggnad med medverkan från länder som framgångsrikt angripit fattigdomsproblemen.

• Flera utvecklingsenheter bör upprättas i ett låginkomstland i södra Afrika. Bistånd måste utformas i den miljö där det skall verka, inte i Sverige.

• Alla flickor och pojkar måste få en grundläggande utbildning. Senast inom fem år efter skuldavskrivningen bör alla barn i en årskull börja i en skola som verkligen fungerar.

• Hälsovårdsinsatser måste komma i fokus. Den katastrofala utvecklingen av hiv/aids måste brytas. Sjuka och döende människor kan inte utveckla ett land. En basal hälsovård måste komma alla till del. För utvecklingen av effektiva läkemedel och vacciner mot tropiska sjukdomar som inte drabbar den rika världen bör ekonomin garanteras. Information om hivprevention måste på ett effektivt sätt nå ut till alla.

• FN och EU måste stödja utvecklingen av en afrikansk säkerhetsordning. De många krigen i Afrika förhindrar utveckling och underlättar smittspridning. Aggression måste stoppas och krigen avbrytas.

• Ett system för att garantera mänskliga rättigheter och demokrati måste byggas upp. Europarådet kan tjäna som ett föredöme och EU måste ge stöd till detta.

• Afrika kan inte utvecklas utan regional integration. Många afrikanska länder har en ekonomi som i storleksordningen är som västerländska städer. Länderna kan inte utvecklas i isolering utan enbart i samarbete med varandra. Den viktigaste handeln sker mellan grannländer. Europaintegrationen ger goda erfarenheter.

5.1 Freden, försvaret och hållbar utveckling

Krig och oroligheter föröder mänskligt liv och försvårar eller omöjliggör minskad fattigdom och normal utveckling. Då stabilitet är en förutsättning för minskad fattigdom bör utvecklingsbiståndet breddas till att omfatta fler områden än det som ingår i dag. Det bör även handla om fredsfrämjande verksamhet för att undanröja det mest fundamentala hindret mot utveckling i ett land.

6 Kärnområden – vidtagna åtgärder och fortsatt arbete

6.1 Miljö – biologisk mångfald

Regeringen aviserar att den nästa vår skall behandla förslag om ytterligare ett miljökvalitetsmål. Målet skall ta fasta på biologisk mångfald. Då redan flera av de nuvarande miljökvalitetsmålen inrymmer hänsyn till biologisk mångfald riskerar ett nytt specifikt mål att medföra dubbelarbete och möjligen också konflikter mellan olika mål.

Risken att införa just ett mål om biologisk mångfald är att detta begrepp är oprecist och öppet för tolkningar och värderingar. Detta präglar visserligen nuvarande miljömål men kommer i än högre grad att bli fallet med ett mål om biologisk mångfald. Skall den biologiska mångfalden prioriteras genom att bli ett mål i sig riskerar detta att komma i konflikt med humanism och mänskliga värden. Humanismen kommer då lätt i strykklass.

I skrivelsen formulerar regeringen det svenska målet om biologisk mångfald enligt följande – att inhemska växt- och djurarter skall kunna fortleva under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd i sina naturliga utbredningsområden. Målet får då en närmast museal karaktär. Definitionerna blir också problematiska. Definitionen på inhemsk förutsätter en tidsgräns för hur länge någon art funnits här för att kunna räknas som inhemsk. Målformuleringen om livskraftiga bestånd implicerar dessutom att vissa svaga arter skall stärkas på artificiell väg. Ett exempel kan vara polarräven. Frågan reses också om var de naturliga utbredningsområdena egentligen finns och om sanktioner skall vidtas om gränserna för dessa sprängs. Hur betraktas till exempel varg och lo som rör sig över stora geografiska områden. Gränsdragningsproblemen kommer att bli svåra om regeringen menar allvar med sin målsättning.

I detta avsnitt visas också tydligt att nationella tillämpningarna har betydelse. Alltsedan Riokonferensen har ett uthålligt och varsamt nyttjande av naturresurser varit ett övergripande internationellt mål. Den svenska riksdagsmajoriteten har konsekvent bortsett från detta för att i stället koncentrera sig på bevarandeaspekter.

Något nytt miljömål för biologisk mångfald bör inte införas.

6.2 Havet

Havsmiljön påverkas av miljöbelastningen i mycket stora geografiska områden. Miljön i Östersjön påverkas av de stora floder som rinner ut där. Det är inte bara skandinaviska floder utan även mellaneuropeiska floder som Wisla, Düna och Oder har stor påverkan liksom Neva med utloppet från Ladoga. När Östersjöns vatten når Kattegatt och Skagerack träffar det på vatten som runnit ut från den västliga delen av Mellaneuropa och de brittiska öarna. Såväl Rhens som Themsens och Elbes vatten förs av förhärskande strömmar just till Skagerrak.

Större delen av Europas vattenburna föroreningar påverkar därför Sveriges kustvatten. I synnerhet gäller det Västerhavet. Därför är ett internationellt samarbete mycket viktigt, vilket regeringen också framhåller.

Det hindrar inte att också svenska beslut och åtgärder kan ha betydelse för havsmiljön och ett hållbart nyttjande av dess naturresurser. Ett generellt hinder mot en bättre resurshushållning är att vatten betraktas som allmän egendom. Äganderätten urholkades kraftigt när det s.k. fria handredskapsfisket infördes för tjugo år sedan. Sviterna av detta är nu uppenbara. Fiskevården har, naturligt nog, upphört och fiskebestånden minskar. Ökade inslag av äganderätt skulle förbättra miljöskyddet av havet och förbättra vården av naturtillgångarna.

Östersjön är som påpekas ett mycket känsligt hav där känsligt gods fraktas på fartyg som inte alltid håller högsta standard. Att Östersjön nu deklarerats som särskilt skyddsvärt vatten är ett framsteg. Nu återstår att fylla detta begrepp med innehåll som ger avsedd effekt. Östersjön måste skyddas från framtida oljekatastrofer. Nya regler bör genomföras och upprätthållas som innebär att dubbelskrov blir obligatoriskt för oljetransporter. Förstärkta möjligheter till gemensam havsövervakning kan uppnås genom samarbete mellan Östersjöns strandstater.

6.3 Giftfri miljö

Här säger sig regeringen vilja driva på en reglering och en utfasning av tungmetaller. I detta arbete är det av synnerlig vikt att nya material finns framme för kommersiell användning innan något förbud införs enligt den s.k. substitutionsprincipen. Ett aktuellt exempel är den diskussion som nu pågår om användning av blyhagel. Detta gäller för övrigt också för andra ämnen, produkter eller substanser. Därtill bör nyttan av nuvarande användning vägas mot risken och mot kostnader för att införa nya metoder. Användning som medför akut risk för förgiftningar bör givetvis omedelbart upphöra.

När det gäller bedömningen av kemiska substanser och deras farlighet bör samma regler gälla i hela EU. Därför bör de nationella program för riskminskning som regeringen flaggar för inte genomföras eftersom detta snarare fjärmar de nationella reglerna från varandra.

6.4 Klimatförändringar

EU:s klimatpolitik är inne i en period av förändringar. Införandet av ett system för handel med utsläppsrätter kommer att minska utsläpp av koldioxid på ett kostnadseffektivt sätt och förhoppningsvis ersätta andra styrmedel. I samband med att riksdagen tog beslut om detta framförde vi att det nationella klimatmålet blivit obsolet och borde avskaffas. Vi har fortfarande denna åsikt.

Vi vill också att endast ett styrmedel för att åtgärda varje problem skall användas. Därför borde koldioxidbeskattningen för den handlande sektorn tas bort så att inte företagen där drabbas av dubbla kostnader, för inköp av utsläppsrätter och beskattning därtill.

Vi noterar att regeringen väljer 1970 som basår när den redogör för minskningen av koldioxidutsläpp i Sverige. Minskningen är dramatisk och förklaras av introduktionen och användningen av kärnkraft. Mot bakgrund av detta är det anmärkningsvärt att regeringen vidhåller avvecklingen av den väl fungerande och säkra svenska kärnkraften.

6.5 Befolkningsutveckling och hållbara trygghetssystem

Regeringen konstaterar att Sverige i likhet med många andra länder går mot en demografisk utveckling där färre människor måste försörja en allt större del av befolkningen. Det ställer stora krav på socialförsäkrings- respektive pensionssystemen. Trots denna insikt har regeringen inte gjort någonting alls för att hejda den fleråriga utvecklingen i Sverige mot fler sjukskrivna, fler förtidspensionerade och fler arbetslösa. En vanlig arbetsdag är det ungefär en och en halv miljon människor i Sverige som inte går till ett arbete utan i stället får sin försörjning från någon av de nämnda trygghetssystemen.

En mängd forskning, som även citerades av regeringen i den förra budgetpropositionen, visar att ersättningsnivåerna i trygghetssystemen påverkar antalet sjukskrivna, förtidspensionerade och arbetslösa. Ju högre ersättningsnivå, desto fler som utnyttjar dessa system. Ändå föreslår regeringen i den senaste ekonomiska vårpropositionen att ersättningsnivån skall höjas i sjukförsäkringen. En åtgärd som borgar för en ohållbar utveckling framöver.

I den moderata partimotionen med anledning av vårpropositionen En politik för tillväxt och fler i arbete (2003/04:Fi22) föreslås sänkta ersättningsnivåer såväl i sjukförsäkringen och förtidspensionen som i arbetslöshetsförsäkringen för att åstadkomma en hållbar utveckling.

I syfte att få fler att stanna längre i arbetslivet och därmed höja den faktiska pensionsåldern från nuvarande 58 år har regeringen utrett ett antal åtgärder bl.a. genom en särskild seniorgrupp i Näringsdepartementet och i en ny bilaga till Långtidsutredningen (bilaga 5 till LU 2003/2004). Här finns flera intressanta förslag till åtgärder men inga av dem har resulterat i förslag till riksdagen.

Vi moderater föreslår också bl.a. sänkt arbetsgivaravgift för anställda över 61 år, separat beskattning av arbetsinkomster och pensionsinkomster för den som är över 65 år, möjlighet till flexiblare anställning för anställda över 61 år i syfte att få fler äldre att stanna kvar i arbetslivet.

6.6 Livsmedel

Avsnittet om livsmedel präglas av ogrundad misstro mot dagens livsmedelsproduktion och en naiv tro på att ekologiskt producerade livsmedel bättre bidrar till en hållbar utveckling. Detta är inte i överensstämmelse med verkligheten.

Livsmedelsproduktion innebär alltid påverkan på miljön. Påverkan är likadan oavsett om produktion sker konventionellt eller med andra metoder. Graden av påverkan beror mer på producentens skicklighet och kunskaper än på produktionsmetod. Ökade ansträngningar för att förbättra kunskapen och därmed minska miljöpåverkan från den konventionella livsmedelsproduktionen skulle sannolikt ge en avsevärt större effekt än åtgärder för att gynna ekologisk produktion. Inriktningen att främja ekologiska livsmedel grundas på felaktig analys och bör överges.

I skrivelsen slås fast att företagen har grundläggande ansvar för en hållbar produktion. Detta är bra. Myndigheter skall kontrollera att lagar och regler följs och se till att lagstiftningen är aktuell inom alla områden.

Däremot skall inte s.k. frivilliga åtaganden mellan myndigheter, kommuner och företag eller livsmedelsbranschen göras. En vidareutveckling av sådana överenskommelser, vilket regeringen aviserar, bör inte ske.

6.7 Trygghet från brott

Regeringens förslag om hur man skall uppnå trygghet från brott är en uppräkning av självklarheter, utan konkreta förslag. Avsaknaden av vision för hur ett fungerande rättsväsende skall byggas upp är lika upprörande som bristen på insikt om hur dåligt det de facto fungerar i dag.

Uppgifterna om att den totala brottsnivån varit stabil sedan början av nittiotalet motsägs av statistik från Brottsförebyggande rådet. Antalet anmälda vardagsbrott (exempelvis cykelstölder) har minskat, vilket jämnar ut statistiken något. Dock har antalet faktiska våldsbrott ökat. I ett land där endast femton procent av anmälda brott leder till lagföring behövs mer kraftfulla åtgärder än vad regeringen hittills förmått prestera.

Rättsväsendet är den främsta garanten för trygghet mot våld och brott, och det är en av statens mest grundläggande uppgifter att tillse att det fungerar. I skrivelsen antyds närmast att rättsväsendets roll är underordnad samhällets och medborgarnas eget ansvar för trygghet. Regeringens ansvar berörs inte över huvud taget.

Regeringen har inte förmått rusta ett rättsväsende som hinner med brottsutvecklingen. Nya poliser utbildas, men polisorganisationen saknar resurser för att nyanställa. Åklagarmyndigheten är överbelastad. Ekobrottsmyndigheten – som har att utreda ekonomisk brottslighet – har så långa handläggningstider att flertalet brott hinner preskriberas och således går ouppklarade. Kriminalvården har kritiserats av Europarådets tortyrkommitté på grund av överbeläggningen. Flera rättsvårdande myndigheter skjuter underskott på miljardtals kronor framför sig.

Förutom tillräckliga resurser kräver rättsväsendet tydliga och effektiva lagar. De exempel regeringen anger uppfyller inte dessa kriterier. Sexualbrottslagstiftningen är kraftigt försenad på grund av massiv kritik från remissinstanserna. Människohandelslagen är svårtillämpad och har ännu inte ens lett till en handfull fällande domar, trots ett ökat antal anmälningar. Det internationella straffrättsliga samarbetet haltar på grund av skillnader i lagstiftning mellan Sverige och övriga medlemsstater i EU. Regeringen har således svikit sitt ansvar även på detta område.

För att skapa starkt rättsväsende och på så sätt öka förutsättningarna för trygghet och tillväxt behövs en mer kraftfull rättspolitik. Staten måste ta sitt ansvar. Rättsväsendet bör tillföras betydande resursökningar, men också organiseras på ett mer ändamålsenligt sätt än i dag. Lagstiftningen skall vara väl genomarbetad och effektiv. Fokus skall vara den enskildes rätt till trygghet avseende liv, hälsa, frihet och egendom. Den som kränker denna rätt skall ovillkorligen tillrättaföras.

6.8 Kultur

I skrivelsen framför regeringen ett något märkligt de resonemang om att genomförandet av fri entré på de statliga museerna skulle ha att göra med en hållbar utveckling. Vi kan inte förstå på vilket sätt fria entréer påverkar människors utveckling eller hur de påverkar en hållbar utveckling.

Vi moderater delar inte regeringens syn på de fria entréerna på de statliga museerna. Hittills har bara tre museer, alla förlagda till Stockholm, haft fri entré. Det ena, Moderna museet, öppnade också efter flera års sanering, vilket torde ha fört med sig ett ökat antal besökare oavsett entré eller inte. Det är således långt ifrån klart att de fria entréerna har inneburit det regeringen i skrivelsen säger sig vilja uppnå: ett öppet icke-kommersiellt rum där allmänheten kan mötas, diskutera och fördjupa sina kunskaper om kulturarvet.

En fråga som bör klaras ut innan man fortsätter är om museerna som har eller kommer att få fri entré kompenseras fullt ut för minskade intäkter och ett ökat slitage. I Storbritannien har just det sistnämnda varit en negativ konsekvens av fri entré.

6.9 Sysselsättning

De uppgifter som regeringen anför att arbetsmarknadspolitiken skall ha tycker vi är bra. Det innebär emellertid att åtgärder för att uppfylla målen inte kan begränsas till vad som traditionellt kallas arbetsmarknadspolitik.

Eftersom regeringen misslyckas med att nå sina mål bör inte den hittills förda politiken drivas vidare. Vi föreslår därför att arbetsmarknadspolitiken reformeras. Den behöver bli mer effektiv. Det handlar exempelvis om bättre arbetsförmedling, högre kvalitet i de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna samt bättre uppföljning av de arbetslösas sökaktiviteter.

Det behövs också en politik som inriktas på att skapa bättre förutsättningar för fler nya jobb och företag. Vi förordar konsekvent arbetslinjen istället för bidragsberoende. I den nyligen framlagda partimotionen 2003/04:Fi22 med anledning av vårpropositionen har vi flera förslag på åtgärder vi vill se genomförda, bland annat en ökad mångfald i arbetsförmedlingsverksamheten och gradvis sänkt ersättning i a-kassan.

6.10 Hållbar ekonomi

Regeringen missar i praktiken samtliga mål för den ekonomiska politiken som den har inflytande över. Den klarar formellt att klara fastställda utgiftstak men endast genom att ta till budgettricksande som att bokföra utgifter som minskade intäkter eller att skjuta på utgifter så att de betalas annat år än avsett.

Ett syfte med Lissabonöverenskommelsen är att öka tillväxten i Europa. Ett viktigt medel för att åstadkomma högre tillväxt är lägre skatter, främst på arbete. I uppföljningen av vidtagna åtgärder får Sverige regelmässigt kritik för att skatten på arbete är för hög.

Regeringen har inte tagit åt sig av kritiken, vilket med all tydlighet framgår av skrivelsen. Skatteavsnittet präglas av fördelningspolitik i stället för tillväxtpolitik.

Därmed leder regeringens politik till ökat bidragsberoende och cementerar inlåsning av människor i s.k. fattigdomsfällor, där det är mycket svårt att med eget arbete öka sin levnadsstandard.

I nyss nämnda partimotion 2003/04:Fi22 har vi förslag till sänkta skatter som skulle öka tillväxten. Bland förslagen återfinns lägre skatter för småföretagare och lägre skatter på arbete för alla, men med tyngdpunkt på låg- och medelinkomsttagare.

6.11 Hållbart näringsliv

Regeringen aviserar att den i ökad utsträckning kommer att uppdra åt berörda myndigheter och statliga verk att se över kopplingen mellan deras verksamhet och frågan om företags sociala och miljömässiga ansvar.

Det är inte acceptabelt att myndigheter och verk ställer andra krav på företag vid t.ex. upphandling än de som stadgas i lagar och förordningar. Detta skapar rättsotrygghet och godtycke. Dessutom kan det användas som ett protektionistiskt instrument.

Statens roll för att främja en god miljö bör vara att med hjälp av lagstiftning minska negativ påverkan på miljön. Därutöver kan ekonomiska styrmedel ge incitament till minskad miljöpåverkan utöver vad som följer av lagkrav. Viktigt är också att fri oberoende forskning som bland annat syftar till att ta fram mindre miljöpåverkande produkter och processer främjas.

Det framskymtar att regeringen vill att offentlig upphandling skall innehålla miljökrav utöver lagstadgade nivåer. Sådana krav bör inte ställas. Att uppfylla lagen skall vara tillräckligt för att komma ifråga som leverantör till offentlig sektor.

6.12 Hållbara konsumtionsmönster

Under denna rubrik noterar vi att regeringen avser återkomma till frågan om hur märkning kan vidareutvecklas som ett konsumentpolitiskt verktyg.

Vi vänder oss emot regeringens avsikter att ytterligare, som vi förstår det, kringgärda detta område med lagar och regler.

Vi anser att märkning av varor, även fortsättningsvis, bör vara ett konkurrensverktyg snarare än ett statligt kontrollmedel. Lagstadgad märkning medför merkostnader för konsumenterna, samtidigt som eventuella positiva effekter är svårmätbara. De märken som får del av statsstöden har dessutom en konkurrensfördel jämfört med andra liknande.

Seriösa företag övervakar sin tillverkning och informerar sina presumtiva kunder om förfaringssätt. The Body Shop är ett av många exempel på företag där djurskydd och miljöhänsyn är en del av själva affärskonceptet. Medvetna konsumenter väljer bäst själva vilka företag som producerar sina varor på ett sätt som passar deras intressen och val.

6.13 Regional utveckling

Regeringen sätter tro till att centralplanering, politiska beslut och byråkratisk samordning är viktiga förutsättningar för en positiv regional utveckling. De regionala tillväxtprogrammen sägs vara centrala instrument för detta.

Erfarenheterna gäckar regeringens trosvisshet. Hittills har programmen inte genererat något som ens kan beskrivas som positiv regional utveckling.

På ett tydligt sätt demonstreras här hur ideologiska synsätt har betydelse för utformningen av politiken. Regeringen och dess stödpartier tror att centralplanering och politiska beslut är av godo. Till skillnad från dem anser vi att det bästa sättet att skapa regional utveckling är att ge så bra förutsättningar för enskilda och företag att de väljer att bo och etablera sig i hela landet. Det gäller att skapa bra villkor för småföretagande som till exempel att ta bort de diskriminerande 3:12-reglerna. Alltför rigid tillämpning av lagar som miljöbalken är till nackdel för den regionala utvecklingen. Infrastrukturen, särskilt vägarna, måste bli bättre så att det blir lättare att såväl transportera varor som att ta sig till arbetet.

Sverige måste också se till att EU:s strukturfonder utnyttjas fullt ut och att den svenska tillämpningen av dem blir så framtidsinriktad som möjligt.

6.14 Skogen

Skogspolitiken har nyligen behandlats i riksdagen med anledning av skr. 2003/04:39. Regeringen slog där fast att de två jämställda målen – produktionsmålet och miljömålet – fortsatt skall gälla. Produktionsmålet har delvis varit eftersatt och större vikt bör läggas vid detta.

I den skrivelsen nämns också betydelsen av skogens sociala värden. Det är på sitt sätt anmärkningsvärt att just denna passus lyfts fram i nu föreliggande skrivelse medan produktionsmålet inte nämns vid namn. Även detta faller tillbaks på att regeringen har valt att inte prioritera det hållbara nyttjandet av naturresurserna utan koncentrera sig på bevarandeaspekter.

I den moderata motionen MJ23 med anledning av skogsskrivelsen framförde vi bland annat följande:

Skogen och skogsindustrin är mycket viktiga delar av svensk ekonomi och svenskt näringsliv. Skogsindustrin är den näringsgren som är Sveriges största nettoexportör. Därför är det viktigt, också ur nationell synpunkt, att skogsbruket som förädlingsindustrin ges så bra villkor som möjligt. Sveriges tidiga och framsynta skogsvårdslagstiftning är ett uttryck för samhällsintresset av en god skogsvård.

Vi har synpunkter på hur regeringen i skrivelsen väljer att presentera en del av den framtida inriktningen av skogspolitiken. Avvägningen mellan näringsidkarens intressen och förutsättningar och allmänna intressen synes oss till exempel på några punkter få en felaktig tyngdpunkt.

– – –

Det är med tillfredsställelse som vi noterar att regeringen håller fast vid de mål som nu gäller för skogspolitiken. Utvärderingen av hur väl de skogspolitiska målen uppfyllts som redan gjorts visade att produktionsmålet uppenbarligen kommit i andra hand sedan den nya lagen börjat gälla. Detta är beklagansvärt. Enligt vår mening får inte jämställandet av miljö- och produktionsmålen innebära att produktionen prioriteras ner. Tillämpningen av skogspolitiken måste också som en bärande del ha medborgarnas möjlighet att bo och verka i skogen.

– – –

Att nu utvärdera vad som hänt under senare år kan vara bra. Vi uppskattar att regeringen klart deklarerar att långsiktighet och stabilitet skall prägla skogspolitiken och delar denna uppfattning.

Emellertid är det oroväckande att regeringen avser att utvärderingen skall samordnas med utvärderingen av miljökvalitetsmålen. Då är det svårt att undvika att miljömålet prioriteras på bekostnad av produktionsmålet. Utvecklingen under det senaste decenniet, där produktionsmålet fått vika i förhållande till miljömålet, riskerar därmed att fortsätta. Detta får inte bli resultatet.

Att därtill, som görs i skrivelsen, hänvisa till att nya värderingar skall få komma till uttryck i konkret utformning av politiken understryker oron för produktionsmålets ställning. I skrivelsen ges ett par exempel på ett par sådana nya värderingar.

Det gäller avsnittet om skogens sociala värden där Skogsstyrelsen senare i debattartiklar hävdar att de sociala värdena borde jämställas med produktions- och miljömål. Skulle detta bli fallet prioriteras övriga mål ner i motsvarande mån. En utlöpare av detta är diskussionen om tätortsnära skog där det kan finnas skäl att anta att skogen fyller en viktig funktion för rekreation. Enligt vår mening är behovet av rekreationsområden inte något som skall lösas inom ramen för skogspolitiken eller för den delen något annat politikområde. Rekreationsområden i skogsmark bör ingå i den kommunala planeringen. Antingen bör områden för fritidsändamål köpas in eller så bör avtal tecknas med markägare där denne mot ersättning friställer mark eller åtar sig brukningsrestriktioner för rekreationsbehov.

Vi vidhåller dessa ståndpunkter.

Vi motsätter oss en gemensam skogspolitik på EU nivå. Ökade inslag av gemensamhetslagstiftning som gradvis inskränker det nationella självbestämmandet på områden som inte har gemenskapskaraktär är vi motståndare till.

6.15 Jordbruk, fiske och rennäring

De areella näringarna, inklusive skogen, är bas för näringslivet i stora regioner av Sverige. Att dessa näringar får så bra villkor som möjligt har därför en relativt sett större betydelse för en positiv regional utveckling än för den nationella. Svenskt jordbruk har i dag uppenbara svårigheter att klara konkurrensen från andra länders jordbruk. Problemen beror till stor del på politiska beslut som fattats i Sverige. Det gäller unikt höga skatter på jordbrukets produktionsmedel och unika krav på djurhållning. Det gäller också tillämpningen av miljöbalken och annan miljölagstiftning där jordbruksföretag kommer i kläm utan att det är sakligt motiverat. Följden är att produktionen viker och att livsmedelsindustrin krymper.

Skrivelsen berör inte detta. Vad gäller landsbygdspolitiken förefaller viss insikt finnas eftersom regeringen aviserar att bland annat tillväxt och sysselsättning skall få en mer framträdande roll. Det vore bra om så blev fallet. Risken är dock att utformningen av politiken fortsatt blir sådan att förutsättningar för tillväxt och sysselsättning prioriteras ner till förmån för centralplanering och politisk styrning. I avsnittet om regional utveckling framkommer att det senare är regeringens inriktning. Denna utveckling bör undvikas.

6.16 Energi

En viktig bidragande faktor bakom Sveriges välstånd är att vår industri har haft god tillgång till el till låga priser. Tack vare vår goda tillgång på vattenkraft och den framsynta kärnkraftspolitiken på 1950- och 1960-talen har vi en konkurrenskraftig elproduktionsindustri. Tack vare avregleringen av elmarknaden, som skett tidigare i Sverige än i många andra länder, och den integrerade nordiska elmarknaden har en väl fungerande elmarknad med flera konkurrenskraftiga företag vuxit fram. I grunden är därför också förhållandena goda för den elintensiva industrin – den industri som länge varit en viktig bas för vårt välstånd.

Hotet mot energiförsörjningen kommer i stället från politiskt håll. Genom en ogenomtänkt skattepolitik som medfört ständigt höjda skatter på energi – s.k. skatteväxling – och inte minst genom målet att i förtid avveckla kärnkraften riskerar energiförsörjningen att undergrävas. Den osäkerhet som skakigheten i politiken medfört innebär dessutom att kraftföretagen är ovilliga att investera i ny produktionskapacitet.

Vi vill i stället att energipolitiken skall ha två övergripande mål:

• Energipolitiken skall främja en säker och konkurrenskraftig el- och energiförsörjning.

• All energiproduktion skall klara högt ställda miljö- och säkerhetskrav.

Vill man därtill komma åt problematiken kring koldioxidutsläppen tar regeringen i skrivelsen upp en bra lösning: Stimulera användning av befintlig effektiv energiteknik och främja introduktionen av ny. Vi tolkar förslaget som ett efterlängtat erkännande av kärnkraften och framför allt en vidare utveckling av olika energislag, där även olika former av kärnteknik ingår. Regeringens ambition att satsa på vetenskap och forskning som syftar till att minska utsläppen av växthusgaser tolkar vi som en vilja att häva den s.k. tankeförbudslagen kring kärnteknikutveckling.

Vi föreslår därför att kärnkraftsavvecklingen avbryts. Det finns ingen anledning att lägga ned väl fungerande miljövänlig elproduktion.

Floran av styrmedel på energiområdet bör rensas. I dag används miljöskatter, generell energibeskattning, skattedifferentiering, subventioner, direkt lagstiftning, elcertifikat och snart även s.k. överlåtelsebara utsläppsrättigheter för koldioxid. Som tidigare sagts kommer införandet av utsläppsrätter att medföra kraftigt förändrade förutsättningar. Därför bör de dyra och krångliga elcertifikaten avskaffas. De likaledes dyra och snedvridande subventionerna till vissa energiformer som sedan länge passerat introduktionsstadiet bör även de avskaffas.

Miljöskatter skall tas ut efter verklig miljöbelastning och tas ut i producentledet. På så sätt får de en styrande verkan på vilken energikälla som används.

7 Vissa generella verktyg för hållbar utveckling

I detta avsnitt förespråkar regeringen frivilliga överenskommelser som en metod att driva miljöpolitik.

Det finns skäl att återupprepa vad vi skrev under livsmedelsavsnittet nämligen att myndigheter skall kontrollera att lagar och regler följs och se till att lagstiftningen är aktuell inom alla områden.

Däremot skall inte s.k. frivilliga åtaganden mellan myndigheter, kommuner och företag eller hela branscher göras. En vidareutveckling av sådana överenskommelser, vilket regeringen aviserar, bör inte ske. I stället skall en avveckling av existerande överenskommelser göras. Vi avvisar marschen in i det korporativa samhället som detta förfarande innebär.

Myndigheter har däremot ett ansvar att sprida information till såväl företag som branschorganisationer. Den påverkan på beteenden och produktionsmetoder som ökad kunskap ger skall inte underskattas.

Regeringen aviserar fortsatta medel till lokala klimatinvesteringsprogram (KLIMP). Den hävdar att satsningen hittills varit framgångsrik utan att belägga detta. Vår uppfattning är snarast den motsatta. KLIMP har inte varit framgångsrikt och bör avvecklas.

Stockholm den 7 maj 2004
Catharina Elmsäter-Svärd (m)
Lars Lindblad (m)	Bengt-Anders Johansson (m)
Jan-Evert Rådhström (m)	Anders G Högmark (m)
Ola Sundell (m)	Jeppe Johnsson (m)
Lars Elinderson (m)